Nummer

En visuell upplevelse förutsätter närvaron av ljus och ljuset är centralt i Teshigawaras skapande. Ljuset som blir synligt först när det möter ett föremål eller en yta. Kroppen möter ljuset och förändras samtidigt som den förändrar upplevelsen av ljuset. Likaså förändrar kroppens rörelse upplevelsen av tiden. Tiden som i likhet med ljuset endast existerar i relation till något annat.

Det västerländska samhället är besatt av det naturvetenskapliga synsättets krav på absoluta tal och mätbarhet. Tiden har för de flesta människor blivit något som förbinds med en klockas tickande. I sina sceniska verkar Teshigawara vilja återföra betraktaren till en mer ursprunglig, organisk syn på ljuset och tiden. Och till minnet, den inre upplevelsen av sinnesförnimmelsen. I arbetet med sitt senaste verk ”Light behind Light” har han utforskat det inre ljuset, ljuset bortom ljuset. Detta uttrycks bland annat symboliskt genom att ljus silas och reflekteras genom uppradade glasskivor.

Synskadade vägledde arbetet
För att nå vidare i sitt utforskande av ljuset har han under år 2000 arbetat med synskadade ungdomar från England och Finland. Teshigawara ville arbeta med synskadade därför att de är experter på att röra sig i en värld med mycket litet eller inget ljus. Föreställningen kommer att ha urpremiär i London i slutet av juli och sedan fortsätta till Helsingfors.

Projektet är inte endast ett uttryck för Teshigawaras önskan att utforska ljus och frånvaron av ljus. Det är lika mycket ett uttryck för hans vilja att dela med sig av sina erfarenheter till unga människor. Redan tidigt började han hålla workshops. Det var under arbetet med en workshop han mötte Kei Miyata som skapar ljud och musikkollagen till hans verk. Tillsammans med Miyata bildade han 1985 kompaniet KARAS. Workshops verksamheten växte och fick 1995 namnet S.T.E.P (Saburo Teshigawara Education Project), ett samarbete mellan KARAS, London International Festival of Theater och The Place Theater.

Utan konventioner
Att arbeta med och människor av alla kategorier och på så sätt kunna bidra till deras utveckling är väsentligt för Teshigawara. Han vill inte att dans skall vara något som bedrivs i en studio skild från omvärlden. Han vill vara öppen och inte låsa sig och sin konst i någon ”stil” eller i en påtvingad ”nationell form”. Han studerade klassisk dans för att lära sig en struktur men hur denna struktur sedan skulle användas bestämde han själv. Han är japan och han har stor respekt för den japanska kulturen men han låter den inte begränsa hans konstnärliga uttryck.

Respektlöst förhållningssätt
Kanske är det denna frihet i synsätt och utförande som gjort Teshigawara så uppskattad och skapat en upplevelse av att det han gör är något helt nytt. För mig var det starkaste intrycket från föreställningen ”Light behind Light” just detta att Teshigawara tycktes ignorera alla konventioner. Vilket kändes både fräckt och befriande, men också aningen förvirrande.

Camilla Kemi tillhör första årskullen teaterelever. Då var linjen tvåårig, nu är den ettårig. Utbildningen är bred och ger kortare glimtar av teaterns alla delar: lite smink, några dagar ljus och en del scenografi. Eleverna gör några uppsättningar per år. Skolans vilja är att de ska finnas med när något händer i Kirunas kulturliv. Skolan har några fasta lärare och en del gästlärare, företrädesvis från Norrbotten. Samiska teaterns etablering i Kiruna öppnar för nya samarbeten.
– Alla människor borde få ta del av en sådan här kurs, det är väldigt stärkande. Man mår bra, därför att man vänder ut och in på sig själv varje dag, jobbar med sina egna känslor. Det är jättetungt emellanåt, men det är också nyttigt att upptäcka, säger hon.
Skådespelarträningen var en av godbitarna tycker Camilla.
– Man känner instinktivt, aldrig i livet, jag gör det inte, jag klarar det inte! Och så gör man det … det går inte att beskriva känslan!

Brev och intervju antagningsprov
Varje år söker runt trettio personer utbildningen. Antagningen bygger på ett personligt brev och en intervju. Till hösten brukar ungefär femtion av de sökande börja.
Efter utbildningen fick hon praktik som regiassistent på Norrbottensteatern. Där har hon även jobbat som bland annat tekniker och statist.
När den fria gruppen Lule Stassteater behövde en skådespelare fick hon hoppa in där. Där regisserade hon även gruppens barnföreställning ”Dillerdaller”.

