Riksteaterns barn- och ungdomsteater, Unga Riks, har utvecklat ett alltmer mångfacetterat uttryck – i alla fall om man får tro författarna till denna bok. Förstå mig rätt: jag finner ingen anledning att tvivla, men man bör kanske hålla i huvudet att detta i första hand är en bok skriven av de redan införstådda, som sedan alltså berättar om verksamheten ur olika perspektiv.
Monica Sparby som var Unga Riks ledare under åren 1994 till 2002 skriver till exempel om teaterns övergripande målsättning, att gestalta ur barnens perspektiv, att uppvisa en lojalitet. Pjäsförfattaren Lisa Ydring skriver om sin pjäs Egendom och dess mödosamma tillblivelseprocess medan en teaterkritiker som Margareta Sörenson skriver om hur och varför hon uppskattar Unga Riks.
Hyllar etablerad teater
Fram träder så småningom en bild – en hyllning – av en etablerad teater och dess arbete. Ett arbete som enligt Karin Helander, en annan av bokens medförfattare, präglats av ”respekt för barnet och som sjungit barnslighetens lov i den djupaste bemärkelse. En teater som inte bara berättar om barnets villkor utan syftar till att kunna stärka barnets självkänsla, argumenterar för barnets rättigheter, lyssnar till barnets röster och, faktiskt, strider för ett samhälle som måste präglas och förändras av barnets perspektiv på tillvaron.”
Stora ord kan tyckas, men det är som sagt en hyllningsskrift och den ska väl inte behöva vara direkt självkritisk. Lägg därtill de glassiga bilderna och vips framträder hela boken som en regelrätt födelsedagspresent. Visst är det en unison kör som kommer till tals, men boken innehåller onekligen också mycket information om en teater som absolut är värd att fira.
Loading ...
