Nummer

Under en eftermiddag på Pyramidscenen, vid sidan av det det mest högljudda festivalkaoset, bildade fem artister en stege från Spoken word till modern hiphop: Jan Jönsson, Micke Alonzo, Phonetik, Mobbade barn med automatvapen samt Eye-N-I och Profilen.
Hiphopparna avgick stort med publiksegern, men de som vek en halvtimme åt Jan Jönssons fascinerande berättelse om sin uppsättning av I väntan på Godot på San Quentin-fängelset i USA, fick också stor lön för mödan.

Olyckligt scenbyte
Det var meningen att alla skulle uppträda på samma scen, men ljudanläggningen räckte inte för hiphopparna. De flyttade till en större tältscen ett stycke därifrån och därmed bröts det tydliga sambandet mellan artisterna. Satsningen delades upp i två delar som publiken nog hade svårt att uppfatta som en helhet.
Jam-ansvarige Anders Wendin och Micke Pettersson från festivalarrangören Rockparty är ändå nöjda.
– Det var första gången vi gjorde något sånt här. Jag tycker det fungerade asbra, säger Micke Pettersson.
Fast Anders Wendin medger att en del av poängen gick förlorad i och med scenbytet.
– Jag tror att det hade blivit mer lössläppt på den första scenen som stod utomhus. Vid tältscenen blev det mer som en vanlig rockkonsert.

Självklara artister
Det var inte svårt att välja vilka artister som skulle vara med, när Jam och Rockparty väl hade bestämt sig för att samla olika representanter för det talade ordet som scenkonst.
– Micke Alonzo knyter genom sin bakgrund ihop musik och Spoken word på ett bra sätt (han spelade i punkbanden KSMB och Stockholms Negrer innan han började jobba mot rasism och orättvisor, red:s anm.) och Janne Jönsson är en av de bästa Spoken word-artister jag hört. När Phonetik går igång och rappar utan manus skapar han ett eget element av scenkonst, Mobbade barn med automatvapen har hög nivå på lyriken, Profilen är en riktig pionjär och Eye-N-I är Sveriges bästa MC, tycker Anders Wendin.

Spoken word-turné i höst
Ännu är det för tidigt att säga om Jam och Rockparty kommer att samarbeta nästa år också. Men Micke Pettersson hoppas det.
– Det finns saker man kan göra ännu bättre, som presentationen – att det framgår tydligare hur artisterna hänger ihop – och att man bokar större akter.
I så fall får Jam-folket tillfälle att repetera i höst, då man tillsammans med bokningsbolaget Luger och tidskriften Ordfront sätter ihop en Spoken word-turné. Om allt går enligt planerna ska fem artister i tur och ordning uppträda i fem svenska städer: Stockholm, Göteborg, Lund, Umeå och Uppsala.

Potlatch : så heter det begrepp som på Chinookett innebär riten att ge gåvor till varandra (Chinookett är ett uråldrigt språk för vissa indianstammar på nordamerikas nord-östra kust). Det är också det vittomspännande och originella tema som Mathilde Monnier, ansvarig för Centre National Chroégraphique des Ursulines, ett av Frankrikes största center för samtida dans, har valt för årets internationella dansfestival i Montpellier. Fram till den 24 juni kommer dans- och teaterföreställningar, installationer, filmvisningar och debatter med anknytning till gåvogivandet att äga rum dygnet runt i den gamla klosterbyggnaden mitt i staden.

Koerografer och filosofer
Potlatch – dérives, det vill säga gåvogivandet i alla dess avvikelser, utgör ett företag som både har en konstnärlig och en politisk bärkraft: i begreppet ” potlatch ” utgör nämligen kärnpunkten det faktum att gåvan aldrig har ett marknadsmässigt, kommersiellt värde, utan utgör en gest med vilken man knyter ett band mellan givare och mottagare. Det trettiotal inbjudna artister som här kommer att ge sin tolkning av temat kommer från alla horisonter: koreografer, givetvis, med bland annat Jéröme Bel, Susan Buirge, Bernardo Montet och Ko Murobushi, regissörer som Julie Brochen och Marc Baylet, men också konstnärer som Jan Fabre, grafisten Pippo Lionni, kompositören Louis Sclavis, psykoanaytikern Claude Rabant, filosofen Philippe Lacoue-Labarthe, och andra antropologer, fotografer, scenografer, advokater och filmregissörer.

