Dansk teaterbåt gästar Malmö

MALMÖ. Danska teatersällskapet Bådteatret från Köpenhamn har gett sig ut på turné och lägger till vid Hjälmarekajen i Malmö 18-21 maj. De två första dagarna spelas på kvällstid pjäsen ”I morgen og i morgen” för ungdomar och vuxna. I pjäsen, som bygger på Shakespeares tragedi Macbeth och som utlovas innehålla mycket musik, skildras ett par unga, förälskade människor som agerar utan att varken tänka på morgondagen eller på andra.
För de yngre spelas 20 och 21 maj barnföreställningen ”Se mig!” – en clownföreställning utan ord för barn mellan fyra och tio år.

Zandén tillbaka som skådespelare

MALMÖ. Förre teaterchefen Philip Zandén har själv en av rollerna i höstens första premiär för Malmö Dramatiska Teater. I övrigt bjuder repertoaren på tre världspremiärer och en kulturfestival för barn.

Malmö Dramatiska Teater öppnar spelåret 2000/2001 på den klassiska scenen Hipp med Ibsens Samhällets stöttepelare, en pjäs om små och stora lögner som får premiär 15 september och som i en av rollerna har teaterns förre chef Philip Zandén.
Hjalmar Bergmans komediklassiker Swedenhielms får premiär på den mindre scenen Intiman 22 september. Där får vi se en av Malmöpublikens favoritskådespelare Kenneth Milldoff.
När hösten satt in som värst i november lockar teatern med den för Öresundsregionen specialskrivna Animals in paradise som får sin världspremiär på Hipp.

Försoningens bro är en pjäs skriven av den brittiske dramatikern Howard Barker och handlar om de två folken på var sin sida om ett vatten som bygger en försoningens bro. Uppsättningen är ett samarbete med Det Kongelige Teater i Köpenhamn och Kulturbro 2000 och i rollerna ses både svenska och danska skådespelare. Pjäsen kommer att flyttas till Köpenhamn när den spelats färdigt i Malmö.
Ännu en världspremiär, 26 januari nästa år, bjuds med Oscar Wildes Dorian Grays porträtt som får unge Johan Widerberg i titelrollen.

Ovanlig biljettbokning

KÖPENHAMN. Direktör Niels-Bo Valbro på Det Ny Teater i Köpenhamn fick härförleden ett ovanligt e-brev. Det kom från en äldre kvinna i Wisconsin, USA, som hade läst att teatern ska sätta upp musikalen Fantomen på operan. Amerikanskan ville gärna försäkra sig om biljetter till premiären eftersom hon sett musikalen på alla ställen i världen där den spelats. Hittills har hon bevistat nära 100 uppsättningar.
Kvinnan har nu fått två biljetter till musikalen som har dansk premiär i september.
Musiken till Fantomen på operan har skrivits av Andrew Lloyd Webber. Musikalen har setts av 60 miljoner personer sedan världspremiären 1986.

Ystadsoperan får 90 000 kronor till opera

LANDSKRONA. Kultur Skåne har gett Ystadoperan 90 000 kronor till uppsättningen av Verdis opera Il Trovatore (Trubaduren). Operan har inte spelats i Sverige på 20 år.
I projektet ingår fyra solister, en dirigent och en orkester på 36 personer och föreställningar blir det 18 till 22 juli.
Kultur Skåne skjuter också till 60 000 kronor för projektet Clownfest Sydväst. Det sker i samverkan med bland andra Helsingborgs stad, Landskrona och Hässleholms kommuner och syftar till att ge förskola, skola och allmänhet ett brett utbud av clownföreställningar, seminarier och fortbildningar.

Fallfärdig opera rustas upp

TYSKLAND. Operahuset i Berlin vid Unter den Linden måste renoveras. Kostnaderna uppskattas till mer än 400 miljoner kronor. Teaterchefen har undersökt byggnaden och hävdar att den är i så dåligt skick att den är farlig. Berlinoperan öppnades 1742. Fredrik den Store var med och gjorde ritningarna.

Intervju med Bergman till Cannes

STOCKHOLM. Det är klart med ännu ett svenskt tillskott till årets filmfestival i Cannes: Malou von Sivers tv-intervju med Ingmar Bergman och Erland Josephson.
Den i Sverige mycket uppmärksammade intervjun, som visades i TV 4 för ett par veckor sedan, har blivit uttagen till att visas inom den prestigefyllda sidosektion som kallas ”la quinzaine des réalisateurs”.
Intervjun är redan omskriven i utländska media, inte minst tack vare Bergmans uttalanden om sina planer på självmord efter hustruns död.
Intervjun gör i Cannes sällskap med bland andra Liv Ullmanns film Trolösa, med manus av just Bergman, och Roy Anderssons Sånger från andra våningen.

