Kaffe med Jon Fosse & Lars Norén

Lars: När var det egentligen vi sågs sist?

Jon: Det var väl i Oslo?

Lars: Vi gjorde ett samtal inför November (Fosses översättning av Noréns pjäs med premiär på Det Norske Teatret 2001. red:s anm.) Och då pratade vi bara om konst, döden… Så jag tycker att vi struntar i det nu. Vi kan det.

Jon: Eller vi kan det inte.

Lars: Men varför ska vi prata om sånt vi skriver om? Det känns helt meningslöst. Vi pratar mer om praktiska saker.

Jon: Att prata om det jag skriver känns ofta ganska fel. Det är ju det som jag har skrivit som gäller. När du pratar om det blir det plötsligt något helt annat.

Lars: Men en sak jag undrar är, hur hinner du så mycket? Du skriver romaner, pjäser, reser till premiärer, gör uppläsningar… När vilar du?

Jon: (Lång tvekan) Faktum är att jag skriver väldigt lite – och väldigt sällan.

Lars: Men du är snabb när du skriver?

Jon: Ja, mer eller mindre. Men jag skriver nästan aldrig.

Lars: Komprimerar du det till ett par månader på sommaren då?

Jon: Ja, helst om sommaren. Så har det blivit de sista åren.

Jon: Men du skriver ju väldigt mycket själv, Lars. Ännu mer än mig. Och du sätter ju också upp pjäser.

Lars: Men nu har jag varit hemma från Riksteatern i åtta månader och skrivit skisser till pjäser. Nu repeterar jag. Jag håller på med en pjäs som heter Stilla vatten.

Jon: Ja, jag har läst den.

Lars:(glatt överraskad) Har du läst den? Vad tyckte du?

Jon: Jag tyckte om den.

(PAUS)


Lars: Ser du fjorden från ditt hus?

Jon: Ja, nu bor jag i en lägenhet inne i Bergen, ganska nära fjorden.

Lars: Har du flyttat?

Jon: Ja, vi hade ett hus, men vi sålde det och köpte en lägenhet för att komma ner till sjön. På senare år har det byggts en del precis vid vattnet och då sålde vi huset och köpte en. När du sitter i lägenheten, så är det som om du sitter på en båt.

Lars: Men saknar du inte att ha ett hus?

Jon: Nej, inte alls. Jag har en stuga. Det får räcka. Det är väldigt mycket arbete med ett gammalt hus och är man inte praktiskt lagd, så blir den minsta sak ett stort problem – om man ska reparera något.

Lars: Men det är så många hus i dina pjäser.

Jon: Som metaforer.

Lars: … i Någon kommer att komma, Sommardag (Norsk titel: Ein sommars dag. red:s anm.). Man flyttar in i ett nytt hus, inte i lägenheter.

Jon: Nej, det är hus och det har ju med min uppväxt i gamla hus att göra. Jag är väldigt förtjust i dem. I det fallet är jag väldigt konservativ. Att ta vara på gamla hus, det är liksom att ta vara på det liv som har levts…

Lars: … som finns kvar.

Jon: Ja, det finns där…

Lars: … fantomskuggor.

Jon: Ja, jag märker det mycket väl när jag skriver. Några rum är bra att skriva i, andra är helt omöjliga för mig.

Lars: Så är det också när man kommer in i ett hus här i Stockholm. Man känner i trappuppgången att det har hänt hemska saker, ångest…

Jon: Det var en av anledningarna till att vi flyttade. Det var ett hus som var väldigt dåligt att skriva i. Jag flyttade runt i alla rum och försökte skriva, men fann aldrig ro någonstans.

Lars: Är den ny, lägenheten?

Jon: Den är helt ny. Det ska antingen vara helt nytt – eller gammalt. Det är det ena, rum. Och det andra, för mig, är vatten. Att jag ser en sjö eller är i närheten av vatten.

(PAUS)


Lars: Du, vad tyckte du om översättningen av Någon kommer att komma till svenska?

Jon: Den var väldigt fin. Den hade sin egen sång. Och det bör en bra översättning ha.

Lars: Tyckte du det? Den var otroligt svår. Vet du varför, jag jobbade med en sida varje dag i ditt manus, den var svår därför att jag tyckte att översättningen försämrade den. Lite grann. Den där högtidligheten och renheten som finns sjönk lite hela tiden. Så jag tänkte att vi måste spela den på nynorska.

Jon: På nynorska!

Lars: Jag pratade allvarligt om det, att bryta språkbarriärerna. Någon gång måste vi ju göra det.

Jon: Mitt översättningsproblem är det motsatta. Jag går upp. Språket drar den upp, vare sig jag vill eller inte. Jag kämpar emot och försöker få till det, men stiliseringen i nynorskan drar det den vägen.

