Det finns en fantastisk nyckelreplik i Jonas Bruns Skuggland som framhävs även i Dramatens dramatisering av romanen. ”Vad då. Vi kommer ju ändå inte vidare”.
Med den motiveringen uttalad framför pojkrummets dator överger en Erik en annan Erik – två oskiljaktiga 11-åringar – för en ny kille i klassen. Deras rollspel har gått i stå, då en grind till en ny virtuell värld inte kunnat passeras. Det är bilden av hur svindlande osentimental ungas uppfattning av vänskapsband kan vara. Ena dagen djupt rotade, nästa dag förrädiskt lättvindiga.
Bara en person på scen, Christoffer Svensson, men utbytbarheten är total i Lena Endres andra pjäs i egen regi – en effektiv och stark dramatisering av en av de främsta svenska barndomsskildringarna från senare år. Så strålstark att den egentligen skulle klara sig utan thrillerelementen som berättarram, inrättade efter försvinnandets välkända narrativ, och framträdande även här.
Utan rekvisita i en vit tunnel som på en gång signalerar slutenhet och ändlöshet återberättar huvudpersonen Erik två decennier gamla händelser – händelser som inte tycks ta honom vidare. Nyheten om en kropp som hittats nedgrävd i barndomens villakvarter rör upp sår och förstärker hans kval. Han sjukskriver sig, söker efter fler detaljer, ringer polisen – på jakt efter ett svar som i alla fall kan ge en illusion av klarhet.
Svensson växlar från den vuxnes begrundan till barnets impulsiva inlevelse. Från försiktiga rörelser och behärskat våta ögon till aggression och koleriska utfall, porträtt av karikatyrer som förväxlats med dataspelets värld, barndomsminnen som förstärks.
I dåtid är han ensambarnet Erik som på papperet lever med sina upptagna föräldrar i pappa arkitektens specialritade villa. I stället hänger han jämt hos Erik, med en smygrasistisk mamma som röker i köket och rufsar pojkarna i håret, och med en ”ambassadpappa” som från en annan kontinent skickar den ena nymodigheten efter den andra, från Michael Jacksons alster till diverse spel som Erik och Erik går allt djupare in i.
Surrogatet blir dubbelt: dels en frånvarande fader mer närvarande än den faktiskt närvarande; dels denna dataspelsvärld, med Dr Shadowland som rövar unga till sitt barnhem för vidare experiment, förebådande symbolik för den presumtiva brottsplatsen.
En saknad i överföringen från bok till pjäs är att huvudpersonens hemmiljö nästan uteslutits helt. Denna skenbart fördomsfria medelklassidyll – med föräldrarna som belånat sig upp över öronen till ett kärlekshus, och till vilket barnet mest tycks vara fernissa – är en central beståndsdel för att helt kunna sätta sig in i Eriks psyke, varför han investerar allt sitt kapital i en sämre kopia av sig själv. I stället betonas till exempel den sedvanliga ödesretoriken – varför just min son och inte han – vilket förefaller onödigt tillgängliggörande här.
Ändå är det inget val som förtar helhetsintrycket. Utan stora åthävor ger Lena Endre plats för sin skådespelare att gestalta ändad och avstannad barndom, hur de båda Erik, på tröskeln till ett vuxenliv, förvägras att prova sina vingar. Och inte minst hur huvudpersonens dröm om att finna kärleken i sin egen spegelbild, sin egen backup, under dessa formativa år riskerar att – brott eller inte – mynna ut i mardröm och en brant backe uppför. Hoppet om att komma vidare ligger förstås i själva bearbetningen.
Loading ...