Ny chef för danska radioteatern

KÖPENHAMN. Mikkel Harder Munck-Hansen heter den nya chefen för danska radioteatern. Han är 32 år och tillträder sin tjänst 1 juni, enligt besked från Danmarks Radio på tisdagen.
Mikkel Harder Muck-Hansen har i sex år varit konstnärlig ledare för teatern Kaleidoskop på Nörrebro i Köpenhamn. Han har teaterutbildat sig i London och Paris och har förutom i Danmark satt upp skådespel i Finland och Tyskland.

Lars in de Betou x 4

Under två helger framöver sänder Radioteatern fyra pjäser som skrivits och regisserats av Lars in de Betou.
Den 6 maj sänds en repris av ”I dom ödsligaste vatten” från 1992, som han skrivit tillsammans med Lars-Olof Lampers. Där får vi möta ett gäng unga killar som åker till Nordkap med höga förväntningar och den 13 maj får vi träffa samma killar igen i Radioteaterpremiären ”Albinoregnbågen”. Men nu har killarna blivit medelålders och har helt andra livssituationer.
”Kärleken i öknen” och ”Kärleken och skammen” är två relationsdramer där Lars in de Betou även är med och spelar. Han spelar mot Irma Schultz i de båda pjäserna, som hade premiär 1998. De sänds 7 respektive 14 maj. ”Kärleken och skammen” spelades även på Nya Pistolteatern hösten 1998 med samma skådespelare.

Döden i Venedig

P2 satsar stort på Italiens musikliv under maj månad. Under fyra lördagkvällar får vi följa med Tom Sandberg till operahusen i Genua, Bologna, Cagliari och Neapel. Där intervjuar han operachefer och andra personer med anknytning till teatrar och musikliv i de olika städerna.
Nu på lördag besöker han Genua och Teatro Carlo Felice. Därifrån presenterar han Benjamin Brittens opera ”Döden i Venedig”. Denna föreställning, som är en inspelning från 20 november 1999, dirigeras av Bruno Bartoletti och vi får också höra en intervju med honom i programmet.

Slutproduktioner – början på karriären

Den 27 april hade Teaterhögskolan i Stockholm en något försenad premiär på Tennesse Williams Linje Lusta i regi av Christian Tomner. Huvudrollerna Blanche, Stella och Stanley spelas av tre sista årselever.
Flera av de skådespelare som fick sin utbildning vid Dramatens elevskola (sedan många decennier nedlagd), har berättat om hur lärorikt och inspirerande de var att redan som elev få vara med i föreställningarna på Dramaten. Jag träffade Hanna Löfqvist, en av de förstaårselever som medverkar i Linje Lusta, för att höra hur hon ser på att elever ur årskurs ett får möjlighet att delta i fyrornas slutproduktioner och om det är tradition på skolan.
-Skolan brukar vanligtvis ta in skådespelare utifrån i stället, berättar Hanna. När det gäller den här föreställningen var det Christian Tomner som tog initiativet till att låta några av ettorna medverka.
Uttagningen gick till så att Christian Tomner informerade klassen om uppsättningen och frågade vilka som var intresserade av att spela någon av de tre mindre rollerna. Alla utom två var intresserade och den här gången var Hanna en av dem som fick chansen att vara med.

Bra med tidig uppvisning
Repetitionerna pågick i två månader och jag frågar Hanna hur det har påverkat det övriga skolarbetet.
-Det har varit både jobbigt och kul. Vi har repeterat två kvällar i veckan fram till nu, då vi har börjat repetera varje kväll eftersom det snart är premiär. Den ordinarie undervisningen pågår dagtid parallellt, så det är klart att det blir lite mycket. Sista veckan före premiären ska vi, som tur är, få ledigt vissa lektioner för att kunna repetera även dagtid. Det som är roligt är att få vara med i en så bra pjäs som ”Linje Lusta” och att få jobba med en så duktig regissör som Christian Tomner. Och så är det kul att se hur fyrorna jobbar. Man ser liksom vad det kan bli av en själv… dessutom går det inte att komma ifrån att det känns som ett stort plus att få ”visa upp sig” i ett så tidigt skede i utbildningen, säger Hanna med ett leende.
Att många potentiella arbetsgivare kommer och ser fyrornas slutuppsättningar är ju ett välkänt faktum.

