Årets Lucia 2013

”Jag är arg och målmedveten. Försöker ha mer kul än tråkigt. Typ så ligger det till.” Att låta något roligt födas ur ilska är en oundgänglig utgångspunkt för politisk humor, och skådespelaren och den sceniska och mediala tusenkonstnären Bianca Kronlöf verkar ha synnerligen goda förutsättningar för att kunna utvinna det där politiska humorguldet ur sin vrede.

Titta bara på hennes virala feministiska satir i form av Youtubeserien ”Shit snubbar say …” där hon driver med patriarkala mönster. Eller på hennes medverkan i Teater Lacrimosas Kränkt – the musical på Stockholms stadsteater Skärholmen i augusti, där hon och andra skådespelare uttalade det som nät- och kvinnohatande män skriver på internet.

Bianca Kronlöf begränsar sig inte. Hon bloggar, pratar i radio, skriver, och just nu befinner hon sig i Bangladesh för Musikhjälpens räkning. Hon ska göra en humorserie för SVT:s webb och har huvudrollen i långfilmen Svenskjävel med premiär 2014.

Men på Nummer minns vi kanske mest och helst hennes scenögonblick från 2013. Den som såg Dritëro Kasapis uppsättning av Marius von Mayenburgs pjäs Martyrer på Stockholms stadsteater i januari i år kan inte ha missat energin som uppstod varje gång Bianca Kronlöf stod på scenen som ohämmad sjungande tonårstjej i denna religionsdiskussion för en lättkränkt samtid.

Tillsammans med Nina Haber och Elin Söderquist – med vilka Kronlöf utgör teatergruppen Gruppen, som osäkrar klubbar, scener och gator med utmanande scenkonst – djupdök hon i höstas i samhällsstrukturerna och satte fingret på manlighetens ömma punkter i föreställningen Gruppen och herrarna på Stora Teatern i Göteborg och Södra Teatern i Stockholm. Nummers recensent Lis Hellström Sveningson såg målmedveten research, fräck energi och ett suveränt tilltal: ”Det är samhällsteater som oroar och roar, humorn är Gruppens blankaste vapen och de svingar det elegant.”

Vi får tag på Bianca några dagar efter lucia, när hon har kommit hem från Bangladesh på uppdrag av Musikhjälpen. Hon och teamet var tvungna att åka hem tidigare på grund av oroligheter, och hon låter omskakad när hon redogör för läget i landet. Hennes närhet till att bli engagerad hörs också tydligt när hon pratar om hur man förvandlar ilska till något bra.

Hänger ilskan och det roliga ihop för dig?
– Ja, verkligen. Att bli ledsen, som man kan bli som feminist många gånger, kan ibland vara uttröttande och passiviserande. Att vara arg är ofta mer kreativt, i det finns en vilja att förändra. Man måste absolut tillåta sig att vara ledsen men sedan försöker jag göra ledsenheten till ilska i stället.

Och hur blir det sedan något roligt?
– Det blir roligt av att inte vara ensam. Ensamheten är den största fienden. Med Gruppen försöker vi till exempel skapa ett eget rum i det patriarkala rummet som liksom finns runt omkring oss, ett eget rum som är så härligt att alla ska vilja vara med i det. Vi vill vinna över alla andra, att de ska säga ”kolla vad roligt de har det där, jag måste sluta vara en sexistisk idiot och bli feminist!”

Vad kommer Gruppen att göra härnäst?
– Vi har ett nytt fantastiskt projekt på gång i vår som ska bli ett riktigt jävla knytnävsslag. Vi har fått svar från två olika organisationer som vi har sökt pengar ifrån och ska börja jobba nu. Och för dem som missade Gruppen och herrarna blir det en ny chans på Stora Teatern i Göteborg den 5 och 6 mars, plus att det kommer en dokumentär om arbetet med föreställningen på SVT:s K-Special i vår.

Under 2013 har du också arbetat på Stockholms stadsteater. Vill du blanda frigruppsteater med institutionsteater, eller var trivs du bäst?
– Gruppen är mitt konstnärliga hem på alla sätt. Men jag vill inte välja bort något. Jag ser det inte som motsatser att jobba i en frigrupp och att jobba på en institution. När man är frilansare är allt som har med pengar att göra ett orosmoment, det är bara dumt att inte prata om det. Då är det lyxigt att få jobba på en institution. Precis som det är att få gå in i en roll på ett mer klassiskt sätt med en regissör, och med marknadsföring och allt sådant. Alla tre i Gruppen frilansar och alla projekt som vi är med i utanför ger inspiration till vårt arbete. Vi delar erfarenheter med varandra och blir rikare.

Utöver att stå på scen gör du många andra saker – är du främst skådespelare eller hur skulle du beskriva ditt konstnärliga arbete?
– Jag kallar mig skådespelare och komiker. Men jag har också ett stort politiskt engagemang som påverkar allt jag gör. Jag gillar verkligen beskrivningen ”tusenkonstnär” som ni gav mig.

Bianca Kronlöf får i luciatåget sällskap av följande (av redaktionen) utsedda tärnor:

Rickard Söderberg, för att han fortsätter kärleksbomba Sverige med sin operatenor – på allt mer folkliga arenor, men med bibehållen kvalitet.
Nils Poletti, Turteaterns konstnärlige ledare med svart hår och eldfängd teaterestetik. Det glöder av egensinne i förorten!
Lena Engqvist Forslund, teaterchefen som träget kämpar för att få ordning på förutsättningarna vid Giron sámi teáhter.
Virpi Pahkinen, dansaren som skrider fram över världens länder med ett djurs smidighet och outsinlig nyfikenhet.
Anita Ekström, som på Stockholms stadsteater rätt och slätt kongenialt gestaltar Marguerite Duras i Smärtan.
Rikard Wolff, för en strålande insats i Arnold på samma teater.
Nina Zanjani, i egenskap av genial Fröken Julie-uttolkare på Göteborg stadsteater.
Andreas T Olsson, för den kärleksfulla och humoristiska hyllningen till teatern i Sufflören på Dramaten.
Helena Franzén, koreografen vars integritet och konstnärliga kompromisslöshet får henne att lysa i det understundom dunkla svenska kulturlivet.