Teaterovana – finns de?

Zeki Oguz är kock till yrket, kurdisk kock. Han jobbar på Restaurang 2 plan för Mat & Dryck på Malmskillnadsgatan, hörnet David Bagares gata i Stockholm. Zeki har bott i Sverige sedan 1986. Två gånger har han varit på teater sedan han kom hit. Första gången genom sitt jobb på ett daghem för flera år sedan då föreståndaren bjöd hela personalen på Dramaten och föreställningen ”Romeo och Julia” med Thorsten Flinck och Lena Endre i huvudrollerna. Andra gången var när undertecknad släpade ner honom i en källare på Odengatan i måndags kväll. Om jag drevs av något slags missionärspatos? Inte precis. Vad skulle jag kunna lära Zeki om dramatik som har vuxit upp i Kurdistans allra vildaste bergsområden, upplevt tortyr, för att slutligen hamna i Sverige där han numera grillar aubergine och lammspett åt sura nordbor som helst vill ha svenska köttbullar. Nej, jag bjöd honom inte på teater som något slags frälsargärning, utan för att jag ville utforska om jag, som har läst 160 poäng kulturämnen på Universitet, får ut så mycket mer än Zeki av föreställningen ”Jag heter Isbjörg, jag är ett lejon” som just nu spelas på Teater Giljotin i Stockholm. Zeki ska då representera den teaterovane av oss.

Fårhage som scen
– Men jag är inte helt ovan, inflikar Zeki för att rädda sin ära från mina klumpiga fördomar.
– I min by Mercê fanns det visserligen ingen teater, men jag spelade faktiskt en föreställning en gång när jag var kanske tio år.
Zeki berättar hur bäste kompisens pappa hade varit i en större stad och arbetat under en tid. Förmodligen hade pappan sett lite gatuteater där, synintryck som han bar med sig hem till Mercê och som barnen genast tolkade på sitt sätt. Zeki och hans kompis satte helt enkelt upp ett vitt lakan framför en liten fårhage. Zeki fick spela björn, vännen jägare. Jägaren skjuter björnen, björnen faller till marken. Ridå ner. Den första teaterpjäsen som skådades i denna by bestående av cirka 150 storfamiljer.
Men för Zeki var inte detta den enda teaterupplevelsen i hans barndom.
– Det kunde komma både eldslukare och andra gycklare och uppträda på torget, berättar han och tar ett djupt bloss på sin Camel.
– Det fanns massor av dramatik i min by. Varje dag. Att förstå dramatik är att ha känsla för den, att se den i vardagen, tror Zeki.

Olämplig föreställning
”Jag heter Isbjörg, jag är ett lejon” handlar kortfattat om en ung kvinna (spelad av Pernilla Björnsdotter och Ana-Yrsa Falenius) med en traumatisk barndom bakom sig. I pjäsens nu sitter kvinnan inlåst i en cell, anklagad för mord. Under tolv intensiva timmar berättar hon sedan sin version av händelsen för advokaten. ”Han vill ha ett motiv, hon ger honom hundra”, som det står i programmet.
”Jag heter Isbjörg, jag är ett lejon”, är förmodligen en typisk sådan föreställning som publikarbetare skulle kalla ”mindre lämplig för teaterovana”, fylld av komplex dramaturgi, abstrakta scenlösningar och dubbla rollspel som den är. När jag talar om en publikarbetare, så menar jag den person som på en större teater arbetar professionellt med att få mer och rätt publik till teaterns föreställningar. Publikarbetaren hör ofta till marknadsavdelningen.
– Det tog kanske femton minuter innan jag förstod historien. Sedan insåg jag att den kunde ju faktiskt ha utspelat sig för tusen år sedan lika väl som i dag. Kvinnans roll i samhället är ju ganska oförändrad, menar Zeki som annars vill invända mot föreställningens stora gester. Han föredrar en mer realistisk framtoning. De frekventa sexscenerna som förekommer i pjäsen tyckte han var pinsamma, vilket han skyller på sin uppfostran. En kurd är inte van vid att sådana intima scener får visas officiellt och kallas teater.

Familjetragedi
– Och vad kommer du att minnas från föreställningen?
– Faderns (Peter Kneip) känslomässiga utpressning av dottern. Han ger henne ju dåligt samvete hela tiden. Jag ser en stark familjetragedi framför mig, där den svagare i familjen ger sig på den ännu svagare.
– Isbjörg, isbjörn, leker Zeki med orden.
_ Jooo, hon är ju precis som en isbjörn, kall utanpå och varm inuti, utbrister han på sin allra mest poetiska brytning.
Zeki säger att han bär med sig många fler bilder från pjäsen, men att han har svårt att uttrycka dem därför att han inte behärskar svenskan tillräckligt bra. Själv var jag så koncentrerad på Zekis reaktioner under föreställningens gång, att jag egentligen inte alls reflekterade över vad som hände på scenen.
Zeki kommer från ett land som när Sverige ännu låg nerbäddat i kilometervis med tjock is, hade blomstrat i flera tusen år.
– Mitt kulturarv består av muntliga sägner, fortsätter Zeki. Espressomaskinens svaga surr hörs i bakgrunden. Vi har suttit i ett folktomt 2 plan och pratat, men nu är det snart öppningsdags och städerskan kommer in för att svepa över golven. Doft av hett kaffe och fuktig såpa.
– Jag är kanske inte så teatervan, men jag är van vid att höra hur andra berättar något för mig. Jag minns hur vi brukade gömma skorna för pappa när han skulle ut, bara för att han skulle stanna hemma istället.
– Och göra vad?
– Berätta fler historier för oss.
– Finns Mercê kvar idag?
– Nej, byn är helt tom.