Mer samarbete efterlyses
Hanna tycker att det vore jättebra om det kunde bli vanligare på skolan att ettorna får medverka i fyrornas slutuppsättningar och att det överhuvudtaget borde samarbetas mer mellan de olika årskurserna. Som det är nu har ettorna inget direkt samarbete varken med tvåorna eller treorna och det tycker Hanna är synd eftersom hon tror att klasserna skulle kunna ha en hel del att lära av varandra.

Bitter rollfigur
Linje Lusta utspelar sig i femtiotalets New Orleans och Christian Tomner har, enligt Hanna, valt att göra en tidstypisk uppsättning vad gäller kläder musik och scenografi. Mycket härliga femtiotalskläder, frisyrer och femtiotalsjazz utlovas. Hanna spelar Eunice, väninna till Stella i vars lägenhet hela pjäsen utspelar sig. Det är till Stella och hennes man Stanley som Stellas syster Blanche en dag kommer på besök och sätter saker och ting i gungning…
Hanna beskriver sin rollkaraktär som bitter, barnlös och kärlekslängtande; ”Eunice vill att alla andra ska få lida lika mycket som hon själv gör”, som Hanna uttrycker det.

Queer på teatern

Vad händer när den stilige älskaren som passionerat åtrår hjältinnan på scenen i själva verket är en kvinna? Jo, en minst sagt queer situation uppstår – en situation som stör den vanliga, heterosexuella normen. Queer kallas inom parentes den som inte kan eller vill identifiera sig med den ”normala” heterosexualiteten. Både personer och företeelser kan vara queera. Allt som avviker från ”det normala” sexuella begäret kan vara queer. Om sådana sceniska ögonblick, lesbisk kultur och dess uttryck i teater- och operakonsten skriver Tiina Rosenberg, lektor vid Stockholms universitet, i sin utförliga och högintressanta bok Byxbegär.
Titeln är relevant, för det är verkligen begär det rör sig om. Begäret som alstras mellan älskaren (som är en kvinna), hjältinnan och publiken visar att den heterosexuella formen, som Tiina Rosenberg kallar den allmänna, heterosexuella normen, inte alls är så självklar som många tror. Fortfarande betraktas den queera som ett hot, som någon som kan (för)störa den heterosexuella shablonen.
Men trots detta har den heterosexuella kulturen tydliga beröringspunkter med en queer kultur. Se bara på dragshowerna som idag, när Christer Lindwarv och Babsan sitter i TV-sofforna och myser, inte alls är särskilt subversiva. Och inte heller var det enbart de som betraktar sig själva som queera som röstade fram transsexuella Dana International i shlagerfestivalen.
Ännu är dock sexuellt begär utanför den heterosexuella matrisen fortfarande anstötligt för många. Att klä ut sig i det andra könets kläder fördöms som en styggelse redan i femte moseboken.
Vad är det då som får Shakespeare, Mozart, Strauss och andra att leka med könsbyten på scenen? Virginia Woolf säger någonstans: du bär inte dina kläder, utan kläderna bär dig. Och faktum är att när kvinnor inom den västerländska teatern drar på sig manskläder händer det någonting dramatiskt. Det visar sig, enligt Tiina Rosenberg, att de alltid vinner någonting på det i pjäsen. De blir subjekt som plötsligt tar kontroll över sina egna öden. De kan med ens röra sig i världen, bland män och kvinnor, fritt och dristigt. En kvinna som bär manskläder på scenen avslöjar tydligt könsrollen som en konstruktion, och hur det homosexuella fungerar både som hot och lockelse även för heterosexuella, vilket i sin tur visar att heterosexualiteten i själva verket är en relativt instabil institution.
Allt detta tydliggör Tiina Rosenberg när hon gör sin vandring genom teaterhistoriens byxroller. Hon går från Rosalind i Shakespeares Som ni vill ha det, Cherubin i Figaros bröllop av Mozart, via Octavian i Rosenkavaljeren av Richard Strauss och Mr Solares i pjäsen I lusthuset som Suzanne Osten satte upp på Unga Klara 1988, ända fram till dagens USA. Hos den lesbiska teatergruppen Split Britches gestaltar paret Peggy Shaw och Louis Weaver en butch/femme-konstellation i en uppsättning av Tennessee Williams Linje Lusta.
Ett butch/femme-par är en maskulin och en feminin lesbisk kvinna som inte är en kopia av ett heterosexuellt par i första hand, utan snarare, enligt Rosenberg, en kolonialisering av könsrollerna. I vad jag betraktar som bokens intressantaste kapitel går Rosenberg mycket noga in på vad denna butch/femme-konstellation gör av ett verk som Linje Lusta. En oändlig spegeleffekt uppstår, som glider in och ut i privat och sceniskt: en butchkvinna spelar Marlon Brando som spelar Stanley och så vidare …
Trots att tonen i Byxbegär ibland riskerar att kantra i det alltför akademiska, tror jag att det något torra språket ändå är på sin plats. För det här är viktiga och inga lätta saker. Skillnaden mellan kön och genus har nog många klart för sig vid det här laget, men att försöka reda ut det transvestitiska begäret, och sätta fingret på det queera i den heterosexuella kulturhistorien är ett komplicerat arbete.