Svart på vitt
Räcker teaterlinjen i Kiruna som skådespelarutbildning?
– Jag tror inte man kan säga att man någonsin blir färdig skådespelare, det är ett livslångt projekt. Det är svårt att säga. Som grund, javisst. Men som sagt, jag vet vad jag har fått, men jag vet inte vad jag kunde ha fått. Scenskolan är ju fyra år, man tänker ”what else?” Det finns ju säkert massor som man inte har en aning om.

Varför valde du Kiruna?
– Det är helt Harry Nymans (lärare på skolan, numera gästlärare) förtjänst. Jag hade sökt lite överallt och kom in på de jag sökte. Jag ringde runt och pratade med de andra.
– När jag pratade med Harry, då kände jag direkt, wow han tog mig med storm, vilken värme. Han var bara urmysig, det var så självklart när jag hade pratat med honom. Naturligtvis är det Kiruna jag ska gå i!

På vilket sätt har du nytta av utbildningen nu?
– På alla möjliga sätt. Jag har alltid varit intresserad av teater, ända sedan barnsben, men aldrig riktigt tagit tag i det. Det har tagit mig sådan vansinnig tid att besluta mig för att göra det här. Men därmed har jag upptäckt saker om mig själv som jag inte visste fanns där. De där två åren har stärkt mig, självförtroendemässigt, i självkänsla.
– Wow vilken tur att jag gjorde det där, annars hade jag kanske fortfarande stapplat runt och inte vetat vad jag egentligen vill. Det jag pluggar till nu är bara att gå ett steg längre.

Är det många av dem du gick med som fortfarande sysslar med teater?
Camilla räknar fram en efter en: Staffan, Jenny och Irina har en fri teatergrupp i Kiruna, David på scenskolan, Ika studerar teater i Frankrike, Mimmi jobbar med amatörteater i Kiruna … några gör andra saker men ganska många håller fortfarande på.
Camilla har sökt teaterhögskolan och regilinjen på Dramatiska Institutet, utan framgång.
Hon är inte intresserad av att söka vidare.
– Regissera kan man göra ändå, jag behöver inte gå DI för att fixa det. Det enda det handlar om då är att man blir på något sätt professionell. Det är samma med scenskolan, då är man skådis på papper, men man kan vara det ändå och klara sig i alla fall, även om det är svårare.
– Jag har inga ambitioner att hamna bland Kjell Sundvall och grabbarna, jag tycker bara att det är vansinnigt kul att syssla med, i största allmänhet.

”Start spreadin’ the news,
I’m leavin today,
I wanna be a part of it,
New York, New York …”

Uppbackad av frackklädda klasskamrater sjunger Lisa Werlinder ut från Norrbottensteaterns stora scen. Med knixande, trixande steg och stora leenden dansar den första avgångsklassen ut i verkligheten.
Scenskolans musikalafton är näst sista anhalten.
Lisa kommer till vårt möte från en lägenhet full av banankartonger. Hon packar inte för New York men väl för Stockholm. Sista etappen på den fyraåriga utbildningen är två spelningar av slutproduktionen ”Grandavägen 7” på Backstage, Stockholms stadsteaters unga scen. Pjäsen är en dramatisering av den isländska författaren Vigdis Grimsdottirs roman med samma namn.
Historien blandar levande och döda, Lisa Werlinder spelar den drunknade lillebrodern Haukur med en ung pojkes hela slängighet. Hakim Jakobsson gör den döde farfadern.
Förutom att det är oerhört roligt att åka på gästspel har spelningarna i Stockholm också en annan funktion: förhoppningen är att branschfolk kommer för att titta på de nyutbildade skådespelarna.
En i klassen har fått jobb på Norrbottensteatern, några ska till Västanå teater. Andra har inget klart ännu. Lisa turnerar med Parkteaterns ”Hair” i sommar. I fjol gjorde hon sin praktik i uppsättningen, som Riksteatern nu tar ut på turné. Hakim ska operera axeln och väntar med att söka jobb.

Skolan som inte fanns
När de började i Luleå för fyra år sedan fick de dela lokaler med Norrbottensteatern eftersom skolans egna inte var färdiga.
– Vår skola fanns liksom inte när vi kom in, säger Lisa.
Nu ligger skolan och teatern sida vid sida i de stora, röda magasinsbyggnaderna i Luleås hamn. Men dörrarna står fortfarande vidöppna för samarbete.
Ingen av de andra teaterhögskolorna arbetar så nära en teater. Tidigare var teaterutbildningarna knutna till olika teatrar, men 1964 skildes de ut och tre scenskolor inrättades. Den gemensamma ekonomin gjorde att eleverna lätt kunde utnyttjas som statister, något som gick ut över undervisningen.
Både Lisa och Hakim uppskattar samarbetet med Norrbottensteatern.
– Det finns inget negativt med det, säger Hakim med eftertryck.
Han gillar mötet med de äldre skådespelarna som har oerhört mycket att lära ut.
– Det var en otroligt positiv stämning när vi kom hit, vi blev så varmt mottagna i det här bygget, Norrbottensteatern, säger Lisa.
Skolvärlden blir mindre isolerad med en regionteater som granne och studenterna får tidigt möta en publik.