Organ som gåva
De teman som anknyter till Potlatch är lika många och varierande: här kommer att finnas till exempel frågeställningar kring gåva och skuld, organ- och blodgivning, bröllopspresenter och erhållande av nationalitet och uppehållstillstånd, ge liv och död, samt traditionen i Burkina Faso att ge bort barn…

Gratis evenemang
Potlatch-dérives är en fyra dagar lång invit att fundera kring vad vi ger och vad vi får, hur vi mottar och använder oss av det som andra människor är i stånd att skänka oss. Och allt är förstås alldeles gratis…

För den som inte kan bjuda sig själv på en resa till Montpellier kan hela evenemanget följas via nedanstående länk.

Mina efterforskningar leder mig in i ett soligt kök i en undanskymd del av Södermalm. Vid köksbordet väntar Mario Torres och Coralissa Gines på mig. Han har varit med i Stomp i fem år och hon i fyra och ett halvt. De hälsar så avspänt att det snarare känns som om de är två unga amerikaner på semester än stjärnor i en världsberömd show. Men när vi börjar tala om vad Stomp är, går det inte att ta miste på att de är mycket engagerade i föreställningen.

Från Brightons gator
Mario berättar om de engelska gatumusikerna Steve McNicholas och Luke Cresswell som i början av åttiotalet hade ett band med det originella namnet Pookiesnackenburger. ”Steve var komiker, kompositör och musiker och Luke trummis. De brukade gå ner till torget i Brighton och spela för dem som passerade förbi.”

Han använder ordet Busker om Steve och Luke. Busker är en engelsk benämning på den typ av gatuartist som ni kanske minns från Vattenfestivalen i Stockholm. De som spelade, jonglerade eller gjorde akrobatiska konststycken samtidigt som de förde en livlig dialog med publiken. De brukade avsluta sina uppträdanden med att skicka runt en hatt att lägga pengar i eftersom de inte fick något gage.

Tillsammans med sina vänner bildade Luke och Steve gruppen Yes/No People och utvecklade en egen form av gatumusikteater, en blandning av rytm, komedi, teater och rörelse. Det var nu de typiska Stompnumren med kvastar, avfallstunnor och andra vardagsföremål började ta form. Gruppen blev känd för en större publik 1986 genom ölreklamfilmen ”Bins”. Därefter rullade det på i allt snabbare takt med olika mer eller mindre spektakulära evenemang och filminspelningar fram till det stora genombrottet med föreställningen Stomp på Edinburgh Festivalen i augusti 1991.

De ”vann” Edinburgh Festivalen, säger Coralissa stolt. Men hon hinner knappt säga Edinburgh förrän Mario korrigerar hennes uttal. Hon ignorerar honom, upprepar ”Ja, den. De vann den!” och brister ut i skratt. Jag får en déjà vu upplevelse för det är samma snabba, vassa humor som i föreställningen jag såg kvällen innan och jag undrar om det är de som påverkats av rollerna eller tvärt om.

Ut i världen
Framgången under Edinburgh Festivalen ledde till att Luke och Steve blev inbjudna att framföra Stomp på teatrar och festivaler över hela världen och 1994 kom de till Orpheum Theatre i New York. Coralissa berättar att föreställningen blev så framgångsrik att man bestämde sig för att stanna kvar på Orpheum Theatre. ”De anställde en grupp amerikaner som fick göra New York föreställningen så att de själva skulle kunna fortsätta att turnera”. Men det räckte inte med ett extra kompani. Under de fem åren växte Stomp till vansinne! Idag består Stomp av fem turnékompanier som reser jorden runt med sina kvastar och soptunnor. Ett kompani uppträder fortfarande på teatern i New York som har blivit en bas dit artister kommer för att få engagemang, träna och uppträda innan de åker ut på turné.

Det märks att Coralissa är glad men också förundrad över hur stort Stomp blivit och jag frågar om inte framgången kan vara ett hot mot Stomps originalitet. Mina ord får dem att bli så engagerade att de talar i mun på varandra. Mario håller visserligen med om att allting som håller på tillräckligt länge riskerar att bli utslätat. ”Men så länge som Luke och Steve är så involverade som de är idag finns det ingen risk att det skall hända med Stomp.” Coralissa tillägger att Luke och Steve älskar föreställningen. ”Om den någonsin blir för stor och de inte kan kontrollera vad som sker kommer de att lägga ner den. De kommer inte att sälja ut den och låta den bli kommersiell.”

