Storfrämmat i Jönköping

Jon Fosse har skrivit pjäsen som Eirik Stubø regisserat. En annan sak de har gemensamt är att de båda kommer från Norge. Stubø är till vardags teaterchef på Nationaltheatret i Oslo och Fosse är bosatt i Bergen.
   Någon kommer att komma handlar om ”Hon” och ”Han” som just har köpt ett hus på landet, vid havet. De har gjort det för att komma bort från allt och alla och för att få vara ensamma tillsammans. Snart infinner sig en krypande känsla av att någon kommer att komma. Någon, en man, tränger sig på, in i deras liv.
    I den aktuella uppsättningen – som turnerar med Riks Drama/Riksteatern – medverkar Irma Schultz Keller, Ingvar Haggren och Björn Bengtsson. Lars Norén har översatt manus.

Queersnack i Scensukt

Föreställningen bjuder på ett mänskliga rollspel som med säkerhet teatern kan utforska bättre än någon annan konstform. Kritikerna, publiken, och med all sannolikhet också genusteoretikern Tiina Rosenberg, jublar.
   Men vilket recept ligger bakom succén? Regissören Suzanne Osten och skådespelerskan Ann Petrén finns i studion för att tala med Scensukts Anneli Dufva om kön och identitet, Unga Klara, ensemblespel och Jevreinovs rollgestalter.
   Dessutom blir det intervjuer med Nils Gredeby, som står för bearbetningen av pjäsen, och med Johan Petri som gjort musiken.
   Scensukt sänds i Sveriges Radio P1 måndag 4 november kl 14.03 med en repris tisdag 5/11 kl 18.15.

Teater Giljotin: Markisinnan de Sade

Markisinnan de Sade skildrar kvinnorna i den beryktade Markis de Sades omgivning. Samme Markis de Sade som givit namn åt sadismen och som under långa perioder i sitt liv satt fängslad för sin osedlighet och för sina ocensurerade, litterära sexskildringar.
   Pjäsen utspelas under en sådan fängelseperiod och hos Teater Giljotin visas ett tajt intrigspel mellan Markis de Sades fru, hennes syster, deras mor samt baronessan de Simiane respektive Grevinnan de Saint-Fond, som båda spelas av män. Alla bär vitpudrade peruker och kjolar med avslöjande glipor baktill, men det är bara Tobias Hjelms intensiva och dramatiskt sminkade Grevinnan de Saint-Fond som öppet erkänner sin böjelse för smisksex. Hos de övriga sker dock otvetydigt ett sökande kring sexualiteten och Markis de Sade tycks ha ett starkt inflytande på dessa kvinnor även i sin frånvaro.
   Regissören Kia Berglund har lyckats få fram flera spännande rollgestaltningar, inte minst hos de cross-dressade Tobias Hjelm och Georgi Staykov. Den dammigt pudriga, rökiga estetiken gör, ihop med den effektfulla ljussättningen och de kontrasterande färgklickarna i smink och scenografi, detta till läckert snygg teater. Att det dessutom ryktas om att folk ur publiken har hört av sig till teatern och berättat att de – så att säga – ”inspirerats” av föreställningen och haft svårt att somna efter att ha sett den, är väl knappast något som gör uppsättningen mindre intressant?

Videointervju med Dan Bäckman

”Jag har en oplockad gås med det svenska folket”, förklarar Bäckman i ett pressmeddelande. Nummer anar att han också har en oplockad gås med Riksteatern och utnämner sig – i egenskap av finkulturens företrädare – som talesman för den stora institutionen.
    Med mikrofonen som vapen fångade vi honom på väg ut från studion efter en repetition och frågade om förhållandet till riksteateranställda Lars Norén, Cullbergbaletten och problemet med ruttna bananer.
    Videon finner du till vänster om denna text. Klicka bara på länken och välj ”bredband” eller ”modem”. Har du inte Windows Media Player installerad på din dator, så klicka på ”Hjälp” i samma länk.

På jakt efter verklighetens Don Juan

Sir Thomas Allen, som sjunger rollen som Don Juan i operan med samma namn, anser att vägen till att förstå Mozarts demoniske kurtisör går via en annan känd karaktär – Giancomo Casanova. Han kanske inte bara influerade Mozart utan var direkt inblandad i operans tillkomst!
   När Allen uppträder med Don Juan i Prag så föresätter han sig att bevisa sin tes och sveps med av romantiken.
   Filmen sänds i SVT1 lördag 2 november kl 21.00.

