Nummer

Bästa Nummerläsare,

Nummer kan snart fira tre framgångsrika månader på nätet. Närmare bestämt den 20 april. Det vore roligt att få citera ett par reaktioner på Sveriges enda nyhetstidning för scenkonst:

I Internet World (nr 4/2000) blev den vald till månadens bästa sajt inom kategorin Kultur. I det förra numret av samma tidning recenserades den också med omdömet ”snyggt och uppdaterat”. I Hallandsposten (3/3) skriver man bland annat: ”hela Sveriges teater har lanserat en tidning på nätet – Nummer. Och faktum är att den är riktigt bra/…/ det är snyggt, vällovligt och definitivt en tummelplats för alla som är intresserade av scen och salong”. Samt slutligen tidskrift.nu som skriver: ”Riksteaterns egen teatertidning på nätet heter Nr (nummer) och gör oss på redaktionen tidskrift.nu gröna av avund. Stiligt jobbat/…/Personligt skrivet och proffsigt utformat”.
Roligast är ändå läsarreaktionerna. Exempelvis fick jag följande e-post från en Gunno Andersson härom veckan: ”Min reaktion går inte att beskriva så här i ord, jag är stum men tänker desto mer!” Får tilläggas att stumheten var i postitiv mening.

I varjefall, tillbaka till vardagen. I vårt nya Nummer (utkom lördag 8/4) kan du bland annat finna ett stort reportage om teaterutbildningar i Mellansverige. I det förra kartlade vi Skånes dito och till nästa nummer är det dags att se vad Norrland har att erbjuda på utbildningsfronten för unga, teatertörstande personer.
Från Göteborg kan du bland annat läsa intervjuer med Gunilla Röör, just nu aktuell i föreställningen ”Balladen om Hester” på Göteborgs Stadsteater. Du får också stifta bekantskap med Teater Bhopa i samband med deras premiär av föreställning ”Marsipanmage” samt lära känna den något mindre teatergruppen ”Fishbags Produktion” som skapade rubriker redan innan premiären av pjäsen ”Corpus Christi” där Jesus framställs som homosexuell.

Från Norrland rapporterar Mattias Jonsson om en spännande amatörteatergrupp som heter Gummiteatern. Vidare finner du intervjuer med bland andra Benny Haag som nyligen spelade sin 500:e föreställning av Ondskan på Dramaten, samt nytillträdde teaterchefen Magnus Florin om lyssnandets magi. Och så skriver skådespelaren Nicholas Olsson turnédagbok från sin resa med föreställningen ”Brev på villovägar”.

Under månadens lopp kommer det även att tillkomma texter om bland annat Lennart Hjulströms arbete med ”Rannsakningen”, ett studiebesök på Östgötateatern och en rapport från Dramalabbets stundande dramatikfestival i Stockholm – och detta är bara ett axplock av vad Nummer kan erbjuda för läsning och videotittande. Gå in på www.nr.nu, så kan hittar du mer.

Avslutningsvis vill jag passa på att tacka alla er som har bidragit med texter till avdelningarna ”Min recension” och ”Tyck till”. Jätteroligt – fortsätt med det!

Trevlig läsning!

Varför? Svaret ligger i den explosiva kombinationen Jesus – Homosexualitet.
Väljer man att sätta upp en pjäs som skildrar Jesus liv som homosexuell; en pjäs som vid urpremiären i New York 1998 orsakade en storm av protester och hotelser från konservativa, kristna grupper, får man nog finna sig i att medias mekanismer gör rubriker av föreställningens polisskydd snarare än de dramatiska greppen. Fishbags producent, Daniel Schwarz-Szpigler, är vare sig förvånad eller missnöjd.
– Jag förstår att media fokuserar på att det är en bögpjäs med polisbevakning, och att folk tycker att det är intressant och smaskigt. Det är ju vi som har bett om polisskydd och vi kan inte styra vad journalisterna ska skriva. Men det är också därför som vi hela tiden trycker på det vi tycker är det viktigaste med pjäsen, nämligen kärleksbudskapet.