Klonat kompani
Att Luke och Steve känner så starkt för föreställningen kan hänga samman med att den på sätt och vis är ett avtryck av vad de själva och deras vänner en gång var och vad de ville göra på scenen. Det var ju de som tillsammans skapade de åtta rollerna i Stomp. Men att de vill bevara föreställningen innebär inte att de vill konservera den. Mario förklarar att Luke och Steve inte vill att den som gör en roll i Stomp idag skall bli en kopia av den som gjorde rollen först. ”När man blir en del av föreställningen försöker de se var man skulle kunna passa in. Men de vill inte att man skall bli som någon annan, de vill att man skall vara sig själv”. Därför finns det fortfarande mycket utrymme för improvisation i föreställningen.

Något som imponerade på mig var det täta samspelet och Mario bekräftar mitt intryck att det viktigaste med en Stompföreställning är gruppkänslan. ”De försöker se vilka som kommer att arbeta bra ihop med varandra, komplettera varandra, mimiskt, karaktärsmässigt och rörelsemässigt.” Från början bestod Stomp av artister som var musiker, dansare, skådespelare och bergsklättrare – och det märks att vissa roller fodrar mer av den ena eller andra förmågan men det är inte det viktigaste. ”Alla kommer in i showen med olika förmågor men alla måste lära sig alla tre områdena och hur man sammanfogar dem.” Det gör Stomp till en krävande föreställning att lära sig och att genomföra. ”Processen tar aldrig slut, man kan alltid fortsätta att utmana sig själv, det blir aldrig slentrian”.

Och Stomp kändes frisk, så frisk att jag som då ännu inte förstått vad Stomp egentligen var trodde att det var en ny föreställning. På sätt och vis hade jag rätt, för av Coralissa får jag veta att det här kompaniet bara har funnits i en och en halv månad. Man har som policy att förändra kompaniernas sammansättning. var sjätte eller var fjärde månad. ”De gör det för att vi skall förbli fräscha och fortsätta att växa som kompani.” Man gör också små förändringar i rollbesättningen från kväll till kväll. ”Eftersom det är en annan personlighet, en annan själ, som gör sin roll annorlunda än vad den andra personen gjorde förändrar det hela föreställningen.” Och det är därför Mario fortfarande är med i Stomp. ”Om jag skulle göra en musikal varje kväll med exakt samma sånger, samma repliker och samma koreografi tror jag att jag skulle ta livet av mig efter två år.”

/Gatuteater de lux/
Efter att ha surfat på nätet, sett föreställningen och samtalat med Mario och Coralissa börjar det gå upp för mig vad Stomp är. Luke och Steve har lyckats överföra gatuteatern till scenen utan att förlora dess kärna. I Stomp förenas gatuteaterns egenart med den fasta scenens tekniska möjligheter. På ytan är föreställningen skenbart enkel med en situationsbaserad handling kryddad med fyndiga komiska poänger. Men undersöker man Stomp lite närmre ser man att det är en mycket skickligt komponerad, koreograferad och regisserad föreställning. Det noggranna underarbetet ger artisterna frihet att improvisera och möta publiken utan skyddsnät.

Precis som gatuteatern är Stomp en interaktiv föreställning som anknyter till vardagen på ett fantasifullt sätt. Utan ord men med gester och mimik kommunicerar artisterna med publiken både om det som sker i salongen och på scenen och lockar publiken att delta aktivt. Med hjälp av enkla handklappningar skapas en rytmisk dialog mellan artister och publik. Dialogen fortsätter föreställningen igenom och blir allt mer avancerad tills publiken kan agera på egen hand.

I en tid när musikaler och föreställningar blir allt mer tekniskt avancerade och fjärmade från publiken är Stomps enkelhet och direkta tilltal mycket attraktivt. Det tror jag är förklaringen till att Stomp har blivit en succé och att den inspirerar andra, som dem på Sergels torg. Det kan också vara förklaringen till att Stomp i min mening fungerar mycket bättre på scenen än på filmen. Det som verkligen fångar hos Stomp är inte i första hand de skickliga rytmnumren, utan det som föds i nuet i mötet mellan publik och artist, det som är teaterns själ.

