Nummer

Utrota varenda jävel (1992) är en svidande uppgörelse med västerländsk imperialism och rasideologi. Boken har rönt framgångar både hos kritiker och läsare samt har översatts till tio språk. Laëtitia Pitz, ena halvan i Roland Furieux konstnärliga motor, har regisserat och skrivit pjäsen. Den andra halvan, Valéry Planke, spelar huvudpersonen Sven.

En viktig text att föra ut
Laëtitia Pitz har arbetat i över två år med att översätta Sven Lindqvists mångstämmiga bok till teaterscenen. Men vad sade Sven Lindqvist när han först fick höra talas om projektet?

   – När jag kontaktade honom blev han väldigt förvånad och sade att boken inte var någon teaterpjäs. Men jag tror att han var nyfiken på att se sin text framförd på ett nytt sätt och han gav mig stor frihet i omskrivandet. Han har följt arbetet från början och nu till och med välsignat det, ler Laëtitia Pitz.
   Hon hörde först talas om Sven Lindqvist i en artikel i den franska tidningen Le monde diplomatique och när hon sedan fick tag i boken blev det en stor läsupplevelse.
   – Det var som om allt föll på plats. Äntligen kunde jag förstå grunden till den västerländska människans beteende. Det är en sådan bra och framförallt viktig text att jag direkt kände att jag ville sprida den till så många som möjligt. Och mitt uttrycksmedel är ju teater så att göra en pjäs av det var för mig något självklart.

Nutida franska författare i manuset
Resultatet har blivit en nära två timmar lång föreställning som med huvudpersonen Sven i centrum utforskar Historien, Resan, Samvetet och Samtiden. Sven Lindqvists text blandas med alster av nutida franska författare. Detta för att skapa en direkt förlängning av budskapet så att åskådaren lättare kan relatera till de historiska händelser som berättas. Texten är en mycket viktig del i pjäsen och håller sig trogen Sven Lindqvists original. Den lilla ensemblen berättar utan pekpinnar men med så mycket känsla att man som åskådare får sig en rejäl kalldusch.

   – Jag hoppas att uppsättningen åtminstone kan så ett frö i våra medvetanden, att få oss att börja ifrågasätta oss själva för att så småningom kunna bryta den tudelade världsordningen nord-syd, dominant-dominerad, rik-fattig, säger Laetitia Pitz lite blygt och tackar samtidigt sina skådespelare som har lagt ner ett enormt arbete på att göra texten åtkomlig för publiken.
   – Vi har jobbat mycket med improvisation och utan deras energi och idéer hade jag aldrig kommit så här långt.

Angelägen problematik i Frankrike
Föreställningen spelades inför fulla hus i en gammal dragig industribyggnad i ett nedlagt gruvområde. Platsen, som genomsyras av den ångestladdade atmosfären av ett förflutet vi helst vill glömma, valdes för anknytningen till de i Sven Lindqvists bok ständigt närvarande faktorerna ensamhet och mänsklig kyla.
    Att det var just i Frankrike som boken i helgen blev teater tror inte regissören Laetitia Pitz är en slump.
   – Det är lite av tabu att prata om kolonialhistoria i Frankrike och idag ser vi följderna av ett misslyckat kolonialvälde i form av integrationssvårigheter och med dem en extremhöger på frammarsch. Det är mycket skrämmande och jag tror att det är viktigt att våga se på sitt förflutna med öppna ögon, att på något sätt acceptera sin skuld.

Mer Lindqvist efterlyses
Roland Furiex medlemmar är mycket entusiastiska över sin svenske författare och hoppas kunna bidra till att fler av hans böcker översätts.
   – Endast två av hans böcker finns att få tag i på franska och fransmännen känner mest till honom som essäist och journalist. Vi tycker att det är viktigt att även visa hans stilistiska talang då poesin i boken berörde oss oerhört, säger Carole Riewer, gruppens internationella representant.
   Föreställningen spelas på det svenska kulturhuset i Paris den 26-29 oktober, i närvaro av Sven Lindqvist, och i Nancy 2-9 november.
   Roland Furieux hoppas sedan kunna sälja föreställningen till internationella scener, inte minst i de gamla franska kolonierna i Afrika och Kanada.

Vi reser mellan Mars och Venus i årets teaterutbud och möter samma gamla förutsägbara könsroller. Gott om frustande grottmän, ont om kvinnor med makt över sina egna kroppar. Men borde inte en högkulturell genre som lever utanför de råaste formerna av lönsamhetskrav kunna förhålla sig fritt till det invanda? Teatern är ju, till skillnad från film, pop och såpor, till stor del finansierad med statliga kulturmedel. Men var finns teaterns motsvarighet till genusöverskridarna i just Fucking Åmål eller The Ark?

