Hamlet återuppstår på slottet Kronborg

KÖPENHAMN. Slottet Kronborg i Helsingör blir spelplatsen då brittiska The Royal National Theatre i augusti har premiär på sin nya Hamlet-föreställning.

För regin står en av Storbritanniens mest kända regissörer, John Caird, som bland annat uppmärksammats för sin iscensättning av Les Misèrables.
Premiären var ursprungligen planerad att hållas i London innan föreställningen skulle ut på världsturné. Men att få sätta upp den på Kronborg – det slott där William Shakespeares drama Hamlet utspelas – lockade.
I huvudrollen som den danske prinsen Hamlet ses Simon Russel Beale. Denna roll har tidigare gestaltats av stora skådespelare såsom Richard Burton, Sir Laurance Olivier, John Gielgud och Derek Jacobi.
Det brittiska gästspelet arrangeras av Hamlet Sommer i samarbete med Københavns Internationale Teater. För finansieringen står bland annat Helsingörs kommun.

Skoog och von Brömssen prisade

GÖTEBORG Författarna och skådespelarna Ulla Skoog och Tomas von Brömssen har tilldelats årets Karl Gerhard-pris som delas ut för åttonde gången.

Juryns motivering till priset är: Ulla Skoog och Tomas von Brömssen får 2000 års stipendium ur Karls Gerhards Jubileumsfond för ett välgörande chosefritt, roligt och förnyande revyarbete, både som textförfattare och skådespelare, i revyn Rent under. Trots att mycket i revyn lockar till gapskratt finns där medkänsla, ömhet och ett sant patos.
Ulla Skoog och Tomas von Brömssen spelar just nu revyn Rent under på Lorensbergsteatern i Göteborg. Priset, 5 000 kronor vardera och ett diplom, kommer att delas ut i samband med den näst sista föreställningen på Lorensbergsteatern 15 april, samma dag som Karl Gerhard Sällskapet har sitt årsmöte.

Bier regidebuterar på Det Kongelige

KÖPENHAMN. Susanne Bier, som regisserat 90-talets största danska filmsuccé, Den enda rätta, gör nu regidebut på Det Kongelige Teater i Köpenhamn.
Det avslöjades när teaterns repertoar för 2000-2001 presenterades på torsdagen.

Susanne Bier skall under den kommande säsongen regissera Tennessee Williams klassiker Glasmenageriet.
Huvudrollerna görs av Ghita Nørby och Sofie Gråbøl, som båda har spelat i flera av Susanne Biers filmer. De två skådespelerskorna spelar mor och dotter i ett stycke om förälskelse och felslagna förhoppningar.
Växelverkan mellan film och teater har alltid existerat. Men skådespelschefen Klaus Hoffmeyer vid Det Kongelige tror inte att teatern omedelbart kan profitera på den stora succé som en rad unga filmregissörer haft i Danmark under senare år.
-Vi är alltid öppna för att arbeta med nytt folk och för att skapa nya kombinationer. Därför bjuder vi systematiskt in filmregissörer till våra premiärer för att de skall få upp ögonen för andra skådespelare än dem de brukar använda.

Den 1 februari nästa år stänger scenen Stærekassen för en ombyggnad som skall ge långt bättre faciliteter både för skådespelare och publik.
Sista föreställning i Stærekassen i dess nuvarande form blir Äktenskapsskolan. I Molières berömda pjäs får ett av tidens stora filmnamn i Danmark, Sidse Babett Knudsen, sin debut på Det Kongelige. Hon spelar mot Jørgen Reenberg.
I avdelningen klassiker, om än av något nyare datum, hämtar teatern också Arthur Millers En handelsresandes död med Henning Jensen, Birthe Neumann och Anders W Berthelsen.

I en nyuppsättning av Kaj Munks Egelykke spelar Jens Albinus diktarprästen Grundtvig och Birgit Simonsen hans ungdomskärlek Constance Leth.
Den engelske författaren Howard Barkers ”Animals in Paradise” blir en samproduktion mellan Det Kongelige och Malmö dramatiska teater. Pjäsen tar utgångspunkt i de nya tider som kommer med Öresundsförbindelsen. Rollistan upptar både danska och svenska skådespelare. För regin står Olof Lindqvist, Malmö dramatiska teater.
Säsongens enda danska nyhet blir Tilfældighedens engel, en filosofisk och mordisk komedi med Birthe Neumann i huvudrollen.