Radiopjäs signerad Carl-Johan Vallgren

Händelsen bygger på en verklig historia som utspelar sig i 1890-talets puritanska Amerika. Sally tvingas ständigt skapa nya personligheter för att överleva. Hennes läkare blir besatt av fallet och snart utvecklas ett passionsdrama.
    Manus är skrivet av romanaktuella Carl-Johan Vallgren (Den vidunderliga kärlekens historia) och i rollerna hörs bland andra Sofia Rönnegård, Lars Lindström, Anna Azcárate</b och Karl Levander i regi av Anna Azcárate.
   Programmet sänds i Sveriges Radio P1 lördag 2 november kl 19.46 med en repris 4/11 kl 19.19 och 10/11 kl 00.19.

Älvlika spöken dansar balett

Grundtemat bygger på en sägen om hur flickor som blivit svikna av sina älskade förvandlas till vilier, en slags älvlika spöken. Älvorna samlas vid en skogstjärn där de under nätterna lockar till sig unga män som de sedan dansar till döds.
   Koreografin är gjord av ryska Natalia Makarova och i halloweenföreställningen dansas huvudrollerna av Judith Simon (Giselle) och Dragos Mihalcea (Albert).
   Man kan förstås fråga sig vad kompositören Adolphe Adam skulle säga om att få sin balett marknadsförd som en del av ett modernt spökparty-jippo.

Intervjuer grund för ny kravallerpjäs

Det är Teatergruppen STHLM som fredag 1 november har premiär på föreställningen Gbg01. Manus är skrivet av Anneli Gustafsson utifrån intervjuer med en rad demonstranter som alla befann sig i Göteborg under toppmötet 2001.
   Fragment ur demonstranternas liv , tankar och känslor gestaltas av Andreas Almén, Miya Cuzner, Christoffer Englund, Lina Kurttila, Jone Sestakauskaite och Christopher Wagelin i regi av Farnaz Arbabi.
    Föreställningen spelas på Teater tribunalen t o m 13 november.

Helvetespjäs i Gubbängen

Titus Andronicus är en av Shakespeares romardramer och hör till de mer sällan spelade Shakespearepjäserna. Kanske beror detta på pjäsens grymhet, som med dess mord, kannibalism och andra ohyggligheter gör att handlingen urartar till en riktig våldsspiral – hämnden är det starkaste motivet.
   Gruppen Moment kallar Titus Andronicus för ”pjäsen från helvetet” och skriver i sitt pressmeddelande att grymheten och avsaknaden av moral och försoning gör den ”så verklig”. Regissören Andreas Boonstra har bearbetat Shakespeares text tillsammans med Pontus Stenshäll, som även medverkar i föreställningen. Till sin hjälp har de tagit Evert Taube, Nils Ferlin och andra folkhemshjältar för att ”klä av vår magstarka samtid”. Premiären äger rum onsdag 30 oktober.

Dödssiffran stiger bland teatergisslan

Tidigt i lördags morse stormades teatern av rysk militär. Inför attacken sprutade man in en form av narkosgas i byggnaden och det är den som visar sig ha dödat flest i gisslan.
   Dödssiffran har på måndag förmiddag stigit till 163 personer och ytterligare 45 kommer inom kort att bekräftas vara döda, kan man läsa i den ryska nättidningen Utro.
   Utro har anonymt talat med mängder av specialister och läkare på de sjukhus där ännu 405 personer ur den fritagna gisslan får vård.
   De ytterligare 45 som dött, men ännu inte officiellt tillkännagivits, hade inga id-handlingar på sig och därför har deras identitet inte kunnat fastställas. Men inom kort kommer deras död att meddelas.
   Enligt Utros källor hade omkring 100 döda kunnat räddas till livet om vårdinsatsen hade skett på ett bättre sätt.
   Bland annat rådde brist på ambulanser vilket ledde till att gasinvalidiserade människor fick forslas bort i vanliga bussar. Det ledde till att flera dog i onödan.
   Dessutom fick läkarna inte information om vilken gas som använts. Därför visste de inte hur patienterna skulle behandlas.(källa: aftonbladet.se)

