Efter dryga två timmar vacklar jag ut för paus. För hej vad det går när Ann-Sofie Bárány och Suzanne Osten slår upp dörrarna till I Annas garderob. Detta är ett så galet, rörigt, sjusjungande teaterparty att jag tappar andan. På Göteborgs stadsteaters stora scen pågår en enda stor happening interpunkterad av en rad soloinslag mot brokig fond. Starkast lyser Ann Pétrens tolkning av Sigmund Freuds yngsta dotter Anna Freud, kvinnan som bokstavligt talat växte upp i knäet på sin far och småningom utvecklade barnpsykoanalysen. Något som blev avgörande för behandling av traumatiserade barn. Ann Petréns spel, efter paus förunderligt sammantvinnat med Monica Wilderoths i rollen som Dorothy Burlingham, a hell of a woman och Annas partner och käresta, leder uppsättningen framåt och vidare i ständigt oförmodade vändningar.
Ann Petréns Anna blir min ledsagare och det behövs för i all denna utrerade teatralitet är det lätt att tappa fokus på vilken berättelse, som just i stunden, berättas. Här pågår allt samtidigt. Vi befinner oss i 1800-talets Wien där doktor Freud utvecklar sin metod medan medlemmarna i hans familj själva slåss med sina demoner och de allestädes närvarande hund-kvinnorna, trånar, gläfser och krafsar på både känslor och inredning. Maria Johansson Josephsson som förstahynda fyller scenen med sin fantastiska operarockande sång och kraftfulla utstrålning, medan unghunden Karin Lycke förföriskt svansar efter så tyllkjolen vajar. De lekfulla kostymerna, som spänner mellan Gretchen och punk, är enkom de en show i sig.
Och så, utan att vi vet ordet av, kastas vi till London idag eller hamnar i Los Angeles medan tidsmarkörerna växlar snabbt som vindrutetorkarna på den lyxbil Dorothy tar med Anna på tur i. 1800-tal, 1940-tal, oooups rätt in i 1970-talet där forskaren Eve, Emilie Strandberg, inleder en allt hetare relation med Angelika Pricks Peg. Peg som anser att Eve mörkar och måste ut ur garderoben, medan Eve snarare vill söka in mot sitt hjärta. Hur det nu är delat? Alla är vi crossovers och queers puttade hit och dit av för dagen aktuella normer. Eve skriver en pjäs om Anna Freud, metadramatik i kvadrat. Så dyker Anna Freud upp igen, 80 år gammal och hyllad för sin pionjärinsats. Under hennes gammelulster hänger barnförklädet fram, alla åldrar finns i människan likt de ryska gummor barn lekfullt plockar ihop och isär.
Jag kan icke räkna dem alla de trådar som löper i Suzanne Ostens ”helkroppsliga och hellustiga” iscensättning. 100 procent utrerad teatralitet. Det är mycket, faktiskt i första akten för mycket. Jag hör knappt teaterns ton för allt bröl.
Men så, efter paus, faller bitarna på plats och trots att det fortsätter att myllra och berättas, såväl vertikalt som horisontellt och från varje hörn och nivå av den stora scenens flervåningshöga scenografi, sammanfogar sig första aktens sceniska skisser till en fördjupad helhet. En dansande rytm i spelet och formationerna, en värme och humor som omfamnar. Om I Annas garderob skulle kunna skrivas spaltkilometer. Vad Suzanne Osten, Ann-Sofie Bárány och den månghövdade och sanslöst generösa ensemblen gör liknar inget annat. Oavsett vad en tycker är det omöjligt att undgå just det, att tycka, känna, tänka. Totalt är spelet fyra timmar och det är en timme för mycket. Även ett unikum som Suzanne Osten behöver förmå ”döda sina älsklingar”. Men att inför ett så rikt och stort teaterverk, där diskussioner kring sexualitet, identitet, solidaritet, genus, psykoanalys, dubbelbindningar … you name it orkestreras och dansas fram, sätta en betygssättande siffra är omöjligt. Det får bli, som på scenen, anarki men en dubbelsiffra. En trea eftersom uppsättningen är för lång och gapar över för mycket. En femma för att detta är ett Ostenskt dundersmällkalas!
Loading ...