Nalles show i blåsväder

– Den här Nalle verkar tro att han är världsberömd, men jag har då aldrig hört talas om honom. De får köra sin premiär i Stockholm i stället, det är där de hör hemma. Vi är väl för mycket bönder för dem.
Citatet står Palace marknadschef Peter Eriksson i Norrköping för. Showen ifråga är densamma som tv-tittarna har kunnat följa förberedelserna inför på Kanal 5, en slags dokusåpa.
I dag skulle det ha varit premiär för Nalle Knutsson på Palace i Norrköping. Men så blir det alltså inte.
– Vi har inte sålt en enda biljett ännu, säger Peter Eriksson, som hade hoppats på ett större publiktryck med tanke på all den publicitet som showen har fått. Mindre lyckat tycker Eriksson det var att Nalle Knutsson kom två timmar försent till presskonferensen inför showen, vilket resulterade i att alla journalister hade hunnit gå.
Nalle Knutsson själv hävdar dock att det finns ett kontrakt och att han visst kommer att bege sig till Norrköping i i dag.
– Är de inte kloka! Jag har sytt upp en premiärkostym för 62 000 kronor och folk från Stockholm ska flyga ner. Du kan väl ändå inte tro att jag skulle gå upp klockan sex på torsdag morgon och åka i min vita Rolls-Royce till Norrköping om de inte ska ha oss där.

Öresundsbron kan skapa nytt språk

KÖPENHAMN. Öresundsbron, som invigs i juli, kan komma att påverka språket i båda länderna. Svenskarna kommer att bli bättre på att förstå danska, och vice versa. Med tiden kan ett nytt ”regionspråk” växa fram.
I dag kan det ofta uppstå missförstånd mellan svenskar och danskar. Många ord som låter likadant har vitt skild betydelse på svenska och danska. ”Rolig” betyder exempelvis lugn på danska.
Men efter ett tag kommer ett nytt språk att växa fram, menar Robert Zola Christensen, adjunkt på institutionen för nordiska språk vid Lunds universitet:
-Framöver kommer man att försöka utrota vissa ord och anpassa sitt språk till sin samtalspartner, säger Christensen till Berlingske Tidende. Något av det första som kommer att ändras är orden för siffror, där många danska siffror är obegripliga för svenskar. Danskarna kan i större utsträckning förstå de svenska sifferorden, och här kommer troligen en kompromiss att växa fram, tror Christensen.
-I stället för halvfjerds kommer köpenhamnarna att använda syvti, snarlikt svenska sjuttio, menar Christensen.

I hetaste laget sätts upp i Malmö

MALMÖ. Nöjesteatern i Malmö sätter i höst upp musikalen ”I hetaste laget”. Premiären blir 28 september. Framträdande roller i musikalen kommer att spelas av Siw Malmkvist, Stig Grybe och Allan Svensson.
Regissör är Anders Aldgård och för koreografin svarar Gordon Marsh.
För 20 år sedan gjorde Lill Lindfors och Magnus Härenstam stor succé på Maximteatern i Stockholm med denna musikalversion av den amerikanska filmen med Marilyn Monroe från 1959, Some like it hot. 1994 framfördes musikalen på Cirkus i Stockholm och i år är det alltså Malmös tur. Drygt 50 föreställningar är planerade under hösten.

Opera för veteraner

Alla vana operabesökare vet hur irriterande det är med sådana som högt och ljudligt försöker sjunga med i ariorna på operan och många försöker därför lägga band på sig i salongen. Men nu finns det möjlighet att få utlopp för sin sånglystnad på internet. ”Opera Web” har lagt ut MIDI-ljudfiler med musiken till flera kända arior och uppmanar besökarna att sjunga karaoke till dessa hemma framför datorn. Exempel på utlagda arior att sjunga karaoke till är: Nessun Dorma ur Turandot, Donna est mobile ur Rigoletto och Habanera ur Carmen.

