Skuggteatern har näsa för spännande historier. Ett mycket bra exempel är Allt kommer att bli bra igen från 2012 där teatern använde Västerbottens gamla mentalsjukhus som nav för en mycket stark iscensättning. I nya I´m not a girl saknas den lokala förankringen men historien är minst lika spännande.
Föreställningen tar avstamp i Andreas Bruces memoarer om hur det var att leva som transperson i 1800-talets Sverige. Andreas föddes som Therese i den adliga familjen Bruce och insåg tidigt att hon egentligen var en han.Som pikareskromanens yngling på äventyr i den stora världen följer vi Andreas (Magnus Nilsson-Mäki) under hans turbulenta frigörelse från en kvinnlighet som aldrig varit hans. I storstadens Stockholm gör han sitt bästa för att ta igen allt det han missat som kvinna; de sena utekvällarna, tjejerna och spriten.
För oss som delar samtid med ett homofobt Sverigedemokraterna är 1800-talets Andreas och hans relativt stora frihet ett svindlande möte. Vi kanske inte är fullt lika toleranta som vi tror oss om att vara? Samtidigt var det naturligtvis – då som nu – problematiskt att vara kvinna kroppsligen men leva som man. Nyfikna tog gärna chansen att, även handgripligen, skärskåda ”kvinnan som är förklädd till man”.
Precis som med Allt kommer att bli bra har har ensemblen gemensamt arbetat fram föreställningens manus. Det är en arbetsmetod som uppenbarligen passar Skuggteatern mycket bra; efter förra årets mindre lyckade Hem ljuva Ålidhem är ensemblen tillbaka i toppform. Samspelet mellan de tre skådespelarna är lekfullt prestigelöst och dialogerna infallsrika, Karin Malmberg och Josefin Reinhard kommer till exempel med absurt roliga instick när Magnus Nilsson-Mäkis Andreas tappar tempo eller blir för omständlig.
Resultatet är en rapp och galghumoristiska svartsyn som passar väldigt bra till Andreas Bruces komplexa livsöde. Också scenografins två enkla kyrkbänkar – som enkelt kan förvandlas till alltifrån förlossningssäng till en båt – gör föreställningen snabbfotad och rapp. Visst finns det några korta partier som hade kunnat kapas men i det stora hela har ensemblen lyckats imponerande bra med att berätta Andreas historia utan att det känns stressat, spretigt eller rumphugget.
Loading ...