Jesus som homosexuell
Corpus Christi återberättar den välkända historien om Jesus och lärjungarna fram till korsfästelsen, i en tid som både kan vara dåtidens Palestina, 50-talets USA och nutid. Den stora skillnaden är att Jesus i den här versionen är homosexuell. Det är en av anledningarna till att den religiösa makten till slut korsfäster honom.
– Översteprästerna motsvarar dagens homofober. För dem är gaysamhället något konstigt som är svårt att fatta. Men vi är inte så pestsmittade som de tycks tro, säger Jimmy Bergkvist som själv är öppet homosexuell.
Daniel Schwarz-Szpigler förstår att kristna kan bli upprörda av pjäsen.
– Som jude skulle jag bli upprörd om någon till exempel påstod att Israels folk aldrig har funnits. Samtidigt skulle jag ta det med en nypa salt. Är man stark i sin tro, sitt självförtroende och sin sexualitet så kan man nog se pjäsen och tänka ”det har var ju intressant, men jag vet ju fortfarande att Jesus inte var homosexuell”. Vi gör inte det här för att jävlas – vi vill ha en diskussion. Ser man pjäsen så förstår man det, tror han.

Jesus och Judas ihop
I pjäsen har Jesus, som kallas Joshua, och Judas haft ett kärleksförhållande i tonåren. Ändå förråder Judas Joshua.
– Judas är fortfarande förälskad och vill att de ska vara ett par. Men Joshua har ett större uppdrag och Judas inser så småningom att han aldrig kommer att få honom för sig själv. Han förstår också att det tydligen behövs någon som förråder Joshua och tänker att han lika gärna kan göra det. Han gör det för att han älskar Joshua och vill hjälpa honom att fullgöra sitt uppdrag, beskriver Eric Rusch som spelar Judas.
Författaren Terrence McNally har gjort Joshua till en människa av kött och blod med högst mänskliga känslor.
– Det gör Joshua till en Jesus-gestalt som är lättare att ta till sig. Han var en människa som alla andra fast mera hel. Alla har vi en liten Jesus inom oss som väntar på att komma ut. Men alla har vi en liten Judas inom oss också, som hindrar oss från att bli den hela människa vi skulle kunna vara, tror regissören Jimmy Bergkvist.

Nischad teatergrupp
Corpus Christi är Fishbag Produktions första uppsättning. Gruppens mål är att göra två uppsättningar om året med dramatik om homosexualitet och/eller av öppet homosexuella författare. Den nischen är gruppen rätt så ensam om i Sverige, även om Stockholmsgruppen Komonq snuddar vid genren med sitt queer-perspektiv (se separat Nummer-artikel).
– I USA och England är gaydramatik en stor marknad med egna hyllor hos bokhandlarna. Som i all dramatik finns både bra och dåligt. Här finns mycket ångest och aids, massor av fjollor för att inte tala om all opera och musikal! När man kommer över en sådan här lite mer vuxen pjäs blir man alldeles varm, säger Jimmy Bergkvist.
Tommi Salmela som spelar Joshua poängterar hur medvetet McNally har arbetat med det homosexuella temat.
– I och med att kärleksbudskapet i pjäsen är så starkt, vill han nog testa om alla kan se det eller om människor reagerar mest på att Jesus är homosexuell. Det elementära i pjäsen är ändå det som står i Bibeln, det Gud vill ge oss. I vilken form det kommer är mindre viktigt. Det viktiga är vad man vill säga, inte vem man ligger med på kvällen när man kommer hem, understryker Tommi.
– Jesus behandlar alla lika. Han tvingar inte på någon sitt budskap, vilket däremot skett efteråt i historien. Det är nästan som om vissa kristna grupper inte har lyssnat på själva grundberättelsen, kommenterar Jonas Lübeck som spelar lärjungen Matthew.

Globalt kärleksbudskap
Liksom i Bibelns berättelse om Jesus och lärjungarna, lyser kvinnorna i Fishbags ensemble med sin frånvaro.
– Det råkade bli så. I allmänhet är det nog bögar som syns mer än lesbiska. Det är synd och vi ska försöka göra något åt det, säger Daniel Schwarz-Szpigler.
Han är som tidigare nämnts själv jude och tror inte att Jesus har funnits överhuvudtaget.
– Men det globala kärleksbudskapet kan alla ta till sig. Varje repetition sitter jag här och bölar som en riktig fjolla! säger Daniel och skrattar.