Lars: Men vi klarade det. Vi jobbade ju med det när vi repeterade November. Vi försökte ju ta ner det lite då och då… Men vi måste bryta den barriären. Nynorskan är ju så otroligt vacker. Och dina pjäser är ju så otroligt beroende av den där lilla stiliseringen.

Jon: Ja, faktiskt.

Lars: Vad händer på tyska då?

Jon: Så långt jag känner tyskt teaterspråk, så har det ju också en stilisering, så på tyska går det bra. Och på franska. Men det är självklart svårt för mig att bedöma.


Lars: Vi läste Dom döda hundarna (på norska Dei døde hundane) häromdagen.

Jon: (Överraskat). Jasså!

Lars: Första gångerna tyckte jag att du tar om situationerna för ofta. Men så läste vi den med skådespelare. Och då växte den, bara steg upp.

Jon: Det är möjligt att den kan fungera, men jag är ofta, om inte alltid, osäker när jag har skrivit en pjäs – om den är bra eller dålig, om den kan spelas eller inte. När jag var ung författare kände jag mig alltid säker på det jag tyckte att jag hade fått till. Så är det inte längre. Men det har också något med genre att göra. Fortfarande känner jag mig ganska så säker på om en dikt håller eller inte – eller en roman. Med pjäser är det annorlunda. Någon jag litar på måste säga till mig om det är bra eller dåligt.

Lars: Det är en mycket bra pjäs.

Jon: (Glatt förvånad) Jag tackar för det! Jag har alltid tänkt att det är en dålig pjäs.

Lars: Vi kommer att göra den. Men det är svårt att läsa pjäser, det är enormt svårt.

Jon: Det är kanske det jag har upptäckt och som gör att jag är mer osäker på en teatertext än andra texter. Det som slog mig, när jag började skriva för teater, var att texten förvandlades, den blev så mycket mer. Och när den blir bra, så blir den så mycket bättre än den är på pappret. I den grad jag har talang för det här, så har det med det att göra.

Lars: Ja, men vi vill ha en ny pjäs. Har du någon?

Jon: Nej, nu skriver jag på en roman. Men annars är ju De döda hundarna en ny pjäs. Eller rättare sagt, den bygger på en pjäs som jag skrev för flera år sedan som jag lade åt sidan, men som jag tog fram igen och bearbetade kraftigt. Så det kan bli en urpremiär!

Lars: Nästa pjäs då?

Jon: Kanske, jag tackar för det. Det blir ju flera pjäser. Men jag försöker att inte tänka så. Är det slut med pjäser, så är det.

Lars: Jag skulle dö om de var slut.

Jon: Är det så för dig? Inte för mig. Då skriver jag dikt istället. Men skriva, det måste jag.

Lars: För mig finns bara teater. Det är mitt hem. Man säger om vissa människor att de inte kan skilja på verklighet och fantasi. Jag kan inte skilja på verklighet och verklighet.

Jon: Jag kämpar nog emot för att det inte ska bli så och försöker hålla mig lite utanför på många sätt och ha ett starkt privatliv. Och det har jag. Jag lever ett strängt familjeliv med fru och barn. Det är min första verklighet. Sedan kommer skrivandet.

(PAUS)


Jon: Jag hade precis premiär i Edinburgh(Flickan i soffan, regi Thomas Ostermeier. red:s anm.). Kritiken var allt från mycket god till slakt. Och det är ganska normalt för mig. Det brukar faktiskt vara så. Men det som man kan bli lite förbannad på är, att när norsk press skulle citera recensionerna, så blev det en av ”slakterna”.

Lars: Men du får gå igenom det. Jag ser beröm och uppmärksamhet som en form av hat. Det ligger alltid bakom, det är samma mekanism.

Jon: Ja, det är en slags hat i det. Och därför ställer jag också allt mindre upp på intervjuer och jag har faktiskt också slutat att läsa norska tidningar i perioder.

Lars: Min första bok publicerades när jag var sjutton år. Det är snart fyrtio år sedan, så jag har gått igenom hela skalan. Men man har det från barndomen, att det skrivna är en slags sanning. Så läser man sådana där saker och så är det dom som fastnar.

Jon: Så är det nästan aldrig sanning. Det finns mycket som har sagts att jag har sagt som helt enkelt är felcitering eller missförstånd!

Lars: Det låter som om du upptäckte det för första gången, som om det var nytt. Man kan aldrig skydda sig, det går inte.

Jon: (Höjer rösten) Du kan aldrig skydda dig, men du kan försöka genom att säga nej och att inte läsa det som skrivs om dig. Då och då läser jag kritik, men oftast inte. Det har också att göra med att det har blivit så mycket. Men det är ju så, att det inte är den goda kritiken man minns, utan den dåliga… (skratt).

(PAUS)

Lars: Jag har en sista fråga. Kan du föra ett normalt samtal med människor, eller blir det att det handlar om att du är Jon?