Tufft vara förstaårselev
Under andra året gör studenterna en första praktik i någon av teaterns produktioner.
Men att utveckla ett samarbete tar tid. Lisa tycker att deras första praktik var dåligt planerad och tog tid från undervisningen. Alla var med i olika scener, vilket gjorde att någon alltid var inne på teatern.
Att vara första årskull har sina sidor, både framvända och bakvända.
De första åtta fick väldigt mycket fokus:
– Efter ett tag blev det nästan ”storebror ser dig” – även om det inte var skolans attityd, säger Hakim.
Samtidigt är det få som får den möjligheten.
En baksida har varit brister i planering som lett till ständiga debatter och diskussioner om hur man ska göra.
Lisa tycker inte att utbildningen motsvarat de höga förväntningar hon byggt upp under den period hon sökte scenskolan.
– Men samtidigt, om det varit den där optimala drömutbildningen, som nog inte existerar, hade jag varit en bättre skådespelare då? Nej, jag tror inte det.

Många gästlärare
Just nu går tre klasser på Teaterhögskolan. Tanken är att åtta elever ska tas in vartannat år. Att skolan är ganska liten gör att den inte kan ha så många fasta lärare.
Skolan arbetar i stället med en mängd gästpedagoger. Under fyra år har eleverna mött många arbetsmetoder utan att nöta in någon enstaka, något som kan vara både en fördel och en nackdel.
Både Lisa och Hakim hade jobbat som skådespelare innan de kom in på scenskolan.
Hakim jobbade sig igenom de flesta yrken man kan ha på Norrbottensteatern, inklusive skådespelare, och arbetade även i Luleås fria grupper.
Lisa gick Musikhögskolan men ville bli skådespelare. Under ett collegeår i USA tog hon alla teaterkurser hon kom över.
– Jag tillhör de där som sökte väldigt många gånger, säger hon.
Under tiden började hon få skådespelarjobb och var nära att sluta söka. Men när hösten var tom på jobb sökte hon till Luleå – och kom in.
Hon tycker att teaterhögskolan gett henne en säkerhet hon tidigare saknade.
– Bara att få vara utvald gör att man landar lite mer i skorna.

Ljus framtid
Och framtiden då, vad vill de göra?
– Jag vill jobba med en bra ensemble som strävar framåt och har en historia att berätta, säger Hakim.
Unga Riks är intressanta.
I utbildningen ingår ett filmblock och de är båda sugna på att jobba mer med film. Lisa hade en mindre roll i ”Hassel – Förgörarna”. Hakim ska filma lite i sommar i en norrbottnisk produktion. Lisa vill kunna göra lite av varje i framtiden: en jazzplatta, spela Tjechov …
– Allting är nytt nu, allt är roligt. Jag väljer inte bort något, jag hugger på det mesta, säger hon.

Annika Kronqvist är bildkonstnär och skolans konstnärliga ledare. Hon bjuder på kaffe i de spejsiga kontorslokalerna. Receptionsdisken för tankarna till en rymdfärja och mitt i framtiden har tunga, snirklande möbelgrupper landat. Annika är född i Ylitornio i norra Finland, tog vägen över finska Uleåborg och Stockholm innan hon landade som konstnärlig ledare för folkhögskolan i Haparanda. I mitten av 80-talet deltog hon i en kortare, internationell performancekurs i Danmark. För fyra år sedan fick hon möjlighet att starta performanceutbildningen.

Konst som provocerar
Performance är en konstart som sammanför många olika konstformer.
– Det finns väldigt många typer av performance. Det kan vara något väldigt spontant, en handling man gör på scenen, något som liknar bildkonst eller dans och det kan vara något som liknar teater. Det är därför det är så svårt att definiera, säger Annika.
Hon berättar om en i geografisk mening gränsöverskridande performance som genomfördes under tre timmar en vanlig lördag. Fyra elever befann sig på skilda ställen i Haparanda, tre på olika platser i finska grannstaden Torneå. Håret, kläderna och huden var enfärgade i silver, rött och gult. Under tre timmar rörde sig eleverna mot riksgränsen. Principen var tre minuters gemensam rörelse, sju minuters stillastående tystnad. Varje rörelse stannade med blicken mot klockan.
– Ho jag trodde den var levande, sa en dam förskräckt om en grönmålad performanceelev.
Men handlingarna provocerade också, en elev blev slagen i magen av en förbipasserande åskådare. Ett mycket påtagligt exempel på konstartens vilja att spränga vallen mellan åskådare och aktör.

