Schmitt skriver till Mozart

Författaren inleder boken med ett berättartekniskt knep: han hävdar att det var Mozart som påbörjade brevväxlingen och att detta räddade livet på honom. Visserligen tråcklas texten ihop kring detta påstående, men resultatet blir knappast något man tar på sig en blåsig natt.
   Det är faktiskt själva greppet, att skriva brev till Mozart, som är bokens största svaghet. Varför berättar inte Schmitt om sitt liv för läsaren istället? Det finns nämligen inte en tråd i detta som skulle kunna intressera den döde kompositören.
   På en opersonlig nivå får vi följa författaren genom livet: hans förluster, tankar om Mozarts dåliga tänder, arbetet med en fransk översättning av Figaros Bröllop, men allt stannar vid ytligt filosoferande, trött sentimentalitet och svag gestaltning.
   Ingen vinner på denna kreation – den som vill läsa en bra bok måste leta på annat håll, den som är intresserad av Mozart har oräkneliga inspelningar att avnjuta och den som lockas av Schmitt kommer att få ut långt mer av Elverkets uppsättning.