Föreställningar
Van eller inte. Van vid att lyssna och ta till sig en erfarenhet som någon förmedlar till en. Men vad säger publikarbetaren själv om uttrycket ”teaterovana”?. Inger Nordström, verksamhetschef för Riks Västra Götaland, svarade på frågan i min intervju med henne (se ”Strålkastaren i detta nummer), att när man talar om ”teaterovana” så gör man det i all välmening.
– Våra arrangörer eftersträvar alltid att försöka bredda sin publik. Kanske inte lära eller utbilda den, men gärna överraska, menar hon. Hennes svar blir alltså motsatt det som var min farhåga, att uttrycket ska ”nischa” in publiken i olika grupper som ”förstår” och ”förstår inte” eller ”den kan vi bara ge musikaler och den bara Norén”.
Jag ringer också upp Jeanette Bjällstam på Dramaten som jag lyckas fånga i en korridor via mobil.
”Varför måste man vara van vid teater för att förstå den”, börjar jag provocerande vårt samtal.
– Det måste man inte. Det är bara ett uttryck som man använder sig av, hävdar denna veteran med över 20 år bakom sig i yrket.
– Men vilka vill du använda det på?
– Ja, de skulle vara dom som inte går spontant på teater, utan bara dras iväg av någon.
– Och hur jobbar du för att motarbeta teaterovanan i landet?
– Jag jobbar väldigt brett, sätter inga begränsningar. Jag kan exempelvis välja ut en kategori yrkesverksamma som jag bearbetar på olika sätt. Som damfrisörskor.
– Vad skulle du rekommendera en kurd att gå på som aldrig tidigare gått på teater?
– Jag hade just en grupp kurder på Dramaten för ett tag sedan, dem tog jag på ”Klas Klättermus”. Då var det både barn och vuxna i gruppen. Det är bra med familjeföreställningar.
– Varför det? Tycker inte de vuxna att de känns lite barnsliga?
– Njaa, men är du inte så van vid språket, så är det kanske ändå relativt lätt att begripa en sångtext med många upprepningar.
– Skulle du kunna ta en kurd som aldrig tidigare har varit på teater, på en föreställning som ”Kvinnan som slagfält” (en Dramatenföreställning som handlade om en bosnisk kvinna som blivit våldtagen under kriget och som träffar en amerikansk psykolog som jobbar vid öppnandet av massgravar)?
– Nej, det kan jag inte tänka mig. Och en grupp bosniska kvinnor skulle vara direkt olämpligt, tillägger Jeanette och fortsätter:
– Det är oerhört viktigt att ta någon som går på teater första gången på rätt föreställning.
Jeanette utvecklar resonemanget.
– Att välja en föreställning åt en förstagångsbesökare behöver inte innebära att man väljer en enkel föreställning, utan det handlar om att hitta föreställningar som passar rätt publik, att du inte bara väljer en på slentrian. Jeanette jämför med en förstagångsbesökare av en boxningsmatch.
– Om du inte är van vid att se en boxningsmatch, så bör du kanske också förberedas på något sätt för att inte bli chockad!

Ja, kanske har Jeanette Bjällstam rätt. Precis som kvinnan i Dramatens växel som vid min fråga ”Vem är egentligen teaterovan”, svarar att inte är det nödvändigtvis just invandraren som bara har släpats iväg till teatern med tvång. Hon menar att ”en besökare som gått på Dramaten hundra gånger kanske fortfarande inte begriper någonting. Den personen är verkligen teaterovan”.
Ja, vad har det här reportaget egentligen resulterat i för svar? Tycker du att begreppet ”teaterovana” har blivit tillräckligt utrett, eller vill du ta tag i stafettpinnen och föra resonemanget vidare? Varmt välkommen att tycka till här nedan (se länken ”Tyck till”).

Välkommen till Nummer

För runt 2 500 år sedan föddes teatern i antikens Grekland. Därmed skapades en möjlighet för den enskilde individen att göra sig hörd inför flera personer samtidigt.
Ungefär 2370 år senare kommer en annan slags scen till världen och plötsligt kan du sitta och filma hur farfar gör ett trapetsnummer hemma i köket, en videofilm som du i nästa minut kan kabla ut över hela världen för beskådan på den digitala scenen, internet.
Nu låter vi de tu mötas, internet och scenkonsten. Vår ambition är att skapa ett gigantiskt, dynamiskt och vitalt diskussionsrum för alla sceniska uttryck i Sverige, ett forum för och av dig som är scekonstens målgrupp, publiken.

I Nummer kan du finna information om vad som händer på alla scener runt om i landet, oavsett om du bor i Katrineholm eller Malmö och oavsett om du är intresserad av teater, dans, cirkus, Spoken word, show eller musikal. Nummer är med andra ord den oundgängliga informationskällan för dig som är intresserad av vad som händer inom kultur- och nöjesbranschen..
Hur ofta den kommer ut? Fördelen med en internettidskrift är att den kan publiceras hela tiden. Prenumerera på vårt nyhetsbrev genom att fylla i ett formulär som du finner på Nummers startsida, så få du kontinuerlig information om vilka texter vi lägger ut och när.

Varför en internettidskrift?
I dag finns det närmare 4 miljoner internetanvändare i Sverige. De flesta är mellan 12 – 79 år (Källa: Sifo). I hela världen beräknas det finnas runt 600 miljoner ”surfare” i slutet av detta år. Alla kan vi ta del av ”Nummers” innehåll. Jämfört med vilken upplaga man vanligtvis har råd att trycka en papperstidskrift i, så är antalet som kan läsa en internettpublikation alltså svindlande stort. Ett annat argument som talar för ett forum för scenkonst på internet, är möjligheten till en hög nyhetstakt. Nu behöver inte redaktionen invänta tryckeri- och distributionarbetet, vilkas jobb brukar ta i genomsnitt fyra veckor. Istället kan vi lägga ut nyhetsnotiser och andra texter på ”nätet” i samma minut som vi får dem i vår hand.
Tvåkanalig kommunikation är också en enastående fördel med en internettidskrift. Nu kan vi bjuda in läsaren till medverkan i realtid (verklig tid) genom exempelvis chatsidor, debattforum och andra former av diskussionsrum.
I en internettidskrift kan vi också lägga ut video- och ljudfiler från intressanta föreställningar och så småningom också olika interaktiva, scenrelaterade spel, för att bara nämna ett par exempel som är unika för just en internetpublikation.
Vi är medvetna om att vi också förlorar läsare, du som inte har tillgång till dator och modem vare sig på arbetsplatsen eller hemma. Vi hoppas att den teknik som är i utveckling och som gör att du så småningom kan ta del av internet via exempelvis din tv, inom en snar framtid kommer att överlappa den orättvisan.

Om innehållet
Den största delen av vår redaktion är du. Det är du som ska se till att Nummer blir Sveriges i särklass rappaste, roligaste, mest intressanta, mest dynamiska, mest aktuella och mest lästa tidskrift för Scenkonst. ”Min recension”, ”Jag tycker”, ”Blåsväder” och ”Kontrareplik” är några exempel på avdelningar som väntar på att fyllas på med just dina texter, tankar och åsikter.
Givetvis innehåller tidningen också redaktionellt material som reportage, intervjuer och en nyhetsavdelning, vilken är naven som allting kretsar kring. Här kommer du att hitta dagsfärska nyhetsnotiser om scenkonst från hela världen med fokus på Sverige, en oumbärlig skattkista för dig som jobbar professionellt med scenkonst, såväl som för dig som bara är allmänt nyfiken.
Med särskild stolthet vill vi avslutningsvis också nämna Nummers underavdelningar ”Scenmusik”, ”Trender”, ”Scentoppen”, ”Scenguiden”, ”Ospelat”, ”Mediascener” samt det sökbara biblioteket där allt publicerat material i ”Nummer” så småningom hamnar. Vi vågar påstå att ingen tidigare eller nu levande kulturtiskrift kan konkurerra med det som Nummer kan åstadkomma med hjälp av vår nya världsscen, internet.