Jon: (Dröjande). Det kan jag, jag hoppas det i varjefall. Men jag kan det nog inte när jag blir intervjuad. Som när vi sitter här och blir filmade (samtalet gjordes också som ljudfil för NR.NU. red:s anm.) och pratar samtidigt. Jag är inte en så bra skådespelare.

Lars: Men kan du prata utanför det?

Jon: Ja, med mina vänner. Men nu är jag ju i rollen Jon Fosse. Och det är ju inte jag.

Lars: Ja, och jag vill ju inte det!

Jon: Men annars blir det ju så privat. Och skyddslöst.

Lars: Visst är det jobbigt. Jag upplever samma sak, jag tycker det är skitjobbigt. Men vi får väl träffas en gång när vi inte spelar roller. Jag kommer till Oslo för att sätta upp en pjäs på Nationalteatret. Någonting av Ibsen. Antingen När de döda vaknar eller Lille Eyolf. Vilken är hans bästa pjäs?

F: Lille Eyolf, tycker jag.

Lars: Den ligger nära dina pjäser också. Jag tror jag ska göra den – 2004. Men vi ses innan dess.

Jon: I Stockholm – eller Oslo…

Publiken får prata dans

Bakom iden står Anna Efraimsson, press och publikansvarig på Moderna Dansteatern.
– Jag tycker personligen att det ger mycket att få höra lite tankar runt föreställningen. Och jag tycker det bara kan berika upplevelsen att exempelvis få veta varför Bronja vill vara naken på en motorcykel eller hur det känns för Margaretha Åsberg att sätta upp storverket Pyramiderna igen.

Även för den ovana publiken
Många upplever att modern dans är svår att förstå och känner sig utestängda när ”experter” talar om föreställningar. Därför vill Anna att Moderna dansteaterns danssamtal kännas meningsfulla både för van och ovan publik.
– Prata dans är ett försök till att öppna upp kommunikationen mellan utövare och publik och på ett spontant, avslappnat sätt prata om det man precis varit med om.
   För att locka publiken att stanna kvar kommer Prata dans– stunderna att äga rum direkt efter föreställningen.

Kortintervju med Virpi Pahkinen

När jag frågar Virpi hur det egentligen gick till skrattar hon och säger att det mesta hon sagt om playan varit på skoj. Så blir hon allvarlig och tillägger att det är en fruktansvärd plats.
   Men hon gillade de stora sanddynerna och de finns med på affischen till Ophir Chasma. Tanken på fotosessionen bland turisterna lockar fram nya skratt från Virpi.
– Jag hade en engångskamera och det var bara att gå omkring och vrida och knäppa, vrida och knäppa medan folk drog sig undan för att inte av misstag fastna på bild.

Virpi med lermask
Det är inte första gången Virpi hämtar inspiration från Kanarieöarna. Men det är första gången jag möter henne så uppspelt. Det gör mig nyfiken och jag frågar om hennes skämtlynne är en motreaktion på att hon så ofta beskrivs som en nästan mystisk dansare. Hon nickar leende, men ser samtidigt tveksam ut och säger efter en tankepaus att hon känner sig osäker på om man verkligen kan skämta om sig själv så som hon gjorde vid säsongsintroduktionen på Dansens Hus.
– De kanske inte förstod att jag skojade! Man kanske inte skall skoja, för folk har en viss bild och de skall få behålla den.
   Men hennes skratt får mig att ana att hon nog vill överaska och aningen bekräftas när hon berättar vad som ingår i den nya föreställningen.
– I det här stycket, utöver att det finns små varningssignaler till mänskligheten, finns små skojiga saker som minijaccuzibad och två sekunders boxningsmatch. Lermask får man också.

Buddafigurer bland kulisserna
På min fråga hur hon ser på humorn, svarar hon med ett nytt skratt att hon är en nybörjare i humorsammanhang.
– Jag har inte försökt göra något humoristiskt, det har bara blivit så. Det är ju så små saker, ibland bara några blickar, som gör att betydelsen blir annorlunda.
Det blir med andra ord en hel del nya upplevelser för Virpi Pahkinens publik, men det finns några som är kvar.
– De små buddorna kommer att spöka här också, de är mina lärare.

Mozart i massor

Varför så mycket Mozart på en gång? Å ena sidan kan man ju tycka att Mozart är en sådan kändis och ett sådant geni att han alltid är värd att uppmärksamma, men i höst ges det möjlighet att formligen frossa i kompositören från topp till tå utan att ett endaste jubileum är aktuellt. Dessutom är två av uppsättningarna och den berömda filmen baserade på en myt som numera klassas som lögn.
   Redan i våras kunde man se Lars Norén fria till kompositören i föreställningen Tyst musik, som inleds med ett Mozartstycke, och den fortsätter också att turnera under hösten. Och samtidigt som Tom Hulces smått hysteriske Amadeus gör comeback i rosa peruk på bioduken, i Milos Formans Director’s cut, kan man på Upsala stadsteater avnjuta den pjäs som ligger till grund för den Oscarsbelönade filmen.