En abstrakt tavla
En performance är sällan berättande men kan vara föreställande. Den kan innehålla text som slängs ut utan uppenbart sammanhang, men sällan dialog. I jämförelse med bildkonst är traditionell teater en realistisk tavla medan performance är en abstrakt.
”Jag säger det med en gång: Jag förstod inte mycket av kvällens föreställning” skriver en recensent om ”Profeten”, vårens elevproduktion som blandar jazz med laestadianism.
Annika Kronqvist tycker inte att betydelsen ska vara självklar. Det viktiga är att tankar väcks hos åskådaren. Det är heller inte nödvändigt att kunna förklara idén bakom ett verk:
– Det här vill jag göra, varför, skit samma, säger Annika.
När performancekonstnärerna Bogdan Szyber och Carina Reich var gästlärare på skolan fick eleverna själva välja att göra något, någonstans på skolan, under en timmes tid.
En elev valde att sitta i en snödriva och titta på TV med ett plåster över munnen, i trettio graders kyla. Rutan visade förinspelade nyhetsinslag blandat med reklam. En grupp arbetslösa på kortkurs berördes starkt och diskuterade verket en hel eftermiddag.

Matematiker gått utbildningen
Varje år söker runt 50 personer utbildningen i Haparanda. Tjugotalet kallas till antagningsprov. Av dem tas tre fjärdedelar in. I slutändan brukar tio elever börja varje höst.
Utbildningen är ettårig men det finns också möjlighet att gå ett andra år om man själv har bra idéer att förverkliga.
I år går bara tre personer utbildningen, eftersom många av de antagna aldrig dök upp.
Medelåldern är ganska ung, ungefär 22 – 23 år.
Ofta har eleverna någon konstart i ryggen, men inga förkunskaper krävs. I fjol tog en matematiker studieuppehåll från Chalmers i Göteborg för ett år på performanceutbildningen i Haparanda.
– Många som gått här sysslar med performance i någon form i dag, men det är inget man lever på, säger Annika.

Mångkulturella lärare
Matematikern är tillbaka i Göteborg medan andra har fortsatt till teaterhögskola eller konstskola. Någon jobbar med dans. Andra är arbetslösa.
Under året arbetar eleverna fram en mängd småproduktioner på fem till femton minuter och tre större produktioner.
Skolan jobbar med professionella konstnärer som gästlärare. Urjojkare och buthodansare, teaterfolk, klädkonstnärer och mimare – lärarnas bakgrunder är många liksom nationaliteterna. Den röda tråden i undervisningen är att hitta sitt eget kroppsliga uttryck.
– Man måste våga förlöjliga sig själv, med sin kropp våga säga sådant man skulle vilja, säger Annika.
– Om man orkar gå hela året får man väldigt mycket.

Mäkta omsusad i Berlins historia är den litterära salongen. Den upplevde sin storhetstid i början av 1800-talet, och drevs i allmänhet av kvinnor. Den tyske bildningsborgaren riktigt ryser av välbehag när han hör namnen på dessa parnassens drottningar, en Dorothea Schlegel, en Henriette Herz eller Rahel Levin-Varnhagen. Deras halvoffentliga bjudningar stod i centrum för den mäktiga konstnärliga epoken i den tyska historien, romantiken. Otaliga är de författare och konstnärer som besökte eller uppträdde på dessa illustra damers bjudningar: E.T.A Hoffmann, Charmisso, Mendhelson Bartholdy, von Arnheim, Kleist och Heinrich Heine. Det är talande; konstnärerna var män, kvinnorna deras värdinnor.

Ändå erbjöd dessa ”Bureau d´esprit” ett slags frirum för kvinnor, bortom de samhälleliga normer där kvinnan inte förväntades ta några initiativ och heller inte obehindrat kunde röra sig över könsgränserna. Det offentliga rummet behärskades av män; politikens rum, handelns, militärens. Men här – i salongen – ofta i värdinnans hem, kunde kvinnor, även unga och ogifta, och rentav judiska som Varnhagen och Herz, spela de ledande rollerna som organisatörer, kontaktförmedlare och inspiratörer.