Med hopp om ett intensivt samarbete

Ylva Lagercrantz

Invandrare utan scen

Jag förstår min kritikerkollega Sven Hansells underliggande frustration inför den likformighet vi får se på våra scener när han poängterade i sin recension av ”Dream Team” (spelades på Teater Galeasen, Stockholm, under hösten 1999. Red.anm.) att rollerna borde ha besatts annorlunda. Varför skall skådespelare föreställa utlänningar, när det finns invandrarskådespelare som går arbetslösa? * (Men i just den uppsättningen spelade för ovanlighetens skull en invandrad skådespelare en av rollerna – Lamine Dieng.)
Jag håller ideligen på att göra samma bedömning som Hansell. I min recension i DN av Martin Lindbergs ”Paradiset” var det till exempel nära att jag skrev om hur trist det var att de inte hade någon invandrare med i ensemblen. Pjäsen bygger på en stor portion igenkänningskomik Här finns ett tvärsnitt av de människor man kan förvänta sig hitta på den svenska landsbygden och visst svischar en invandrare förbi – i den lokala pizzerian. Ett och annat skratt lockas fram tack vare hans komiska brytning, mer mångbottnat än så blir det inte (här heller). Komiken uppstår när vi får skratta åt dem, inte med dem, som man gör med alla andra karaktärer i pjäsen. Jag ville skriva att denna typ av dramatik vore ett utmärkt forum för att införliva olika kulturer på svenska scener. Jag valde dock att inte skriva om det i recensionen, det var ju trots allt en strålande föreställning och Dalateatern skall inte behöva ta hela smällen för att vår teatertradition ser ut som den gör.

Språket oviktigt
Skådespelaren Lamine Dieng svarade Hansells recension med att i en intervju säga att han inte vill bli kallad för invandrarskådespelare. Det är klart. Precis som en tjej som spelar fotboll inte vill vara damfotbollsspelare och jag inte skulle vilja kallas för en vit grabbrecensent. Dieng poängterade att det inte finns så många roller för icke-vita skådespelare i den klassiska repertoaren förutom Othello. Visst är det så. Och just därför skulle det ha fallit sig naturligt för Martin Lindberg när de repeterade fram pjäsen att införliva en invandrarkaraktär i pjäsen – det vill säga, om Dalateatern hade haft någon invandrare anställd.
Lamine Dieng sade i samma intervju att det stora problemet är att invandrarna inte kan svenska språket tillräckligt bra. Och visst har han rätt. När jag såg ”Catch my soul” på Upsala Stadsteater – en musikalversion av just Othello – spelades titelrollen av en mycket begåvad svart aktör med grov brytning, men blankversen tillät den inte och hans ord blev obegripliga.
Men glöm för all del inte att skådespeleri endast till en viss del är en förmedling av ord – det handlar mer om att förkroppsliga ord – att ge orden ett liv. Har ni inte liksom jag varit med om att stora skådepelare som knockar er utan att ni förstår vad de säger? Det spelar ingen roll vilket språk en stor skådespelare talar. Träffar deras konst så berörs vi fysiskt.

Kurdisk Vanja
Och rent hypotetiskt skulle Onkel Vanja kunna spelas av en kurd eller Julius Caesar av en svart (märk väl att han borde spelas av en italienare, inte av en skandinav om vi skall vara petiga) och varför är det OK att Galileo Galilei spelas av en svensk?
Det är den realistiska skådespelartraditionen enligt Lee Strasburg-metoden som kräver ett perfekt uttal. Lyfter vi blicken över Sveriges gränser ser vi hur teatern mer och mer lämnar den psykologisk-realistiska traditionen och närmar sig en mer teatral teater. Det finns till exempel en hel festivalkultur som bygger på att ensembler byter språk när de spelar i olika länder. Brytningen förstärker bara den teatrala effekten. Titta bara på Needcompany eller på TG Stan eller Robert Lepages Ex Machina, eller på Peter Brooks arbeten, exemplen kan mångfaldigas.
Börjar vi införliva denna typ av tankar i vår teater så tror jag att publikens sammansättning kommer att förändras på köpet. Teater förstärks av möten. Består av möten. Det är en kollektiv konstform som kräver olika temperament för att bli intressant. Det innebär att riktigt bra teater har en publik med olika bakgrund och en ensemble med många uttrycksmöjligheter. Precis som livet berikas även teatern av olika erfarenheter.

* När jag skriver om invandrarskådespelare menar jag folk som fått sin utbildning i ett annat land och därmed bär på andra erfarenheter än våra skådespelare, jag menar såldes inte invandrare som blir skådespelare i Sverige eller svenska skådespelare med andra kulturer i familjen.

Resor med Ernst-Hugo Järegård

Två timmar innan föreställningen ”Resor med Moster Augusta” brukade jag sitta och spela och trimma fingrarna. Det var på Dramatens stora scen och det kändes mycket högtidligt. Ungefär en timme innan föreställningen gick ljusteknikern igenom ljusmomenten och jag började improvisera till ljusskiftningarna. När rekvisitören sedan placerade en stol på scenen fick det en nära på dramatisk effekt.

Ensemblen i ”Resor med Moster Augusta” bestod av en trio teaterelefanter : Ernst-Hugo Järegård, Jan-Olof Strandberg och Tomas Bolme. Sedan var där också en gycklare, Thorsten Andreassen – och jag som pianist. Regissören förvandlade sig till elefanttämjaren Hans Klinga. Det var den otroligt heta sommaren -94. Minns ni? Stockholmarna gled fram, nästan nakna på den mjuka asfalten. Men inne på teatern var det mörkt, svalt och tyst.

När ingenting har hänt
När jag kände den starka doften av pepparmint (mot dålig andedräkt) visste jag att Ernst-Hugo var på väg. Han seglade in i skräddarsydd kostym och med stora, Italienska solglasögon som om han kom direkt från en Fellini-inspelning runt hörnet.
– Nå…vad har hänt…, började han våra samtal och slutade alltid med ett fundersamt:
– Nä..annars har väl inget hänt av glädje…
Det blev till en vana att han kom och ställde sig vid flygeln och pratade bekymmerlöst om musik, lugn och naturlig. Första gången vi träffades var det helt annorlunda.

Mitt uppdrag var att komponera musik och framföra den själv på scen till en roman skriven av Graham Greene. Jag förstod redan när jag läste den, att här fanns inte mycket utrymme för musik. Det var en kompakt och spännande historia som skulle berättas.