Avfärdad myt passar teatern
I Peter Shaffers teaterpjäs Amadeus skildras Mozarts liv och karriär genom ögonen på den bittre rivalen Antonio Salieri. Enligt den numera avfärdade myt som givit näring åt manuset skulle Salieri ha varit den som berövade Mozart livet. Ett visst ansvar för mytens uppkomst kan man säkerligen tillskriva den ryske författaren Alexander Pusjkin. Idén om att Salieri var Mozarts baneman är en förutsättning för hans enaktare Mozart och Salieri och Shaffer har med största sannolikhet också sneglat på denna. I höst kan man se Pusjkins version hos Teaterstudio Lederman i Stockholm, där den spelas för åttonde säsongen under titeln Mozart versus Salieri. Nypremiär 20 oktober.
   Shaffers Amadeus har premiär 11 oktober på Upsala stadsteater i regi av Eva Molin. Då spelar Magnus Roosmann Salieri och Aksel Morisse gör rollen som Amadeus.
   Musikteatern i Värmland har ett lite annorlunda sätt att närma sig musikgeniet. På Karlstads teater har Kuntzes och Levays musikal Mozart precis haft nordisk premiär och mer om denna får du veta om du ser Nummers videoreportage ”Mozart rockar loss i Värmland”. Länk till reportaget

Videointervju med lille Ronny

När vi såg ovan nämnda information i tidningsannonsen för melodramen Lille Ronny, blev vi förstås nyfikna. Vem är egentligen den hittills egentligen fullständigt okände mannen med det hopplösa förnamnet ”Jumbo”? Var kommer han ifrån Var är han på väg? Dessa och många andra frågor ställde vi honom under ett möte på anrika Mosebacke Torg i Stockholm. Du hittar videolänken till vänster om denna text. Har du inte Windows Media Player installerad på din dator? Klicka på samma länk och sedan på rubriken ”Hjälp”.

Proof: Teater Playhouse på Sibyllan

Proof utspelar sig på en veranda i Chicago och handlar om en dotter, Catherine, som ägnat sina ungdomsår åt att ta hand om sin psykiskt sjuka fader. Fadern var innan sjukdomen bröt ut ett matematiskt geni och dottern delar hans stora intresse för siffror. Storasystern är raka motsatsen. Hon kan inte förstå varför Catherine kastat bort sitt liv på att ta hand om fadern och hon gör sitt bästa för att styra och ställa med lillasysterns liv. Det blir en varm, men på många plan tragisk berättelse om livet; om familjerelationer och om kärlek och drömmar. Därtill är det en hyllning till geniet och trots att matematik är huvudämnet är det faktiskt riktigt spännande.
   Det här är amerikansk dramatik när den är som bäst och stämningarna i Proof slår faktiskt an direkt O’Neillska toner. Teater Playhouse lyckas verkligen med att göra denna fantastiska pjäs rättvisa och får den att bränna till i precis rätt ögonblick. Inför höstens nypremiär har dessutom Gunilla Paulsen ersatt Elisabet Klason i rollen som Catherine, men hon framstår som minst lika inspelad i rollen som den övriga ensemblen. Det är skickligt.

La Traviata: Malmö opera och musikteater

Jag glömmer bort att jag befinner mig i en fylld teatersalong och sugs upp av karaktärerna och rösterna på scenen. När Charlotta Larsson, som spelar den lungsjuka kurtisanen Violetta Valéry, sjunger sina partier kommer den efterlängtade gåshuden.
   La Traviatas handling är klassisk – den välbärgade mannen Alfredo (<b<Thomas Piffka) blir förälskad i den ”fallna” flickan Violetta. Förhållandet stoppas av hans överbeskyddande far Giorgio (Fredrik Zetterström) och slutet är tragiskt.
Men med den enkla scenografin tillsammans med de stilrena 50-tals kläderna känns operan ändå modern och ny. Jag tror därför att La Traviata är en föreställning som skulle kunna tilltala de yngre och ovana operabesökarna – en grupp som alltför sällan syns i dessa salonger.

