Det är en kylig norrländsk försommarkväll, då Norrdans har premiär på sin utomhusföreställning …Lyckliga i alla sina dagar… Så mycket kärlekslycka blir det nu inte, koreograferna har andra intressen. Med undantag för Charlotta Öfverholm i Ring of fire. Den börjar med att en dansare, Kristian Refslund, stapplar in från sidan, som i chock, smutsig av sot och klädd i trasor. Sedan kommer Erik Constantin, ännu värre däran. Vad har hänt, har de nyss blivit utsläppta från något koncentrationsläger?
Vilda fåglar skriker, det drar kallt från havet och myggorna bits. De båda männens fötter gnisslar mot golvet, de stampar, de kastar sig vilt, de har drabbats av känslor. Kristian Refslund sjunger Johnny Cashs Ring of fire: ”Love is a burning thing”. Erik Constantin drar fram en bukett med röda rosor ur byxorna och i en duett gestaltar de två gråklädda männen hur det är att älska, att lita på, att bära, att falla, att ta emot, och det är uttrycksfullt och starkt.
Dessförinnan har franska Annabelle Bonnerys koreografi Never alone fått inleda kvällen. Det är ett dansant verk vars rörelsespråk präglas av tyngd och gravitation, tryck, fall och knuffar, ackompanjerat av ett elektroniskt tunggung.
De fem dansarna grupperar sig och tar stöd mot varandra för att slungas ut och bli ensamma eller mötas i duetter. Men ofta går de bara runt och iakttar varandra. Spänningar och flirt flyger i luften. Kär lek är lek och spel.
Efter det kommer finländska Jenni Kiveläs I kväll eller aldrig, ett humoristiskt dansteaterstycke om allas vår kärlekslängtan. ”Du där, hej, tycker du om mig?” De tre dansarna riktar sina avväpnande repliker till publiken. César Garcia sjunger My Funny Valentine och charmar alla.
Kvällens sista koreografi, Making of a young girl, är signerad Linda Kapetanea från Grekland. I det används objekt som vispgrädde i sprayflaska, en apelsin, en plastblomma. En kvinnlig dansare sprejar grädde på andra och slickar i sig det. En man skalar en apelsin och stoppar skalen i munnen. Två killar kånkar på en tjej som har ett sorts bälte med handtag runt höfterna. Musiken övergår till högljudd rock och stycket slutar med en till synes improviserad diskodans.
Den symbolladdade expressionismen säger mig ingenting.
Loading ...