Kyliga överklassflator
Nationalscenen Dramaten har länge kritiserats för sin förkärlek till manliga dramatiker respektive ljuva unga skådespelerskor.
   Årets hyllade uppsättning av Boston Marriage i regi av Birgitta Englin, en av Sveriges för tillfället mest prisbelönta regissörer och därtill feminist. Förra året gjorde hon succé med en uppdaterad Elektra på Upsala Stadsteater. I Boston Marriage iscensätter hon en nyskriven komedi om ett lesbiskt par i 1800-talets Boston med bara kvinnor i rollerna.

I programbladet skriver Agneta Stark om kvinnors ekonomiska självständighet ur ett historiskt perspektiv. Här finns alltså alla förutsättningar; äntligen en pjäs som varken behöver lida av gormande ”machoskådisar” eller av klassikernas föråldrade kvinnoporträtt.
   – Den här pjäsen får mig att hata manssamhället! Klassamhället! Heterosamhället! Och teatern! Genus- och teaterforskaren Tiina Rosenberg väser fram orden efter första akten. Det här hade hon inte väntat sig. Hon talar besviket om stereotypa kyliga överklassflator ”som bara vill lura till sig männens juveler”, om en utskrattad och vulgär husa och om kostympublikens ”tölpaktiga” skratt.
   Birgitta Englin svarar på kritiken med en parallell till 70-talets kvinnoteater.
   – Då dök det upp en mängd pjäser där man heroiserade kvinnan, men bara för att man är offer för ett system är man inget helgon. Det finns lika många lesbiska typer som det finns heterosexuella, allt annat vore som att tänka att alla svarta är säkert på ett sätt. De tre kvinnorna i Boston Marriage är överlevare, varken offer eller ideal.

Ointresse att penetrera könsroller
Tiina Rosenbergs förväntningar var stora den här gången, i vanliga fall är hon van att bli besviken på teaterns gestaltning av manligt och kvinnligt.   
   – Den breda teatern är fruktansvärt konservativ. Den skulle kunna visa upp en mängd variationer av kvinnor och män, men det enda som visas upp är den förväntade manligheten och den förväntade kvinnligheten.
   Tiina Rosenberg föreslår den antiintellektualism som hon ser i teatervärlden som en förklaring. Bland många skådespelare och regissörer betraktas det som meningslöst att dissekera en rolltolkning med teorier om genus. När det är känslan som räknas, blir det mest ”banalt” att tala om könsstereotyper.
   – Ett problem är att konstnärsmyten är väldigt stark inom teatern. Den är starkare på teatern än inom bildkonsten. Myten bygger på att tanke och känsla inte alls går ihop och är en väldigt viktig del i utbildningarna till att bli skådespelare.

Även männen fast i könsrollsträsket
Teaterns kvinnor har åtminstone diskuterats på teaterbiennalernas seminarier i många år. Men vem bryr sin om att utvidga mansrollen? I Carl Kjellgrens uppsättning av Arthur Millers Utsikt från en bro på Stadsteatern står en desperat och maktlös man som plockad från Susan Falludis Ställd i centrum.

    – Miller är på kornet när det gäller en man som är fast i ett könsrollsmönster han inte kan ta sig ur. Han är en rätt schysst kille som drabbas av en spirande oro. Han förstår inte vad det beror på, därför målar han in sig i ett hörn, säger Kjellgren.
   Den kvinnliga huvudpersonen är inte part i pjäsens konflikt, en kamp och heder och ägande av den kvinnliga sexualiteten. Men det görs vissa försök att vidga en traditionell könsroll. Den uppvaktande ynglingen är intresserad av kläder och musik, vilket genast klassificerar honom som bög i styvfaderns ögon.
   Birgitta Englin som regisserade damerna i Boston Marriage tycker att teaterns kvinnor idag skildras med fler skikt än männen.
   – Varför talar vi alltid om kvinnorollen när mansrollen är så tråkig? Det är vi kvinnor som känner behov av förändring, därför rör vi på oss.
Hon får medhåll av en lika hyllad yngre regissör, Maria Blom från Stadsteaterns Backstage.
   – Jag känner ofta ingen sympati alls för mansrollen. Där räcker det att visa lite ömhet för att den helt plötsligt ska vara ”komplex”.

Svårt för publiken att tolka genusöverskridanden
Är de stela könsrollerna en avspegling av samhället runt omkring, eller är verkligheten mer färggrann än teatern? I Per Sandbergs uppsättning av K+P+M+L på Boulevardteatern fanns en scen där de två manliga och de två kvinnliga rollfigurerna tittar på teve på var sin sida om scenen. Grabbarna dricker öl och kollar på fotboll. Roger är på flykt från sin gravida flickvän, Kaj kommenterar högljutt tv-brudarnas pattar. Maj och Linda fnittrar ikapp, snackar relationer och ber såpans huvudperson att lämna sitt svin till man. För regissören Per Sandberg handlar det inte om att cementera könsroller utan om att skildra verkligheten genom att medvetet använda schabloner.

