Nummer

CANNES. Så har den 53:e filmfestivalen i Cannes börjat på allvar.
Onsdagskvällens öppningsfilm var Vatel, en oerhört påkostad kostymfilm om livet vid franska hovet på 1600-talet.

Paradoxalt nog är filmen gjord på engelska, av en engelsk regissör, vilket bland annat innebär att man i huvudrollen återfinner en Gérard Depardieu som har uppenbart svårt att klara av det engelska språket.
På onsdagen visades också den amerikanska Things You Can Tell by Just Looking at Her, ett lågmält Short Cuts-liknande drama med bland andra Glenn Close, Cameron Diaz och Calista Flockhart (Ally McBeal) i huvudrollerna.
De närmaste dagarna bjuder på filmer av bland andra Ken Loach, Kristian Levring, Neil LaBute – och Liv Ullmann.
Hon och huvudrollsinnehavarna i Trolösa – Lena Endre, Thomas Hanzon och Krister Henriksson – kommer till Cannes nu på lördag. Svenska Filminstitutet anordnar då ett party för att hylla de svenska filmer som visas har nere. På söndagskvällen är det sedan dags för galavisning av Trolösa. Och det talas redan om att inte minst Endre borde ha stora chanser att vinna ett av priserna.
Men allra mest favorittippad är givetvis Lars von Triers Dancer in the Dark. Den fråga alla ställer sig inför visningen i mitten av nästa vecka är: Kommer Björk?
Den isländska sångerskan har som bekant skrivit musiken till filmen och hon spelar dessutom huvudrollen. Men det är också bekant att hon och von Trier inte kom överens under inspelningen, och det har ryktats om våldsamma gräl.
Därför har det länge varit osäkert om Björk över huvud taget skulle bry sig om att komma till Cannes. Den senaste uppgiften säger att hon gör det – men att hon inte tänker ge några intervjuer och att hon inte kommer att vara med på den officiella presskonferensen.
-När hon och von Trier möts blir det som i tv-serien Celebrity Deathmatch, säger en person med inblick i produktionen till TT. Det som åsyftas är den tv-serie där leranimerade kändisar sliter och slår varandra i småbitar.

Gränsfall är rubriken för årets Teaterdagar. Över 1000 kulturaktiva samlas den 11 – 14 maj i Riksteaterns hus i Hallunda utanför Stockholm för att se teater och dans och diskutera scenkonst och kulturpolitik. Det är tolfte året i rad för Teaterdagarna, en årlig långhelg som är ett unikt tillfälle för kulturens aktörer att mötas över yrkes- och intressegränser.
Årets tema ”Gränsfall” är ett ord med många betydelser och som anknyter till samhällsutvecklingen idag.
Mozart versus Salieri, Peep, Via Dolorosa, Emigranterna, Stunder av verklighet, Men Man!, Stugan som Gud glömde, Usch, nu blev jag lite mulen, Som en påtagligt dödlig påtänd kanin,och Osläckt kalk är bara några föreställningar att välja bland.
Ett flertal seminarier arrangeras också. Bl.a.deltar Kulturminister Marita Ulvskog i en paneldebatt som tar upp regionaliseringen av Sverige och dess betydelse för kulturlivet.
Teaterdagarna år 2000 är också en nordisk teaterfest. Medarrangör är Teater och Dans i Norden. En seminarieserie om dramaturgi finns på schemat, representanter från olika länder möts i debatter och diskussioner och det bjuds på nordisk teaterkonst.
Nordiska grannar som kommer med föreställningar är Hafnarfjardarleikhúsid från Island, Teatret från Köpenhamn ,Segel Teatern från Åland och Teater Viirus från Finland. Även andra grannar runt Östersjön är inbjudna och från Lettland kommer Máras Theatre.
Årets långväga gäster kommer från Sydafrika. Ensemblen Uphondo består av 17 ungdomar.
För mer information: www.riksteatern.se/teaterdagarna

Apropå Henric Holmberg – en teaterfråga ställd till Lennart Jähkel:

Henric Holmberg skriver i sina memoarer att skådespelaren är konstnär. Tycker du att det finns plats för konstnärlighet som skådespelare?

