Den positiva attityd som finns både hos publiken och bland de medverkande gör det lätt att smittas av all entusiasm som finns för själva genren. För när publiken dansar med eller efter en föreställning visar olika rörelser eller ”moves” för varandra spelar det just då faktiskt ingen större roll om årets upplaga av streetdansfestivalen Urban Connection inte hör till de allra starkaste som hittills presenterats.
Under det rymliga streetdansbegreppet får som vanligt en mängd olika genrer, stilar och korsbefruktningar plats på scenen. Det är också det som är festivalens styrka, att den under åren den funnits skapat ett samlat utrymme och en scen samtidigt som den vågar påstå någonting om den komplexa och mångsidiga genren. Flera av de koreografer och grupper som denna gång visar upp sig på Dansens hus lilla scen är dessutom tydliga exempel på att det finns en stark återväxt inom genren. Och att det återstår mycket att utforska inom området för såväl koreografer som dansare.
Det visar till exempel Viktor Fröjd när han tillsammans med fyra dansare gör Tugg till ett coolt verk som känns såväl genomarbetat som konsekvent i sin vilja att utnyttja varje dansares potential samtidigt som dynamiken i gruppen betonas.
Överhuvudtaget rör sig många av festivalens föreställningar på något sätt just kring förhållandet mellan grupptillhörighet och individuellt uttryck. Som i den inledande duellen The Co-Lab Shakedown mellan dansgruppen Soul Sweat och några av Cullbergbalettens dansare där viljan att utmana varandra till The Royal Nelson Orchestras svängigt funkiga musik är minst lika stor som deras förmåga till samarbeten och samspel i dansen.
I Rage med franska Cie Rêvolution, som gästade Dansens Hus 2011, är gängmentaliteten än mer påtaglig och verket är fyllt av återhållen aggressivitet. Varje dansare tycks hela vara beredd på att reagera på minsta rörelse eller impuls från de andra dansarna. Även om det individuella uttrycken hos de sex dansarna från olika afrikanska länder blir tydligare efter hand är det ändå i mötet mellan dansarna som styrkan i Rage ligger. Dansstilen krumping som koreografen Anthony Egéa arbetat mycket med i Rage sägs också ha uppstått i Los Angeles som en reaktion på den våldsamma miljön.
Det avslutande dubbelprogrammet med svenska P*fect och svenskkanadensiska Tentacle Tribe blir till en för festivalen stilenlig och glamourös föreställning fylld med attityder och av dansant poserande. Först ut är duon Tentacle Tribe, det vill säga Elon Höglund och Emmanuelle Lê Phan, med sin estetiskt skarpa Nobody likes a pixelated squid där olika rörelser samplas för att sedan i en förskjuten eller fragmentariserad form ta plats i ett nytt flöde.
P*fects satsar sedan i sin föreställning Imprint bokstavligen allt på att övertyga publiken om sin coolhet och sitt queera förhållningssätt men lyckas kanske inte övertyga hela vägen. Att både de och Urban Connection kommer att återkomma till Dansens hus nästa år är jag däremot helt övertygad om.
Loading ...