   – Jag letade efter det manliga hos Kaj och det kvinnliga hos Maj för att dra isär dem. Jag ville inte att de skulle bli för lika varandra i sina konflikter. Kaj är mer manligt rakt på, han bara gör medan Maj är mer eftertänksam.
   Maria Blom menar att det är svårt att samtidigt skildra verkligheten och bryta konventionerna. Kanske är publiken så van vid stereotyperna att den har svårt att läsa en roll som kliver utanför mannen från Mars eller kvinnan från Venus. Om Per Sandberg ville plocka fram det schablonmässigt manliga hos sina män, har Maria Blom ofta gjort tvärtom. I Sårskorpor skrev hon om en surfkille som hellre ville prata djupt om relationer än förföra, men som hela tiden utnyttjades av tjejer på jakt efter tillfällig sex med en solbränd beachkropp. En surfkille som hellre pratar känslor än har sex med en massa brudar? Plötsligt riskerade rollfiguren mot hennes vilja att framstå som homosexuell – bara för att han ställt sig utanför konventionen. Hon såg sig tvungen att skriva in en tydlig replik om att ”vara vänner” i scenen där surfkillen finner en killkompis.
   Maria Blom menar att vägen ur stereotyperna är att tänka en extra gång innan man låter reflexerna styra pennan eller regin.
   – Man måste vrida på allting en gång till. Om jag vill skriva om en person som är en riktig spelevink, då tänker jag automatiskt på en kille. Men varför måste det vara en kille? Är det verkligen det mest intressanta?

Nej tack till scenisk oralsex
Är det under utbildningen där de nya skådespelarna formas som problemet grundläggs? Eller är skolan en fredad zon, en kraft som kan utmana kraven på anpassning till könsmallen?

Teaterhögskolan i Stockholm har tidigare kritiserats för att ge unga kvinnor rådet att banta och förstärka branschens utseendefixering. Lo Kauppi som går tredje året har just tackat nej till huvudrollen i en filmövning. Hon skulle spela studenten som erbjöd den äldre läraren oralsex för att få ”en bra relation till den höga lärarkraften”. Hon tycker inte att en sådan roll har någonting med verkligheten att göra.
   – Det är inte ens trovärdigt. Man knullar sig till exempel inte till jobb. Man knullar sig från jobb.
   Lo Kauppi har bestämt sig för att aldrig delta i några sexistiska projekt – och hon tror att det är fullt möjligt.
   Manuset med den unga studentskan gick efter påtryckningar att skriva om. Istället för ”den höga lärarkraften” fick hon tala om ”ett slajmigt gubbsvin”. Lo Kauppi tror på skolans framtid under den nye rektorn Olle Janssons ledning. De kvinnliga regissörerna har blivit fler och hon själv har arrangerat en temadag den 8 mars och lånar skolans lokaler för möten med ett rikstäckande feministiskt nätverk. Hon kommer inte att ge upp hoppet om en förändring.
   – Jag är beredd att gå på socialbidrag för att göra de projekt jag vill. Om man är medveten, får hjälp av andra och formulerar sig så går det faktiskt att förändra. Det är många som bara är okunniga.
   Tillbaka på Dramaten. Tiina Rosenberg pustar ut när Boston Marriage är slut.
– Nästa vecka ska jag ta på mig Lederhosen och gå på Sound of Music sing-a-long istället. Lite roligt måste man ju ha i alla fall.

Linus Fellbom är inte bara en 25-åring med en färgsprakande frisyr som lyssnar ovanligt mycket på opera för sin ålder. Han är också en mycket eftertraktad ljusdesigner. Förra året satte han ljus till 17 produktioner och i år säger han sig vara ”skrämmande nära” lika många. Jag räknar till tolv i hans prydliga CV och hittar bland annat Lycksalighetens Ö som invigde nya Norrlandsoperan, Festen på Dramaten, Antikrist på Det Kongelige i Köpenhamn och Stormen på Göteborgs stadsteater. Ja, och så Rhenguldet ”hemma” på Folkoperan, som regisserades av pappa Claes Fellbom och dirigerades av mamma Kerstin Nerbe. Föräldrarna är teaterchef respektive musikchef på – och tillika grundare av – Folkoperan i Stockholm. Men Linus menar att de inte på något sätt har lagt sig i hans yrkesval.
   – Vi är lika gamla ungefär, jag och Folkoperan, och jag är uppvuxen där, så det var svårt att undvika att hamna i den här branschen. Jag var inne i geggan från början liksom, konstaterar Linus Fellbom.

