En pjäs som blir en tecknad film som blir en pjäs. För många lager? Svårt att säga. Men när Sara Cronberg gör teater av Resan till Melonia, Per Åhlins miljöpolitiska variant av Stormen med tillsats av Oliver Twist, så blir det väldigt teatralt. Som om teaterdimensionen måste markeras. Tonläget är högt och högtravande. Bo G Anderssons Prospero är betydligt mera pompös och maktfullkomlig än förlagans lågmälda mjukisgubbe. Som om Cronberg vill göra berättelsen lite hårdare, lite tuffare, inte riktigt så gosigt och blomstrande intim. Det är ju trots allt 2010-tal, och småungar konsumerar monsterfilmer som fredagsmys. Det är väl därför den gulliga mullvaden i filmen inte får vara med.
I och med att kostymören Helle Damgaard valt att behålla Åhlins karaktäristiskt tecknade långa hakor och näsor, så liknar det hela mest dockteaterestetik. Sören Brunes höj- och sänkbara scener, upphängda i linor, och Ariels trapets leder också tankarna till marionetter.
Bland skådespelarinsatserna märks framför allt Cecilia Borssén som skurken Slagg: den enda karaktären som får lov att strunta i fjärde väggen, commediaaktigt komisk med sitt låtsasspråk, som påminner misstänkt mycket om västgötska. Dan Kandell ger kålhuvudet Caliban de rätta tunga stegen. Ester Claessons pigga och lättrörliga Miranda ger mänskligt liv åt en föreställning som annars mest lever på sina tekniska och scenografiska effekter.
Det är nog också lite samtidstypiskt att Brunes innovativa scenbildsgeni blir betydligt mera intressant när det är djävulsön Plutonia som gestaltas, jämfört med den barockt övergödslade grönsaksön Melonia. Men kapitalismsatiren i filmen är här bara en svag skugga av sitt forna jag.
Loading ...