Pizzeria Gasolino: Stockholms stadsteater

I en den lilla byn Vännäs, omgärdad av norrlandsskogarna någonstans längs Inlandsbanan, bor wanna-be-italienaren Nick med sin stumma dotter Cora. Nick (Ulf Eklund) driver en kombinerad bilverkstad och restaurang där bilmek och matlagning varvas i en bizarr cross over-mentalitet. Gravlaxen snyggas till med polish, råstekta bildäck står på menyn, rostbekämpning sker i mikrovågsugnen och polenta används som tätningsmedel.
   Dottern Cora, förträffligt gestaltad av en docksminkad Anna Pettersson, har tappat talförmågan sedan hon som barn sett något förskräckligt onämnbart i vedbon, men hon kan sjunga och har fått en svängig sexmannaorkester som handikapphjälpmedel av landstinget.
   Lars Göran Persson är mannen bakom denna halvt flippade show, utan synbart budskap annat än att språket är till för att lekas med och scenen är till för att lekas på. Han spelar själv en ängel i Frank Zappas gestalt och är som sådan utsänd för att kurera Coras stumhet och assistera henne i ett kommande hjältedåd.
   Det här är en föreställning som kryllar av det mesta: raffinerade och ironiska teaterreferenser, skickliga språkknorrar, en uppsjö av musikstilar, ett frosseri i hår, make och kostym samt – inte minst – en oerhört detaljrik scenografi. Pizzeria Gasolino är 100 procent underhållning i ett 200-procentigt format.

Dubbelt upp för Michael Segerström

Michael Segerström är kanske mest känd för tv-dramat Allt ljus på mig där han porträtterade skådespelarkollegan Edvard Persson. I höst är han aktuell i två föreställningar på Göteborgs stadsteater. Den 20 september har Niklas Rådströms nyskrivna drama Lång tystnad. Plötsligt mörker premiär, en pjäs som utspelar sig i en värld där våld tillhör vardagen. Roger Stavin (Johan Gry)är en man som söker efter gränser, och på vägen begår ett brott. Stavin söker sig till den välkände tv-profilen Gary Tichon (Michael Segerström för att bekänna. Stavin har stora känslomässiga problem och Tichon försöker att väcka hans empati.
– Pjäsen utspelar sig på flera olika plan. Tichon är både pappa, präst och psykolog för Stavin, säger Michael Segerström.
   Redan i början av oktober är det dags för nästa premiär för Michael
Segerström. Då spelar han sin egen monolog Jag – en gubbe.
– Det handlar om att bli äldre och inte längre stå i centrum. Det är väldigt
subjektivt och tänkt som en skrattspegel, säger Michael Segerström.

Änglar på Norrlandsoperan

Ängel har undertiteln ”-en musikdramatisk näralivet-upplevelse” och handlar om en kvinna som får chansen att reprisera delar av sitt liv:
”Ängeln: Livet går inte i repris!
Kvinnan: Men skulle man inte kunna göra det en gång till? För att kanske förstå lite bättre …”

Helhet gemensam angelägenhet
På scenen möts fem sångare, en slagverkare, en cellist och en dragspelare. Röster och instrument flätas samman av regissören Bernt Höglund, scenografen Christina Lundström och tonsättaren Paula af Malmborg Ward. Helheten är en gemensam angelägenhet – både Bernt Höglund och Christina Lundström står för manus. Paula af Malmborg Ward hämtar inspiration från 1600-talskompositören Henry Purcells musik.

Tät trio
Trion har tidigare arbetat på samma täta sätt med uppsättningen Skåpet på Göteborgsoperan och Vaellus på Finlands Nationalopera. Bernt Höglund och Christina Lundström hittade varandra under 90-talet på Västerbottensteatern i uppsättningarna Himlen är blå och Nattljus.
Ängel har premiär 21 september och spelar sedan nio föreställningar på Norrlandsoperan i Umeå för att därefter gå ut på turné.

Videointervju med Suzanne Reuter

Kan du beskriva pjäsen för någon som inte har sett den?
– Det är ett äktenskaps- och relationsdrama som skrevs för 40 år sedan. Den handlar om ett gift par som lever i illusionen om ett barn som inte finns – men som de låtsas finns. Så kommer ett ungt par på besök. (Alexander Skarsgård och Cecilia Frode som Nick och hans hustru. Red:s anm.)
– Det par som Krister Henriksson och jag spelar, George och Martha, för ett slags verbalt krig, medan det yngre paret kanske inte alls har det språket ännu.

Initiativet att sätta upp pjäsen kommer från dig och Krister Henriksson. Varför vill du göra den med just honom?
– Det handlar mycket om kemin mellan två skådespelare. Det fungerar helt enkelt väldigt bra för oss att spela tillsammans. Jag vet inte hur man ska förklara det, men vi ser saker på samma sätt. Som detta att mitt uppe i allt svart, så är det också en väldigt komisk pjäs.

Vad är det som är så häftigt med din roll, Martha?
– Det är ju en stark kvinna och det är en intressant relation. Pjäsen grep mig väldigt när jag såg den någon gång i tonåren. Sedan dess har jag alltid tänkt att det vore fantastiskt att få spela den.

I pressmeddelandet står det att den är lika aktuell idag som på 60-talet. Är den det?
– Ja, så är det ju med kärleksrelationer. Man kan hitta en aktuell pjäs fast den skrevs för flera hundra år sedan.
– Men om jag skulle säga något mer exakt, så skulle det vara livslögnen som är det.