Lennart Jähkel, skådespelare och aktuell just nu i pjäsen Temperance av Staffan Göthe, som gästspelar på Dramatens scen Elverket, Stockholm, i slutet av maj:
– Det är olika från fall till fall. När det gäller film tycker jag att det i det konkreta skådespelararbetet har funnits plats för konstnärlighet, men då har man mindre insyn i slutresultatet. När det gäller teaterarbetet beror det på hur mycket utrymme regissören ger åt skådespelarna. Där är man å andra sidan kvar i den konstnärliga processen hela vägen.

JÄRVSÖ. Två tusen biljetter har redan bokats till Trollkarlen från Oz på Träteatern i Järvsö i sommar, skriver Ljusdals-Posten. Välbekante artisten Tommy Nilsson skriver tillsammans med Jonas Olsson musiken. Producent är Örjan Hansers och manusförfattare är Björn Skjefstad. Bland skådespelarna finns Mats Jäderholm och Peter Persky.
Samtliga föreställningar av Trollflöjten i fjol såldes slut redan före premiären på midsommarafton. Av förhandsintresset att döma finns det risk att årets biljetter till Trollkarlen från Oz inte räcker så mycket längre, även om det blir fler föreställningar i år.

STOCKHOLM. För första gången finns nu siffror på näringslivets sponsring av kulturen, förra året var den värd 206 miljoner kronor.
Det framgår av en rapport från Föreningen Kultur och Näringsliv.

Närmare 1 000 olika kulturinstitutioner, allt från stora operor till fria teatergrupper eller gatufestivaler, har under våren tillfrågats om sponsring. Ungefär en tredjedel, 320 stycken, skrev under fjolåret under någon typ av sponsringsavtal.
I genomsnitt har varje institution sponsrats med 650 000 kronor, men i verkligheten hände något annat.
-Några få institutioner får mycket stora belopp och flera får betydligt mindre pengar, säger Mikael Strandänger, vd i Föreningen Kultur och Näringsliv.
Framför allt är kultursponsringen ett storstadsfenomen, 70 procent av pengarna hamnar i de tre storstäderna.
Oftast handlar sponsringen om kontanta medel. Men drygt 20 procent av sponsringen sker i stället i form av varor eller tjänster.
De flitigaste sponsorerna återfinns inom verkstadsindustrin, som tillsammans ställde upp med 26 miljoner kronor. Tvåa på den listan var telekom- och IT-företag med 23 miljoner.

De största mottagarna var musik och opera som under förra året tog emot 110 miljoner kronor. Museer och annan kulturminnesvård fick 84 miljoner.
I undersökningen betonas att sponsring inte handlar om donationer eller gåvor. Sponsring är ett affärsmässigt avtal som ingås till två eller flera parters ömsesidiga nytta.
-Det är viktigt att påpeka att kulturlivet inte känner sig köpt eller kommersialiserat av sponsringen. Vårt önskemål nu är att få en bättre lagstiftning när det gäller kultursponsring, menar Mikael Strandänger.
Den dom som nyligen föll i regeringsrätten om Pharmacias sponsring av Stockholmsoperan har snarare ökat än minskat förvirringen kring företagens avdragsrätt.
En besvikelse i undersökningen är att sponsoravtalen ofta är alltför korta enligt Mikael Strandänger.
-Vi brukar predika långsiktighet i sponsringen, att avtalen gäller minst tre år. Men det gäller bara nio procent av institutionerna. Vanligast är engångsevenemang eller avtal på under ett år, säger han.

STOCKHOLM. Stockholms stad tilldelade på tisdagen årets Bellmanpris till operasångerskan och teaterchefen Kerstin Dellert.
Hederspriser gick till cirkusdirektören Tilde Björfors, scenografen Sören Brunes, författaren Inger Edelfeldt, konstnären Eddie Figge och musikern och kompositören Ale Möller.
Samtliga priser är på 50 000 kronor.
-I Stockholm finns det många duktiga konstnärer. Med skicklighet och engagemang gör de Stockholm till en kulturstad i världsklass. Årets pristagare är synnerligen goda representanter för vårt rika kulturliv, säger kulturborgarrådet Birgitta Rydell (fp).

