Att välja Sylvi som vårens höjdpunkt är helt rätt av Stadsteatern i Göteborg. Inte bara för att det är en feministisk tjottablängare med sidenrosetter, utan också för att den ger Nina Zanjani det där rejäla svängrummet hon ska ha. Sedan hon gjorde sin starka huvudrollsdebut i Klaras resa för flera år sedan, har hon hållit samma höga kvalitet och haft personlig udd i det mesta hon gjort. Zanjani är kort sagt en stjärna. Och rollen som den naiva flickhustrun Sylvi som stångas mot sin patriark till man – Eric Ericson – sitter som en smäck.
Först möter vi en kvittrande dockkvinna, lätt lätt i kroppsspråk och röst. Så övergår uttrycket i ung förälskelse och ogenerad längtan efter barndomens kärlek – innerligt spelad av David Rangborg. I andra akten tyngs Zanjanis karaktär i stället av tung besvikelse, och hon förkroppsligar en besatt människas desperation. Ett drastiskt beslut leder i hast till en ödesdiger situation, och de sista minuterna får vi än en gång se en genial gestaltning av ett sammanbrott – utan varken tix eller överspel.
Ja, Nina Zanjani är det här dramats absoluta mitt. Och det blir möjligt, också tack vare en välsvarvad ensemble. Eric Ericson är pålitlig som självbelåten pösmunk, Carina Boberg gör en riktig ängel i svart och Monica Wilderoth är underfundig som den fyrkantiga, rättskaffens och beskyddande väninnan.
Ett elegant drag står smarta koreografen Dorte Olesen för, med sin moderna tillika komiska tolkning av intrigerna i balsalen. Roligt och snyggt genomfört.
Sammantaget är den här pjäsen är minst lika intressant som, säg, Fröken Julie och Ett dockhem. Det är mycket värdefullt att den sätts upp, och undertecknad gör vågen för Stadsteatern som valt att ta den till Göteborg, och till samtiden.
Loading ...