Operasångaren Kim Borg död

HELSINGFORS. Operaartisten och professorn Kim Borg avled på fredagen på sitt sommarställe i närheten av Köpenhamn vid 80 års ålder. Borg var en av Finlands mest framgångsrika operasångare.
Under sin långa karriär var han anställd eller gav konserter vid Kungliga teatern i Stockholm, statsoperorna i Hamburg och Wien, Metropolitan i New York och Bolsjojteatern i Moskva.

Borgs starka inlevelse och djupa röst kom till sin rätt i stora basroller, till exempel som Boris Godunov, men också i vissa barytonroller, bland dem titelrollen i Jevgenij Onegin.
Tillsammans med Martti Talvela var Kim Borg med om att ge operafestivalen i Nyslott nytt ett uppsving.
Han var därtill uppskattad som pedagog.

Dansens Dag över hela Sverige

STOCKHOLM. Dansens Dag firades på lördagen vid ett 40-tal orter runt Sverige, föranledd av Internationella Dansdagen 29 april. Det var tredje året dansen firades nationellt, i år genom ett hundratal föreställningar och andra arrangemang. Initiativet kommer från Svensk Danskommitté, bildad inom Svensk Teaterunion/Svenska ITI.
I Stockholm framträdde bland andra studenter från Danshögskolan på flera offentliga platser och scenföreställningar gavs vid Operan, Moderna Dansteatern, Dramaten och Balettakademiens scen. Göteborgarna fick chansen att se ett 40-tal frilansare och koreografer när Dans i Väst inbjöd till Ärlegården och i Helsingborg gavs Orfeo på stadsteatern i ett gästspel av MBT Dansteater från Århus.

Biljettpengar förlorade i teaterkonkurs

STOCKHOLM. Den som köpt biljett till någon av de föreställningar som ställdes in när teatern Göta Lejon i Stockholm gick i konkurs kommer troligen inte få sina pengar tillbaka. Det uppger Sveriges Radio Stockholm.
Det var i februari i år som bolagen bakom Göta Lejon försattes i konkurs. Skälet till konkursen var att föreställningarna av musikalen Annie och operetten Vita Hästen inte gick tillräckligt bra.
Bolagen som stod bakom Göta Lejons produktioner har tillsammans 15 miljoner i skulder till skådespelare, anställda och skattemyndigheten. Konkursförvaltaren säger till Sveriges Radio Stockholm att det inte finns några pengar att återköpa sålda biljetter för.

Schwabs spöklika Berlinrenässans

Det har varit tyst om Werner Schwab i Berlin de sista åren. Den Österrikiske dramatikens allt för tidigt bortgångne ”enfant terrible” föll i glömska i mitten av nittiotalet. Annat var det i början av decenniet då ärevördiga Berliner Ensemble under ledning av Heiner Müller tog sig an den unge bildstormarens verk. Men i mars i år sattes Scwabs ”Volkvernichtung – oder Meine Leber ist sinnlos” (Folkmord – eller min lever är meningslös) på nytt upp i Berlin, den här gången på stadens mest etablerade skandalscen: Volksbühne. Handlingen är förlagd till ett flerfamiljshus ägt av den nazistiska Fru Grollmeyer. Det bebos av ett tvärsnitt av Österrike på vilka Schwab låter anställa en sjudundrande massaker. Det är en sann anatomisk teater à la Post-Artoud. Släkt i rad nedstigande led till en Goya eller en Francis Bacon vältrar sig Schwab i kristen kadaverkult. Ingen dramatiker i modern tid har varit så besatt av blod, skelett, knotor, ben, inälvor och förruttnelseprocesser. Schwab är det Österrikiska likets obducent. Borgaren framstår som ett biedermeierskt rovdjur, katolicism är detsamma som kannibalism, hela det österrikiska samhället sprättas upp och förtärs till ett ackompanjemang av böner, slapsticks och monologer.