STOCKHOLM. I går presenterade Folkparkerna sitt sommarprogram på Cirkus i Stockholm.

Årets stora barn- och familjesatsning i folkparkerna är Sopan Sune, en nyskriven pjäs av Sören Olsson och Anders Jacobsson i regi av Pernilla Glaser, senast uppmärksammad som regissör av Mega på GöteborgsOperan.
Figurerna känns igen från de välkända böckerna och i pjäsen har Sune fått kärleksproblem. Sune spelas av 16-årige Christoffer Svensson som går på Södra Latins teaterlinje.
Folkparkernas musikalsatsning blir i år Hair, en uppsättning med 14 sångare/dansare och åtta musiker.

NEW YORK. Det var gott om gamla berömda stycken men få nyheter när årets nomineringar till Tonypriset offentliggjordes på måndagen i New York: till exempel Giuseppe Verdis Aida och Cole Porters Kiss me Kate.

Porters tonsatta version från 1948 av William Shakespeares Så tuktas en argbigga har nominerats till tolv priser.
Något yngre The Music Man från 1957 fick fyra Tonypriser året efter premiären. I år har stycket nominerats till åtta priser.
Nöjesgiganten Disneys musikalversion av Aida blev ingen stor succé, vilket Tonynomineringarna kan vara ett mått på. Det har kostat 15 miljoner dollar att producera den egenartade versionen av Verdis klassiker med musik av Elton John och ny text av Tim Rice. De två britternas gemensamma mödor tycks inte ha imponerat på folket bakom prisnomineringarna. Aida à la Broadway har bara möjlighet till fyra obetydliga Tonypriser.
Desto bättre är prognosen för ett annan musikal som Rice är inblandad i, tillsammans med landsmannen Andrew Lloyd Webber: Jesus Christ Superstar från 1971. Pjäsen har nominerats till priset för bästa återkomst trots att kritiken varit sval den här gången.
I själva verket är tre av de fyra pjäser som nominerats i teaterkategorin favoriter i repris med något slags europeiskt ursprung.
Vilka stycken som får vilka priser meddelas 7 juni i Radio City Music Hall.

HELSINGBORG. Årets lustspel på Fredriksdalsteatern i Helsingborg heter Arnbergs Korsettfabrik, en för Fredriksdal nygammal uppsättning med Eva Rydberg, Ewa Roos och Niclas Wahlgren i framträdande roller.
Handlingen kring korsettfabriken är förlagd till Höganäs i början av 1950-talet. Den amerikanske superstjärnan Frank Sinatra gör tillsammans med hustrun, skådespelerskan Ava Gardner, en fiaskobetonad turné i de svenska folkparkerna. I korsettfabriken händer det samtidigt märkliga saker. . .
Direktören spelas av Fredrik Dolk, medan Eva Rydberg spelar bokföraren Magda. Regissören Hans Bergström, som regisserar för 17:e året i följd, har bearbetat och skrivit om pjäsen, som också sattes upp av Nils Poppe 1976, med då hette Oskulden från Mölle.
Komikern Adde Malmberg och musikern Danne Stråhed har skrivit nya sångtexter till gamla musikstycken av såväl Povel Ramel som Frank Sinatra. Niclas Wahlgren ska spela Sinatra, medan brodern Linus spelar Glenn-Anders, en dandyliknande karaktär.
-Det ska bli oerhört roligt att spela på Fredriksdal, säger Niclas Wahlgren som tidigare inte har någon större erfarenhet av teaterfars. Niclas Wahlgren och hans bror Linus har dock tidigare spelat tillsammans, bland annat i uppsättningar som Tjuren Ferdinand och Bröderna Lejonhjärta.
Premiären blir 16 juni. Pjäsen spelas fram till mitten av augusti, inklusive på midsommarafton. Det är fortfarande oklart om lustspelet i år kommer att spelas in för att sändas i tv. Samtal med några tv-kanaler pågår.