VAD FICK DIG ATT SÖKA CALLE FLYGARE?
– Jag har hållit på med teater i hela mitt liv. Med åren utvecklades det och blev mer och mer ambitiöst. Till slut kom ett läge då jag kände att om jag skulle göra det här var jag tvungen att satsa på riktigt. Jag sökte Calle Flygare, kom in och tyckte att det var fantastiskt. Jag insåg inte förrän efter ett tag att min ambition var högre. Precis innan hade jag sökt till Teaterhögskolan och la ned samma energi på att söka Calle Flygare, vilket helt enkelt var lite ”Overkill”. Men för mig var Calle Flygare bara det där namnet som skimrade någonstans.

VAD GJORDE ATT UTBILDNINGEN INTE LEVDE UPP TILL FÖRVÄNTNINGARNA?
– Det fanns en ambition att både ta in folk som ville prova på vad teater är och såna som ville mer. Det gjorde att klassen blev väldigt splittrad. Alla höll tillbaka varandra. De som hade kommit lite längre fick inte chansen att utvecklas och de oerfarna fick inte leka så mycket som de kanske behövde. I en utbildning tror jag det är viktigt att se till att ha ett jämnt startfält. Gärna att eleverna spretar åt olika håll och har olika personlighet, men någonstans måste alla ha samma vision.

HAR DU NÅGON NYTTA AV UTBILDNINGEN IDAG?
– Jag jobbar nu framför allt som manusförfattare och regissör och inte mycket alls som skådespelare. Men visst, jag har absolut nytta av utbildningen. Regi- och skådisbiten ligger väldigt tätt samman, och även när jag skriver har jag glädje av att jag kan spela replikerna. Under mina år på Calle Flygare tänkte jag teater hela tiden. Dessutom var vi en klick överambitiösa människor som hela tiden sparrade varandra, satte upp sommarteater och gjorde vår egen grej av utbildningen. På så sätt gav tiden mig väldigt mycket. Det är också skolans och tallektionernas förtjänst att jag inte pratar göteborgska idag. Men i arbetslivet har jag inte direkt varit behjälpt av att säga att jag har gått Calle Flygare. Man har ingen pondus med sig för att man har gått där.

Deltidsjobb ett måste
HUR OMFATTANDE ÄR STUDIERNA VID CALLE FLYGARE?
– Halvtid, med någon slags avsikt att eleverna ska kunna skaffa sig ett halvtidsjobb den återstående tiden. För mig var det helt kört eftersom jag flyttade upp från Göteborg och inte hade några kontakter. Jag startade en firma och fortsatte att jobba på distans för dataföretaget jag tidigare jobbat för. På min tid kostade skolan 16 000 kronor per år och till det kom att den inte var studiemedelsberättigad, så det var både en kraftig utgift och en kraftig inkomstförlust. Men det funkade med ett nödrop.

HADE NI SAMMA ÄMNEN SOM PÅ TEATERHÖGSKOLAN?
– Ja, fast det var ju inte alls på samma nivå som där. Calle Flygare är en förberedande skola. Jag sökte vidare till Teaterhögskolan och sprack hela tiden i andra provet av fyra. Efter ett par gånger fick det räcka.

HADE UNDERVISNINGEN NÅGON SÄRSKILD INRIKTNING?
– Nej, det var mer en prova-på-lite-av-varje-skola, som saknade lite riktning. Det blev massa små enstaka kurser, som inte riktigt bildade någon helhet.

GJORDE NI NÅGOT FÖR ATT PÅVERKA UNDERVISNINGEN?
– Vi visste att det fanns otroligt lite medel. Men vi var en liten klump som försökte ta itu med känslan av teater. Vi stannade kvar på skolan och målade rum svarta. Vår förmåga att påverka låg mer på den rent fysiska, materiella förändringen än på pedagogiken och kursplanen i stort.

En skola för prova-påarna
MÖTTE NI PUBLIK UNDER UTBILDNINGEN?
– Egentligen mötte vi inte den externa publiken förrän andra året då vi gjorde en barnföreställning och en slutföreställning. Dessförinnan var det mer att spela för varandra, spela för skolan, spela för nära och kära.

