Har man som jag en perverst romantisk syn på lungsotssjuka självuppoffrande 1800-tals hjältinnor får man sitt lystmäte i Alexandre Dumas den yngres roman och skådespel Kameliadamen. Den verklighetsbaserade tragiska berättelsen om lyxkurtisanen Marguerite Gautier som ”friskade upp sina slagfärdigheter med champagne och ibland sina ögon med tårar” som hon presenteras i den odödliga filmversionen med Greta Garbo från 1936.
På Stadsteaterns stora scen har vi förflyttats till en 30-talsdoftande speakeasy-miljö parad med parisisk 20-talsdekadens. Maja Ravns scenografi, med ett djupperspektiv skapat genom nitton dörrar och en takhög stenvägg, badar i giftgrön rök och red disctrict-rött ljus. Skapande en känsla av omfamnande lyx på randen till den kalla rännstenen.
Och champagnen flödar som om det inte fanns någon morgondag när Helena Bergströms lätt bedagade Marguerite möter den vackre och betydligt yngre Armand Duval. Innerligt gestaltad i hopp och förtvivlan av Simon J Berger. Är hon beredd att ge upp det sponsrade liv hon vant sig vid? Eller ett ännu större offer, att avstå Armand och ge honom möjligheten till en respektabel framtid? Ett daterat dilemma, eller något vi kan relatera till idag?
Bergström i fotsid vit klänning med raffsetet tydligt skymtande värjer sig mot Armands valpiga dyrkan med nästan burdus bitskhet och självironi. Något som samtidigt blir ett avståndstagande, ett ursäktande från rollens inneboende sentimentalitet. En dominerande känsla förutom när hon låter sårbarheten i den äldre kvinnans annalkande bäst före datum träda fram, då blir hon mer gedigen.
Om regissören Katrine Wiedemann håller kärleksparet på armlängds avstånd handskas hon självklarare med ensemblen. När hon låter en grupp figuranter i en kollektiv dans beskriva ett kärleksmöte bortom pengar, makt och konventioner rör hon vid något sinnligt.
Det är egentligen när kärlekens diametrala motsats spelas upp, i scenerna mellan Marguerite och bankiren Varville (Sven Ahlström) som det bränner till. Då tydliggörs vad pengars makt, beroendeställning och förnedring vill säga. Både för den som låtsas älska och den som kräver valuta för sina investeringar.
Inte ens Marguerites entourage av så kallade vänner, konkurrenten Olympe (Sofia Ledarp) och dryckesglada Prudence (Annika Hallin) erbjuder gratis omtanke. Endast Gaston (Emil Almén) och hemhjälpen Nanine (Tomas Bolme) blir förtrogna utan själviska baktankar.
Trots distanserade grepp där en porslinsko får illustrera landsbygden dit paret flyr, en modellbåt växer till ett fartyg och en spelduell illustreras av kortkastning — förblir berättelsens kärna hjärtskärande. Kärleken i Kameliadamen är drömmen om hur den borde vara. Självuppoffrande och bortom det jordiska. Wiedemann förankrar romantiken i verkligheten, de är ju grannar som det sägs i pjäsen.
Loading ...