Du säger att pjäsen är oerhört komisk. Kommer du med andra ord att få utrymme i föreställningen för din stora, komiska talang?
– Ja, om jag har den så använder jag den nog i det mesta eftersom det är mycket som är skrivet som är komiskt fast det verkar eländigt när man läser det.
– Det här är ju en rätt tung pjäs, Men trots det så finns det mycket komik i den också, och det tycker jag att jag kan hitta rätt ofta. På samma sätt ser Krister (Henriksson) det och regissören Ulla Gottlieb. Det handlar nog mer om tonträff, att uppfatta delar i relationerna som är komiska, att man kan se sig själv i det och hur löjlig man faktiskt kan vara.

Albees storhet med Vem är rädd för Virginia Woolf ? sägs vara att han lyckas kombinera det vulgära med det poetiska. Är det något som du kan skriva under på?
– Bara att det är så. Just nu kan jag inte säga exakt vad det är, men det var just det som grep mig när jag såg den första gången – och fortfarande när jag läser den. Detta med en stark känsla av det poetiska – och samtidigt nästan ett erotiskt förfall.

Vad har du för förhoppningar på den här uppsättningen?
– Att vi kommer att göra det bra.
– Jag tror att vi kommer att göra en pjäs som väldigt många vill se. Jag tror också att man kan längta efter att göra det därför att vi ser så väldigt mycket annat på tv idag som är lättare och ytligare.

Nefertitis barn: Backa Teater

Nefertitis barn börjar i ett vanligt kök. Med barnen Felix och Saga som gnabbas och en mamma som sorterar tvätt. ”Du måste betala räkningarna I DAG”, säger hon till den måttligt intresserade maken som spelar spel på mobilen.
   Felix biologiska pappa gör entré i stor stil. En man med mycket pengar och lite tid. Han betalar av på sitt dåliga samvete med en fotbollströja till Felix och lovar i förbifarten en ny cykel. Orättvist, tycker Saga vars pappa inte har lika gott om pengar. Se där, roller och mönster som är så välbekanta att de kan kännas cementerade.
   Men så övertalar Saga sin mamma att prova pappershatten hon har gjort och som är en kopia av den egyptiska drottningen Nefertitis huvudbonad. Och den är magisk! Plötsligt blir diskmaskinen en dörr till det forna Egypten. I det nygamla landet blir alla roller, som förut verkade så givna, helt ombytta.
   Nefertitis barn är en saga för alla som vill tro att det finns en annan värld, både bakom och framför diskmaskinens lucka.

Rus: Dramaten

Men Reine är ingen tjänare, Reine is King! Han liksom ålar sig in i rollen, som när man klämmer sig in i en åtsmitande våtdräkt. Ryckigt och motspänstigt till en början – tills han plötsligt är ett med rollen och går in i ett närmast extatiskt stadium. Feg och förslagen på en och samma gång vältrar han sig i sin egen litenhet, vänder ut och in på den och jonglerar med den. Så skör och så hjälplös i sin självförvillelse att man tror honom och är beredd att överse med hans svek och ge honom sin sympati. Inte för att han förtjänar den, utan för att han vill ha den. Och jag tänker: Detta är Strindberg!
   Men eftertanken lägger sordin på entusiasmen och jag börjar tvivla på att det var så här motståndslöst som Strindberg ville att hans manliga alteregon skulle tas emot? Brukar det inte snarare skava som en sten i skon när texten krockar med gestalten och låter livslögnen skymta igenom?
   Det är då jag fattar att Reine har gjort uppror! Reine har återtagit makten över scenen. Och rollen. Flera hundra år av diktatoriska pjäsförfattare och regissörer är i ett nu undansopade och skådespelaren står som ensam segrare. Reine har segrat, Reine is King!

Minnesutställning inspirerade till pjäs

– Jag drabbades starkt av berättelserna och fick en lust att veta mer om dessa människor.
   Efter ett antal intervjuer valde hon ut några ”minnen” som skådespelarna och musikerna gestaltar på scen. Målet är att föreställningen ska väcka associationer hos publiken.
   – Även om vi kommer från olika delar av världen och lever under olika omständigheter, så delar vi många erfarenheter. Genom att öppna sinnena kan man ta fram sådant som är bortglömt, säger hon.
   Den 26 september är det premiär på Landskrona teater. Det är fyra dagar senare än planerat. Teatern blev nämligen invaderad av getingar och det gick inte att repetera. Men efter Anticimexs ingripande lovar Bodil Mårtensson att det nu ska vara getingfritt.