Musik som i antikens Grekland
Scenmusik används vanligen i början och slutet av pjäsen, i övergångarna mellan scenerna och som bakgrunds-atmosfär (realistiska ljud eller musik). Nu ville regissören att det skulle vara musik tillsammans med texten, ungefär som i de grekiska dramerna där en lyra eller en flöjt ackompanjerade recitationen. Det var ingen lätt uppgift. Att göra musik till en lyrisk text är en sak, men till en prosa text, det är något helt annat.

Problemen började redan första repetitionsdagen. Det blev en kamp mellan musik och text, som om de ville äta upp varandra, Texten krävde tankeskärpa och musiken ville oss något annat. Dessutom var skådespelarna nervösa, eftersom de inte kunde texten än. Ernst-Hugo sade torrt:
– Det här fungerar inte.
Regissören sa att han absolut ville ha musik tillsammans med texten och gav mej ledigt resten av dagen.

Musik och ord i en ton
Nästa dag kom Ernst-Hugo fram till mej med den där starka och självklara viljan han hade och sa att han ville att jag skulle spela ”Looking glass” av Duke Ellington till hans partier, den fick honom att känna sig trygg. Det var som om jag fått punktering. Jag andades in djupt och sa diplomatiskt att min uppgift var att göra ny musik, men att jag gärna lyssnade på låten.
– Något annat kommer inte att fungera. sa han och gick.

Jag började göra experiment med att följa de olika rösterna under repetitionerna och lyssnade till rytmerna i texten som förändrades varje dag. Jag märkte att replikerna lade sig till rätta. Musik och text kämpade inte längre mot varandra, de hade faktiskt börjat samarbeta.

Ellington som vågbrytare
En dag satt jag innan repetitionerna och spelade ”Looking glass” av Duke Ellington som jag hade tagit ut från skivan Ernst-Hugo lånat mig och som jag börjat tycka väldigt mycket om. Ernst-Hugo kom fram med bestämda steg till pianot Han glodde utmanande för att sedan brista ut i dans. En överdrivet kvinnlig och utlevelsefull dans. Då bröts isen mellan oss.

Och hur gick det?
Ernst-Hugo accepterade den nyskrivna musiken jag gjort. Men inte nog med det. Textpartierna som följdes av musik blev bara längre och längre. Den sista föreställningen vi gjorde, var en halvtimma längre än premiärföreställningen. Ernst-Hugo fullkomligt frossade i musiken. Han tänjde på pauserna, dansade och drog ut på orden, nästan sjöng vissa stavelser. Han grät och skakade. Monologerna blev till långa solopartier som för vissa var rent outhärdliga och för andra höjdpunkterna i pjäsen, bländande öar i realismen som ledde en någon annanstans….till Järegårdland. Ja vad ska man säga?
(en röst långt borta)
– Nä..annars har väl inget hänt av glädje…

Nibelungens ring på GöteborgsOperan

Under tre dagar, med start torsdag 16 mars, presenterar GöteborgsOperan vad de kallar ”en scenisk kompaktversion” av Richard Wagners mästerverk; ”Rhenguldet”, ”Valkyrian”, ”Siegfried” samt ”Ragnarök”. Medverkar på scenen går skådespelaren Peter Haber som berättare, 30 sångsolister, herrkör och 100 orkestermusiker.
Regissör är Wilhelm Carlsson, som också har skrivit berättartexterna, Siegfried Köhler dirigent och i rollerna syns bland andra Mats Persson, Palle Hansen, Sten Sjöstedt, Anders Lorentzon och Helena Holmberg.

Årets Världsteaterdag

Sedan 1962 firas Världsteaterdagen i hela världen. Den anordnas för att framhålla teaterns betydelse och internationella gemenskap. I Sverige är det Svensk Teaterunion som inspirerar svenska teatrar att i olika former markera den här dagen. Forum för världskultur är den andra parten i sammanhanget.
Årets världsteaterdag går av stapeln den 27 mars klockan 15.00 på Södra Teatern i Stockholm. På programmet finns bland annat ett inledningsanförande av regissören Staffan Valdemar Holm. Vidare talar teaterkritikern Margareta Sörensons under rubriken ”Om världskulturen i pressen” och Jasenko Selimovic från Göteborgs Stadsteater om ”Teater i dagens Europa”. Dessutom kan besökaren få se delar av olika föreställningar med världsteateranknytning. Bland andra medverkar Jönköpings Länsteater med musikalen ”SOS” och musikteatergruppen oktober med uppmärksammade ”Bouncers”.

Årets danska kritikertrend

I Danmark räds man förnyelse på scenen. Förra årets stora teaterdebatt handlade om värdet i att modernisera gamla klassiker, i första hand Shakespeares dramer. I år är det Holbergs komedier som står i stridens centrum – man frågar sig om de fortfarande är lustiga år 2000.

Ledande danska teaterkritiker riktar sitt missnöje mot vad de anser vara en tendens: att teaterns klassiker hela tiden skall ”moderniseras”; att deras budskap förflackas och att det psykologiskt djuplodande i t ex Shakespeares dramer glöms bort och förflyktigas i storslaget spekulativa, scenografiska lösningar.
Motsättningarna i Köpenhamns teatervärld var så stora att man under hösten 1999 ordnade debatter, både på universitetet och på Gladsaxe Teater, där de inblandade kunde komma till tals och mildra den antagonism som uppstått.
”Moderniseringens” främsta motståndare skrev böcker i ämnet; Bettina Heltberg (kritiker i tidningen Politiken) skrev ”Resten er tavshed” (”Resten är tystnad”) och Lars Liebst – den tidigare chefen på Grunnegårdsdteatret – samt universitetslektorn Erik A. Nielsen skrev ”Hvem ejer Sheakspear?” (”Vem äger Shakespeare”).
Författarna till de två böckerna var trötta på att se klassikernas ”autenticitet” offras för regissörernas strävan att ställa sig själva i rampljuset. Det gällde inte bara på scener som Østre Gasverk och Gladsaxe Teater. Även på Det Kongelige Teater hade man satt förnyelsetvånget framför traditionen, tyckte man.
Publiken verkar till skillnad från ovan nämnda kritiker vara glada över att få se nyskrivna slut på gamla klassiker. Pjäser som Lars Kaalunds ”Romeo och Julia” på Østre Gasverk och Flemming Enevolds ”En Midsommarnattsdröm” på Gladsaxe Teater blir med sina spekulativa scenlösningar trots kritiken stora publikframgångar.