STOCKHOLM. Det nordiska dramatikerpriset går i år till norrmannen Jon Fosse för hans pjäs Ein sommars dag. Priset delas ut under det nordiska Teatermötet i Malmö i början av augusti.
Jon Fosse skrev romaner och dikter i tio år innan han debuterade som dramatiker 1994 med pjäsen Og aldri skal vi skiljas. Ein sommars dag är hans åttonde pjäs.
Samtliga nordiska länder får nominera en pjäs till priset och för Sveriges del deltog i år Pepparrotslandet av Magnus Nilsson.

Henric Holmberg är det säkert många som känner igen, färre kan säga vad han heter. Han spelade en av bandmedlemmarna i filmen Sven Klangs Kvintett, gestaltade jordreformatorn MacLean på teve och har dessutom gjort en mängd roller på teaterscener ute i landet och på Unga Klara i Stockholm. Han tillhör den generation skådespelare som formades på sjuttiotalet i fria grupper med vänsterradikala ambitioner. Många av dem gick inte på teaterhögskolorna, utan skaffade sig sin erfarenhet på studentteatrar eller genom projekt med kamrater med gemensamma idéer om politik och teater. Det är lätt att förstå Holmberg när han talar om hur problematiskt det har varit att verkligen kalla sig för skådespelare med en sådan bakgrund. De ville ju vara som alla andra, vanliga arbetare, och var livrädda för att verka finkulturella.
Holmbergs bok blir ett tidsdokumet över svenskt teaterliv; rikligt delar han med sig av både minnen och åsikter. Den är inte skriven som vanliga skådespelarmemoarer med de obligatoriska fotografierna på favoritrollerna, utan är snarare något så ovanligt som ett enda stort ställningstagande. En sorts skådespelare handlar nämligen inte om de uppmärksammade konstnärliga segrarna, utan om det teaterliv som förs vid sidan av kändisskapen på de största scenerna. Det som får utrymme är bruksteatern på landsorten med sina amatörer och föreningsverksamhet, församlingshem och tältprojekt. Boken gestaltar på ett slående men också vemodigt sätt hur teaterns idéer åldras. Drömmen om att skapa en ”totalteater” som var så stark i de fria grupperna för några decennier sedan ter sig nu ohjälpligt naiv. Å andra sidan skapar dagens politiska läge – där kommunpamparna får vara så cyniska att de jämför vårdplatser med skådespelare – ett behov av politisk teater mer än någonsin, tänker jag.
Idag vågar Henric Holmberg kalla sig för skådespelare, och dessutom konstnär och intellektuell. Envist slår han fast att en skådespelare ÄR konstnär. Detta påstående skulle kunna anses självklart, men det är det knappast. Hur kommer det sig? Teatern är en konstart, men vad är skådespelaren? Kanske är detta en av de mest relevanta frågor man kan ställa idag. Dagens teater har många gånger reducerat skådespelaren till att bli en sorts scenisk utfyllnad.
Boken visar en befriande vilja att ta ställning för teatern och skådespelarens roll. Och visst är det viktigt och bra att det för en gångs skull är en skådespelare som formulerar någonting om teatern i stort och om konstnärlighet i synnerhet. Eller tar ställning mot medverkan i reklamfilm som Holmberg gör – vilket är nog så sympatiskt och riktigt. Men tyvärr räcker det inte med att ha åsikter om samhället eller nämna Julia Kristeva för att skapa tyngd kring sina resonemang. Som verkligt inlägg i en debatt om skådespelarens konstnärsskap är Holmbergs bok tyvärr inte särskilt stark.

Det är synd att bokförlagen så sällan ger ut dramatik; att läsa pjäser kan vara en spännande och fantasieggande upplevelse.

Det första skådespelet, Kristallvägen, börjar på skärtorsdagen i en lägenhet ute i förorten. En familj har samlats för att äta påskmiddag tillsammans. Det visar sig snart att de alla har någonting att dölja för varandra. Sonen Stig, som nyss kommit hem från en lång resa, har begått ett svårt brott och systern Klara, som uppvisar ett djupt destruktivt beteende, bär på en aggression och längtan efter sin mor Rosa. Modern har i sin tur ett komplicerat och tvångsmässigt förhållande till fadern Karl. Sonen Stigs före detta hustru, invandrarkvinnan Freskia, får illustrera språkets brist på självklarhet genom sitt prövande och felsägande. I slutet av pjäsen framstår hon som en riktig påskhäxa, där hon uppenbarar sig på skärtorsdagskvällen för att avslöja det brott som Stig har gjort sig skyldig till.