Bryssel, Europas danshuvudstad sedan ett tiotal år, gör under våren en hårdsatsning för att bibehålla sin position. Kung blir man dock inte av sig själv. Utan folkets medhåll ingen monark. I långa loppet riskerar han att drabbas av paranoia över att hans manskap går bakom ryggen på honom, eller att ”fienden” konspirerar samfällt på någon annan scen. Italo Calvino tillskriver i sin bok De fem sinnena, Kungen hörseln, ett tragiskt attribut som när hurraropen klingat ut blir till oupphörlig buggningsutrustning. Kungen sitter på sin tron och törs inte somna, så att han riskerar att missa något, och det är ju inget kul att regera om man måste sitta där och smyglyssna på allt och alla.
I Bryssel är man bra på att lyssna, men problemet är att man riktar uppmärksamheten åt fel håll, bara medhålls. Med andra ord, det man gör gör man bra, men det har ack så lite med samtida dansestetik att göra. I Bryssel hoppar man fortfarande runt som om det vore sent åttiotal och det känns bara äldre för varje år.
En vinnaretyp som Wim Vandekeybus gör sig själv till åtlöje med ”Inasmuch As Life Is Borrowed”, en mix av banal poetisk filmkonst, horribelt skådespeleri och våldsamma dansklichéer.
En annan, Anne Teresa De Keersmaeker, visar att hon missat tåget och att ”Kvartett” som visades i Stockholm våren 1999 var ett undantag. ”In Real Time” heter en ny bautashow med dryga tjugotalet personer på scenen, i samarbete med teatergruppen STAN och jazzbandet Aka Moon. Medvetenhet när man gör renodlad dans eller teater är en sak, att dessutom blanda sten, sax och påse gör det inte lite knepigare, utan väldigt mycket svårare. Poängen är att aldrig tillåta någon göra, något andra är bra på, halvdant. Hur tragisk är det inte att se bra skådespelare dansa spyfärdiga parodier av formell koreografi. I ”In Real Time” står de yttersta på scenen och vad som kommer ut är en slabbig laddning politiskt korrekt, småpratande osmidighet inklämd i klassiskt lineär dramaturgi. Sorry!

Färglöst
En av Brysselkoreograferna som visat sig hålla bäst i Europa är Meg Stuart. I bland annat ”Splaid Mind Out”, i samarbete med bildkonstnären Gary Hill, har Stuart pekat på nya relationer mellan dans och andra uttryck. Inte särskilt nytt men placerat i ny kontext.
Hennes nya projekt ”Highway 101” anger en ny riktning genom att aktiverar sin omgivning. Det handlar om arkitektur och hur kroppen sätter materien i rörelse. Bra idé, men hur, jo genom att dansa i omklädningsrum, foajéer, baren och alla möjliga och omöjliga lokaliteter. Problemet är bara att kroppen och dansen förblir exakt den samma som i teaterrummet. Arkitekturen ges alltså ingen annan chans än som ready-made scenografi, och hur kommer det sig att dansen inte tar färg av var den uttrycks?

Big Mac Stuart
Är man ambitiös och på väg är dock Bryssel helt rätt ställe att vara på. P.A.R.T.S kallar Anne Teresa De Keersmaeker sin skola, där en hel del superheta namn gör workshops e t c. Här får eleverna direkt access till dansens centrum, resurserna är fabulösa och när det är dags för terminsredovisning gör man det genom att turnera ett par veckor i Europa. Bara kontaktnätet dansaren kan skapa sig gör motsvarande skolor i Norden helt värdelösa. Dessutom kan man fråga sig när danshögskolan sist bjöd in världsmästare för att hålla lite kurs.
”X-group” kallar man ett samarrangemang med kulturhuvudstaden, till vilket man bjudit in fem unga koreografer (helt okända), vilka man finansierar under åtta månader. Man tar en chans och ger fantastiska möjligheter till de som verkligen behöver det. Projektet har svenska intressen i Maria Clara Villa Lobos som under några år i början av 90-talet var Stockholmsbaserad. Hennes ”X Large” är en cabaretartad uppgörelse med dans och dess traditioner, helt hysterisk och stålande när man blir serverad ”Double Vandekeybus”, ”Big Mac Stuart” och ”Trish n’ chips”, även om det så klart är enastående internt.
Den trend som efterträder dans med fokus på kroppen som identitet är hårt konceptuell och handlar ofta om dansens relation till historia, tradition, autenticitet och författarskap. Rekonstruktioner av nyckelverk dyker upp här och där och många stycken refererar explicit till verk som Trisha Browns ”Accumulations” eller så som, ex-P.A.R.T.S eleven Tom Plischkes ”Events For Television (Again)” baserad på Merce Cunninghams motsvarande förutom (Again).