Lesbian Pulp-O-Rama: Gästspel

Ond kvinnlig fängelsevakt sätter på oskyldiga, kvinnliga fångar på nätterna. Fnissigt tjejgäng på internatskola spanar in ny, manhaftig elev. Storm till havs ruskar om kvinnlig besättning som bokstavligen ramlar på varandra i lustelig, erotiskt orrspel.
   Det är roligt, ekivokt – och en hejdlös drift med 1950-talets amerikanska kiosklitteratur skriven på lesbiskt tema, så kallad pulp fiction. Därav föreställningens namn.
   Böckerna vänder sig framför allt till straighta män som tycker om att fantisera vått om ”naughty girl´s” – kvinnor som blir kära i kvinnor. Ofta i förhållandet ”ond kvinna förför ung, oskyldig flicka”.
   Ur dessa klichéstinna kioskpockets har kvinnorna i teatergruppen The Sassmasters från New York, plockat godbitarna och omförvandlat dem till roliga ”nummer” som sammantaget blir föreställningen Lesbian Pulp- O-Rama som i hemlandet Amerika belönats med Off Off Broadway Award.
    Det är rått, roligt och råromantiskt med en extra puss riktad till vackra och begåvade Anna Fitzwater som bland annat gör en parodi på svenska ”Inga”.
   Passa på att se om du råkar bo i närheten av Göteborg, Malmö eller Umeå dit gruppen fortsätter med sin gästspelsturné efter ett kort uppehåll på Södra Teatern i Stockholm.

Spelplatser i Sverige:
Stockholm 23 – 26 oktober
Göteborg 28-29 oktober
Malmö 31 oktober -2 november
Umeå 4-5 november

En debattkrönika med rubriken Stereotypa könsroller på teatern i NR.NU

Här kan du läsa mer om Lesbian Pulp Fiction

Fru Fagervik i Dublin

Medan den officiella festivalen presenterar ett tiotal inhemska och internationella uppsättningar, står The Dublin Fringe Festival för det mångdubbla. Årets Fringe, som i vanlig ordning löpte parallellt med den officiella festivalen (fast med start en vecka tidigare: 23 september – 12 oktober), bjöd på ett 80-tal produktioner, de flesta irländska. Men där fanns också gästspel från bl a Storbritannien, USA och Australien, plus en svensk produktion: Buffalo Brombergs uppsättning av Isa Schöiers Blommor till fru Fagervik, i samarbete med en nystartad irländsk grupp.
   Buffalo Bromberg, till vardags regissör på Teater Albino i Stockholm, har följt festivalerna i Dublin under några år och menar att Fringe-festivalen inneburit en enorm vitamininjektion för den irländska gruppteatern:
   – Där finns en experimentlusta och en närhet mellan idé och produktion som vi tappat i Sverige.

Svensk premiär för irländsk dramatiker
Samarbetet med Dionysos Theatre Co är också första delen i en planerad teaterlänk mellan Dublin och Stockholm. Den 25 oktober har Teater Albino svensk premiär på en pjäs av den unge irländske dramatikern Mark O’Halloran, Red O’Briens huvud, och nästa år presenteras en av den irländska samtidsdramatikens stora, Tom Murphy, för första gången på svensk scen med The Sanctuary.
Dessutom samarbetar Buffalo Bromberg/Teater Albino med anrika Dublingruppen Rough Magic – på årets Fringefestival arrangerade man ett seminarium om samtida svensk teater samt readings av nordisk dramatik, bl a av Niklas Rådström. Länken är alltså utlagd och går, för ovanlighetens skull, inte över Londons West End, varifrån vi ju fått de internationella irländska succépjäserna av Martin McDonagh, Conor McPherson, Brian Friel m fl.

Sällsynt med egna lokaler för irländska grupper
Den nya direktkontakten öppnar för ett djupare samarbete mellan svensk och irländsk teater och, förhoppningsvis, för en kommunikation åt båda hållen.