I år är det inte Shakespears dramer som står i centrum för moderniseringsdebatten. Nu är det Holbergs komedier. Kritiken går den här gången ut på att komedierna, efter en ”modern” ansiktslyftning, helt enkelt inte är roliga längre. En komedi som inte längre är rolig blir – om det inte finns någon bakomliggande ide om varför komedin ska samtidsanpassas – enbart till en pinsam fars. Så borde man i stället lita på den humor som finns i manuskriptet. Finns det ingen spänning mellan den ”klassiska” tolkningen av stycket och den nya tolkningen; utan annan direkt relation till samtiden än samtida jargong blir det hela lätt en trist historia. De skämt som en gång var roliga har plötsligt ställts utanför sitt sammanhang.
I centrum för debatten står tre danska uppsättningar: Ludvig Holberg ”De Vægelsindeæde” på Det Norske Theatret i Bergen; ”Erasmus Montanus” och Niels Klimts ”Reise til den underjordiske verden”. Den här gången är kritikerkåren och publiken mer eniga om att ”moderniseringen” av klassikerna inte blivit helt lyckad.
På det Det Kongelige Teater i Köpenhamn har man löst dilemmat genom att låta regissören göra sin tolkning utan att göra våld på en klassiker: man har satt upp ett av Holbergs svagare stycken, ”Den Vægelsindede”. Komedien, verkar alla vara eniga om, har vunnit på den bearbetning den fått av Emmet Feigenberg, Erling Jepsen och Feigenberg. Iscensättningen håller sig nu inom ramarna.
Längre fram i vår kommer striden om klassikernas integritet åter att iscensättas i en paneldebatt mellan teatervärldens stidande parter. Den här gången på Louisiana. Om någonting konstruktivt kommer att komma ut av det samtalet återstår att se.

Bronett ryter till om leråkrarna

På Dagens Nyheters insändarsida (fredag 10/3) tar Cirkusdirektören Henry Bronett till orda när det gäller cirkusens placering i dagens samhälle, både geografiskt och emotionellt. Vad Bronett retar upp sig på är att cirkustälten tvingas allt längre ut från stadskärnan. I dag, menar han, måste ett cirkustält vara placerat högst 20 km utanför sta´n, vilket avsevärt försvårar för publiken att ta sig till föreställningen. Vidare menar han att det inte är så trevligt för publiken att tvingas klafsa runt på en leråker för att över huvudtaget kunna ta sig in i tältet. Men till ”syvendes och sist” handlar ändå Bronetts insändare om cirkustältets förlorade plats i folksjälen; ”Återge familjen cirkusen i centrum! som han avslutar sin text.

Vildanden på Dramaten

Fredag 17 mars är det premiär på Stefan Larssons tolkning av Henrik Ibsens ”Vildanden”. Platsen är Stora scenen på Dramaten i Stockholm. I rollerna syns bland andra Dan Ekborg, Mikael Persbrandt, Lena Nilsson, Maria Bonnevie och Ingvar Hirdwall.
”Vildanden” handlar om Fotografen Hjalmar Ekdal och hans familj som – trots ekonomiska umbäranden
– lever ett trivsamt liv i en liten lägenhet med ett vindsloft där de har djur, bland annar en skadeskjuten vildand som är Hedvigs ögonsten. Som i många andra pjäser av Ibsen så har människor sina hemligheter för varandra. Och dessa hemligheter har aldrig blivit desarmerade. Den som känner till hemligheten kan förvandla den till ett livsfarligt vapen. Och
ingen kan förutse konsekvensen av ett avslöjande.
Stefan Larsson regisserade senast på Dramaten publik- och kritikersuccén ”Närmanden” av Patrick Marber.

Större satsning på musik- och kulturskolor

STOCKHOLM. Kommunerna satsar allt mer på musik- och kulturskolor. Sedan 1997 har kommunerna ökat sina anslag med närmare en kvarts miljard kronor.

340 000 barn och ungdomar går på landets musik- och kulturskolor, vars utbud stadigt ökar. Framför allt är det utbudet av dans och drama/teater som ökar markant. Det kan hänga ihop med att flera musikskolor har utvecklats till kulturskolor.
-Det är många musikskolor som väljer att utöka sin verksamhet med ytterligare konstnärliga och estetiska ämnen, säger Per Sjöberg, ordförande i Sveriges musik- och kulturskoleråd. Rådet presenterade på torsdagen en färsk undersökning som visar att det positiva trendbrottet från föregående håller i sig.
Per Sjöberg är glad över att kulturen har stärkt sina positioner. Han pekar på flera möjliga orsaker till att kommunerna nu strategiskt väljer att satsa på musik- och kulturskolorna. En anledning är förstås att kommunernas ekonomier blivit bättre, men det finns fler orsaker:
-Sveriges exportframgångar på musikområdet spelar förstås in, men det handlar också om ett pedagogiskt tänkande. Lärarna vill göra undervisningen mer lustfylld med musik och andra estetiska ämnen.
Per Sjöberg tror också att politikerna har insett att kulturen är en viktig faktor när folk ska välja var de ska bosätta sig.
I undersökningen framkommer det att sex kommuner – Nora, Sorsele, Torsås, Surahammar, Bjurholm och Överkalix – inte har några musik- eller kulturskolor.
-Men det uppvägs av att två kommuner – Storuman och Tingsryd – startat om sina musikskolor, säger Per Sjöberg, som betonar hur värdefullt det är för barn och unga att få gå i musik- eller kulturskola.
-Det betyder mycket för den personliga utvecklingen och livskvalitén och så är det ju så himla kul, säger han.

Mannheimer drar fulla hus

GÖTEBORG. Carin Mannheimer kan konsten att få teaterdirektörer att slå klackarna i taket av glädje.
Sista paret ut, hennes nya satiriska fars, har hittills dragit hela 36 fulla hus till Folkteatern i Göteborg.
Och ändå återstår en vecka till premiären.

-Förhandsintresset har varit enormt, nästan i klass med hennes egen Rika barn leka bäst, säger regissören Peter Schildt, med succéer som Ebba och Didrik och Glappet bakom sig.
Carin Mannheimer kallar själv Sista paret ut för ”en tragisk fars om genus” och den handlar om Axel.
Axel är ”en så kallad man”. Han fattar stora beslut som påverkar andra. Han jobbar i näringslivet. Han har kostym, skjorta och slips.
Han har dessutom en hobby som han odlar vid sidan om – att klä sig i kvinnokläder.
Hans hemlighet spricker när hans hustru en dag hittar ett kvitto i hans filofax, en kvitto på en behå.

Intolerans i fokus
-Det hela handlar om att på ett drastiskt och komiskt sätt visa hur hårt könsrollerna sitter, hur en avvikande människa tas upp av omgivningen och om omgivningens intolerans, säger Peter Schildt.
Axels läggning beskrivs som ett sätt att fly eller att skapa sig en frizon.
-I våra yrken, säger Peter Schildt och gör en gest mot teaterns medarbetare, kan vi krama varandra naturligt.
-På bankens huvudkontor skulle det vara otänkbart.
Peter Schildt betonar att farsens huvudfråga inte är transvestismen, men medger att ämnet är såväl gångbart som dramatiskt tacksamt.
Intresset bland göteborgarna tycks också vara succéstort.
Premiären äger inte rum förrän nästa torsdag, men en vecka innan hade 14 500 biljetter bokats.
Det förra Mannheimer-rekordet vid teatern – omkring 38 000 såg Rika barn leka bäst – kan mycket väl komma att slås under våren.

