Tre av Malmös mest välkända skådespelare i ledande roller, hela Moomsteaterns fasta ensemble och statister från Teater Teamus; Gökboet måste vara en av Moomsteaterns största åtagande någonsin. En drömföreställning för teatern som gjort utanförskap till innanförskap och omsorgspassivitet till självförtroendeaktivitet genom hela sin existens.
Men den som förväntar sig en blåkopia på Milos Formans mästerliga filmversion blir besviken. Moomsteaterns Per Törnqvist har bearbetat Dale Wassermans scenversion. Där är det hövdingen Bromden som är huvudperson snarare än den oregerlige maskulinisten McMurphy. På Moomsteatern spelas hövdingen av Ronnie Larsson, lika lång och kraftig som skådespelaren Will Sampson i filmen, men med uttryckfulla monologer som återberättar hans inre visioner och syner; rökmaskinerna åskådliggör de dimmor som han tycker försänker honom i passivitet och gör världen otydlig och ohanterlig.
Rafael Pettersson är som klippt och skuren i rollen som ”proffsdåren” McMurphy, medan Birte Heribertson är en något vek, överraskande flerdimensionell och föga skrämmande syster Ratched. Bara genom häxlika skrik förmedlas hennes ondska – om det nu är ond hon är. Regissören Ragna Weisteen från Teater Insite har vana vid att hantera stora ensembler och vidlyftiga scenerier. Hennes förkärlek för sinnesteater, suggestioner, mysticism och poetiska drömscener präglar också uppsättningen. Metateatrala kommentarer utplånar fjärde väggen. Spelet är utspritt i hela lokalen, och McMurphys fyllefest blir ett kakofoniskt kaos.
Att patienterna har iförts gula sparkdräkter bidrar till att alltsammans liknar ett surrealistiskt – eller psykotiskt om man så vill – dagis. Mooms fasta ensemble storspelar på toppen av sin förmåga. Det är en ömhetsväckande, lekfull, omväxlande och roande uppsättning, på alla sätt värdig Moomsandan.
Loading ...
