Under Göteborgs dans- och teaterfestival väcks frågor i mig kring berättelser och minnen. Det tycks löpa som en underström genom festivalens föreställningar. Det är personligt och politiskt, det finns ingen egentlig mening i att försöka skilja på de två. De flyter i varandra. Går inte att separera. Berättandet och insamlat material behandlas på oväntade vis, befriande långt ifrån klassisk dramaturgi.
Lina Saneh och Rabih Mroués föreställning 33 rpm and a few seconds påbörjades mitt under den arabiska våren. I Libanon, dit revolutionen aldrig kom, tar aktivisten Diyaa Yamout sitt liv. Hans självmord fick sociala medier att storma av sorg, spekulationer och politiska diskussioner. I iscensättningen av hans rum, bland tv-klipp, telefonsvararmeddelanden, sms och hans facebook-sida som hela tiden uppdateras, vilar en spöklik tystnad. Avsaknaden av människor på scenen skapar en stark obehagskänsla. Vi befinner oss i ett så tydligt efteråt där vi tjuvkikar in i ett rum som inte tillhör oss. Om sociala medier är ett ställe där människor tvingas leva kvar efter sin död, vems rätt är det att spekulera i någon annans liv?
I Mroués stillsamt vackra performance Riding on a cloud på Atalante ställs frågan: vems historia är värd att berättas? Genom filmklipp, foton och sånger återberättas historien om en bror som sköts i huvudet av en krypskytt under inbördeskriget i Libanon. ”Mina minnen är som stillbilder” säger brodern, Yasser. Det finns ett före och ett efter skadan. Efter skadan fick han problem med representation och kunde inte förstå konstnärliga uttryck, som till exempel teater. Han trodde att det som spelades upp skedde på riktigt. Det var som svårast om någon dog på scenen. ”In theater everything belongs to fiction” säger han. Men vad är verklighet och vad är fiktion?
Även Raimund Hoghe arbetar med minnen i sitt verk I remember – Göteborg. Iförd svarta kläder undersöker han scenrummet på 3:e våningen samtidigt som han minns saker, främst ur sin barndom. Om Audrey Hepburn i Breakfast at Tiffany’s och Maria Callas. Om att vara mycket kort och ha en ryggrad som växte fel. Det präglas av en sentimentalitet fylld av skönhet och en svärta som döljs bakom ett leende och Maria Callas slängkyssar. Som ett sätt att hantera sorg.
Les ballets C d la B och Alain Platel tillsammans men Münchner Kammerspiele behandlar utanförskap och människorvärde i Tauerbach. Verket har sin utgångspunkt i filmen Estamira som handlar om en schizofren kvinna som bor på en soptipp i Rio de Janeiro. Fem dansare och en skådespelare rasar och kravlar omkring i enorma drivor av gamla kläder med rörelser som växt fram efter att ha studerat dövblinda barns rörelsemönster. Till synes svamlande formulerar huvudrollsinnehavaren frågor kring villkoren kring att vara människa. ”To be uncivilized. Is that ugly?” frågar hon publiken, rösterna i sitt huvud, demonerna. Med humor, men framförallt stor ömhet dansas berättelsen om en människa som inte passar in i samhällets normer och hennes sätt att hantera det. ”I don’t agree with life. I was born this way, I was created like this. I’m perfect. Can’t you see?”
Loading ...