Ifrågasatt autencitet
Hetast i cirkusen är två fransmän, Jérôme Bel och Xavier Le Roy, vilka under våren skapat något av ett unikt projekt initierat av Victoria i Gent, just söder om Bryssel.
Bel ber Le Roy att komponera ett stycke som sedan Bel signerar. En slags Jasper Johns/ Robert Rauschenberg-relation, där författarskap och autenticitet ifrågasätts. Att man dessutom ger stycket titeln ”Xavier Le Roy” (Jérôme Bels genombrottsstycke hette ”Jérôme Bel”) gör det bara ännu svårare för kritikerkåren att reda ut vad som är vilket och när. Vem/vilket är bäst – Jérôme Bel eller Xavier Le Roy? Och vem har gjort vad i vilket sammanhang.
Xavier Le Roys koreografi är en uppvisning i precision och tanke. Han överför funderingar om författarskap till kroppen som representation av en ’personlig’ text och, man skulle kunna använda ordet, bevisar hur kroppen kontinuerligt skrivs in i ordningar av igenkänning.
Bryssel bibehåller sin ställning som danshuvudstad, men just nu förvaltar man positionen snarare än förnyar. Kommer du förbi under sommaren finns dock en hel del att se, bland annat föreställningar från de nio andra kulturhuvudstäderna. Svenska gäster lyser dock med sin frånvara, vad det nu kan bero på?

Kära läsare,

Finns det toaletter? Kan man köpa paraplyer och öl? Får man ta med sig hunden?

För många institutionsteatrar är sommarperioden synonym med lågsäsong. Då är det istället fritt fram för de mer flexibla, fria teatergrupperna att ta för sig av publikkakan. Billigt och uppfinningsrikt förvandlas parker, slott, gamla magasin och ruiner till svajande kulisser. Kan teatern bli mer öppen och demokratiskt, frågar sig Nummer som förstås följt med i svängarna, brett ut filten och packa upp matsäckskorgen framför flertalet av dessa provisoriska teaterrum.

Först ut är Ulrika Hjorth som har begett sig till Västergötland. Närmare bestämt till Forsvik och Teater Paradisos sommarverksamhet i ett gammalt
nedlagt bruk: Teater Paradiso

Inom kort kommer också Cecilia Djurberg med sina nedslag i Stockholmsområdets sommarteaterutbud med bifogad faktaruta om facilititeter på respektive spelplats (se exempelvis förstnämnda frågeställningar).

Fullt ös kan man räkna med i Marit Kaplas reportage från årets Hultsfredsfestival. Marit kommer också att förse oss med dagliga notiser från rockens sommarmecka. Kommer inom kort.

Men semestertider kan förstås även betyda utlandsresor. Därför har Nummer extra många rapporter under rubriken Världsscenen. Här finner du exempelvis Jonas Rydins tankeväckande reportage ”Vad man skrattar åt i Ho Chi Minh City”: Ho Chi Minh City , bland annat baserat
på en intervju med en av Vietnams stora skådespelerskor, Hong Van. Vidare författaren Carl-Johan Vallgrens tankar om om Strindbergs ”Fadren” som just nu spelas på Volksbühne,  Berlin i regi av en svenska vid namn Jenny Nörbäck och med bland andra Jens Albinius från Lars von Triers film ”Idioterna” i ensemblen:Jenny Nörbäck . I juli kommer också ett rykande färskt reportage från Fredrika Spindler som kommer att befinna sig på teaterfestivalen i Avignon.

