Årets TUPP-festival på Uppsala stadsteater ställer frågan om scenkonsten kan göra skillnad – och det mot en mycket mörk bakgrund: Ungern har tillsatt en teaterchef med samma högerextrema åsikter som regeringen och många länder i Europa skär radikalt i kulturbudgeten.
Danjel Andersson, pappa TUPP, säger att man inte kan blunda för utvecklingen om man gör en scenskonstfestival i Europa 2012. Så kan scenkonsten göra skillnad? Nästan varje person som älskar scenkonsten skulle nog spontant svara ja på den frågan. Men det kommer att visa sig vara betydligt mer dystert.
Brittisk-tyska Gob Squad ger sin föreställning Revolution Now! Teatern har ockuperats, revolutionen filmas och direktsänds ut på Uppsalas ganska folktomma gator. Vad vi inne i sambandscentralen revolterar mot är oklart – mest kanske mot människors ensamhet. Men det visar sig att det är svårt att få de Uppsalabor som passerar ute i blåsten att gå med på att ge upp sina planer för att i stället komma in till oss och revolutionen… Det är ohyggligt enkelt att bli förförd av Gob Squads och vår revolution som är som en enda stor kärleksboll. Men gör den skillnad?
Kompaniet Motus från Italien gästar Sverige för första gången med sin fjärde uppsättning som utgår från myten om Antigone, Alexis. A greek tragedy. Det är en rörande berättelse om upploppen i Aten 2008 och den pojke som sköts till döds av polisen – och vad konsten kan göra för att göra skillnad. Om den kan det.
Så står konsten – eller snarare konstnärerna – inför rätta i The Curator´s piece (a trial against art). Sex internationella curatorer (fem män, en kvinna) i mörka kläder på stora scenen och anklagelsen: konsten har misslyckats med att rädda världen. Danjel Andersson blir ordentligt grillad, men klarar nog att försvara att ha en internationell scenkonstfestival i Uppsala trots att merparten av publiken kommer från Stockholm. Det konstateras att den liberala pressen och de liberala konstnärerna anser att läget i Europa är dåligt. Vad hjälper det när scenkonsten som vill göra skillnad (oavsett om den kan eller inte) är instängd i ett stort teaterhus?
Vallejo Gantner från New York spårar sedan essensen av problemet. Han tittar ut över (den lilla) publiken och frågar Danjel Andersson hur många han känner vid namn – skulle inte alla lika gärna kunna var på scenen med dem? Vari ligger revolutionen – förändringen – om konsten inte når dem det berör? Man skulle ju önska att makthavarna, pengarna, ställs mot väggen istället för de som redan anser att den är viktig.
Eller är det egentligen så som en av curatorerna säger att konsten har inte misslyckats med att rädda världen – det är konstnärerna som har misslyckats att se konstens möjligheter? Svaret på det är kanske vad Motus gör: berätta. Igen och igen. Inte glömma.
Loading ...
