Likt de instrument, de optiska rör som förs in i kroppen för att registrera tidigare osynliga detaljer, söker tio essäister inuti Strindbergs livsverk. Penetrerande den jättelika kropp som utgör hans författarskap finner de outtröttligt nya vinklar och vägar till förståelse. Och läsningen är mycket intressant.
Ulf Olsson, som också är redaktör för samlingen, betraktar i sin essä våldsamheten och dess erotiserade aspekter i Svarta Fanor, med utgångspunkt i att romanen handlar om en nedstigning till dödsriket. Eva Adolfsson gör avstamp i gymnasisten Strindbergs tal i kyrkan, som enligt honom själv var hans debut, följer honom in i skrivandet och finner att han såg det egna ordet skrivet i sand. Tomas Götselius iakttar pennans rörelser över papperet framför Strindberg i en betraktelse över artonhundratalets förändring av de materiella villkorens inflytande över det skrivna. Allt är överlag lärt, akademiskt och oerhört välskrivet.
Förutom den förmedlade kunskapen blir essäisterna i sig belysta; medan de utväljer och förklarar aspekter av Strindberg framträder bilden av dem själva. Detta är i mina ögon den viktigaste förvandlingen. Till att börja med tycks betraktaren bära Strindbergs hatt på huvudet, men avspeglad i valet av texter och sedd genom sina tankar om författarskapet, är det snarare betraktaren som har satt sin hatt på Strindbergs huvud. Och här blir läsningen personlig och extra angelägen.
Strindbergs solipsism (ungefär att allt som överhuvudtaget existerar är beroende av hans jag) är vansklig, eftersom någon som ständigt stipulerar varje sinnesintryck och konfrontation med yttervärlden såsom en sensation eller upptäckt av vikt, riskerar att göra läsaren trött på sensationer.
Filosofen Geneviève Fraisse placerar Strindberg i ett artonhundratalssamhälle där föreställningen om kvinnans natur och roll som moder användes för att kunna förpassa henne till det privata: familjen snarare än till det offentliga livet.
Dessa artonhundratalsmäns syn på fysiologi, raser, det onormala och kvinnan pekar rakt in i vårt blodbestänkta, nyss gångna sekel. Värderingar som Strindberg saluförde bildar bakgrunden till skändligheterna under vår egen tid. Och det enda jag saknar efter att ha tagit del av dessa högintressanta essäer är en tydligare placering av Strindberg i vår tid eftersom essäisterna de facto har placerat honom i vår tid.
För mig går Strindberg genom sina verk fortfarande omkring i sitt artonhundratal, och jag frågar mig om en förvandling av honom ens är möjlig: kan han vara modern i sig själv eller endast genom sina moderna uttolkare?
MEDVERKANDE
Eva Adolfsson, Johan Dahlbäck, Geneviève Fraisse, Thomas Götselius, Arne Melberg, Ulf Olsson, Fritz Paul, Per Stoundbjerg, Birgitta Trotzig, Boel Westin
Loading ...