SKULLE DU SÄGA ATT CALLE FLYGARE ÄR EN SKOLA FÖR NYBÖRJARE?
– Nybörjare låter så krasst. Men kanske för prova-påarna, som fortfarande är lite osäkra på sin riktning och på vad de vill. För den som har haft sin fria grupp och hållit på ett tag blev det i alla fall då lite för lite. Men visst, jag kunde ta de kunskaper jag hade fått i den fria gruppen och renodla dem genom att ägna mig åt dem dygnet runt i två år, vilket naturligtvis utvecklade mig.

VET DU VAD DINA KLASSKAMRATER GÖR NU?
– I min klass är det bara jag som jobbar i branschen fortfarande. Ingen gick vidare till Teaterhögskolan. Men det där varierar väldigt mycket mellan klasserna. Strax efter att jag hade gått ut så finns det ett par klasser där du känner igen fyra-fem ansikten per klass och där många har kommit in på Teaterhögskolan.

HUR KOM DET SIG ATT DU MER ELLER MINDRE ÖVERGAV SKÅDESPELARPLANERNA OCH BÖRJADE SKRIVA?
– Jag började skriva väldigt tidigt. Jag vet inte om jag började framföra saker för att jag hade skrivit dem eller om jag började skriva saker för att få framföra dem, men det har vandrat hand i hand längs hela vägen. Jag hade en period strax efter Calle Flygare, då jag inte fick några skådisjobb. Då började jag skriva saker för att skicka ut. Så var det någon som gillade vad de läste och på den vägen var det.

Malena: Skolorna använder båda Stanislavskij som grund, men i övrigt är de helt olika. I Göteborg jobbade vi utifrån Yat-pedagogiken. Yat är ett slags notationssystem, som kort sagt går ut på att kombinera olika sorters känslokvaliteter med olika sorters fysiska rörelsekvaliteter för att skådespelararbetet inte ska bli abstrakt. Det var väldigt givande att ta del av tekniken. Och i yrkeslivet upplever jag att det är bra att jobba med folk som har gått i Göteborg, för då har vi ett gemensamt språk. Medan du och jag, Malin, förstås kan hitta ett annat språk om vi jobbar.

Malin: Det låter på dig som om inriktningen i Göteborg var väldigt specifik. Annars har jag upplevt att det blir mycket generaliseringar när utbildningarna diskuteras. När folk pratar om Stockholmsskolan pratar de mycket om djupläsning, att det är det som är specifikt för Stockholm, men det håller jag inte med om. När jag kom in var strukturen på utbildningen inte särskilt tydlig. I början hade vi otroligt mycket fysisk träning. Vi jobbade med rörelseimprovisation och akrobatik och pratade inte på ett halvår. Under vår utbildningstid hade skolan två olika rektorer. Den nuvarande rektorn Fred Hjelm har strukturerat upp utbildningen på ett sätt som jag tror har gjort den mycket tydligare.

Malena: Jag tror att Göteborgsskolan har blivit mer och mer otydlig sedan jag slutade. Vår huvudlärare i rörelse, Misela Cajchanova, som var fantastisk, dog. Hon jobbade mycket tillsammans med vår professor Frantisek Veres. Båda var från början mimare och utgick väldigt mycket från det fysiska. Människor som har jobbat ihop i 20-25 år och byggt upp en utbildning har självklart en väldig kontinuitet. Så plötsligt försvinner en jätteviktig del och allt blir kaos.

Malin: Stockholmsskolans professor Keve Hjelm är den som har följt utbildningen längst och det är också han som är tongivande. Djupläsningen är hans pedagogik. Men förutom det jobbade vi mycket med Mirka.

Malena. Det gjorde vi med.

Mirka för munnen
Anna: Berätta lite om Mirka…

Malena: Mirka är världens bästa röstträning….

Malin: Mirka Yemendzakis är en grekisk operasångerska. Hon har en gård i Grekland, dit man kan åka på kurs under sommaren. Hon har ett speciellt schema, som går ut på att jobba med sin kropp, sin ryggrad och att hitta olika rum i kroppen.

Malena: Det syftar till att öppna upp kroppen som instrument och till att hitta rätt andning. Jag gör fortfarande Mirka-uppvärming före varje föreställning. Då vet jag att jag har rösten med mig och att rösten lyder mina tankar och känslor. Plus att jag når fram i rummet, oavsett i hur stort rum jag spelar.