Schwabs klärvoajans
Schwab, som skrev sin pjäs medan SS-kapten Kurt Waldheim fortfarande var landets president (1986-1993), kallade själv sitt stycke för en ”radikalkomedi” eller ett ”fekaliedrama”. Nu, tio år senare, sitter högerextremisten Jörg Haider i samma lands regering, och stycket har fått en ny aktualitet. ”Fenomenet Haider är en produkt av felslagen upplysning”, skrev Schwab om sin landsman kort före sin död, ”vilken traditionellt bedrivs till vänster om den politiska mittfåran, en produkt av svagheten hos den österrikiska socialdemokratin och den österrikiska intelligensian – i den mån den existerar. Haider är ingen egenprodukt, han är ett följdfenomen.”

Högaktuell uppsättning imploderar
Det är alltså ingen tillfällighet att den unge regissören Thomas Bischoff har tagit sig an Schwabs massaker på det Österrikiska kälkborgerskapet. Splatterpartierna har tonats ner eller bytts ut mot symboliska tablåer, ensemblen plockar ett par dagspolitiska poäng, orden ”neger”, ”invandrare” och ”utrotning” får onekligen en uppdaterad och kuslig klang när pjäsens protagonister hämningslöst ger luft åt främlingsfientlighet. Synd bara att föreställningen är lika död som det österrikiska liket. Schwabs bisarra humor lyckas man bara förmedla glimtvis, och ironiskt nog blott när man vågar spela direkt på texten, som i sig har en närmast perfekt andning. Istället spelar man på en haltande undertext, långsamheten hyllas in absurdum, och Volksbühnes stora scen blir ödslig och tömd på mening. Då hjälper inte ens Uta Kalas suggestiva scenografi eller Wolfgang Urzendowskys kongenialt biedermeierska kitschmusik Det är långtifrån Schwabs bitvis geniala text, och långtifrån vad som kan ske på Volksbühne med en Castorf eller Marthaler i högform.

Billigt att se misslyckade pjäser
Så vad gör istället Volksbühne-besökaren? Han njuter naturligtvis av stadens bäst bevarade funkisbyggnad, förlagd vid Rosa Luxemburg Platz (före detta Horst Wessel Platz!). Han lämnar parkettplatsen innan pjäsen är slut, beundrar stadens största taklampor i den nya saklighetens stil, känner lukten av folkets hus (faktiskt identisk med den i Sverige), lukten av socialistiska avloppsrör som ännu inte hunnit bytas ut, betraktar den enorma stuckaturen med pilgrimssnäckor i taket, foajén på andra våningen som skulle passa perfekt för en filminspelning av ett nazistiskt cocktailparty med Zarah Leander som kvällens hedersgäst (uppträdde hon någonsin här?). Och till sist uppsöker han kantinen vid teaterns baksida där man från teveskärmar kan följa slutdramat av den misslyckade Schwabinsceneringen. Det är heller inte illa. Man klarar av ett misslyckat teaterbesök i Berlin på ett annat sätt än i Sverige eftersom en biljett sällan kostar över hundra kronor, och eftersom teaterkantinorna är stadens billigaste krogar och dessutom öppna för alla som hittar dit. Det ligger något djupt demokratiskt i denna stads teaterkultur: alla har råd att se en misslyckad pjäs.

Helsingborgs Stadsteaters nya repertoar

HELSINGBORG. Ett uppmärksammat mord och en känd kvinnokarl har inspirerat till två av pjäserna på Helsingborgs stadsteater kommande säsong.