Flickan i soffan: Stockholms stadsteater

Att se en Fossepjäs ger inte alltid omedelbar utdelning, snarare är återvinningen en långsamt växande insikt. En kan vara att det som i salongen kändes som ett förhöjt, poetiskt språk, plötsligt visar sig vara rena rama vardagsdialogen. Du står där och talar med din dotter och låter plötsligt som ”Hon” i Någon kommer att komma: ”Så du trivs här i vårt nya hus?”, ”Ja, jag trivs i röda hus”, ”Så du har det bra här”, ”Ja, här har vi det bra mamma”, ”här kan vi vara tillsammans, långt från de bullrande bilarna”…
   Flickan i soffan handlar på en konkret nivå om en konstnärinna som möter sitt förflutna. I ett ordfattigt hem försöker den unga kvinnan nå sin mamma, syster och sin frånvarande pappa. På ett mer existensiellt plan handlar den om vad som händer med människor när de slutar kommunicera med varandra. Hur är det att leva som en främling i sin egen familj? Det starka kortet i den här föreställningen är skådespelarna som var och en gör en enastående rolltolkning och lyckas lyfta fram den humor som finns i Fosses dramatik, men inte alltid blir belyst. Se den om du vill få ledtrådar om hur språkliga barriärer kan växa till berg mellan kök och vardagsrum i ett hem som – till synes – är alldeles normalt.

Engelsk pjäs får Sverigepremiär på TV

Pjäsen Mrs Klein är baserad på verkliga personer och utspelar sig i 1930-talets London. Dramat spänner tidsmässigt över en natt på Mrs Kleins kontor och bibliotek i London 1934. Mrs Melanie Klein (Agneta Ekmanner) är en välkänd och kontroversiell psykoanalytiker som har utvecklat egna teorier om psykoanalys på barn och är övertygad om att dessa är avgörande bättre än konkurrenternas. Relationen till dottern Melitta (Helena Bergström) är infekterad. Melitta är också psykoanalytiker, men har valt en annan inriktning. Hon är djupt bitter över sin uppfostran och beskyller Melanie för broderns självmord. Paula (Sofia Rönnegård) som även hon är psykoanalytiker och jämnårig med Melitta, beundrar däremot Mrs Klein och hennes metoder. Hon rycker in som sekreterare då Mrs Klein hastigt blir tvungen att resa bort…
   Den engelske dramatikern Nicholas Wright har skrivit manus medan Leif Zern och Anita Dahl har gjort översättningen till svenska. Regissör är Lena T Hansson.

Vem blir ny ledare för Byteatern?

Efter en sista gallring bland de sökande uppges tre namn vara aktuella: Jan Dzedins, producent på TEATER ’i’ i Jönköping, Eva Dahl, kultursekreterare i
Region Skåne, samt Maria Ericson, skådespelare och teaterpedagog, med ett
förflutet i bl a Teater Schahrazad.
– Det viktiga är att den nya chefen passar in i Byteaterns profil, säger
teaterns ekonom Eva Hermansson. Byteatern, som i dag är regionteater i
Kalmar län, startade som en fri grupp och har fortfarande
frigruppsstrukturen kvar. En teaterchef med ambitionen att själv vara konstnärlig ledare är inte vad vi behöver, säger Eva Hermansson. Den konstnärliga ledningen finns redan utspridd i ensemblen. I slutet av september väntas ledningsfrågan vara avgjord.

Uppväxt med döva föräldrar blev pjäs

Charlie Åström är välkänd i Göteborgs teaterliv, kanske främst för
sitt arbete med ljus och scenografi på bland annat Backa teater.
   Med Patrick Süskinds roman Parfymen som bas arbetar Charlie just nu med att regissera Bl.a., en fysisk föreställning som delvis bygger på teckenspråk.
­- Pjäsen har kommit till på Charlies initiativ. Han har mycket tankar
om hur hans uppväxt har påverkat honom. Repetitionerna liknar ingenting som
jag har sett förut, säger Bibbi Andrén, producent på Teater Trixter.
   Bl.a. har premiär 4 oktober.

Ballerinor och barfotadansöser

I den fjärde utgåvan av Chora (en skriftserie för dansforskning) har Lena Hammergren, docent i teatervetenskap med dansinriktning, fokuserat på den rika danskulturen i Stockholm vid sekelskiftet. Hon ägnar sig särskilt åt fyra utländska gästspel: Isadora Duncans, Anna Pavlovas, Cléo de Mérodes och Saharets. Det är artister som spänner över hela skalan av dans från konst till underhållning. Även Duncans föregångare, ”barfotadansösen” Artemis Colonna, och hennes skandaluppträdande på Sveateatern i oktober 1903 skildras. Colonnas konstnärliga varieté var uppenbarligen en svår form för kritikerna: ”Utan trikå och utan musik, kan man gå längre i modernisering af danskonst?” ironiserar en.

Superstjärnor
Lena Hammergren har kartlagt artisternas status och deras dansstilar genom att undersöka vilket mottagande de fick i pressen, vilken scen de dansade på eller hur de presenterades av sina arrangörer. Cléo de Mérode exempelvis, var sagolikt vacker, och superstjärna under en kort tid kring förra sekelskiftet. Hon cirkulerade på idolfotografier, var oerhört omskriven: man dryftade alltifrån hennes klädsel, frisyr, vad hon gjorde, vad hon köpte och var någonstans och med vem hon åt middag. Så plötsligt var hennes lyskraft borta och i stället kom Saharet, en australienska som väckte uppståndelse med att introducera den vilda dansen cancan.

