The Curious Incident of the Dog in the Night-time är den engelska titeln på Mark Haddons roman, vilken kommer från ett citat från författaren Sir Arthur Conan Doyles Silver Blaze, en av hans noveller om Sherlock Holmes. Och det är sökandet efter sanningen om hunden Wellingtons brutala död, som får den autistiske Christopher (Peter Jansson) att bemästra sina hang-ups och närma sig de känslor han i vanliga fall håller i schack. Sökandet uppdagar familjehemligheter som ställer hans värld på ända.
Manuset är baserat på boken med samma namn, och ligger nära romantexten. Så nära att det ibland känns som att få storyn uppläst för sig. Detta är ingen negativ synpunkt, mest ett konstaterande.
I ett scenrum, dominerat av en väldig svarta tavla, får vi möta både Christophers omgivning och suveräna uträkningar med krita. Grannarna dyker upp i adventskalenderliknande luckor och snart visas där både stjärnhimmel och tunnelbanebelysning. En mycket lyckad scenlösning där det audiovisuella samspelar i skön harmoni. Vid ett tillfälle kommer tillexempel ett litet lyckligt ”pling” så ljuvligt perfekt.
I första akt bygger ensemblen en tät och magisk närvaro. Peter Jansson fångar en autistisk personlighet på ett magnifikt sätt. I allt från kroppsspråk till tal. Trollbindande. Nina Rudawski som läraren Sally, är den som delvis får ansvara för Christopers inre monolog. Eller det som står i boken han för anteckningar om sitt detektivarbete i. Hon läser och agerar på ett mjukt och värnande sätt. Linus Lindmans pappa, den dubbelt svikne och varmhjärtade Ed, framförs så man genast fattar sympati för hans roll som hantverkarfarsa.
Andra akt inleds så där som det tycks modernt att göra. Med ensemblen på scenen. Öppet mot fjärde väggen. Lite blink, blink till publiken. Ungefär som att ”Det här är bara på låtsas”. ”Nu ska ni ha roligt också”. Jag märker hur jag värjer mig känslomässigt, vill vara kvar i Christophers värld fullt ut. Vill inte skrivas på näsan att det här är teater. Vill inte bryta kontraktet med ett stycke teater som i sig har en sådan inneboende varm humor.
Snart samlar sig som tur är föreställningen och mötet med den oförskyllt frånvarande mamman ger ytterligare djup och bredd åt dramat. Inte minst för att Anna Wallander ger rollen sann dubbelhet och förtvivlan. Vi förstår henne ända in i hjärtat. Och när ridån gått ner och upp och när Peter Jansson kommer tillbaka, fortfarande i rollen, och förklarar den matematiska formel vi väntat på, faller inte bara den på plats, utan föreställningen som helhet. Det är kosmiskt. Det är evigt. Och vi är alla stoff av stjärnor, om än med olika förutsättningar.
Loading ...
