Tiden är obestämt 1970-tal och huset en gillestuga de lux med en obruten furuvägg i fonden. Som en påminnelse om livet i huvudstaden tjänar de gula Celsingsofforna, igenkännbara inte bara från Kulturhusets interiörer utan också från Mørk-Eidems tidigare uppsättning av Hedda Gabler. Han återanvänder också stora delar av den ensemble han arbetat med tidigare.
Och vilken ensemble det är. Sällan har jag sett en sådan skicklig balansgång mellan tragik och komik, hopp och förtvivlan. Ann-Sofie Rase, som gör en trött vardagshjältinna av sin rediga storasyster, Jan Mybrands bedragne äkta man, vars snälla tråkighet förstärks fint av hans sävliga norrländska, Frida Hallgrens Natalie –så grym i all sin aningslöshet och så rörande i sitt utanförskap. Och så den utmärkte Sten Ljunggren, vars regementsläkare rör sig mellan oförblommerad kärlek till den yngsta systern och övergivenhet kantad av alkoholmissbruk. För att nämna några.
Pjäsens melankoli förstärks av de många musikaliska referenserna. Brodern Andreas, i Magnus Kreppers sorgsna gestalt, felar fram Moon River och den molltunga nationalromantiken i Vårvindar friska fungerar som ledmotiv. Rummet krymper och växer i takt med känslostormarna. Andra aktens trånga rum rasar plötsligt samman och försvinner ner i golvet och de sista scenerna utspelas på en barblottad scen vars hela bredd och djup exponeras.
Föreställningen inleds i genomskinlig lättsamhet där festerna och de humoristiska infallen avlöser varandra. Vändpunkten överrumplar med sin brutalitet när Björn Bengtssons psykotiske Solioinens kärleksförklaring till Irene övergår i ett våldtäktsförsök. Josefin Ljungman gör Irenes katastrof – hennes rädsla och krympta livsrum – till en av uppsättningens starkaste berättelser.
Andra aktens nästan våghalsiga allvar erbjuder få och tillfälliga andrum. Kärleksduetten mellan Gerhard Hoberstorfers Versenius och Helena af Sandebergs mellansyster Maja, som mitt i all trängsel och tragik förenas i en bedårande All you need is love får sedan deras oundvikliga skilsmässa att bli något av det mest rörande jag upplevt på en teaterscen.
Att uppleva Tre systrar så här är en oupphörlig känslomässig berg-och-dalbana – det är liv i koncentrerad form.
Loading ...