Hos oss siktar alla på att så snabbt som möjligt få egen lokal och produktionerna planeras minst ett och ett halvt år i förväg – så lång tid tar det att få ett projekt genom bidragssystemet.(Buffalo Bromberg)

Egentligen är det en paradox. Den irländska gruppteatern är relativt ung: för bara 15-20 år sedan fanns det bara en handfull fria grupper på Irland och nästan inga utanför Dublin. Och även dagens livliga frigruppsscen är ganska ostrukturerad: många av grupperna/produktionsbolagen koncentrerar sig helt på Fringefestivalen – till den är det lättast att få bidrag från det irländska kulturrådet; där har man störst chans att slå igenom – och ligger lågt resten av året. Få grupper har egna lokaler; man hyr in sig på kaféer och i kulturhus.
Men de osäkra förhållandena tvingar också fram en kreativitet som svensk teater skulle kunna lära av, menar Buffalo Bromberg:
– Hos oss siktar alla på att så snabbt som möjligt få egen lokal och produktionerna planeras minst ett och ett halvt år i förväg – så lång tid tar det att få ett projekt genom bidragssystemet. Vi har blivit lite hämmade av det system vi byggt upp. I Dublin går allting snabbare, det finns utrymme för spontanitet och experiment, man satsar på fler spelstilar, på commedia dell’arte och på fysisk teater, och det skrivs fler pjäser utifrån nuet.

Svensk teaterfestival efterlyses
– Dom fria grupperna i Sverige har blivit växthus för institutionsteatrarna, dom håller på att förlora i betydelse som självständiga alternativ. Därför behövs det en teaterfestival i Sverige som kan samla energin hos grupperna och även skapa nya behov hos publiken – precis som Stockholm Film Festival gjorde när den startade för några år sedan, säger Buffalo Bromberg över en slät kopp förmiddagskaffe på Flanagans, St Georges Street, invid Dublins nya, hippa Temple Bar-distrikt. Där ligger teatrarna tätt: ett tjugotal spelplatser inom en kilometers radie och praktiskt taget varje föreställning jag ser under festivalen är fullbokad, intresset är enormt.
Även obskyra caféföreställningar som Flowers For Fru Fagervik drar en publik, trots att ingen hört talas om vare sig dramatiker eller regissör, knappt ens om skådespelaren Helena Lewin, en svensk tjej som bott några år i Dublin.

Med fokus på Europas scenkonst
Just blandningen av internationellt och inhemskt är Dublin-festivalernas styrka: det utländska reduceras aldrig till något exotiskt och annorlunda när det spelas jämsides med den lokala teatern. De konstnärliga impulserna går snabbare, avståndet mellan artisterna blir kortare.
Och att Fringen blivit halvofficiell är också en fördel, nu slipper grupperna själva böka med administration och marknadsföring – de som blir uttagna till Fringefestivalen åker (mot en mindre avgift) med i den stora festivalkarusellen och kan koncentrera sig på sitt konstnärliga arbete.
Fringefestivalen och den officiella Dublin Theatre Festival är två sidor av samma feta Euromynt – och det tycks bara växa i värde. Irland har gjort kloka investeringar även inom kultursektorn. Ali Curran, tidigare konstnärlig ledare på Fringen, utnämndes t ex till konstnärlig ledare för den irländska nationalteaterns studioscen, The Peacock. Hennes uppdrag är att skapa en modern experimentscen i samarbete med regissörer och ensembler utanför institutionsteaterns väggar. Steget från gatan till finrummet är kort på Irland.

Det allra viktigaste: Unga Klara

På Unga Klara får man just nu queer för hela slanten och här pågår ett metateatralt frosseri från början till slut: kvinnliga skådespelare som spelar män och vice versa. Ja, till och med en kvinnlig skådespelare som genom hela pjäsen spelar man och vid ett tillfälle klär ut sig till kvinna, men i slutet visar sig vara – en kvinnlig Harlekin! Spelar roll liksom.
   Handlingens förutsättningar, inom vilka pjäsen broderas ut till ett riktigt spektakel, är följande: ett teatersällskap får i uppgift att, med hjälp av teaterns förställningskonst, rädda ett antal olyckliga själar som bor på ett pensionat. För idén svarar den av Ann Petrén fenomenalt manligt gestaltade teaterproducenten Dr Fregoli, som verkar på uppdrag av Livets Teater.
   Suzanne Osten bränner av hela teaterns illusionsarsenal av kostym, make up, överraskande scenlösningar och klassiska masker. Allt är så snyggt genomfört och skådespelarna så härligt överdrivna att man gärna låter sig luras med på denna fyratimmars teaterkarneval. Simon Norrthon är förtjusande såväl i drag som i rollen som överflödig teaterregissör, Malin Ek gör en gedigen, kärlekstörstande nucka och med Cesar Sarachu som pensionatsvärdinna skulle även jag ha svårt för att checka ut.
   Det allra viktigaste är ett måste lika mycket för de redan invigda, som för dem som tror att queer betyder ”konstig”. Infogat i programmet finns dessutom ett rosa queermanifest som kan vecklas ut och sättas upp hemma på väggen.