Malin: Vi jobbade med Mirka under hela utbildningstiden. Att jag säger att Stockholmsskolan inte var enbart djupläsning är för att vi fick prova på en massa olika metoder att angripa en text. Vi angrep den fysiskt och vi jobbade i olika tempon. Djupläsning är ju en väldigt långsam och långdragen process. Vi fick inte en enda karta att arbeta efter och det kunde jag sakna när jag gick där. Att vi fick göra så många olika saker är å andra sida också styrkan med utbildningen…

Malena: Att ni inte blev stöpta i en form…

Malin: Ja, ibland kan jag tycka att det blir sekteriktiskt runt en metod. Att unga människor kommer in och blir förevisade att så här ska det vara.

Malena: Ja, för det finns ju ingen absolut sanning. Jag tror man ska se utbildningen på scenskolorna som en grund, där man får olika verktyg för att utöva hantverket skådespeleri med. Verktygen får man plocka ihop i sin egen påse, som man sen bär med sig genom livet.

Påpassade stockholmselever
Anna: Tycker ni att utbildningen motsvarade de förväntningar ni hade när ni
sökte in?

Här brister både Malin och Malena ut i skratt.

Malin: Nej, det var inte alls som jag trodde. Min bild av skolan var väldigt romantisk. Den största besvikelsen var hela branschen och den är ganska genomsyrande på Stockholmsskolan, eftersom så mycket händer just i Stockholm. Det kunde sitta regissörer i matsalen och de kom och tittade på våra redovisningar redan i ettan. Vi fick inte vara i fred överhuvudtaget. Det gjorde att jag inte vågade ta ut svängarna som jag hade önskat.

Malena: Men det där är så dubbelt. Å ena sidan måste det vara jobbigt att ha en massa människor som kollar upp en hela tiden. Men å andra sidan – när Stockholmseleverna väl kommer ut har de ofta en otrolig fördel av att folk vet vilka de är.

Malin: Visst, kontakten med branschen är på gott och ont. I Stockholm var det också tillåtet att ta skådespelarjobb under utbildningen. Det där är jag kluven till. Jag tycker att man bör få jobba i fred de första två åren, men eftersom det är ett otroligt svårt yrke att få in foten i så ska man vara glad för varenda människa som får det.

Malena: När jag började i Göteborg hade policyn varit stenhård – absolut inga jobb som ledde till att vi inte kunde medverka i undervisningen. Men det där luckrades upp. Själv spelade jag på Göteborgs Stadsteater parallellt med utbildningen, vilket så klart var bra för mig. Men för utbildningen i gruppen var det kanske inte helt hundra…

Malin: I vår klass var det folk som jobbade hela tiden och det ledde till avundsjuka och stress, som ingen tog hand om. Konkurrensen hör till yrket för en skådespelare och jag tycker skolan borde ha ett forum där man tar upp yrkets baksidor. Vad händer med mig när jag är avundsjuk? Får jag vara det? Hur ska jag kunna göra avundsjukan till något konstruktivt? Utbildningen skulle kunna omforma branschen om den tog de här frågorna på allvar – då skulle det skulle kunna komma ut modiga skådespelare, som är medvetna om sina rädslor och svagheter.

Malena: Tiden i skolan borde få vara en tid där det är tillåtet att göra fel och att undersöka i lugn och ro utan att behöva tänka: ”Herregud, jag måste kolla upp den här filminspelningen som min kompis var och provfilmade till!”

Stolta elever
Anna: Det är med blandade känslor ni talar om utbildningen. Kan ni någon gång ångra att ni gått den?

Malin: Nej, jag är jätteglad att jag har gått teaterhögskolan. Och när jag ser tillbaka känner jag att det jag hade svårast att göra när jag gick där, är det jag har lärt mig mest av. Men jag kom till skolan direkt från en tvåårig dramapedagogutbildning på Västerbergs folkhögskola. Jag kom med mina pedagogiska ögon och kunde redan som elev se att jag skulle ha hanterat saker på ett annat sätt än vad lärarna gjorde.

Malena: Jag tror att det hör till att man har en viss kritik till utbildningen. Men i dag kan jag känna en otrolig stolthet för att jag är utbildad. Sen pågår ju utbildningen hela livet.

