En intellektuell judisk familj bestående av mamma Beth (Isabelle Moreau), den excentriske, ständigt raljerande och diskuterande pappan Christopher (Benjamin Boliner) brodern Daniel (Hans-Christian Thulin) som återvänt hem för att slutföra sin doktorsavhandling. Systern Ruth med operaambitioner (Jenny Antoni) och den döve brodern Billy (Christian Dyvik). Alla får minst sagt svårt att tackla situationen då Billy förälskar sig i Sylvia (Malin Persson). Familjen har bestämt att Billy inte ska kommunicera via teckenspråk. Han ska läsa på läpparna och tala som hörande. Inte ingå i dövsamhället. Inte särskiljas. Kärleken till Sylvia ger honom kraft att gå sin egen väg. Lära teckenspråk och utveckla detta och sig själv i ett icke-hörande sammanhang. Men familjens dysfunktionella dragningskraft är stor.
Billys frigörelse skapar dissonans. Han – som det uttrycks – varit familjens maskot, visar både vilja och riktning och drar sig inte för att via teckenspråk berätta hur hans liv har varit. Samtidigt som han kräver samma språk av sin familj. Daniel svarar med att backa in i psykisk sjukdom.
Pjäsen är kort. Två timmar med paus. Men den hinner med mycket. Föräldraskapet rannsakas. Är det ok att go all in i en kurs i kinesiska, samtidigt som en av ens barn förvägras tala sitt språk? Hur fri och tillåtande är den intellektuella arenan och vad står högst i kurs där? Och vem står högst i rang inom stammen (Tribes)? Sylvia, som är på väg att bli döv, uttrycker det så här: ”Jag är inte döv från födseln, så jag är mindre fin än än nån som är det”.
Skådespelarna gör alla lovvärda insatser. Replikerna viner stundtals som pistolskott och närheten till några av de vassare sit-comsen finns. Både i tal – och teckenspråk. Scen, ljus och ljud jobbar tätt med intrigen. Enkelt skissat, allt vunnet. Rena ytor skapar koncentration runt snabb och rapp replik. Såsom dynamiken i familjen skevar, så lutar scengolvet. Ord och ljudbilder dansar som ett gäckande snöfall. Moderna klassiker – Queen och Janis Joplin – samsas med konstmusik. Det är ett skådespel lätt att ta till sig. Svårt att släppa. Bara slutscenen kunde jag varit förutan. Jag önskade Billy friheten, och den togs ifrån honom där.
Loading ...