Oväntad återuppståndelse
Tvåhundra år senare har Berlinsalongen fått en häpnadsväckande renässans. I slutet av nittonhundranittiotalet återuppstod den, återigen driven av unga kvinnor. Man talar idag mycket om nätverk, och kanske kan man se salongsrenässansen som ett svar på ett behov av närmare personliga kontakter i en alltmer medialiserad kulturmiljö.
Mest känd av Berlins salonger idag är utan tvekan Britta Gansebohms litterära salong på Podewilteatern i stadsdelen Mitte. Driven av min obotliga nyfikenhet tog jag mig dit en kväll i april i år för att ta mig en titt på denna nygamla trend som har blivit så populär att den till och med har blivit omskriven i Burda.
Kvällens gäst är en så kallad generationsförfattare; Florian Illies, en trettiofemårig journalist från Frankfurter Allgemeine Zeitung, som har väckt en viss uppmärksamhet med en bok betitlad ”Generation Golf”. Varken Golf (Wolkswagen, inte sporten), generationsböcker eller Florian intresserar mig särskilt mycket, däremot salongsfenomenet. Och det blir faktiskt ganska livat efterhand som kvällen skrider.

Kända besökare
Britta Gansebohm, en charmerande kvinna på några och trettio, säger sig vilja odla ”en demokratisk samtalskultur”, och det är precis vad det handlar om. Det är långt ifrån någon traditionell litteraturläsning som kräver ett arsle av järn och ett gudomligt tålamod för att besökaren ska överleva. Här är det diskussion som gäller. Ett hundratal besökare brukar dyka upp de två gånger i månaden som Gansebohm slår upp dörrarna för sin salong. Och precis som på Herz eller Varnhagens tid hittar man författare också i publiken, en Judith Hermann, en Peter Waverzinek eller Cathrin Röggla, för att inte tala om vanliga intresserade, en hop journalister och rent av ett par politiker.

Härligt respektlös publik
Rummet är rätt dunkelt, tända ljus brinner, sammetsdukar pryder borden, stämningen är medvetet gotisk-romantisk, Poe och Hoffmann skulle ha stormtrivts. I ett hörn finns en bar där folk kan köpa vin eller öl för en spottstyver, men folk dricker inte särskilt mycket. De polemiserar desto mer. Den stackars generationsförfattaren får rejält ”på moppo”, redan på Varnhagens tid var den litterära publiken svårflirtad och debattglad, och det hela känns befriande annorlunda än till exempel de svenska litterära aftnar jag har besökt, där något hermetiskt och religiöst härskar och gör allting så vansinnigt långtråkigt.

Efter att Illies läst är det alltså inte tal om någon frågestund, utan om vild debatt. Författaren blir rentav utskrattad och utskälld av ett par grupper i publiken. Jag hör till och med ett och annat spontant burop. Fattas bara ett par ruttna tomater, tänker jag. Salonierskan Gansebohm verkar stormtrivas där hon flankerar generationsförfattaren i änden av salen, inte på ett podium, det hade förtagit salongseffekten och förvandlat tillställningen till en traditionell läsning där författarens dominerande roll speglas i det faktum att han eller hon befinner sig på en högre höjd än publiken.

Salongen som kontaktkälla
Själva läsningen varar inte mer än fyrtio minuter, diskussionen däremot det dubbla, innan generationsförfattaren kastar in handduken och lokalen förvandlar sig till en allmän diskussionsklubb, där salonierskan Gansebohm går runt och presenterar människor för varandra, och ser till att alla är glada, och en del är rent av går och blir kära i varann eller äntligen får träffa den där bokförläggaren eller skådespelerskan de drömt om att få träffa så länge.

Berlin har idag ett trettiotal salonger av skiftande karaktär: litterära, politiska, kulinariska, feministiska, lesbiska, även en queersalong för transsexuella (fattas bara i Berlin), och så förstås ett par politiska. En del håller till i offentliga lokaler, andra i hemmen. Alla har sina stamgäster, eller habituéer, som man säger i salongssammanhang. Det är trevligt så det förslår, och kanske kunde någon försöka göra något liknande i Stockholm – eller varför inte i Falkenberg.

Kan man tänka sig en obehagligare dröm än att som regissör sätta upp ”Hamlet”? Förmodligen inte då uppdraget är absolut omöjligt, som att välja mellan att brinna inne eller hoppa från fjortonde våningen med fadern som nedlåtande åskådare. Troligen har ingen sett en fullkomnad Hamlet, men alla vet hur den ska vara. Dramat har skrivits över av en utopisk läsning, ett konglomerat av tusen inom tusen varianter och ”brillianta” uppslag. Den Hamlet som skrevs av William Shakespeare finns inte längre, bara avgudabilder och halvdana porträtt, som om tioguds bud hade skrivits om miljoner gånger och slutligen distribuerats på CD av Bill Gates.