Anna: Saknar ni skoltiden?

Malin: Nej…

Malena: Det hör väl till människans natur att inte vilja gå tillbaka. Fast i höstas var jag med på en workshop som Gunilla Nyroos hade. Hon har själv gått i Göteborg och jobbar väldigt mycket med grundläggande skådespelarövningar. Då blev jag lite nostalgisk, det var som att komma hem. Men det har hänt så mycket sen dess – jag har fått ny erfarenhet och träffat nya människor så jag längtar inte tillbaka.

Att jobba med outbildade
Anna: Hur kändes det att komma ut i arbetslivet?

Malena: Det var läskigt att komma direkt till Dramaten efter tre och ett halvt år i Göteborg. Det var chockartat att få så mycket uppmärksamhet. Då förstod jag hur Stockholmsskolan kanske hade det redan under utbildningen. Klimatet i Stockholm är hårt. Människorna på de flesta teatrar är väldigt fina, men det är något slags hetstempo och man ska inte tro att man sitter säkert. Alla är utbytbara.

Malin: Det var just därför jag ville ut i landet och jobba efter skolan. På Stockholmsskolan kändes den där utbytbarheten av redan under utbildningstiden. Jag längtade efter att få komma med idéer. Det var så jag hamnade på Regionteatern i Växjö. Där kunde jag vara nära besluten.

Malena: Malena: Absolut. Jag arbetar på Regionteatern i Växjö nu och det är helt annorlunda att jobba på en mindre ort. Folk är intresserade av en och tycker att det är kul att man är där. Man känner sig värd något.

Anna: Behövs utbildning eller går det att bli skådespelare på andra sätt?

Malena: När jag sökte var jag helt inställd på att ville jag bli skådespelare så var det scenskolan som gällde. Men under min skoltid var det plötsligt inte alls det som gällde längre. Då ploppade alla såporna upp.

Anna: Ni har båda jobbat i såpor. Är det stor skillnad mellan att jobba med en outbildad och en utbildad skådis?

Malena: Det går förstås inte att dra alla över en kam, men största skillnaden är att en utbildad skådespelare, oavsett var man gått eller om man skapat sig en egen utbildning, kan skapa olika karaktärer. En människa utan den kunskapen och erfarenheten gör hela tiden någonting som är väldigt nära sig själv.

Malin: När jag spelar mot en utbildad blir det ett samspel, jag får något tillbaka. Spelar jag mot en outbildad är det som att vi är i olika bubblor. Skådespeleri handlar ju om att mötas, att lyssna på varandra och svara på vad den andre säger. I dag finns det för många människor som längtar efter att bli sedda snarare än att de längtar efter att spela teater.

Anna: Hur ser ni på framtiden? Kommer ni att fortsätta jobba som skådespelare?

Malin: Jag kan inte se mig själv göra något annat, men sen vet jag ju inte vad framtiden har att bjuda.

Malena. Jag fortsätter så länge det är värt det…så länge glädjen i yrket väger tyngre än svårigheterna.

Malin: Men jag tvivlar jätteofta…

Malena: Blir tvivlen för stora kan man alltid göra något annat och det tycker jag är häftigt…man kan alltid öppna handelsträdgård. Jag tror absolut på lusten som grund för allt konstnärligt skapande – inte nån jävla ångest. Så länge lusten finns går det att göra något bra. Om den en dag försvinner antar jag att den finns för något annat.

Anna: Har ni några tips att ge till unga människor som vill bli skådespelare?

Malin: Det handlar om jobb, om stenhårt jobb. Man ska fråga sig om man är beredd att jobba som sjutton. Är man inte det så räcker det inte. Det finns ingenting som heter att man är begåvad och att man kommer in på scenskolan på sin begåvning. Man kan vara begåvad, men om man inte jobbar som en galning kommer man inte in. Och en del av begåvningen kan vara att man är beredd att jobba. Det handlar om lusten att arbeta. Och ibland får man arbeta också när man inte har lust.

Malena: Den som verkligen vill bli skådespelare ska skaffa sig en gedigen utbildning. Sen var man gör det eller hur man gör det – det får vara upp till vad som passar en. Men att skaffa sig en gedigen utbildning, det tror jag är jätteviktigt.