Autodidakt antielev
Någon plugghäst har han aldrig varit och han hoppade glatt av gymnasiet i tvåan… eller hur mycket han nu ens var närvarande i tvåan.

Samhällsvetenskaplig linje var hur som helst inte särskilt intressant. Desto mer intressant var ett sommarjobb på en ljusuthyrningsfirma som blev den slumpartade starten till det han håller på med idag.
   – Jag satt och tvättade strålkastare i ett par veckor och det var enormt lärorikt, precis som det var för Karate Kid att vaxa bilar, säger Linus och skrattar åt sin enda gemensamma nämnare med filmhjälten.
   I stort sett är Linus självlärd och det närmaste en utbildning han har kommit är ett halvårs praktik 1997 på ljusavdelningen på världsberömda Deutsche Oper i Berlin. Där hade han stor frihet att röra sig mellan salongen och bakom kulisserna och kunde på så sätt följa ljussättarnas och regissörernas arbete, samtidigt som han fick inblick i teknikernas och ateljépersonalens värld.

Upptäckt av Rickard Günther
Innan han åkte till Berlin hade han redan flera produktioner bakom sig och om sin allra första ljusdesign säger han:
   – Den är jag otroligt stolt över, det är fortfarande ett av de bästa koncepten jag gjort!
   Pjäsen var Första varningen av Strindberg, året var 1995 och bästa vännen Emil Graffman skulle begå sin regidebut under Strindbergsfestivalen i Stockholm. Den nervöse regissören gick, efter viss övertalning, med på att låta Linus göra ljuset och resultatet blev lyckligtvis bra – ”förvånansvärt bra”, enligt Linus.
   På premiären kom regissören Rickard Günther och tittade. Han blev imponerad av den då endast 18 år unge ljusdesignerns arbete. När Rickard Günther lite senare behövde en ljussättare till en slutproduktion på Teaterhögskolan i Stockholm, anlitade han Linus. Sedan dess har det rullat på med uppdrag, främst inom Sverige men också i utlandet och idag har Linus egen firma.

Svårt bli accepterad som konstnär
Självklart finns det konstnärliga teorier om ljussättandets konst, precis som det finns olika teorier kring regi och scenografi, men till skillnad från regissörer och scenografer finns det i Sverige ganska få frilansande ljusdesigners.

Linus uppskattar att de är något tiotal som går mellan landets teatrar på samma sätt som teatervärldens övriga frilansande konstnärer. De personer som är fast anställda av teatrarna och gör ljussättningar har som regel belysningsmästarens ansvar för hela ljusavdelningen.
   – Det pågår en grundkonflikt i de egna leden där många fast anställda belysningsmästare kämpar för att bli accepterade som konstnärer, eftersom de anser sig vara en konstnärlig del i den kreativa processen, men det kan vara svårt att vara både och – inte minst på grund av tidsbrist. Det är just det som är problematiken, att vara belysningsmästare eller att vara ljusdesigner är två fundamentalt olika saker.
   Men samtidigt som ljusdesign till stor del är ett konstnärligt yrke handlar också mycket om att komma fram till tekniska lösningar. Alla teatrar ser olika ut ”inuti” och på exempelvis vissa operor, där man spelar olika föreställningar från kväll till kväll, måste man passa in ljuset i idén om att allt snabbt ska kunna riggas om. En ny teater är alltid en ny nöt att knäcka och scenografens skisser och miniatyrmodeller studeras grundligt. Datorn är därför ett oumbärligt hjälpmedel och Linus har stor nytta av arkitektprogrammet AutoCAD.

Från teater till tv
Trots att Linus är frilansare har han en ganska trygg tillvaro och han får ofta komma tillbaka till nöjda teatrar och regissörer. Exempelvis har ett riktigt tajt yrkesförhållande uppstått mellan Linus och Göteborgs stadsteaters konstnärlige ledare Jasenko Selimovic´. Linus har gjort ljus till alla uppsättningar Selimovic´ regisserat sedan Den europeiska kritcirkeln 1999. Den kommande Antigone på Dramaten i vår är också inplanerad, liksom tv-inspelningen av Albert Speer, trots att Linus aldrig jobbat med någon fullskalig tv-studioinspelning.
   – Det ska bli fantastiskt spännande eftersom jag inte vet hur man gör, säger Linus som är van att jobba i ett helt annat format.
   Linus säger att många ljussättare tycker att det bästa betyget är när de får höra att man ”inte alls tänkte på ljuset”, men han delar inte alls den åsikten. Den som sett Linus ljusdesigner vet att de kan vara oerhört påtagliga, såsom det bländande motljus han använde i hårdrockbaletten Unreal Estate på Kungliga Operan.   
   Ljuset har flera viktiga funktioner och de skiljer sig åt mellan olika sammanhang förklarar Linus. Han har jobbat med såväl teater, opera och musikal som med rena musikkonserter, exempelvis åt Bo Kaspers Orkester, och har nyligen fått en förfrågan av EMA Telstar om att göra ljuset till Carolas kommande julshow. För konsertartister handlar ljuset ofta om att det ska få dem att se snygga ut, medan skådespelare tvärtom ibland ska se extra fula eller otäcka ut. Skådespelare kan också få trygghet av ljuset och behöver ibland något mer att spela mot, kanske för att scenografin är avskalad.
   – Nu när vi jobbade med Stormen blev Johan Rabaeus väldigt lycklig över en ruta som han fick att hålla sig inom, då funkade plötsligt allt för honom, säger Linus som var den som skapade rutan på Göteborgs stadsteaters stora scengolv.