Opera för nybörjare

”The Virtual Opera House” är en utmärkt sajt för dem som på ett roligt och enkelt sätt vill lära sig det viktigaste om opera. Denna sajt introducerar på ett skämtsamt sätt nybörjaren till operans magiska värld och tar upp alla de viktigaste komponenterna som utgör denna underbara konstform. De mest kända sångarna, sångerskorna och dirigenterna presenteras med bild- och ljudfiler, liksom de viktigaste kompositörerna och deras verk. Dessutom avslöjas flera oskrivna operalagar, som till exempel att tenorer är hjältar och får applåder efter att ha tagit höga toner, sopraner är vackra jungfrur som gillar tenorer, mezzosopraner är dåligt folk som förför tenorer, barytoner är intrigmakare, att basar är kungar, visa män eller präster och kan vara roliga, samt att dirigenten får applåder innan han ens börjat dirigera.

Koreografer tilldelas stipendier

STOCKHOLM. Konstnärsnämndens arbetsgrupp för scen- och filmkonstnärer delar ut flera stipendier till framstående koreografer. Koreografen Pär Isberg får årets Birgit Cullbergstipendium på 100 000 kronor och dansaren och koreografen Bronja Novak tilldelas årets stipendium på 150 000 kronor för vistelse vid danscentrum i utlandet.
Konstnärsnämndens arbetsgrupp har också fördelat 220 arbetsstipendier, projektbidrag och resebidrag för sammanlagt 9,7 miljoner kronor.

Cullbergbaletten på brev

STOCKHOLM: Pompea Santoro som Giselle i Mats Eks balett med samma namn representerar Cullbergbaletten när Posten 17 mars släpper sista utgåvan av de frimärken som skildrar 1900-talet. På samma märke återfinns också underhållarna Hasse å Tage.
Även Abba, Evert Taube och Ingmar Stenmark är några av dem som får äran att pryda våra brev. Frimärkena är formgivna av Olöf Baldursdottir.

Ingen operafestival i Ystad

YSTAD: Det blir ingen operasatsning på Ystads Teater i sommar.
Charlotta Huldt-Ramberg och Hans Ramberg, som legat bakom de två senaste årens operafestivaler i Ystad, meddelade på måndagen att de ger upp ansträngningarna att sätta upp Wilhelm Stenhammars opera Tirfing på Ystads Teater i sommar. Anledningen är brist på pengar.
De båda arrangörerna skriver i ett pressmeddelande att Ystads kommun ställt upp med utökade anslag, men att varken Region Skåne eller Statens kulturråd ställt några ökade anslag i utsikt.
Den sammanlagda bidragsnivån ligger enligt arrangörerna på 30-35 procent av produktionskostnaden. Under de förutsättningarna är det omöjligt att med bibehållen konstnärlig kvalitet genomföra en stor produktion, anser arrangörerna.
Verksamheten med så kallade operafestivaler i Ystad har pågått i två år. Dessförinnan hade Ystadoperan årliga sommarföreställningar under många år. Budgeten för de senaste festivalerna har legat kring två miljoner kronor.

Östgötateatern söker en Oliver

”En pojke i nedre tonåren, redan lite tilltufsad av livet, trasiga kläder, hål i skorna, sjunger gärna och mycket. Åtta killar med samma epitet som ovan”. Så lyder Östgötateaterns efterlysning av lämpliga unga skådespelare för höstens stora musikalsatsning ”Oliver!”. Pojkar som känner sig manade att söka rollen som huvudrollsinnehavaren ska ta sig till Östgötateatern lördag 18 mars kl 10.00. Adressen är Slottsgatan 135, våning 4.
Regissör är Georg Malvius, Scenograf Ellen Cairns och i rollerna kommer teaterns skådespelare samt elever från musikallinjen, Teaterhögskolan i Göteborg, att medverka. Premiären i Norrköping är planerad till den 23 september.