Klackar och tuttar styr
I rollen som Axel, och understundom Sonja, ses Anders Granell och han förstår och försvarar rollen och pjäsen.
-Axel har ett ärligt, blödande uppsåt i förhållande till sig själv. Det blir en känsla i satiren och inte enbart ytligt.
Storvuxne Anders Granell, som inte har övat särskilt på att bli feminin i sitt uttryckssätt, säger att den stora upptäckten han gjort under repetitionerna, är att kvinnorollen ändå smugit sig på honom.
Så fort han fått på sig kvinnokläderna, så har han ”blivit” kvinna.
-Kläderna styr kroppsspråket, säger han.
-Klackhöjden styr och löstuttarna styr.

Rolig sommarturné

STOCKHOLM. Mannen som kallas Sveriges roligaste, Robert Gustafsson, ger sig i sommar ut på sin första turné runt om i Sverige. Han är just nu aktuell med krogshowen Glenn Killing på Grand och med sketchserien Grogg på tv.
Gustafsson kommer att turnera med Robert Wells och Anders Berglunds Rhapsody in rock, som de senaste året varit en stor succé. Övriga artister på turnén är bland andra Tito Beltran, Martin Stenmarck och Helen Sjöholm.

Testnotis

Text text text Text text text Text text text Text text text Text text text Text text text

Profilteatern i Kulturradion

I Kulturradion på torsdag brerättar Kerstin Berggren om Profilteatern och deras arbete med den experimentella teaterproduktionen ”Tabula rasa” i Umeå. Profilteatern blandar djärvt klassiskt skådespeleri med film och andra visuella effekter för att gestalta en berättelse som kretsar kring Tutankhamun.

Parkteatern avslöjar sommarens artister

Parkteatern i Stockholm meddelar att deras audition för musikalen ”Five Guys named Moe”, har utfallit väl. Världsartister från Broadway och Melbourne kommer att dela scen med några av Sveriges populäraste dansare och sångare.
De som fått roller i musikalen är bland andra Elmore James, Peter Gardiner, Calvin Stiggers, Robert Bengtsson och Fredrik Swahn.
”Five Guys named Moe” av Clarke Peters, med Rythm & Blues-legenden Louis Jordans hits, har premiär i Vitabergsparken den 3 juni.

Ombytta roller i reklamvärlden

STOCKHOLM. Män är i dag nästan lika vanliga blickfång i tv-reklamen som kvinnor. Och kvinnorna slipper alltmer sina roller som enbart hustrur och husmödrar.

Reklamen i tv har förändrats mellan 1995 och 1999. Borta är de manliga ”experterna” och män ses nästan lika ofta som kvinnor mest som ögongodis.
Det visar en genomgång av tv-reklamens könsroller som juristen Håkan Fahlberg gjort för Stiftelsen Institutet för mediestudiers räkning.
Resultaten presenterades vid ett seminarium om kvinnor och media i Stockholm på onsdagen, internationella kvinnodagen.

Fahlberg har plöjt igenom 2 315 reklaminslag från 1999 i TV 3, TV 4 och Kanal 5 och jämfört med 1 722 inslag i samma kanaler 1995.
En sak har slagit honom:
-Det finns knappt någon konsumentupplysning längre och inte mycket om miljön. Nu ska det vara rappa händelser som bara ska dunka in varumärket.
I reklamtoppen 1995 låg inslag om betal-tv, tv-shop, mejeriprodukter och godis. Fem år senare var det cd, personbilar, drycker och diverse mobila tjänster som gällde.
Kvinnors och mäns roller i reklamen har förändrats med åren. Kvinnor fungerade som ”blickfång eller lustiga figurer” i 59 procent av inslagen 1995 och 65 procent 1999. Ingen större skillnad, alltså.
För männen däremot steg siffran från 43 till drygt 60 procent.
Kvinnor är mindre ofta symboler för hus och hem. För fem år sedan tilldelades de sådana roller i 14,5 procent av reklaminslagen men 1999 hade siffran halverats till 7 procent. I stället får hon oftare vara yrkesverksam – från 3 procent 1995 till 10 procent 1999.

För männen har det gått tvärtom. År 1995 innehade de någon yrkesroll i 25 procent av inslagen mot 19 fem år senare. Och den manliga reklamrollen som ”expert” har nästan försvunnit – från 11 procent 1995 till 0,3 procent 1999.
Håkan Fahlberg har också tittat på barn och tv-reklam. Av samtliga inslag 1995 förekom barn i 162 sammanhang mot 119 fem år senare.
-Men oftast har det inte varit i inslag som vill fånga in just barn som konsumenter. Jag tycker man håller rätt rent på det området.

En krönika om teater, homosex och nazister

Med unga, inte för unga. Alltså gå in med unga, vara med och skapa den kulturform som dom själva är bäst på att skapa. Det är vad Riksteaterns nya pilotprojekt ”Jam” går ut på – och jag är projektledare.
Att jobba fram idéer som ska platsa inom ”Jam”, kan gå till så att fem av Sveriges främsta levande rollspelsarrangörer, med Jam som medproducenter, går samman för att skapa en turnerande uppsättning av Hamlet. En uppsättning utan publik, bara med deltagare. Du köper din biljett, får en roll, går på showen och får sedan snacka med både Hamlet och Ofelia.
Eller att Jam tillsammans med bokningsbolaget Luger och tidningen Ordfront arrangerar en Spoken Word turné.
Jag skulle kunna fortsätta prata om sådana saker som jag ska göra. Men jag har en sådan bra historia om teater, lesbisk sex och nazister som verkligen behöver berättas. Jag knyter an lite till föregående krönikör (Paula McManus – ”Den onyttiga ungdomsteatern”) och fortsätter prata lite om oväntade händelser när teatern möter ungdomen.
Jag var 20 år, tror jag, och hade fått jobb som ljustekniker på Teater Kaos turnerande uppsättning av Strindbergs ”En dåres försvarstal”. Den turnerade runt på diverse teaterföreningar, högskolor och så vidare. Pjäsen handlade om August själv när han träffade, gifte sig med, och slutligen skilde sig från, Siri von Essen.
Den här speciella spelningen var på en gymnasieskola i Hedemora, och man är faktiskt lite ängslig när man ska framföra en två timmar lång Strindbergsmonolog i en gymnasieaula i Dalarna. Kommer själv därifrån och har från den tiden ganska färska minnen från slaktade föreställningar i en liknande aula i Falun.
I samråd med skådespelaren Max Lundquist kom vi fram till att det nog var bäst att jag redan vid insläppet beordrade eleverna att fylla på framifrån, för att undvika skrikande grabbar och hånglande barn längst bak.