Allt ljus är tillåtet
De flesta klyschor som brukar appliceras på olika teatergenrer går enligt Linus att översätta till ljusdesignerns språk: inom opera och musikal kan man vräka på mer och inom talteater är det oftast blekare nyanser.

Därmed inte sagt att man inte får experimentera över gränserna.
   – Många använder en massa strålkastare för att göra snyggt ljus, men det blir så oändligt mycket bättre om man använder själva ljuset för att berätta en historia, om man använder ljuset för att göra teater – och det finns inget som inte är tillåtet.
   Och en grej som undertecknad inte trodde att man ”fick” göra, görs tydligen otroligt ofta. Under vårt samtal berättar Linus att film är en enorm inspirationskälla för honom och hur han flera gånger fått i ”läxa” av teaterregissörer att se en viss film för att få en bild av vad regissören är ute efter. Där ser man…

Operaregidebut á la Selimovic´
Just nu kan man se Linus Fellboms ljusmåleri i Norma på Södertäljeoperan. Därefter är det dags för A Chorus Line på Göteborgsoperan, balett- och operaprogrammet Stravinskijsagor på Kungliga Operan i december samt Antigone på Dramaten till våren.
   Nästa jobb på Folkoperan blir Jasenko Selimovics´ operaregidebut med Tosca av Puccini hösten 2003. Därefter följer fortsättningen på Wagners ring, Valkyrian, som planeras till 2004 i regi av Claes Fellbom.

– Vi firar våra 30 år i länet med att spela en av teaterns urfäder, säger teaterchefen och regissören Tomas Melander.
   Stormen är Shakespeares sista pjäs, den som kallas för hans testamente till världen och till sin publik. Temat i dramat är hämnden och hämndens logik, det innebär att pjäsen är gnistrande aktuell 400 år efter tillkomsten.
   Gruset knastrar under skådespelarnas fötter när de går över den ogästvänliga ö de hamnat på, långt borta från hemstaden Neapel, och det mullrar i scenografins plexiglas när pjäsens Miranda kommer inrusande med en bleckmugg fylld med vatten till sin älskade Ferdinand.
   – Ön befolkas av ett tragikomiskt persongalleri där Shakespeares typiska narrar, fyllbultar och monster finns med.
   Just den här hösten sätts Stormen upp på andra platser i landet: Teater Västmanland och Göteborgs Stadsteater spelar den också.
   – Vi hade inte en aning om det när vi bestämde oss för att spela Stormen, säger Tomas Melander, kanske har det blivit så för att det är något i pjäsen som tar upp tidens aktualitet. Men vi sätter upp pjäsen av två orsaker: dels för att jubilera med pjäsernas pjäs, dels för att den är så skrämmande aktuell.

Liten stormby får de små
En liten storm är en nyskriven pjäs av Per Holm, inspirerad av den stora Stormen. Några av figurerna från Shakespeares verk är med även här.
   – Det går inte att spela hela Stormen med bara tre skådespelare utan att det blir lösnäsevarianten, säger regissören Helena Svartling. Istället har vi koncentrerat oss på en liten del av dramat och pappa-dotterrelationen var det som fastnade hos mig.
   – Pappan i pjäsen är inte mogen att släppa sin dotter och inse att hon börjar bli vuxen.
      För att undvika att dottern Miranda ska träffa andra människor, och framför allt inte giftasvuxna pojkar, framkallar han en storm för att förgöra den segelbåt som dyker upp nära kusten. Den runda scenen på Konsertteatern börjar snurra runt i en rasande fart och flickan kämpar för att klamra sig fast. Men när stormen bedarrar vacklar en livs levande yngling upp på stranden och snubblar över den utmattade flickan. Och Ferdinands och Mirandas möte är oundvikligt.
   – Miranda håller på att frigöra sig från sin pappa, säger Helena Svartling, men det vill han inte vara med om. Han är inte vuxen nog att låta sitt barn bli vuxet.
   Två stormar med skilda teman viner över Teater Västernorrlands scener, och i stormens öga finns både hämnd och frigörelseprocess i en blandning av tragik och komik.