Nygyckel – en ny genre

Ridån öppnas med ett förfärligt gnisslande. Redan vid första anslaget infinner sig känslan av att hamnat på ett spektakel i ett solkigt tält på ett nöjesfält i utkanten av en italiensk småstad.
Vi får följa universal-underhållaren Bert Gradin i hans varité-drama, en föreställning utan text som ackompanjeras av förinspelad musik non-stop.
Det är en kärleksfantasi till ”Barbie”dockan som utför halsbrytande eld och akrobatik-konster och utvecklar ett svartsjukedrama i dockteaterformat.
Illusioner och gyckel ackompanjeras av gladtysk ompa-ompa musik. Chaplin sjunger ”Swing little girl” från filmen ”Cirkus” till råttornas lindans. Raspig cocktailmusik beledsagar jonglering.
En av höjdpunkterna är Hanna Zetterströms komiska dans, en avväpnande parodi på ”Riverdance” humorlösa monotoni.
Showen innehåller ingen nyskriven musik, men är finurligt och smakfullt utvald till scenerna.

Faktaruta
Bert & Barbro är en varité-föreställning för vuxna och äldre barn.
Adress: Rosenlundsteatern, Rosenlundsgatan 12.
De två sista föreställningar spelas fredag och lördag den 17-18 mars.
Idé: Bert Gradin
Medverkande: Bert Gradin och Hanna Zetterström

Fransk baklängesdans, del 1

Ett av de mest avgörande ögonblicken i modern svensk danshistoria inträffade när tyska koreografen Pina Bausch gästspelade i Stockholm 1984. Drygt femhundra personer såg hennes ”Kontakthof” i två föreställningar på Cirkus i Stockholm. Ett gästspel som genomgått en enastående Woodstockeffekt (536 personer var där, medan i runda tal 53.600 säger att de var det). Det verkade som om fjällen i ett svep hade fallit från den dramatiska konstens ögon. Samfällt tog man till sig den nya dansen, dansteater, där dansens tekniska briljans mötte ett folkligt tilltal i tiden, en ypperlig vägröjare för en scenkonst utled på 70-talets politiska enfaldighet, och en grogrund som skapad för att etablera dansen som en självständig konstform. Det är härifrån som exempelvis Dansen Hus i Stockholm växer fram för att bli den moderna dansens nationalscen, en folkbildande verksamhet där inte bara de tungviktiga stilarterna inom samtidsdansen ska få plats, utan också marginella former liksom etnisk dans av olika slag. Kanske en omöjlig uppgift då man samtidigt ska fylla ett teaterrum med närmare 1000 sittplatser.

Dans med näringsbrist
Mycket har hänt sedan sist, men frågan är var? Har svensk danskonst förlorat något av sin vitalitet, från dess blomstring i mitten av 80-talet, till förmån för en charmig paketering och ett proffsigt utförande? Ja, nog kan man säga att dansens institutioner också introducerar en viss tröghet relaterat till utövare och publik.
För att använda ett billig liknelse är den dans, i synnerhet internationella gästspel, som visas i Sverige mer besläktad med disco än tekno eller rave. Inte vad det gäller utförande, utan i fråga om anda och estetiska praxis (disco är trots allt förankrat i ett ideologiskt klimat signerat 1976 med allt vad det innebär: kalla kriget, sexuell frigörelse och flygkapningar), något som inte är så konstigt då de internationella relationer vi har till avgörande del bygger på samma oskrivna lagar omkring koreografi och kroppen som Pina Bausch introducerade 1984, och innan henne den amerikanske postmoderna dansens överstepräst, Merce Cunningham, i sällskap med John Cage med surrealistiska undertoner busade på Modern Museet tjugo år tidigare.

Kroppens Identiteter
Sedan några år tycks emellertid en helt ny linje vara på väg att etableras inom dansen, där ett praktiskt faktum ”att dansa” får träda tillbaka för en nyfikenhet på vad kroppen och dess rörelser betyder, eller bär med sig. Kroppen som aktiv del i etablerandet av personlig och social identitet har blivit en central fråga men inte så som att dansen ska bära en historia eller representera något utanför sig själv, utan det är kroppen som på en och samma gång
självstyrande och underordnad språket som blivit pudelns kärna. Man skulle dock lika gärna kunna peka på att dansen har försökt att uppdatera sig. Men inte genom att lämna Travolta i ”Saturday Nigt Fever”, disco eller Pina Bausch, utan genom att se dessa oskrivna lagar med nya ögon.