Rena spektakelteatern
I våras kunde Hamlet-konnässören uppleva ett praktfullt magplask på Berliner Ensemble. Det var djup engagerande att ta del av Jochen Freyers uppradning av gamla goda klichéer. Freyer, som hellre vill framstå som målare, också det i gammal god stil, hade sin storhetstid i början av 80-talet då han gjorde kompakta färgsprakande, inte särskilt djup men effektiv spektakelteater. Men nu framstår han lika samtida som Harold Lloyd, med undantag från att Lloyd åtminstone tog en chans.

Bakhåll enda medlet
Att anfalla Hamlet fungerar bara genom ett bakhåll, regissören måste se åt ett annat håll, vissla lite lätt och sen hugga den jäveln i ryggen. En stöd rakt mellan skuldrorna som om inget hade hänt.

Men vad betyder det i klarspråk? Att det inte går att förhålla sig till texten, utan att man måste sätta upp hela Hamlet, ett kunskapsområde, en historia och en kulturell ikon. Med andra ord, den tragiska berättelsen om Prins Hamlet, historien om hur den tragiska berättelsen har berättats, därtill möjligheten att se alla den kunskap som utvunnits ur Hamlet, plus nödvändigheten att göra sig själv, regissör eller interpret, synlig som position relativt mot hela detta kapital. Genvägen bygger på att slå in på alla vägar samtidigt, vilket naturligtvis också innefattar sättet man spelar på, valet av scenisk presentationsform etcetra.

Hamlet förlorar sitt namn
Att låta Hamlet på teatersvenska deklamera ”att vara eller…”, eller som Freyer på Berliner Ensemble, välja att illustrera Lertes hemkomst genom att grabben kommer inspringande med en modellbåt i högsta hugg, framstår idag helt barockt. Det valet, vilket som helst, måste tas bort tillförmån för att spela alla val samtidigt, eller åtminstone framstå som man gör det.

Den italienska gruppen Societas Raffaello Sanzio gör det på ett kongenialt vis. Här är det inte ”att vara eller…” som gäller, utan ”att vara och…”, vilket metaforiskt förevisar alla tänkbara varianter. Därifrån kan man sedan göra radikala val, ta bort alla utom Hamlet, ta bort allt språk och göra Prinsen stum, göra vålnaden till en psykosens framställning som yttrar sig genom anagram klottrade på fonden och ta bort all teatereffekt och göra showen dynamodriven så att tragedin i sig själv är det som ger spelet ljus. Hamlet upphör att vara sig själv, har blivit mångfaldigad och förlorat sitt namn.

En mängd uppsättningar klarar sig fint, t ex Staffan Valdemar Holms på Dramaten eller Kenneth Branaghs på bio, men vad tillför de egentligen? Ingenting över huvud taget förutom en par timmar trevligt skådespeleri. I Freyers fall inte ens det då personregin har nått nollpunkten.

Traumacenter efterlyses
Regissörerna måste skonas från Hamlet, från omöjligheternas projekt. Varje teaterland skulle behöva ett traumacenter för Hamlet-hysteri, pre- och post. Kan vi inte från och med nu enas om att inte nämna Hamlet, hålla tyst om dramats existens och låtsas som ingenting om någon skulle försäga sig. Det skulle vara den bästa av Hamlet-uppsättningar.

Lite fakta
”Hamlet” spelas på Berlin Ensemble våren ut, men Nummer rekommenderar berlinbesökaren att istället välja, ”Gengångare” på Volksbühne, ”Feuergesicht” i regi av Thomas Ostermeier på Schaubühne eller för den delen Sasha Waltz koreografi ”Körper” också den på Schaubühne.

Hej!

I Nummer fyra (utkommer 12 maj 2000) kan du bland mycket annat läsa del tre i projektet ”kartläggning av svenska teaterutbildningar”. Den här gången är det norra Sverige som har avklarats. Tack vare Mattias Jonsson från Umeå och Malin Palmqvist i Luleå vet vi nu vilka skolor som gäller om man exempelvis vill spraya sig i silver eller bli en ny Peter Jöback. Texterna finner du i avdelningen Reportage.

Som en pendang till utbildningsreportagen har avgångseleven Jamil Drissi, som snart har avklarat Teaterhögskolan i Stockholm, skrivit en gästkrönika. Titta efter i avdelningen Personligt.

Vidare presenterar vi en rykande färsk pjäs, Bromsbett, skriven av Birgitta Wallqvist. Den kan du ladda hem alldeles gratis via nätet om du går in på avdelningen Min scen och tittar under rubriken Ospelat.