Efter ett många timmars riggande och trixande; när man spelade på sådana här ställen fick man alltid hjälp av trettio elever från estetlinjen, vilket försvårade att få allt att flyta smärtfritt, var det så dags att släppa in ”mobben”.
Jag hade ju kunnat kalla det publiken, men när jag stod där bakom dörren och hörde vrålet från den andra sidan kändes det som en ”mobb”. Jag bestämde mig för att inte vara sjyssta killen utan bara slänga upp dörren och vråla till eleverna att de skulle fylla på framifrån.
Ok, jag slänger alltså upp dörren. Mitt emot mig står ett tiotal stora, feta, läbbiga skinnskallar. Då menar jag inte några reggaeälskande antifascister, utan riktiga, stora mördare med hakkorsarmbindlar. Detta var ju några år innan man kom på att det är dåligt för stämningen på gymnasieskolor om eleverna får ha judehat-slogans på t-shirtarna. Grabbarna hade förstås trängt sig längst fram för att ha chans på stolarna längst bak. Men trots att vi var ungefär jämngamla, så hade jag ju som insläppare någon slags auktoritet. Så när jag sa åt ”nassarna” att gå och sätta sig på de bästa platserna allra längst fram, lydde de, om än med lite smågnäll.

Alright, det var showtime. Skådespelaren vart förstås lite förvånad när han gled in på scenen och såg att det på första raden där det brukade sitta svartklädda teaterstudenter, nu var ett hav av stora kängor och rakade skallar. Han körde på. Från vad jag såg bakom mitt ljusbord, gick det ganska lugnt till bland nazisterna. Någon somnade, någon nöp en annan i handen, men de flesta såg ut att följa med i handlingen. Första akten var över. I andra akten fanns det vissa scener där skådespelaren förde en dialog med publiken. Han brukade be om olika förslag ifrån dem, hur han skulle gå vidare med livet etcetera. Jag kunde inte riktigt se hur nazisterna skulle integreras i Strindbergpjäsen på ett bra sätt.

Andra akten har börjat. August står utanför en stängd dörr och lyssnar med örat tryckt mot den. Han hör från andra sidan ett tyst fnitter. Fnittret övergår sakta till lite djupare stön. August vet att på andra sidan finns ingen annan än Siri och hennes kammarjungfru. När flämtningarna börjar närma sig klimax, klarar han det inte mer. Ackompanjerad av extremt hög musik, kastar han sig in i rummet. Där sitter kammarjungfrun helt naken och upphetsad i knät på en lika naken och kåt Siri.
Musiken tystnar. August är förkrossad. Eftersom han saknar ord ber han publiken om hjälp.
Vid denna punkt brukar han vända sig till nån medelålders man längst fram och raskt fråga honom: ”Vad skulle jag göra, vad skulle du ha gjort?”
På hundra föreställningar fick han som bäst ett ”ööhöeö jag vet inte”, i sämsta fall bara de där första vokalerna. Men här ,i Hedemora, med ingen annan att vända sig till än ett nazistgäng, slänger han ut frågan till den fetaste och farligaste. En man som hatar invandrare så mycket att han, förutom att brutit med sina föräldrar och kallar sin lilla syster för kommunisthora för att hon äter kebab, dedicerat alla sina kläder på kroppen till kampen mot Hedemoras sexton invandrare.
Killen tar inte ens en hundradels sekund på sig att svara. Det är som att han hade teaterelektroder kopplade direkt till hjärnan. På klingande dalmål vrålar han tydligt och klart: ”Jag hade kastat mig in i leken!!!!!”
Den här killen måste ta mig fan vara den allra svåraste människan att nå ut till med lite kvalitativ teater. Men det går. Det är en fråga om framförande, marknadsföring, attityd och lite slump.

Att ana sitt öde eller inte

Tjechovs axiom: Om en person i första akten befinner sig på en klippa, kan man vara säker på att samma person faller ner för den i andra akten. Dramaturgiskt perfekt och lika tråkigt så länge det inte utförs av en så skarp penna som Tjechovs.

Mårten på väg till Berlin. En timme försenad. Dramaturgiskt perfekt när avgången skulle ha varit 07.10 på morgonen. Vad ska hända i andra akten – platt fall över södra Danmark eller en nitisk tulltjänsteman, överlevd från det tvåsamma Tyskland, iklädd brun dykardräkt, som ger sig hän åt mina insmugglade underkläder?

Med säkerhetsbältet på hinner jag i väntan på att planet ska fungera igen, läsa ett par noveller av Jorge Luis Borges, tankeväckande som en rak höger och lika perfekt som Tjechov, även om Borges bara skrev enaktare – fast i novellform.

I den korta ”Berättelsen om förrädaren och hjälten” använder han en utstuderad mordhistoria för att visa hur förutsägbart livet – kanske – är. Hos Tjechov har man inget val förutsatt att man trampat snett och ställt sig på klippan. Borges pekar istället på att den utvalde ges ett pärlband av ledtrådar och ändå går raka spåret upp på bergknallen. Borges exemplifierar med Shakespeares ”Julius Cesar” där inte bara huvudpersonen får goda råd av ödet och trots det springer rakt i famnen på sina partikamrater och mördare.

På omvägar av det mindre förutsägbara slaget och kanske just därför än mer förutsägbara, men skickligt regisserade, kommer Borges berättare till slutsatsen att mordet har iscensatts identiskt med Shakespeares ”Julius Cesar”. Kanske för att någon i framtiden skulle förstå att dödandet bara var teater och att mördaren utsett sig själv till samtidig regissör och uttolkare av dramat. Men vilken roll får då den mördade? Är han publik, eller?

Hur som helst kan man undra vilken glädje mördaren finner i detta, en slags katharsis (rening) som kommer in i fel akt, eller gått bort sig i korridorsvimlet på någon urgammal stadsteater med grottmålningar i personalbaren.

Riktigt snyggt blir Borges upplägg (protagonisten kan bara inte missa) när han låter sitt offer skjutas på teatern, förutsägbarheternas tempel! Ja faktiskt, vore det inte så att publiken i varje stund skulle kunna förutsäga dramats fortsättning skulle vi inte längre vara på teatern. Ett problem som på det obehagligaste av vis synliggjorts under det senaste årets svenska teaterdebatt.

Offret dör i sin loge, just så som Gustav III eller Lincoln, med ett Macbeth citat i den blodiga mungipan. Hans värld blev till teater, medan Shakespeares Cesar dog på gatan. Hans teater (politiken) hade blivit värld, och ensam står Tjechov på klippan med rynkad panna och försöker komma upp med ett inte allt för förutsägbart slut. Ganska förutsägbart.