Franska Blandningar
Men vad betyder då mina påstående i praktiken och hur ser det ut? Enklast är att försöka ta reda på var det kommer ifrån. Under hela 90-talet har Belgien varit mittuppslag för samtida koreografi, men nu har man fått konkurrens från Paris där några mindre scener har valt att presentera unga, ofta osäkra kort. Här har det funnits plats att experimentera med olika slags rörelsematerial utanför de etablerade stilarterna och framför allt har man funnit ett sammanhang där nya diskussioner har tillåtits blomstra långsiktigt. Många av dessa danskonstnärer är heller inte dansare av traditionellt märke med en utbildning som startat innan skolåldern, utan har kommit till dansen för att den kan uttrycka något andra språk inte har. Det mest representativa exemplet är Xavier Le Roy som har en bakgrund bestående av en utbildning i mikrobiobiolog och omfattande erfarenheter inom bröstcancerforskning. Men sedan drygt fem år tillbaka använder han den koreografiska kroppen som sitt forskningsobjekt. Forskning eller undersökning med närmast vetenskaplig underton har också blivit ett nyckelord då denna grupp konstnärerna sysselsätter sig mer med förutsättningarna för vad dans är – eller kan vara – än att faktiskt dansa. Liksom filosofin ifrågasätter och funderar de på varför och hur de enklaste av vardagsaktiviteter ter sig, har man tagit sig för att dissekera dansen och dess förutsättningar. Xavier Le Roys senaste föreställning ”Product of Circumstances”, vilket han presenterar som dans, är i själva verket en föreläsning där han jämför sina verksamheter som biolog och koreograf samt dess respektive syn på kunskap, visshet och kroppen. Låter det tråkigt?

Huvudmuskler
Sträckta vrister eller muskler i huvudet?
Ja, är det dans med snygga vrister och lyriska lyft du är ute efter, då är du nog på fel ställe. Men innefattar du samtida konstnärer som Dan Wolgers eller Damien Hirst i vad bildkonst kan vara, så är det här en dansföreställning i allra högsta grad. Till och med mer än en genomkoreograferad dito, då den kropp som kommer till tals i ”Product of Circumstances” är en kropp som inte, till varje pris, vill dansa, utan önskar kommunicera.
Ett annat exempel är Jérôme Bel som blev den nya dansens ansikte med föreställningen ”Jérôme Bel”, där fyra nakna aktörer på ett extremt sakligt vis, kontrollerar och undersöker varje vrå av kroppen. Inte en rörelse skulle traditionellt sett, kallas för koreografi och ändå är det bara kroppen som existerar i den här föreställningen. Kritiska röster menar att Bel inte sysslar med konst, utan med skriftställeri. Att han belyser kroppen på ett sätt som inte har med emotionella landskap att göra, inte överlämnar någon gåta till betraktaren eller etablerar något personlig, estetisk hållning. Helt riktigt, men det kanske är just det som är poängen. Inte att belysa verket och ge det en enda tolkning, utan att visa att kroppen i sig själv alltid innefattas i ett oändligt antal tolkningar, och att den samtidigt är underkastad en mängd oskrivna lagar.
Fortsättning på detta debattinlägg finner du under rubriken ”Fransk framlängesdans, del 2”.

Bouncers på tv

Nu visar SVT Drama en inspelning av Musikteatergruppen Oktobers föreställning ”Bouncers” från gruppens scen Castor i Södertälje.
I John Godbers ”Bouncers” gestaltar de fyra skådespelarna Simon Mezher, Dennis Önder, Thomas Söderberg och John Power, med en stor dos humor en rad olika karaktärer som förbereder fredagskvällen på innestället Placet. Hår ska fixas, kläder provas ut och danssteg övas in inför kvällens jakt på den stora kärleken.
– Det är en komedi, samtidigt som desperationen efter att hitta den rätta är skildrad med fullaste allvar, säger regissören och skådespelaren John Power.