Teaterpublik gisslan i Moskva

Hela teateryggnaden är minerad och alla deltagare – 40 änkor samt ett antal tjetjenska soldater – i operationen är utrustade med granater och minor.
   De tjetjenska rebellernas krav är att få stopp på kriget och omedelbar reträtt av den ryska aggressionen i Tjetjenien
   Enligt uppgift i dag har förhandlingarna med de tjetjenska separatisterna nu återupptagits. Utöver två schweiziska medarbetare från Röda korset har den ryske parlamentsledamoten Josif Kobzon och journalisten Mark Franchetti från brittiska Sunday Times släppts in av rebellerna. (källa: Expressen.se)

Moderedaktör på Fria teatern

Hon levde mellan 1906 – 1989, hennes namn var Diana Vreeland och den 24 oktober återuppstår hon på Fria teaterns scen gestaltad av – en man. Håkan Jonson heter han, även verksam som teaterns konstnärlige ledare. Därmed kan föreställningen tillfogas rubriken ”Några aktuella pjäser med fokus på könsroller i höst” som finns listad i Nummers debattkrönika Stereotypa könsroller på scenen.
   Full galopp heter föreställningen som baserar sig på en pjäs skriven av Mark Hampton och Mary Louise Wilson. För regin står ytterligare ett könsrollsmässigt politiskt korrekt par, Staffan Aspegren och Birgitta Sundberg. Kläderna – som med all säkerhet har en viktig roll på scenen – är ritade av Camilla Thulin.
   Pjäsen börjar där Diana Vreelands karriär går mot sitt slut. Hon har just blivit av med jobbet som chefsredaktör på Vouge och i ett slag hamnar hon ute i kylan. Handlingen utspelar sig under ett par timmar i hennes våning på Manhattan, New York. Efter en tids exil i Europa har hon precis kommit hem och planerar nu kvällens middagsbjudning och kämpar med näbbar och klor för att hålla fasaden uppe.
   – Rollen är inte skriven för en kvinna, men Håkan ville så gärna göra den och Camilla tyckte det var kul att få göra kläderna till just honom, uppger teatern för Nummer.

Novemberpanelen ser Evita

I handlingens centrum står kvinnan som hjälpte folket genom att ta strid mot aristokraterna. För många argentinare blev hon frälsare och helgon. Men hennes liv får ett abrupt slut. Endast 33 år gammal dog hon i cancer.
   – Det är ett fantastiskt levnadsöde, en verklig askungesaga. Inget talade för henne från början, men med en järnvilja tog hon sig upp och blev presidenthustru. Men vem var Evita egentligen – hora eller helgon, frågar sig regissören Ola Hörling.
   Med 40 amatörer i ensemblen gör TonTeatern sin egen version. Uppsättningen har arenateaterns form, där åskådarna sitter längs väggarna runt scenen. Till skillnad från många andra musikaler så är Evita helt utan dialog och teaterns scenografi är minimalistisk.
Allt sker för en öppen ridå.
   Nummer tog med sig fyra tjejer i lagom ”Evita-ålder” och lät dem tycka till om föreställningen.

Anna-Carin Mårtensson, 29 år
Bor: Malmö
Sysselsättning: Röda Korset-konsulent i Malmö. Har precis kommit hem från tre månader i Chile.
Betyg på föreställningen(1-5): 3

Vad tyckte du?
– För att vara amatörer så tyckte jag att de sjöng bra. Evita var den stora behållningen, med både en bra sångröst och utstrålning. Men annars var den si sådär. Handlingen var för otydlig. Berättarens röst kom bort ibland. Den hade behövts.

Har du sett Evita tidigare?
– Bara på bio med Madonna i huvudrollen. Handlingen är densamma, men här utspelar sig historien i Buenos Aires. De har ju helt andra möjligheter på film, men i musikalen fattade man inte alls var de befann sig någonstans. Scenografin var lite torftig och det hade därför behövts mer förklaringar. Kläderna däremot var väldigt bra.