Kultur och pengar är två begrepp som sällan brukar leva i lycklig förening. Därför förväntar jag mig att få höra en eller annan visa om brister i kassakistan då jag slår mig ned i teaterdammet och bjuds kaffe och kaka ur plastask. Förväntningarna kommer på skam. Eskilstuna ligger som bekant i gnällbältet men några högljudda klagomål serverar inte ordföranden Bo Lundkvist, teaterkonsulenten Marjut Näykki, kanslisten Monika Fahlén och ungdomsarrangören Anna Gustafsson.
   Delvis beror det förstås på att Eskilstuna kommun vet att satsa på teatern. Drygt 620 000 kronor fick föreningen i anslag förra året och var därigenom, tillsammans med orkesterföreningen, den organisation som erhöll mest kommunala bidrag på kultursidan.

Med detta förtroende har teaterföreningen råd med visioner om hur de ska locka än fler sörmlänningar att se kvalitativ teater. Och hur man ska göra för att inte skrämma bort någon.
   – Vi kan inte visa Norén för någon som aldrig har gått på teater förut, säger Marjut Näykki. Däremot kanske en uppsättning som streetdanceföreställningen Mindgames passar för att locka en ny publik.

Bredden viktig
I Eskilstuna är det en elva man och kvinnor stark styrelse som, efter utbudsdagar och sättningskonferenser, beslutar om vad som ska dukas upp på repertoarens smörgåsbord. Ett brett spelprogram är en av föreningens viktigaste målsättningar. Huvudsakligen bjuds på Riksteaterproduktioner, även om det står föreningen fritt att köpa in föreställningar från annat håll.
   – Riksteatern har ju ett kvalitetsmärke på det mesta de gör, säger Bo Lundkvist.
   – I markarbetet är det dessutom väldigt smidigt, rena gräddfilen att arrangera Riksteaterproduktioner, fortsätter Marjut Näykki. Vi får allt material. Att köpa in andra arrangemang kräver betydligt mer jobb.
   I Eskilstuna bor ungefär 90 000 invånare. Teaterföreningen har åttiotalet enskilda medlemmar, de flesta medelålders kvinnor enligt en marknadsanalys gjord på Mälardalens högskola våren 2002.
   – Men i publiken har det skett en föryngring på senare år, berättar Marjut Näykki. Det är en medveten satsning från vår sida. Vi införde till exempel ett studerandepris på 90 kronor, efter att jag hade pratat med ungdomar som sa att de skulle gå oftare på teater om det kostade under hundralappen.
   Föreningen satsar också alltmer på för- och efterarbete. Marjut Näykki är själv dramapedagog och leder ofta diskussioner i skolklasser.

   – Många är väldigt ovana vid teater och de behöver lära sig mer om teaterns koder, berättar hon. Vi pratar därför om teatern som konstform och vad den kan sätta igång hos en själv.
Skådespelarträffar före eller efter teaterbesöket är också ett sätt att förhöja upplevelsen för den teaterovane.
   – Där märker vi en väldig generositet hos många skådespelare, berättar Bo Lundkvist. De vill gärna komma ut och träffa sin publik, om de bara har tid och möjlighet.

Inga kändisar
Men trots nämnda satsningar tycks teaterföreningen leva ett ganska anonymt liv. Rapporten från högskolan visar att av 100 tillfrågade teaterbesökare kände endast 29 till föreningens existens. Även från kommunens sida slarvas det ibland med begreppen.
   – Det flesta av våra föreställningar spelas visserligen här på Stadsteatern, men jag blir lite gramse när jag ser formuleringar som ”Eskilstuna teater ger….”, säger Bo Lundkvist.
   – Vår ambition är att inte vara synonyma med teaterhuset, fortsätter han. Till exempel har vi haft teatercaféer i ABF-huset. Där har vi bland annat samarbetat med Stockholms stadsteaters soppteater i flera år. För den typen av intima föreställningar blir teaterhuset lite stort. Vi undersöker också möjligheten att spela i någon av stadens många industrilokaler.
   Bo Lundkvist är den förste att erkänna att kontakten med föreningsmedlemmarna inte alltid är den bästa.
   – Ibland vet vi inte om att de har varit medlemmar förrän vi får listor på att de har gått ur föreningen.
   Med detta i åtanke planerar föreningen att satsa på kontinuerliga medlemsträffar. Det kan handla om skådespelarmöten, erbjudanden om genrepsbiljetter eller annat som ger guldkant. Längst upp i teaterhuset har man också inrättat en liten vinvind, där medlemmar och specialinbjudna kan mingla med ett glas vin och något gott i anslutning till en föreställning.