Musik på scen

Ordet, musikens lydiga dotter – eller var det tvärtom?

Ibland kan det hända att man ”får” vara med. Man ”får” synas. Man ”får” märkas. Och kanske till och med höras. Men absolut inte ”ta över”. Eller (bevare oss) recenseras. Det är ju pjäsen som är det viktiga. Och de som är på scenen. Inte den där vid sidan av – eller under.
Och märks det verkligen om man inte är med? Är man egentligen nödvändig? Räcker det inte med ORDET? Och agerandet? Får man överhuvudtaget äran av någon form av regi? Eller räknas man som någon sorts automatisk maskin – av och på, helst av? Och gud nåde om man är på, på ”fel” ställe! Hur många seriösa aktörer har inte nästan kommit av sig på grund av något felplacerat klink eller pip från någon oborstad mus.

Den osynlige musikern
Teatermusen, ibland kallad musikant, ibland med titulaturen musikchef, kan leva ett ganska anonymt, men samtidigt svårbemästrat teaterliv. Mycket sällan omnämns en föreställnings musikaliska ingredienser, om det inte är en fråga om att klanka på eller upplyfta SKÅDESPELARNAS musikaliska prestationer (eller om det är musikal som serveras då musiken helt plötsligt får samma fokusering som talpjäsens text. Men det är en annan historia som jag inte blandar in här).
Teatermusikantens egen insats förbigås oftast med en för den ambitiöse tonkonstnärens känsliga själ okänslig indifferens. Inte ens virtuositet eller tafflighet kommenteras (förutom kanske av de störda arbetskamraterna på scenen). Kort sagt: Man struntar i, alternativt hör inte musiken.

Bättre ökänd än okänd
Undantagen är när någon känd popmusiker eller artist svarar för de klingande inslagen. Då kan istället de stackars skådespelarna få lida anonymitetens kval då löpsedlarna skriker ut ”Svensktoppssångarens pjäs ett fiasko”, eller ”Wiehe lyckas igen”. Självklart är många teatermusiker och deras arbete mycket uppskattade, noterade och till och med omnämnda. Givetvis finns det både regissörer och skådespelare, och dessutom recensenter, som förstår vikten av en organisk musik i en föreställning, lika väl som det finns både kollegor och publik som inte begriper varför det överhuvudtaget ska slaskas på med en massa kulissljud.
Det finns också teatermusiker som inte riktigt förstått skillnaden mellan att vara ordets flexibla samarbetare och att vara den beundrade TONSÄTTAREN i zenit.
Musik och musiker inom talteatern har länge levt på teaterkonstens skuggsida. Det ska ”Nummer” rikta strålkastaren mot: Allt ljus på musikanten! Åtminstone vid applådtacket. Åtminstone en gång.

Folkteatern får Irländska gäster

Lördag 25 mars gästas FolkTeatern i Göteborg av banden ”West of Eden” och ”Ballyhooley”.
”West of Eden” har rönt stora framgångar bland annat på Irland med sin
blandning av melodiös pop och keltisk folkmusik. ”Ballyhooley” spelar traditionella låtar och sånger ur den irländska musikskatten.
Suggestiva jigs blandas med virvlande reels där fiol, whistle, gitarr
Och banjo samsas med harpans spröda klang utlovas till publiken som kommer till Folkteaterns stora scen.

Re:Orient Club på Kolingsborg

Än lever nedläggningshotade Re:Orient i Stockholm. Åtminstone festivalens klubbverksamheten. Fredag 17 mars utlovas ”tunggung och höftrullning” när bästa hitsen från Istanbul, Kairo och Bombay presenteras på Kolingsborgs scen. En DJ från Multikulti ska även se till att det rullas på höfterna till långt in på natten.