Vad tyckte du om arenaformen?
– Jättebra! Skådespelarna var duktiga på att vända sig mot alla håll. Som publik känner man sig delaktig och det gör det lättare att komma in i pjäsen.

Är det en historia som känns relevant idag?
– Ja, Evita är ett intressant livsöde – flickan från folket som genom att använda alla medel tar sig upp till toppen. Hon är en förebild inte genom sättet hon kom till makten på, men genom det hon gjorde av sin makt.

Blev du berörd?
– Det var underhållande, men jag blev inte emotionellt berörd.

Skulle du rekommendera andra att se den?
– Ja, jag skulle ta med min farmor och hennes syster, för jag vet att de känner till historien om Evita Peron.

Francisca Hödar, 32 år
Bor: Född i Chile, men bor numera i Lund
Sysselsättning: Mamma på heltid
Betyg på föreställningen (1-5): 2

Vad tyckte du?
– Det var spännande för jag har aldrig sett en musikal tidigare, annat än på tv. Men jag skulle gärna ha haft någon slags dialog så att det fanns en klarare röd tråd. Musiken överröstade många gånger sången. Evita, däremot, var verkligen duktig och fångade min uppmärksamhet, både rösten och agerandet. Hur hon förvandlades från en vanlig tjej till Evita Peron.

Finns det en Evita-kult i dagens Argentina?
– Det finns en kluvenhet till Evita i Argentina. Det var inte alla som gillade henne. Men ”peronismen” är fortfarande stark på sina ställen.

Vad tyckte du om arenaformen?
– Sådär. Det är positivt att skådespelarna får spelrum, men jag tycker att det är bättre när publiken sitter åt ett håll och ser samma sak.

Vad tyckte du om scenografin och kläderna?
– Kändes lite fattigt, men man får ju tänka att de är en amatörteater med mindre resurser. Det framgick inte klart var de var. När de skulle skapa en ny miljö gjordes det ofta genom att dra in ett bord och samma klänningar gick runt i olika scener.

Hur funkade berättaren?
– Hans roll var lite otydlig. Jag fick hela tiden gå till programmet för att kunna hänga med. Han hade kunnat gå till sidan och avlagt en kort lägesrapport om vad de nu befann sig. Det var för luddigt för att bli berörd.

Är det en historia som har relevans idag?
– Jag funderade faktiskt på det; varför har de valt Evita? Vad har berättelsen om hennes liv att säga andra än Argentinarna själva? Om de hade fokuserat mer på romansen mellan henne och Peron och vad hon faktiskt åstadkom hade det varit annorlunda.

Skulle du rekommendera den till någon annan?
– Nej, det skulle jag inte. Men mitt eget intresse för musikaler har växt. Jag har blivit nyfiken på vad det är som lockar så många människor.

Gilla Jönsson, 29 år
Bor: Malmö
Sysselsättning: Sjuksköterska
Betyg på föreställningen(1-5): 3,5

Vad tyckte du?
– Det var en annorlunda uppsättning. Att man som publik satt runt om scenen gjorde att distansen till skådespelarna minskade. Men jag tyckte nog att musiken tog överhand och att rösterna försvann förutom i de lugna partierna. Samtidigt så var det en väldig entusiasm på scen, det kändes att de tyckte att det var kul.

Vad det något som förvånade dig i föreställningen?
– Eftersom jag aldrig sett Evita tidigare så blev jag förvånad över musiken. Jag hade en helt annan förställning om hur den skulle vara. Men jag gillade att det var sång utan dialog och att berättaren förde historien vidare. Det krävdes dock att man läst programmet innan för att hänga med.

Var den någon som lyste extra starkt på scen?
– Evita var väldigt duktig och så tyckte jag mycket om Peron. Han hade vacker röst och spelade sin roll väl.

Blev du berörd?
– Inte av själva framförandet, men jag fick funderingar om Evita som kvinna. Hon var ju otroligt stark och modig som kämpade för det hon trodde på. Men hennes vägar dit kanske inte var de bästa.

Vad tyckte du om scenografin och kläderna?
– Bra. Det var roligt med de tilltalande 40-tals klänningarna. Scenografin var väldigt enkel, men det behövdes inte mer. Det var kul att de kunde utnyttja balkongen.