Från konst till underhållning
En klar konflikt för dansarna tycks ha varit svårigheten att få dansa i ett vettigt sammanhang. Ofta var varietéscenen det enda alternativet och även ”seriösa” artister fick ibland finna sig i att göra framträdanden mitt i ett cirkusnummer. Isadora Duncan var en av de få som tog strid för att få dansa på scener med hög konstnärlig status, vilket uppenbarligen gav resultat: idag framstår hon som en konstnär med stor integritet. Anna Pavlova, däremot, med sin genuina bakgrund i den klassiska baletten, fick finna sig i att dansa på revyscener under amerikaturnéer. Cléo de Mérode, som visserligen även hon kom ifrån den klassiska baletten hade sin främsta status som omtalad och mystisk skönhet. Hennes medverkan i familjeföreställningar med avslutande karamellregn placerar henne definitivt på en ofarlig underhållningsnivå.

En helt annan värld – och en ny kvinna
Inte minst är bilderna i Ballerinor och barfotadansöser fascinerande: det tycks som om kroppsvariationen fick vara så oändligt mycket större då än nu. Här finns den lilla knubbiga premiärdansösen Victoria Strandin med kraftiga, muskulösa vader som man aldrig skulle se idag, premiärdansösen Gunhild Rosén med 1800-talstypisk timglasfigur och ballerinadräkt med fiskbenskorsett, här är stränga danslärarinnor med älvliknande elever eller käcka, kvinnliga danstrupper i bylsiga matrosuniformer.
   Intressantast av allt blir läsningen av tidningarnas reportage om dansstjärnorna. Deras ton av nedlåtenhet (det är ju trots allt inte riktigt bra flickor som håller på med dans) är tydligt blandad med avund och beundran. Som Hammergren pekar på, är det viktigt att skapa en illusion av dansöserna som någonting helt främmande, som tillhörande en annan värld. Detta hör till ett annat skikt som synliggörs i Hammergrens bok: hur den traditionella bilden av kvinnan (och dansösen) måste omskapas när den kolliderade med den moderna dansens nya estetik. Isadora Duncans nya former för det kvinnliga uttrycket skapade minst sagt ambivalens hos sin tids skribenter. Dessutom gick hon även privat emot den traditionella kvinnorollen: hon skaffade sig två barn trots att hon inte gifte sig med deras fäder, hon talade inte om sitt privatliv med pressen utan höll sig till sitt yrke, dansen. I ett föredrag från 1903 i Berlin profeterade hon om hur den framtida kvinnliga dansen skulle se ut: ”She will dance not in the form of nymph, nor fairy, nor coquette, but in the form of woman in her greatest and purest expression.”

Barn-TV i teaterns tecken

Efter att ha sett den klassiska filmversionen hundratals gånger och sedan musikalen på Göta Lejon i Stockholm, valde han att själv sätta upp den som teaterföreställning – alldeles på egen hand. Medspelare raggade han genom att tvinga kompisarna att också se filmen flera gånger tills att de blev sugna på att spela någon av rollerna, berättar producent Anette Ekholm på SVT.
    I Anettes dokumentärserie får tittarna vara med när Axel arbetar fram föreställningen. Programmet, som sänds i tre delar, ingår i SVT:s nya satsning på dokumentärer för små barn, vilka kommer att sändas inom ramen för Bolibompa med start tisdag 1 oktober kl 18.00.

Drama för äldre barn
För äldre barn finns det också dramatik att plocka ur höstens tv-repertoar. Tre av Laura Trenters storsäljande ungdomsdeckare har filmats som miniserier och här återfinns stora delar av teatervärldens skådespelarelit på rollistorna. I Hjälp! Rånare! ses bland andra Lenart Jähkel och Lia Boysen. I Pappa polis Jakob Eklund och Thomas Hanzon och i Det brinner! Cecilia Frode (snart aktuell på Södra Teatern i Vem är rädd för Virginia Woolf), Göran Ragnestam och Loa Falkman. Men en av de två huvudrollerna spelas av en yngre begåvning, Sofie Hamilton, med bland annat roller i Kristina från Duvemåla och Annie på Göta Lejon bakom sig.
– Den handlar om två tjejer i sexan som är bästa kompisar. En dag smygröker de tillsammans och jag slänger ifrån mig cigaretten i gräset. Dagen efter får vi höra att ett hus i närheten har brunnit upp. Den handlar om kärlek, skuldkänslor och svartsjuka. Men nu vill jag inte berätta mer, då blir det inget spännande! menar Sofie.
   Kort sagt, det lönar sig att bänka sig framför tv-rutan på barntid i höst – även om man inte har småttingar hemma.