Sverigepremiär på Girls’ Night Out

Fredag 17 mars har Östgötateatern Sverigepremiär på Dave Simpsons publik- och kritikersuccé med namnet ”Girls’ Night Out”. Simpson är närmast känd för att ha skrivit filmmanus till ”Allt eller inget” samt ”Brassed off”. Pinsamma situationer med sex, skvaller och fåfänga utlovas till den som går och ser hans pjäs i Linköping. Urpremiären ägde rum i London 1997.
Pjäsens handlar i korthet om följande personer: Ett gäng arbetslösa killar som tjänar pengar på ett annorlunda, naket sätt, ett gäng tjejer som ”måste” gifta sig, en moster som tar ut systerdöttrarna på möhippa och – av misstag – hamnar på en manlig stripklubb. Låter som den perfekta föreställning för en utekväll med tjejgänget. I rollistan återfinns Liselott Lindeborg, Sara Peterson, Sylvie Sundberg, Therése Wernersson, Håkan Larsson, Rennie Mirro, Kim Sulocki och Patrik Voight. Regissör är Magnus Bergquist.

Del 1: Resa i det melankoliska vodkabältet

”Skrattet är den kortaste vägen mellan två hjärtan”
Victor Borge

– Shorty, Ika Nord, Daniel Goldman och jag sitter på planet på väg till Polen och Ryssland för att spela showen ”The Ika Nord Experience”.
Vi är bjudna dit av Hallands läns Landsting och kommun. Vi sitter med ett gäng Halländska politiker. En smal man med vaxansikte sitter bredvid mej och pekar ned på de perfekt ritade åkerplättarna vi ser under oss när vi ska landa i Gdansk.
– Planekonomi, säger han med säker röst. Du förstår, man satt på ett kontor i staden och ritade upp hur det hela skulle se ut på landsbygden.
Nu ska här satsas ””Östersjö-miljarder”. Svenskt miljövett och kultur ska injiceras över till andra sidan havet. Det är så nära egentligen. Bara en kort båtfärd på ett tiotal mil.

/mellanrubrik/
I bussen på väg till Olsztyn sitter de busigaste och mest
högljudda, politikerna längst bak i bussen och dricker sprit.
Jo visst, vi ser alla fulheten i det slitna öst, tristessen och
frånvaron av de bjärta färgerna på vår väg till Gdansk. Men ironi
känns inte längre så bra.
– Kolla IKEA, populär överallt utom i Sverige, säger en av dem. Ironi som alltid delar upp oss mellan ett ”vi” och ”dom”. Det är svårt att översätta en ironisk mening till ett annat språk, eller hur?
Det regnar och vi är i Polen på väg ur Gdansk. Kanaler, sargade sekelskiftshus, gråtoner, svagt grönt och gulbrunt. Husfasader utan puts, leråkrar, hönor och plötsligt ett köpcentrum mitt ute i ingenstans. De långa polska orden och leriga vägar som leder genom kala åkrar till ett slitet hus. Liksom ett landskap (tecknat av Assars skapare), Ulf Lundquist.
Efter ett par timmar är vi framme i Olsztyn vid ett höghus-hotell från 60-talet, där vi ska bo, nära järnvägstationen. Här möter oss Hatte, vår man i öst. Han regisserar föreställningen ”Till Julia” med en teatergrupp från staden. Hatte har levt flera år i Riga och rest runt och jobbat med teater i olika öststäder. Han blir vår vägledare och länk dessa dagar. Vi blir bjudna på middag på hotellresturangen. Vi är väldigt hungriga och det kommer vi fortsätta att vara hela tiden under resan, trots att vi blir generöst bjudna på mat hela tiden. Men det är som om ingen näring stannar kvar i kroppen. Inga smaker och bleka färger. Sinnena tar semester, här får man använda fantasin istället.