Skulle du rekommendera andra att se den?
– Jag skulle rekommendera den till dem som är musikalintresserade. Själv skulle jag ta med min kompis Mattias som själv har hållit på med amatörteater.

Sophie Hydén, 29 år
Bor: Lund
Sysselsättning: Doktorand på Imer vid Malmö Högskola
Betyg på föreställningen(1-5): 2,5

Vad tyckte du?
– De sjöng väldigt bra, men jag blev inte speciellt berörd. Jag har aldrig sett den tidigare, så det var svårt att följa med i handlingen. Jag fick läsa i programmet under tiden. Ibland var det också svårt att höra vad de sjöng. Men det tog sig i andra akten som hade betydligt mer flyt. Med hjälp av peruken och kläderna växte karaktären Evita.

Fanns det något eller någon du fastnade speciellt för?
– Jag tycker Evita själv var bra och att de i slutet av andra akten kom in och sjöng med facklor. Det var väldigt effektfullt.

Vad tyckte du om arenaformen?
– Det gillade jag verkligen! Det blir inte lika stelt utan känns naturligt och ger mer dynamik.

Var det något i musikalen som förvånade dig?
– Jag var inte inställd på att det bara var sånger rakt igenom. Det blev lite påfrestande. Sedan tyckte jag att det var förvånande att det var så ”rockigt” och att det inte fanns någon Argentinakänsla i musiken.

Är det en historia som har relevans idag?
– Ja, det tycker jag. Man kan fundera mycket kring hennes livsöde.

Skulle du rekommendera andra att se den?
– Nej, det skulle jag nog inte.

Persbrandt om Strindbergsk otrohet

Strindberg skrev Leka med elden 1892 på Dalarö i Stockholms skärgård. Pjäsen utspelas också på Dalarö, men i Staffan Valdemar Holms uppsättning är handlingen förlagd till 1960-tal. Det är sommar och Axel, som precis har gått igenom en skilsmässa, kommer ut till vännernas lantställe på Dalarö. Där var han även sommaren innan men blev då tvungen att hastigt åka därifrån eftersom han fått känslor för vännens fru.
   – Det är ett klassiskt triangeldrama, ett spel om kärlek, om rädsla för – och oförmåga till kärlek. Det handlar om paret och gästen, vad som händer när gästen kommer, säger Mikael Persbrandt som spelar Axel.
   Paret spelas av Jonas Malmsjö och Anna Björk, kusinen spelas av Nina Togner Fex, modern görs av Basia Frydman och fadern av Jonas Bergström.

3 korta frågor till Mike Watson

Under teaterdagarna ordnas ett seminarium med rubriken New Scotland – new voices. Vad tycker du definierar ”Det nya Skottland”?
   – Om man ska tala om kultur, så har en mer politisk teater blivit synlig på repertoaren efter självständigheten 1999. Jag skulle vilja påstå att teatern också har blivit mer vital och att de nya pjäser som skrivs berör mer lokala ämnen än tidigare.

Den totala summan av statsbudgeten som går till scenkonst i Skottland uppgår till 100 miljoner kronor, ungefär så mycket som bara en enda svensk teaterinstitution får sig tilldelad per år. Tycker du att det räcker?
   – Det är ungefär så mycket som jag tror att Skottlands befolkning är beredda att betala i skatt för teatern. I Sverige har ni ju en helt annan syn på vad som är rimligt att betala till staten för gemensamma utgifter. Men det innebär inte att man inte är intresserad av teater i Skottland. Och vi jobbar mycket politiskt för att ännu fler ska bli det. Exempelvis introducerade vi för ungefär ett år sedan, så kallade ”kulturella koordinatorer” som närvarar på skolorna för att inspirera elever till att vilja gå på fler kulturevenemang.

Vad är förhoppningen med kulturutbytet ”Scotland in Sweden” som pågår ytterligare sex månader framåt?
   – Att få till stånd ett samarbete mellan länderna på flera plan. I Sverige har vi, förutom teater, också visat upp allt från stand up till säckpipor, design, dj:s och skotsk matkultur. Sedan är tanken den att svensk kultur ska besöka Skottland, vilket vi ser fram emot! säger ministern och återgår till att sjunka ner i den svenska kvällstidningens rosa sportbilaga.
   – Titta här på curlingresultatet. Du vet väl att curling är en skotsk sport?
   Det råder ingen tvekan om vilken del av ministerarbetet som den skotske kultur-, sport- och turistministern vurmar för mest…

Hej från Hallunda!

