För det mesta är jag purist när det gäller scenrum. Gillar det avskalade, rena, det som inte söker effekter, utan låter röst och kropp gestalta text utan utanverk. Men ibland är det skönt att låta sig hänföras av den magi som en institutionsteaters rekvisitaförråd, kostymörer, scenografer och mask kan åstadkomma.
Malmö stadsteater gör ett försök i sin familjeföreställning Den elektriska flickan. Här finns japanska inslag i populärkulturella referenser, musikinslagens tonfärg, i masker och rekvisita, och placerandet av kärleken i omedelbar närhet till döden. Antika inslag finns i en faunaktig portvakt (Sven Boräng) och framför allt i den grundläggande motsättningen mellan odödlig underjord, där människor kan hållas fångna, och dödlig livsvärld.
Den litterära sagans matriser blir tydliga i tonårsflickan som finner en passage mellan två världar: inte genom spegeln, inte genom garderoben, men väl genom att gå ner i källaren. Scenbilden är fascinerande, underjorden präglad av en blek spökaktig månljusestetik, med speglingar, vita kostymer, vita trådridåer och vita symboliska trappor. Spelet är bitvis operaaktigt och Anders Ortman har inte sparat på sentimentala och romantiska effekter i sina kompositioner.
Huvudpersonen Keyo (Agnes Forstenberg) är ”mittemellan”, sliten i en skilsmässotvist mellan två oseende föräldrar. När mamman flyttar in i ett ödehus börjar öververkliga saker hända, och Keyo dras in i ett livsavgörande drama i den underjordiska andevärlden.
Det är inget fel på dramatikern Erik Norbergs fantasi, och inte på hans förmåga att smälta samman öst och väst, myt och saga. Ändå blir resultatet inte fullt så spännande som det låter. Kanske för att den politiska pedagogiken är ytligt påklistrad: människan är ond, andarnas uppgift är att ”hjälpa” naturen och nu har miljöförstöringen verkligen gått för långt. Kanske allra mest för att ensemblen inte låter gestalterna fördjupas. Synd att ett så ambitiöst upplägg inte riktigt håller vad det lovar av svindel och skönhetsfantasi hela vägen.
Loading ...