Det är som vanligt orden i Katarina Frostensons pjäser som tar plats på scenen istället för skådespelarnas kroppar.

”Det blir det mörka möra röda, nästan svarta köttet, viltet, det blir gelé av rönnbär, stora vackra rönnbär, som kulor som stannat mitt i hjärtats gång …”

Trots det otroligt vackra språket kan man se en fara i att pjäsen skulle kunna hamna i ett sorts pratighet, odramtiska ordflöden, istället för ett gestaltande vid en uppsättning. Ibland blir de unika bilderna som finns i Frostensons pjäser för många. De riskerar helt enkelt att likna ironier över ett poetiskt språk, vilket i längden inte fungerar dramatiskt.

Fortsättningen, det andra skådespelet Safirgränd, är egentligen Kristallvägens andra akt. Här är Klara huvudpersonen. Hon har gått ifrån sin familj på Kristallvägen, hem till den mycket äldre Marcel, som hon lever tillsammans med. Han sitter med solglasögon i lägenhetens mörker och väntar på henne. Tidigare upplevelser av förföljelse och krig har gjort honom paranoid. Rasismen lurar runt hörnet i förorten, för krigens offer har flyttat in i det idylliska folkhemmet.

Den förlust som gröpte ur personerna på Kristallvägen blommar ut på Safirgränd. Här får ordflödet äntligen gestaltning och kropparna tar plats på scenen. Det blir verkningsfull dramatik. Människornas relationer är präglade av främlingsskap och färgade av en oundviklig aggression. Stigs förhållande till sin syster Klara är analogt med Marcels dotter Marie.

I slutet av pjäsen är Marie en docka i naturlig storlek som legat gömd i ett skåp. Minnets petrifiering av människan har helt enkelt gjort henne till en docka.

Efter läsningen framstår båda dramerna som en fungerande helhet. Det som kändes som en tvekande, otydlig pjäsläsning har förvandlats till en riktigt stark upplevelse.

Tätt i hälarna på nättidningen Nummer kommer nu televisionen med SVT och TV4 i fronten. Båda vill satsa på dagliga kulturnyheter. Eller som Eva Beckman, genreansvarig för bland annat kultur på SVT, uttrycker det: ”TV har säkert inspirerats av andra medier som låtit kulturnyheter få en mer framskjuten plats. Det ligger i tiden att satsa på kulturen”.
TV4 räknar med att komma igång redan i höst med en utökning av ”nyhetstimmen” som ska innehålla en särskild kultur- och nöjesdel med sändningar fyra eller fem dagar i veckan. SVT räknar med att bli klara med ett kulturnyhetsprogram någon gång under 2001.

På Älvsborgsteatern är det just nu ett herrans hundliv. Föreställningen som orsakar detta oväsen heter ”Oaff!- ett drömspel för en hund”. Bakom verket står teatermakaren Bernt Höglund. Här får publiken möta trötta hussar, bullriga grannar och lömska tanter. Föreställningen har arbetats fram genom ett nordiskt teatersamarbete mellan Älvsborgsteatern i Borås, Stockholms Stadsteaters dockteaterscen Långa Näsan och Figurteateret i Nordland, Norge.
Premiären ägde rum lördag 6 maj klockan 15.00 på Älvsborgsteatern för att under våren och hösten turnera i Västra Götalandsregionen.