Det är segt att starta lördagmorgonen med ett seminarium på stenhård skotska. Men vad har man för val när rubriken lyder New Scotland – new voices och Skottlands motsvarighet till Marita Ulvskog, kulturminister Mike Watson, står och lurar runt knuten för att bli intervjuad av undertecknad?
   I varjefall, några av de kunskaper jag på domnande ben lyckas bära med ut ur lokalen är den att paneldeltagaren och manusförfattaren Burke var bakfull efter för mycket festande kvällen innan samt att hela Skottlands teaterliv har 100 miljoner kronor per år i statligt bidrag, d v s ungefär en tredjedel av vad bara en av våra större institutioner får mol allena.
    Trots detta något kargare kulturklimat än vad vi dras med i Sverige, så föder landet fram spännande och nydanande teater som exempelvis Gregory Burkes Gagarins Way som spelades under teaterdagarna på utflykt från hemmascenen Traverse Theatre, ett bra exempel på den nya och spännande röster från Skottland som föddes i och med den nya självständigheten som inträffade för drygt fyra år sedan.

Prat om prat
Släntrar in på ett annat seminarium med rubriken Hur talar vi om dans och här pratas det förstås om – prat om dans.
   Panelen, bestående av bland andra koreografen Kenneth Kvarnström, Christina Molander, marknadsförare på Göteborgsoperans balett och kulturskribenten Bodil Persson som samtalsledare, är alla rörande överens om att samtal med publiken efter föreställningarna måste öppnas om dansen ska bli mindre svårtillgänglig i framtiden. Men vad gör man då för att få dem utanför detta redan erövrade rum, de som aldrig går på dans att över huvudtaget, att vilja ta sig till en föreställning? Om man vill nå en publik som inte förstår ”språket”, varför då inte tala ett annat språk, exempelvis bildspråket som ju egentligen ligger närmare dansen än litteraturen? Tänk er en affisch för en dansföreställning ritad av en grafitti-konstnär. Eller läckra jinglar att kabla ut i någon kommersiell radiostation istället för att lägga ner pengar på att annonsera i danstidningar där den trogna publiken redan befinner sig? Några stilla tankar som undertecknad inspirerades till under detta seminarium.

Nya Sverige – nya språk
På helgens schema står också flertalet föreställningar, bland dem Fraktgods av ”rock ’n’ roll-jonglören som flyttade in gatan” – Johan Wellton och Ät kött och demonstrera mera av ”mannen som gav gatan och sin mamma en röst” – Daniel Boyacioglus. Dessutom den tänkvärda Elektras systrar, en föreställning om invandrartjejers rätt att välja sitt liv baserad på nyskrivna texter inspirerade av de ungas egna berättelser. Se där, några exempel på föreställningar som pekar mot ett nytt teaterspråk för det nya Sverige.

Teatersåpa på tv

Som alla Göteborgare är väl bekanta med så arbetar Petra Revenue annars som nytänkande dramatiker för teatergruppen Trixter. Hon har även skrivit för Folkteatern och Radioteatern.
    I SVT:s nya storsatsning Stora teatern låter hon och Richard Looft intriger och maktspel utspela sig på en teater där den store regissören, hela teaterns mentor och drivkraft, just har dött. Hela teatern är som förlamad. Vem ska nu driva verksamheten framåt? Vem ska ta över regissörens uppsättning av Hamlet?
   Teaterchefen Reino (Johan Rabaeus) tar befäl och försöker gjuta mod i ensemblen. Samtidigt börjar något hända med själva teatern. Vad är det som börjar rinna längs väggarna? Och vad är det egentligen som försiggår uppe på vinden hos scenarbetaren Berra?
   Mitt in i detta kaos dyker den unga städerskan Fatima (Noomi Rapace) upp och får en betydligt större roll på teatern än vad hon tänkt sig…
    Förutom ovan nämnda skådespelare i rollerna ses bland andra tunga teaternamn som Björn Granath, Agneta Ekmanner, Magnus Roosmann och Per Oscarsson.
   Serien sänds i fyra delar med start i SVT1 torsdag 22 oktober kl. 21.30.