Det var knappast politiskt korrekta eller med nutida mått mätt pedagogiska folksagor som de tyska bröderna Grimm nedtecknade i början av 1800-talet. De magstarka inslagen i Snövit, Rödluvan, Rapunzel och Askungen fick tidigt revideras (och vackert illustreras) för att kunna fortleva som ikoniska och Disneyfierade sagofigurer.
När dramatikern Martina Montelius, som inte heller gullar i onödan, nu moderniserar Hans och Greta låter hon inte bara familjen puttas över fattigdomens rand på grund av lillebror Hans överkonsumtion av dataspel. Hon tar fasta på originalintrigen där det inte är en elak styvmoder, utan barnens biologiska mamma, som med berått mod lämnar dem i skogen för att svälta ihjäl. Grymmare och mer tabubelagt blir det knappast. Men med Montelius som alltid otvunget antar och intar barnets perspektiv har man hela tiden någon att hålla i hand.
För att ändå höja sockernivån bjuder scenografen Mats Sahlström in oss i en magisk snökula. En fullmåne lyser över nattblå himmel. Medan långsamt singlande snöflingor pudrar en effektivt använd karusellscen inrymmande ett frostnupet slitet hem, en skog, utsidan av häxans kristyrtyngda och givetvis ätbara pepparkakshus, samt en köksinteriör dignande av korvar. Magiskt!!
Regissören Sally Palmquist Procopé förvaltar den psykologiska komplexiteten som Montelius tillfört figurerna och balanserar perfekt skräck och galen humor. Rasmus Luthanders Hans och Maia Hansson Bergqvists Greta förkroppsligar en grundmurad syskonkärlek, rörande och med kantig sång till Stefan Johanssons finstämda musik. Genom Hans samtal med en katt som visar sig i månen påminns vi om barnets rädslor, fruktan och övergivenhet. Styrkan finns i den fantasi med vilken de kan övervinna till och med den värsta förlust. Deras omutliga lojalitet mot sina föräldrar blir dock tydlig när de tröstar Erik Sterns skuldtyngda pappa.
Men det går inte att komma ifrån att det är Sanna Sundqvists småskäggiga psykopathäxa som ”äger”. I storprickigt, puffärmat och platåskor, slänger hon sig runt bland grytorna för att göda sina offer — oberäkneligt, diaboliskt och liderligt. Med en plastik som vore hon en animation av Hayao Miyazaki. Smidigt uppsnappandes de ”uppeldade” publikbarnens spontana uppmaningar att hon själv ska kliva in i ugnen. Och serverar dem därpå ett skräckfilmsslut under monumentalt jubel.
Barn kan leva utan sina föräldrar, men föräldrar kan inte leva utan sina barn är pjäsens ledord. Hans och Greta på Elverket är precis den underbara mix av överdådigt ögongodis och innerlig teater som barnpubliken är värd att kostas på.
Loading ...