Det dokumentära dramat Kode blir öppningspjäsen när Helsingborgs stadsteater i september slår upp dörrarna för säsongen. Kode handlar om mordet på 14-årige John Hron i Kode norr om Göteborg som 1995 mördades av två äldre pojkar med nazistsympatier. Pjäsen, som spelas på Lillan, är skriven av Bengt Ohlsson och bygger helt på förhörs- och andra protokoll från polisens förundersökning.
På Storan öppnar säsongen med Henrik Ibsens pjäs Gengångare, i regi av Christian Tomner. Den kvinnliga huvudrollen som Fru Alving spelas av Viveka Seldahl.
I februari är det på Stadsteatern premiär på Djävla karl – en humoristisk enmanspjäs om August Strindberg och hans kvinnor – som innehåller många musikinslag. För manus står Agneta Elers-Jarleman och för musiken svarar Gunnar Edander. Skådespelare är Lars Wiik.
Övriga pjäser är Amadeus av Peter Shaffer samt Shang-A-Lang av Catherine Johnson som båda spelas på Storan. På Lillan ges också Wolf Lullaby av Hilary Bell och Snart kommer tiden av Line Knutzon.

Stålne ny rektor för Operahögskolan

STOCKHOLM. Regeringen utsåg på torsdagen Björn W Stålne till ny rektor för Operahögskolan i Stockholm.
Stålne är musikdirektör, utbildad kyrkomusiker och sedan 1971 verksam inom Sveriges Radio. Fem år på 1980-talet var han chef för Musikradion och sedan 1989 har han arbetat som musikjournalist i P2 från Växjö.

Les Misérables till Malmö

MALMÖ. Musikalen Les Misérables har premiär 30 november på Malmö Musikteater. Uppsättningen blir ett samarbete med Göteborgsoperan, som hade premiär på produktionen den 22 april.
Regisörren Vernon Mound, scenografen Tim Hatley och koreografen Anthula Papadakis kommer att stå bakom båda uppsättningarna.
I rollistan i Malmöuppsättningen finns bland andra Jan Kyhle, Helen Sjöholm och Marianne Mörck.
Les Misérables bygger på en roman av Victor Hugo. Musikalen har skapats av Alan Boublil och Claude-Michel Schönberg.

Broadwayproducenten David Merrick har avlidit

USA. David Merrick, troligen den bäste och mest framgångsrike producenten någonsin på Broadway, har avlidit i sömnen på ett vilohem i London, meddelar hans talesman. Merrick blev 88 år och satt i rullstol efter ett slaganfall 1983. Under sina sex verksamma decennier producerade han ett hundratal pjäser och musikaler, exempelvis Hello, Dolly!, Se dig om i vrede, Stoppa världen, jag vill kliva av, Kaktusblomman, Irma La Douce och Oliver. Han föddes 1912 i St Louis som David Margulois och studerade juridik innan han kastade sig i teatervärldens våld. Sex gånger gifte han sig och blev känd även för andra excentriska tilltag; som när hans uppsättning Fanny fick nedgörande recensioner. Då fann han privatpersoner med samma namn som de ledande kritikerna och lät dem formulera jublande beröm för Fanny, vilket publicerades under deras namn i reklamen. Den 3 maj kommer ljusen i Broadways foajéer att vara halvt släckta till Merricks ära.

Nyinrättade priser till kulturella skåningar

MALMÖ. Fyra skåningar har fått var sitt kulturstipendium om 50 000 kronor från Sparbanksstiftelsen Skåne.

Litteraturstipendiet går till författaren Jonas Berg. Han har bland annat publicerat de två romanerna Jag kan lova dig att det aldrig blir som i filmerna du älskar och Alltid denna förbannade jakt.
Sångerskan, musikern, arrangören och komponisten Almaz Yebio får musikstipendiet. Hon undervisar vid Musikhögskolan i Malmö, deltar i flera olika musikgrupper samt har egen jazzkvartett och gospelkör.
Konstnären Robert Moreau får konststipendiet för sitt ”experimentfulla konstnärskap i takt med tiden, med respekt för traditionen och stolt framåtblickande”.
Stipendiet inom teater/dans/film tilldelas skådespelerskan Cecilia Lindqvist, främst för hennes tolkning av den unge mannen Leif i Teater Blås föreställning Peep.
Stipendierna delades ut i samband med Sparbanksstiftelsens årsstämma på onsdagen. Enligt ett beslut i stiftelsen ska de fyra kulturstipendierna delas ut årligen med början i år.
I årets jury återfanns bland andra Malmö musikteaters förre chef Philip Zandén, konsthallschef Cecilia Nelson, gallerist Bengt Adlers och Skånes Dansteaters vd Lena Josefsson.