Länsteatern i Örebro, som under våren spelar komedin Herrar och Tjechovs klassiker Tre systrar, presenterar i höst två nya uppsättningar. Den ena är Barbro Smeds uppskattade pjäs Snöfrid & Jasmine, en berättelse om två unga tjejer i 13 – 14 års åldern står i centrum. Det handlar om längtan och drömmar, om mod och om kärlek. Snöfrid berättar om den längsta dagen i hennes liv. .Dagen då allting hände i hennes vanligtvis händelselösa liv. Premiären blir i september.
Bakom arbetsnamnet I Sverige, i verkligheten just nu… döljer sig en nyskriven pjäs i regi av Martin Lindberg. Faktiskt så nyskriven att den inte finns. Martin Lindberg berättar på Länsteatern i Örebros webbsida att:
Under våren kommer vi att diskutera naturmedicin och miljögifter, gräddtårtor och viktväktare, politik och fotboll… Allt i syfte att försöka ringa in vad som rör sig i tiden i Örebro, Sverige, världen. 7 oktober kommer man att ha premiär på gamla teatern i Örebro.

”Pretentiöst, pompöst och storslaget precis som Herren ville ha det” meddelar Teater Halland att det blir när de efter succéerna med ”Hamlet – om vi hinner” och ”Erik XIV” ger sig på Gamla Testamentet i höst.
Otaliga är berättelserna om människan i gamla testamentet, det handlar om maktkamp, kärlek och död. Teater Halland lovar att belysa utsagorna utifrån det allvarliga och det komiska, utifrån det goda och det onda, utifrån svart och vitt, utifrån rätt och fel. Och allt det som är emellan. Till sin hjälp tar man som vanligt en blandning av stilar. Med Clowner, Commedia, Allvarsmän, Präster, realism och Fantasier . Premiär blir det fredag den 6 oktober.

MALMÖ. Författaren Ulf Peter Hallberg lämnar det konstnärliga rådet vid Malmö Dramatiska Teater på egen begäran. I rådet ingår även teaterchefen Nicolai Vemming och dramaturgen Karen-Maria Bille.
Hallberg meddelade teaterns ledning i november att han ville avgå 1 mars då han varit engagerad i ett år. Men då teatern har utsatts för kritik och en utflyttning från Hipp diskuterats, valde han att stanna kvar en tid.
Hallberg kommer även i fortsättningen att vara intresserad av ett samarbete med teatern men vill nu ägna sig mer åt sitt arbete som författare och översättare.

KÖPENHAMN. Uppsättningen av Systrarna, P O Enquists pjäs som bygger på Tjechovs mer än 100 år gamla drama Tre systrar, har blivit en så stor succé på Betty Nansen Teatret att många har fått köa förgäves för att komma in och se föreställningen.
Teatern meddelar nu att det blir fler föreställningar. Visserligen spelas pjäsen sista gången på Betty Nansen Teatret som planerat 10 juni. Men till nyår, 7 januari 2001, får den nypremiär och då i Tivolis glassal.
Ghita Nörby, Susse Wold och Bodil Udsen spelar de tre systrarna. Peter Langdal regisserar.

Den israeliska skådespelerskan Naomi Ackerman och den palestinska skådespelerskan Isjan Turkija skall samarbeta. Men inte på scenen utan bakom ratten, avslöjade de själva på torsdagen. De ställer nämligen upp i ett marockanskt bilrally för kvinnor som startar på fredag. Genom att köra tillsammans vill de visa israelisk-palestinsk solidaritet.

Nummer har tidigare uppmärksammat relativt nystartade gruppen Komonq i Stockholm som gör teater ur ett queerperspektiv, det vill säga utan genusbegränsningar. Göteborg är inte mycket sämre med gruppen Fishbag Produktions, en mer renodlad homoteatergrupp, som hade premiär på den uppmärksammade pjäs ”Corpus Christi” i april, en pjäs där Jesus framställs som homosexuell i en laddad relation med Judas. Vidare pågår just nu ”A etno-porno-gender-bender-multi-culti-queer party”, en temaserie kring fenomenet identitet på Södra Teatern i Stockholm och på Lido i samma stad har ”Stjärnfrön” premiär 7 maj, en barnpjäs med den homosexuella familjen som utgångspunkt. Slutligen tillbaka till Göteborg där bokförlaget Anamma precis har givit ut Tiina Rosenbergs (lektor vid Stockholms Universitet) bok ”Byxbegär”, en studie i kvinnoroller i manskläder på teatern. Vågar man påstå att queerteater är en trend eller är det ett mer bestående fenomen? Bara det moderna kan bli omodernt, som Oscar Wilde så klokt uttryckte det.