*FOTOGRAFIET FÖRESTÄLLER: Jorge Luis Borges.

Så vi tiger

Jag ägnar större delen av min vakna tid åt att fundera kring, och konsumera olika, sceniska uttrycksformer i egenskap av kritiker och redaktör. Det är därför jag blir förundrad över min reaktion då jag läser Carl-Johan Vallgrens passionerade utskällning av den svenska teatern i boken ”För herr Bachmanns broschyr”. Varför tycker jag att det är så härligt befriande att läsa välformulerade slakter av den svenska teatern? Tänk efter, det är sällan man ser dem. Någon som begår lustmord på allt det som vi tycker är heligt, vi som älskar teater. Det kanske är just därför. Vi som skriver, yttrar oss och tar plats i det offentligas spegelsalar – vi älskar alla denna antika konstform.

Tevesåpor som kräkmedel
Vallgrens alterego spyr galla över allt svenskt och jag blir till min förvåning lite stolt när han ger den svenska teatern en liten del av spyhinken. ”Blir man förbannad på den så finns den” är någon slags tes som dyker upp i huvudet på mig. Visst, det är klart att den existerar, men att den existerar utanför de teaterintresserades kretsar det kan man inte alltid vara säker på. (Det är väl fler än jag som jublar över att det blir sån debatt när Norén tar tag i pariaämnen?). Så här kan det tillexempel låta när Vallgren tar ihjäl tv-såporna:

” Själv kräks jag hjälplöst vid blotta vinjettmelodin till någon av dessa så kallade underhållningsserier. Vid ett tillfälle då jag mot allt förnuft, i den förvisso hedrande föresatsen att blotta ytterligare en av detta lands inflammerade varbölder, hemma hos en bekant slog på en teveapparat, kräktes jag så länge och intensivt att jag fullständigt tömde min mage, men trots detta Bachmann, skrev jag, var kräkreflexerna framretade av en av detta lands teveserier så starka, att jag för att inte svimma av kramperna blev tvungen att äta en halv limpa bröd för att kunna kräkas tills kräkanfallet tog slut, vilket det gjorde först en halvtimme senare under djävulska konvulsioner.”

Som ni märker skriver berättarjaget ett brev, ett svar på en förfrågan att berätta om sitt författarskap, istället för att göra det ser jaget en möjlighet att ge uttryck för all den ilska och irritation – ett för svagt ord – förakt, han känner för sitt hemland. Vallgren ägnar åtminstone 80 sidor av den 120 sidor tjocka boken åt att beta av område efter område, och såpan leder in honom på teatern som avverkas på följande vis:

”Men tro inte Bachmann, skrev jag, att man istället en kväll kan söka asyl på någon av landets teatrar i hopp om att där få uppleva något av det som i ert land med rätta kallas skådespelarkonst, kursiverade jag, det kan ni omedelbart slå ur hågen. På kvällstid på teatrarna i mitt land dyker nämligen, med några undantag, samma skådespelare upp som under eftermiddagen skamlöst medverkat i inspelningarna av de nyss nämnda såpoperorna, inspirerade av eftermiddagens gränslösa själlöshet, och utsätter besökaren för en regelrätt steglingsakt på skådespelarkonstens område eftersom man nu tvingas att uppleva dem i form av kött och blod och inte med en suck av lättnad kan sopa bort dem från sinnevärlden med hjälp av en fjärrkontroll.”

Lite senare:
”För övrigt, tillfogade jag, hade de svåra plågorna i allafall kunnat göras mer varierande om man i detta land överhuvudtaget varit i stånd att regissera och spela något annat än realistiska dramer, komedier och tragedier, men för detta saknar man ju inte bara de grundläggande förmågan utan också all historisk kännedom”
Vid det här laget har jag svårt att hitta rätt tangenter, ögonen tåras av ihärdiga skrattattacker samtidigt som hjärtat svider av sanningen i dessa snärtiga bett. Men Vallgren är inte klar än, om vår stolthet, nationalscenen skriver han följande:
”Denna huvudstadsinstitution borde enligt min mening jämnas med marken. Dess samhällsfarlighet kan jag inte nog understryka. Inte på någon annan teater i västra hemisfären spelas det så undermålig dramatik till sådana offer för skattebetalarna. Här inscenerar man de mest hurtfriska operetter av Strauss eller klär Hamlet i punkutstyrsel i skrattretande försök att provocera den sedan livmodern autistiska publiken”.
Jag vet inte hur ni reagerar. Jag tycker det är briljant.

Tomaternas tid förbi
Jag tror inte att det är av masochistiska skäl som jag njuter som en galning. Det är bara allt för sällan vi får se kunniga utskällningar av den svenska teatern. Om någon är beläst kring ett ämne så kan man vara rätt säker på att denna kunskap är född ur ett intresse och i bästa fall en glöd. Att skälla ut denna företeelse är att säga emot sig själv. Jag vet inte hur många okunniga svador jag hört och läst av amatörer och kaxiga debutanter: ”Jag går inte själv på teater – det är därför jag skrivit den här pjäsen. Den riktar sig till såna som mig.” Tvi. Eller som Oskar Schwartz för några år sedan proklamerade teatern död därför att den inte kunde tillgodogöra sig nutida teknik. Detta ungefär samtidigt som Robert Lepages första gästspel. Tvi. Och det är klart att ankdammen gör sitt till. Folk vågar inte ge uttryck för sitt hat, det är lätt att göra sig omöjlig i ett så litet land som Sverige och i en sån liten krets som teaterfolkets. Men visst, det är bara att erkänna att vi som älskar teater hatar lika intensivt när vi tycker att man utnyttjat de resurser som finns tillgängliga på fel sätt, eller när man helt enkelt missbrukar vår kärlek genom att ta vår tid i anspråk, låser in oss i ett mörkt rum och tvingar oss att se på destillerad dynga. Men var tar den ilskan vägen. Oftast, sväljs den och vi applåderar vänligt och går hem med sammanbitet grin kring munnen, när vi egentligen vill vandalisera tunnelbanevagnen på väg hem i felriktade vredesutbrott. Eller så sitter vi i en bar och tömmer ilskan över en ointresserad polare som lyssnar förstrött. Därför lyfter jag på hatten för Vallgrens passionerade vredesutbrott.

Se en video med Henrik Wallgren

”Pearl Harbour” heter den och i rolllistan återfinns bland andra namn som rapparen Ken och sångerskan Irma Schultz. Med på scen kommer också en Dj att vara. Han är oefterliknelig, mannen bakom förra årets musikalsuccé ”The warriors”. Se Kristoffer Hamiltons video på denna sida, så får du höra vad han själv har att säga om Pearl Harbour, musik, kärlek och död.