Malin är trött på den öga-för-öga, tand-för-tand-debatt som hon tycker har förts på senare tid i tidningar som exempelvis GT (Göteborgs-Tidningen).
– Visst finns det killar som förtrycker och våldtar, men de allra flesta är fina människor. Vi får inte trycka ner killarna i skiten! säger hon med eftertryck.
Enligt Malin är samhällets mansideal precis lika snedvridna som kvinnoidealen.
– I media och på teaterscenen stöter man hela tiden på den där karlakarlen som presterar massor och går över lik för att komma dit han vill, beskriver hon. Idén till Bhopas nya pjäs föddes ur ilskan efter tidningsläsningen. Malin ville berätta en historia som nyanserar mansbilden i stället för att fokusera på kvinnorna. Med hennes tankar som utgångspunkt skrev dramatikern Mats Kjelbye pjäsen Marsipanmage, som hade premiär på Bhopa den 22 mars. Titeln Marsipanmage kan läsas på flera vis, till exempel som motsatsen till tvättbrädemage. Mats håller med Malin om att det saknas bra, manliga förebilder i media idag.
– Framförallt saknas de mjuka killarna. Jag vill ta fram dem. Att vara snäll får ofta betyda samma sak som att vara korkad. Men snällhet är något icke-egoistiskt. Varför ska det vara dumt? undrar han.

Novell utgångsläget
Han började med att skriva en novell på 10 – 12 sidor som utgångspunkt för pjäsen. Här föddes karaktärerna: fyra killar som flyttar in i ett gammalt hus på landet. De är helt vanliga människor som var och en brottas med sina problem. En är höjdrädd byggnadsarbetare, en är bibliotekarie med kärleksproblem, en gillar att gå i klänning och en har blivit lämnad av sin fru.
– Jag plockade lite från mig själv och lite från olika människor jag har träffat. Det kändes bra att en av killarna var äldre, så att det blev personer mellan 19 och 50 år, tycker Mats. Pjäsen skildrar vad som händer när en tjej flyttar in som femte medlem i kollektivet. Det var svårt att utforma hennes karaktär som enda tjejen i en genuspjäs, tycker Mats.
– Hur jag än gjorde skulle jag få feministerna efter mig, resonerade jag. Till slut fick jag tänka bort att hon var tjej och koncentrera mig på att skapa en människa, säger Mats.

Manliga sexhistorier ur nytt perspektiv
Bhopas ensemble har haft kontakt med en mansgrupp under arbetet med pjäsen.
– De bildade sin grupp eftersom de saknade ett forum där de kunde prata om saker som berör dem. Killar pratar oftast med sin tjej och kanske med en enda vän. Tjejer har ett helt nätverk som de kan ringa och gråta för, säger Malin. I pjäsen finns en scen som hon tycker bryter det mönstret.
– Rollfigurerna pratar om sina sexuella erfarenheter. I stället för att skrodera över bragder, vågar de berätta om taffliga eskapader som inte blev så lyckade. Det är väldigt befriande att se killar våga erkänna det, tycker Malin.
HAR NI HAFT NÅGRA ANDRA PJÄSER, FILMER ELLER BÖCKER I ÅTANKE NÄR NI JOBBAT MED MARSIPANMAGE?
– Jag minns när jag i tonåren såg filmen Döda poeters sällskap, en film där killar pratar om annat än bara fotboll. Det var en aha-upplevelse för mig, säger Mats.
– Jag tänker på boken ”Om en pojke” av Nick Hornby. Där finns en värme i relationen mellan en vuxen man och en liten kille som jag tycker man kan hitta i Marsipanmage, säger Malin.

Första egna regijobbet
Bhopas förra uppsättning, Horisonten är här, var också den skriven av Mats Kjelbye. Den gången regisserade Malin tillsammans med Alexander Öberg som numera jobbar på Backa Teater. Marsipanmage är det första Malin regisserar helt på egen hand.
– Först var det nervöst men nu är jag mest glad och stolt över skådespelarna. Vi får se hur det känns när recensenterna hackat sönder det och spottat ut det…! Men oavsett det så är det rena guldläget att kunna få sina tankar realiserade av en dramatiker på det här sättet.