Idag skulle den äldre fridansen förmodligen te sig enkel och en smula tungfotad, och säkerligen väl romantisk. Istället för dagens avancerade, balettinriktade teknik, lade den stor vikt vid dramatisk gestaltningsförmåga, musikalitet, kreativitet och kontroll över de många dynamiska variationerna. Isadora Duncans inflytande var fortfarande starkt, och jazzen började närma sig från Amerika. Dansen ansågs inte vara en självständig konstform, utan ett lite billigt bihang till musiken – oftast var det musikkritiker som recenserade dansen. Inte heller fanns det någon riktig dansutbildning i Sverige, istället fick man söka sig till pedagoger utomlands, främst i Tyskland.
Birgit Boman, själv en gång dansare i Cullbergballetten och lärare på Danshögskolan i Stockholm, har kartlagt ett avsnitt av svensk danshistoria som hittills legat i mörker – mellankrigstiden.
Banbrytande kvinnor
I tur och ordning går Boman igenom den svenska mellankrigstidens fyra viktigaste artister, deras yrkesbanor, repertoarer och särarter.
Ronny Johansson debuterade 1916 och hennes danskarriär skulle komma att vara ända fram till 40-talet. Under brinnande första världskrig reste hon ensam från stad till stad i Europa, fick själv hitta musiker på platsen, ordna uppvärmning i lokalen, hissa ridån eller sätta upp strålkastare. 1925 reste hon till Amerika där hon togs emot som en världsstjärna.
Jeanna Falk blev visserligen inte någon internationell stjärna, men hennes pedagogiska begåvning och nytänkande skapade en hel generation av nya dansare. Bland annat ansåg hon att dansen skulle styra musiken och inte tvärtom. När hon lät sin dansgrupp ackompanjeras av gong gongar blev många kritiker bekymrade och tyckte att ”de friska, rödkindade” flickorna dansade som om de hade gastronomiska åkommor. Först i början av trettiotalet hann kritiken ifatt Falk och hon fick sitt välförtjänta erkännande.
Astrid Malmborg å sin sida förvånade publiken på Musikaliska Akademin genom att sätta på en grammofonskiva och dansa parodisk jazz – ett grepp som gjorde succé. Och Lalla Cassel skapade ett dramatiskt gränsland med rörelsekörer och massdeklamation till diktverk av Dan Andersson, Artur Lundkvist och Harry Martinson.
Blandade kroppsideal
Förutom bilden av fyra modiga och banbrytande kvinnor, synliggörs också deras tid av starka ideologiska motsättningar. Det är underbart – och underligt – att se den variation av kroppar som uppenbarligen gick an för femtio år sedan. I en danstrupp kan det finnas korta, runda, långa och skrangliga – och dräkterna vittnar ibland om hemsydda kreationer. Roligt är det också att ta del av dåtidens danskritik. Nästan alla använder ordet ”fraicheur” om dansarna. Antingen hade man det eller inte. Och i Nya Dagligt Allehanda är det en upprörd kritiker som anser att ”vår sunda svenska ungdom” har dragits in i en ”kvav atmosfär av förkonstlat, onaturligt gestspråk.” Tongångar som ibland känns långt mer omoderna än den dans de kommenterar.
När 40-talet kom hade Johansson, Falk, Malmborg och Cassel försvunnit som dansare, men då hade de redan banat vägen för artister som Birgit Cullberg och Ivo Cramér. Dessutom var det deras yrkesskolor som banade väg för Danshögskolan.
Loading ...