/

Anemiska ansikten
– Nästa dag har Ika Workshop i rörelse för en teaterklass i Olsztyn och jag spelar till deras improvisationer. Det är smällkallt på scenen där vi är och jag sitter med ytterkläder på i ett trångt kyffe där flygeln står. Teatereleverna står som tända ljus och lyssnar på Ika. Det är lika många killar som tjejer i teaterklassen vilket är ovanligt, och alla är väldigt ambitösa och koncentrerade under timmarna. Det är tydligt att de är angelägna och har mycket att berätta. Vackra, bleka ansikten som tycks ha frätts utifrån av dålig luft och inifrån av dålig mat. Och med låga
röster. Som om det fortfarande var svårt att tala högt.
En kille börjar gråta efter en improvisation där två och två jobbar ihop och är varandras spegel. De följer varandra ovetandes om vem som leder vem. Två av eleverna är trotsiga och bryter sig ur de kollektiva improvisationerna. Högröstade, impulsiva och ifrågasättande. Som om de hittade varandra under de här timmarna.
– Senare på kvällen är vi tillbaka på hotellet och där är det fest i baren med ett dansband som spelar.
– Vi kallar det ”kotlettmusik”, säger vår tolk Anja.

Detta är affischmålarnas land. Vilka fantastiska affischer! De är som en chock. Hotfulla och mättade med symboler. De utropar: Vakna! Ofta är affischerna mer spännande än själva pjäsen eller filmen. Även de utländska filmerna får nya, polska affischer. De är fyllda med egna tolkningar av filmerna på ett svindlande sätt. Dramatens personfixerade affischer, som av någon anledning hänger i foajén på teatern, blir som bleka glasunderlägg.

Trasiga högtalare
Nästa dag gör vi i ordning föreställningen. Det tar hela dagen.
Vi får vänlig hjälp hela tiden, men ena minuten är fem scenarbetare på plats och nästa sekund är ingen där och då står allt still och utan vår tolk Anja, kan vi inte göra någonting. Allt fungerar till slut men en halvtimme innan vi ska in på scenen, spräcks teaterns högtalare, så det låter hemskt när jag spelar och jag tänker att jag får väl använda flygeln istället och spela ackustiskt, men vips! ordnas det hela upp. En kvart innan vi ska börja föreställningen försvinner min ström. Det är bara städerskan som dragit ut mina kontakter för att kunna dammsuga scenen.
– Föreställningen går bra. Det är mycket skratt och när showen är slut står de upp och applåderar och vi börjar nästan lipa där vi står och bugar.
– Senare på kvällen går vi till en bar där det spelas dragspel och dansas och en mager halmstadbo flirtar med en frodig dam i blommig klänning som han följer efter genom stan tills hon tröttnar och ger honom en sådan fet smäll att han ramlar ner i den lilla ån som rinner genom staden. Hon springer tillbaka till baren och skriker ”Jag har dödat honom, jag har dödat honom”, men det har hon inte gjort för han ligger bara blöt och berusad och letar efter sina löständer i det grumliga Olsztynvattnet.
– Natten slutar med te på centralstationen tillsammans med teatereleverna som pratar teater och teater på knagglig engelska. Och ute regnar det igen.

Sista kvällen i Polen
– Bankett på teatern, långbord och musik i foajen. Teatereleverna vinkar av oss vid bussen. I sista minuten får vi med vår scenografi som ska med till Ryssland. Vi kommer iväg strax innan midnatt och en storm har precis börjat att blåsa upp, och den ökar och ökar hela vägen till Ryssland. Vi kör genom alléer och alléer från Polen ända till Kaliningrad.
– I den gröna bussen sitter vi på väg till Ryssland. Det är körmusik i de spräckta högtalarna. Vid den ryska tullgränsen har mobiltelefonerna slutat att fungera för länge sedan och vi väntar och väntar i timmar. Jag sitter och tecknar med en rysk konstnär som heter Igor i förarhytten där man får röka. Vi förstår inte ett ord av varandra, men tecknar roliga figurer och Igor bjuder på Vodka för att få tiden att gå. Jag försöker göra mig rolig genom att säga, att jag tror det är läge nu att springa ut mot den ryska gränsen och klä av sig alla kläderna och ”toksjunga”, bara för att lätta upp stämningen lite på denna gudsförgätna plats, men den ryska föraren ser mycket allvarlig ut och jag förstår att man nog inte ska skämta alltför mycket med den ryska tullen. Han lägger istället in en kassett med Beatles ”Vita album” och vi lyssnar på ”Back in the U.S.S.R”.

(Fortsättning på detta reportage kan läsas under rubriken ”Det melankoliska vodkabältet i nytt ljus).