För de unga
Förhoppningen är att detta minglande, liksom föreställningarna i stort, ska locka såväl unga som gamla. Men än så länge har ungdomspubliken inte på allvar hittat till teatern i Eskilstuna. Därför ser Bo Lundkvist en viktig uppgift för den unga arrangörssektionen Publik, som har funnits sedan i våras.

   Sektionen arbetar lite annorlunda än teaterföreningen i stort, mer på känsla och lust och utan krav på att presentera ett rikligt program varje säsong. Deras arrangemang har hittills uteslutande förlagts på alternativa scener.
   – Vi lockar kanske inte de stora massorna eftersom ungdomarna här i stan inte riktigt har vanan att gå på teater, men det känns som att det vi gör är välkommet, säger Anna Gustafsson.
   Ekonomiska bidrag för sina arrangemang får de projektvis från teaterföreningen.
   – Publik har ingen egen budget, men vi har å andra sidan inte satt någon övre gräns för vad de får spendera, säger Bo Lundkvist. Om de vill göra en bra grej får de medel.
   Anna Gustafsson tycks vara nöjd med avsaknaden av öronmärkta pengar för ungdomsteatern.
   – Visst skulle det vara en större frihet med en egen budget, men det skulle också innebära ett större administrativt ansvar.
   – Vi har inte så stora kostnader, fortsätter hon. Vår ena programpunkt under våren var en Öppen scen, vilken var i princip gratis att ordna. Vi arrangerade den inte för att spara pengar utan för att det är roligt att involvera lokalbefolkningen på teatern. Det blev en jättebra helkväll med mycket poesi och musik.
   Nästa år fyller Eskilstuna teaterförening 70 år och hoppas på ett sprakande jubileumsår med än fler spännande föreställningar.
– Vi vill naturligtvis spegla de gångna åren, men också staka ut vägen framåt, säger Bo Lundkvist.

Ett vanligt samtal en vanlig morgon på redaktionen. I dag gällde det bildrättigheter. Efter att ha tiggt och bett om det, får jag slutligen namnet på fotografen som tagit bilden på den berömda balettdansösen.
   En annan dag, en annan scen. Jag har introducerat en avdelning i tidningen där vi bevakar scenkonst i tv och på radio. Ringer SVT:s presstjänst för att få användarnamn och lösenord till deras digitala pressrum och möts av svaret:
– Ni får bara använda er av våra pressmeddelanden, inte av pressbilderna.
– Vi har inte något avtal med våra fotografer när det gäller nätpublikationer, förtydligar hon.
Nej, vad synd svarar jag. Men är det inte dags att sluta ett sådant avtal år 2002? Jag får inget vettigt svar, men efter många om och med får jag slutligen access till något kallat ”Billede Pakke” i pressrummet. Här kan man på sin höjd – om man har tur – hitta foton på Lasse Berghagen från 1998. Okey, men synd för er att ni inte vill ha publicitet med mottagare på många tusen läsare per månad, tänker jag stilla.

Eller vad sägs om följande svar som jag fick från ett filmbolag precis när jag sitter och skriver den här texten (jag hade bett om information gällande pressvisningar):

”Hej Ylva,

För att godkänna dig till detta register behöver jag först lite information om Nummer. Pressvisningarna är till för press som recenserar film, gör ni det?”

   Inte direkt nättidningsförnedrande, men en allmän ”storasyster”-förhållning till nättidningar, att man på något sätt förutsätter att vi inte vet så här mycket i världen: ”Ååhhh, nej men inte visste jag att pressvisningarna är till för dem som recenserar film. Jag har bara jobbat som filmrecensent för Dagens Industri och suttit i redaktionen för Cinema tidigare (inom parentes båda papperstidningar). Jag trodde de var till som tidsfördriv att dra med 100 vänner på när man inte har annat för sig en onsdagförmiddag”.

Att som papperstidning uppge källa när man citerar en nättidning verkar inte heller vara regel, utan snarare ett undantag. Upprepade gånger har jag i papperstidningarna hittat direkta plagiat av artiklar skrivna för – och publicerade i – Nummer. Helt nyligen tog exempelvis en vikarie på TT Spektra (som i vanliga fall är väldigt bra på att hänvisa till Nummer) och plagierade en trend om att Mozart spelas på många scener just nu. Vår skribent hade i detta fall lyckligtvis sinnesnärvaro att kontakta redaktionen för att uppmärksamma dem på stölden och det hela slutade med att hon fick skälig ersättning.
   Slutsats: nättidningar ska rätta sig efter journalistiska regler, men papperstidningar ska det inte när det gäller förhållandet till nättidningsmaterial.