Så har vi författaren Carl-Johan Vallgren som rapporterar om det häpnadsväckande renässansfenomenet ”kulturella salonger” (i det nummer som ligger ute nu kan du även läsa en text om Volksbühne, också skriven av Carl-Johan, Nummer nye Tysklandsreporter). Båda texterna finner du i avdelningen Reportage under rubriken Världsscenen.

Från Göteborgstrakten får vi en intervju med Lars Väringer, just nu aktuell i Line Knutzens pjäs Stickor i hjärtat på Backa Teater. Gå in på avdelningen Personligt under rubriken Scenprofilen, så får du veta varför Lars gillar John Cleese och läppstift på samma gång.

I mellansverige har teaterkritikern Linda Romanus med hjälp av hemlig publik tagit tempen på Stockholms scenliv, vilket resulterar i en Scentoppen om du finner i avdelningen Nyheter. I Nyheter hittar du också nya notiser varje dag, Trender samt Ny litteratur som i dagarna har berikats med recensioner av Katarina Frostensons senaste pjäser samt Henric Holmbergs bok om skådespelaren.
I början av nästa veckor tillkommer också texter om bland annat Östgötateatern samt Riksteaterns föreställning Rannsakningen, Teaterdagarna som just nu pågår för fullt i Stockholm, Hallunda med mera.

Avslutningsvis är Nummer en dagstidning för scenkonst – vågar jag påstå Sveriges första – så glöm inte att gå in och titta på video, förvilla dig bland roliga länkar och läs varje dag. Nästa nummer utkommer 12 juni 2000.

Inspirerande läsning

Önskar

Ylva Lagercrantz

(*Varför en dansande man från Jamaica på månadens omslag? För att han ser så skön ut.

Ja, så sitter man här på ett café, fyra år av utbildningstid och flera sökningar senare. Exakt en månad kvar till skolavslutning. Den sista? Nu,vid trettioett års ålder anser jag mig, åtminstone för tillfället, vara färdigstuderad.
På väg in i en ny fas i livet, bort från skolans skyddande väggar och ut till något nytt och oväntat. Det är med blandade känslor som jag kommer att säga adjö till den här tiden som var så otroligt efterlängtad.

Första gången jag sökte till scenskolan var 1991, då hade jag bara hållit på med teater i ett år. Jag staterade på Dramaten och trodde att alla som blev antagna till utbildningen var halvgudar. Själv fick jag glädjen 1996, en väntan som jag idag inte skulle vilja ha ogjord, för utan den skulle jag bland annat inte ha fått uppleva elevtiden på Skara Skolscen eller resorna med Romeo & Julia Kören på det krigsdrabbade Balkan, erfarenheter som har berikat och förändrat mitt liv och verkligen fått mig att inse hur mycket kultur kan betyda.

Var sak har sin tid. Var sak har sin tid och väntan var inte förgäves. Utbildningen har varit väldigt bra. Nu, fyra år senare, när jag ändå är rätt mätt på skola och står inför avstamp till en annan verklighet, känner jag att det som kommer att bli svårast att lämna är människorna, Dom man har fått tillfälle att möta och dom vilka viljan till att mötas finns. Dom man har gjort spex för, dom som anordnat kärlekspubar, dom man har haft insparkar och utsparkar tillsammans med, dom som man har anordnat premiärfester för och nu i slutändan får tillbaka.

Var sak har sin tid! Var sak har sin tid och om viljan finns, så möts vi i den andra verkligheten. Det ska bli jättekul.

Dessutom har han spelat frustrerad äkta make till en flyktinggömmare i TV-serien Det nya landet, försupen pappa i Grandavägen 7 på Göteborgs Stadsteater och invandrad cateringägare med försäljartalanger i Påläggskalven på Backa Teater.
”Jag har haft tur”, säger Lars Väringer i intervjun med Nummers Göteborgskorrespondent Marit Kapla. Ur ett långt samtal på premiärdagen för Stickor i hjärtat hann de med Lars Väringers funderingar om dragshowartister, hur man spelar invandrare när man är svensk, vad Jarl Kulle och John Cleese har gemensamt samt en del livsvisdom som inte bara gäller skådespelare.

Vem är Skåpmamman?
– I det samhälle som skissartat tecknas upp i pjäsen finns ett departement för skåpmammor som delar ut mammorna till barn som behöver dem. Skåpmamman är också en metafor för att människor, eller kvinnor, stängs in i skåp. Vad skåpet är kan man diskutera men jag tror det är konventioner och de roller vi tilldelas, det som gör att vi inte vidgar våra vyer utan pressar in barnen i nya mönster som vi är offer för själva.