Vidare, i en krönika med rubriken ”Den nya konkurrensen – mediaamatörerna” ondgör sig Petra Jankov (Svenska journalistförbundets hemsida : Petra Jankovs artikel) över redaktionellt material på nätet publicerat av amatörer som inte tar betalt, d v s personer som – kanske – inte har gått någon journalistutbildning eller är med i Journalistförbundet: ”Kommer tekniken och media-amatörernas ambition klassa ut de professionella yrkesfolket? Kan det vara så att det till och med finns fler media-amatörer än journalister på sina ställen? ”kan man bland annat läsa. Visst, man anar en ständig skräck bland papperstidningarnas aktörer, skräcken att bli utkonkurrerad. Och visst kan det förekomma mycket oseriöst på nätet. Men det är också svårt att jobba seriöst med en publikation när man inte själv blir seriöst bemött. Precis som inom papperstidningsvärlden finns det ”rötägg”, icke-seriösa produkter som inte håller sig till publiciska regler eller etik. Men snälla, dra oss inte alla över en kam. Döm efter innehållet, inte verktyget (läs internet) som innehållet förmedlas genom. Och hej alla papperstidningar som recenserar tidskrifter, ni är hjärtligt välkomna att recensera oss också. Syns vi, så finns vi väl?

Naturligtvis sätter det sina spår i teatern. När Östgötateatern startade Ung scen/öst förra hösten – en scen för barn, ungdom och unga vuxna – öppnade man med en pjäs på temat huskravaller. Repertoaren i övrigt har också varit starkt inriktad på samtidsdramatik: en pjäs handlade om identitetssökande och uppväxt i en modern svensk småstad, en annan om barns erfarenheter av kriget i Mellanöstern. Allt garanterat nyskrivet.

Anonymt samhälle
Men Måns Lagerlöf, konstnärlig ledare för Ung Scen, vill inte se teatern som en politisk teater och definitivt inte som någon plattform för alternativrörelsen i Linköping.
   – Visst kom det ganska många husockupanter och såg ockupationspjäsen Pilot förra hösten, men dom blev nog inte så förtjusta. Pjäsen tog inte oreserverat ställning för husockupanterna utan problematiserade både polisers och ockupanters agerande, men framförallt var det en pjäs om ett samhälle som förlorat sin identitet, d v s som tappat sin förmåga att skapa samhörighet.
    – Jag sympatiserar med många av alternativrörelsens politiska idéer. Men som teater måste vi vara politiskt obundna, speciellt som vi har ett regionalt uppdrag. Skulle vi profilera oss som ett hem för alternativrörelsen i Linköping skulle vi i samma ögonblick utestänga en stor grupp ungdomar, både emotionellt och ideologiskt.

Teater för livsvilsna
Måns Lagerlöf började som regissör på Östgötateatern för några år sedan och idén om en ny scen även för gymnasieungdom och unga vuxna (inte bara mellan- och högstadiebarn) växte fram i samråd med Östgötateaterns konstnärlige ledare Johan Celander. En höjning av anslagen från kommun och landsting gjorde det sedan möjligt att starta Ung Scen i egna lokaler (Studiefrämjandets hus på Elsa Brännströms gata). Och efter ett år har man nu börjat finna sin publik, mycket tack vare de workshops man anordnar i huset och uppsökande verksamhet i skolorna.
   – Många av dom som deltar i våra workshops tillhör också i alternativrörelsen i Linköping. Det finns förstås en koppling mellan intresset för politik och intresset för kultur och teater. Men det är inget vi exploaterar. Den som har en identitet, en tillhörighet är också en trygg människa. Men jag känner ett stort patos för att göra teater för dem som inte hittat rätt, som befinner sig mitt emellan olika alternativ. Jag vill kunna ge dem mod att påstå något om sig själva, ge dem en inre styrka.

Identifikation som riktlinje
Metoden består alltså bland annat av bra, nyskriven dramatik och en ung ensemble (sex skådespelare, husdramatikern Stefan Lindberg, scenografen Magnus Möllerstedt och konstnärlige ledaren, regissören Måns Lagerlöf).
   – Ska man spela något som handlar om Linköping-Sverige-världen just nu, då har man större möjligheter med nyskrivet. Jag tror det är viktigt att dom människor man ser på scenen är sådana som man kan identifiera sig med på ett eller annat sätt och att situationerna liknar dem man själv befinner sig i.
   – Dessutom vill jag återupprätta teaterrummet som en plats för det
offentliga samtalet, där man kan reflektera kring viktiga existentiella och samhälleliga frågor. Det ska kännas, för våra besökare, att dom kan investera en del av sig själva i det dom ser och att det engagemanget ger självrespekt. Då kan teaterintresset också bli ett bestående intresse.