Hur var det att spela kvinna?
– Jag tänkte inte så mycket på det utan vi försökte bara lösa pjäsen. Jag ville inte lägga till för mycket utan snarare hitta den kvinnliga sidan inom mig.

I en sekvens gör Skåpmamman ett regelrätt dragshownummer inklusive kabarésång, discokula och glitterdraperi. Hur kändes det?
– Det var kul, fast det är inte dragshow. Om en dragshowartist hade gjort det så hade han spelat mer på det kvinnliga. Vi döljer inte att det är en man. Skåpmammans roll handlar om att det har gått så långt att man kan tänka sig att ställa dit en funktion av mamman i ett skåp istället för själva mamman. Då kan det vara en fördel att det är en man som spelar henne.

Roligare att gå till jobbet
Det kan tyckas vara långt mellan Skåpmamman och Peder Svart -Upling, din ondsinte godsförvaltare i Sjätte dagen. Har de några beröringspunkter över huvud taget?
– Nej, det tycker jag inte att de har (skratt). Jag har haft turen på sista året att få spela väldigt olika roller. Det är kul.

Vad är den största fördelen?
– Tjaa, vad ska jag svara på det om jag ska vara ärlig? (Skratt). Det blir ju otroligt mycket roligare att gå till jobbet, det måste jag erkänna. Samtidigt kan det berika det sökande man bedriver som skådespelare. Det finns dels ett sökande i varje roll, dels ett annat sökande där man försöker vidga sig, göra något nytt och fördjupa sig. Den viktigaste biten där är livet självt, till exempel om man får barn eller om någon dör.
I ett stressat läge upprepar man sig ofelbart. Man slänger in ett uttryck som man är trygg med. Då har man inte gått vidare. Å andra sidan har man kanske byggt på högen som gör att man inte står ut med att göra det uttrycket en gång till. Den långsamma utvecklingen som gör att skådespeleriet hamnar mitt i livet och att livet hamnar i skådespeleriet, den kan man inte komprimera och bör inte komprimera.

Det låter optimistiskt när du säger att det till och med kan vara positivt att upprepa sig. Är du optimist?
– Ja, det är jag. Jag måste bejaka det liv jag lever. Det är inte alls säkert att det är dags för mig att ta det och det klivet än. Samlar man sig kring de här tankarna närmar man sig den viktigaste grundinställningen – att godkänna sig själv. Vad fan ska jag annars göra? Man kanske går in på scenen och tänker: jag behärskar inte det här utan blir bara nervös men jag känner att jag måste spränga gränser. Varför det? Om du känner att du brinner för att spränga gränser, naturligtvis, men knö inte in en massa skit!

Skönt med biroller
Du spelar invandrad cateringägare i Henning Mankells pjäs Påläggskalven på Backa Teater just nu. Var det inte lätt att hamna i schablonen av den utländske, påflugne affärsmannen?
– Jo. Jag frågade andra hela tiden: är det för mycket? Är det för mycket? Jag tog hit en kompis som är från Marocko, men hon sa: nej, för fan, mer! Dessutom hade vi invandrare i publiken före premiären som undrade varifrån jag kom. De nöjde sig inte med att jag var svensk. ”Nej, du lurar mig, han är inte svensk. Varifrån kommer han?” Då kände jag att det inte var för mycket.

Du har nästan bara spelat biroller och sidokaraktärer. Varför?
– Det är inget självvalt men jag har inget emot det. De större rollerna får ofta dra ett jäkla stort lass. Vissa mindre roller är expansiva på ett annat sätt. Men herregud, det finns stora roller som det är en jättegåva att få spela.

Drömmer om Norén
Är det något särskilt du vill spela?
– Jag har aldrig spelat Norén. Att vara inne på en scen i två timmar, det här malandet som gör att man mals ner… Jag skulle vilja vara med i någon sådan maratonföreställning. Det är inte uttrycket jag är ute efter, det är mer själva processen.

Recensenterna har jämfört dig med äldre skådespelare som Ivar Wiklander, Sten Ljunggren, Jarl Kulle, Max von Sydow och John Cleese. Är det någon av dem som har inspirerat dig?
– Jag har tittat mycket både på Sten Ljunggren och Ivar Wiklander. Jarl Kulle och John Cleese har en särskild humor som jag tror att jag gestaltar rätt ofta. Det är hjälplösheten i en figur som satsar högt men hamnar i underläge. Pang i bygget har rätt mycket av det. Och i Jarl Kulles komiska roller utgår han ofta från en hög och självklar status och hamnar i något jävla underläge och ska slå sig ur det. Det gillar jag!