Internationellt teaterperspektiv är det också i avdelningen Min scen. Här kan du exempelvis läsa Tyst Teaters turnédagbok från resan till Córdoba i Argentina: Tyst Teater i Argentina . I samma avdelning kan du också stifta närmare bekantskap med barn- och ungdomsoperan NMDz, belägen i Östersund: NMDz

I avdelningen Personligt finner du Mårten Spångbergs debatttext med rubriken ”Huvudstad i lånta fjädrar”, en lägesrapport om hälsotillståndet för danslivet i Bryssel, samt dramaturgen Jacob Hirdwalls krönika om hemlösheten hos den svenska, unga dramatiken som ingen större institution tycks vilja härbärgera: Hemlösa dramatiker

Dramatikerns undanskymda plats i vår svenska samtid handlar också Bengt Liljenbergs nya bok ”Dramat, dramatikerna och verkligheten” om. En recension av den finns i avdelningen Nyheter: Bengt Liljenberg där du även finner Christina Nygrens ”Gastar, generaler och gäckande gudinnor”: Christina Nygren 

Och så har vi Cecilia Djurberg igen, som av en ond redaktör i slutet av maj tvingades klä ut sig till den alkoholiserade murveln Simpcocks, för att likt en Trojansk häst bege sig in i rollspelsvärldens dunkla hemligheter och förvägrades komma ut därifrån utan  ett himla roligt reportage i näven: Att vara i Hamlet

Månadens Scenprofil är Modern Jazz Dans Ensemblens konstnärlige ledare Jan Åström som är sommarturné aktuell med ”An American in Paris”: Jan Åström

Dessutom, som alltid, oannonserade dagliga nyhetsnotiser, trender läsarrecensioner, medienotiser med mera.
     Nästa officiella Nummer utkommer i mitten av augusti, men det innebär inte att tidningen inte kommer att uppdateras. Tvärtom, så är det en hel drös med texter på ingående. Håll bara ögonen på din e-post, så skickar jag dig ett nyhetsbrev om var och en av dessa.

Regnfri sommar önskar

Ylva Lagercrantz
Redaktör och ansvarig utgivare

Shakespeares Hamlet har stötts och blötts i oändligt många uppsättningar och det finns dem som ifrågasätter att pjäsen fortfarande spelas. Här i Nummer kan man exempelvis läsa hur Mårten Spångberg går hårt åt gamle Williams pjäs.
   Men när man däremot lägger Hamlet som grund för ett levande rollspel, framstår den som immun mot all tänkbar kritik. Så skapas plötsligt något alldeles nytt utifrån en nästan fyrahundra år gammal text.

Låtsaslek för vuxna
Klockan är omkring halv sex på kvällen fredagen den 26 maj, när jag lite nervöst kliver in i Riksteaterns foajé i Hallunda, utanför Stockholm. Här har ett åttiotal personer samlats för att spela det levande rollspelet Hamlet inifrån – det oupptäckta landet.
   Jag är hitskickad som försökskanin för att ta reda på vad i all värden detta kan tänkas vara för något och det enda sättet att utföra uppdraget på är att själv vara med och spela. Den interaktiva teaterform som ett levande rollspel utgör utplånar nämligen gränsen mellan scen och salong – alla inblandade är skådespelare och publik samtidigt i en enda stor låtsaslek.
   I foajén möts jag av en samling vuxna människor som ohämmat gått lösa på mängder av teatersmink och dykt djupt in i Riksteaterns kostymförråd, för att på bästa sätt designa sina karaktärer. Omedelbart rycks jag med av den inspirerande atmosfären och försöker med alla medel att ikläda mig en androgyn variant av karaktären Simpcocks – den roll jag blivit tilldelad av arrangörerna – som är den cyniske kulturreporterns.
   Något tveksam om jag egentligen är nöjd med mitt verk, går jag ut för en rökpaus utanför entrén.
Jag närmar mig en liten grupp utklädda som står och samtalar, men blir ohyfsat avvisad av dem. De visar sig vara några rollspelare som ska spela medlemmar ur ätten Voltemand och som vill konspirera ostört inför kvällens äventyr.

Nyskrivna roller
Strax efter sju hålls ett inledande rådslag där arrangörerna går igenom regler och säkerhetsföreskrifter och där deltagarna presenteras för varann i sina roller. Huvudkaraktärerna känns igen från Shakespeare – prins Hamlet, kung Claudius, drottning Gertrud, Ofelia, Polonius, Laertes och alla de andra är där, men dessutom har arrangörerna skrivit till ett passande antal roller för att så många som möjligt, så väl nybörjare som rutinerade rollspelare, ska kunna få deltaga i intrigmakeriet. Simpcocks, som jag ska spela, är just en sådan nyskriven roll.
   Efter en kort koncentrationsövning är det dags att träda in i spelrummet, som med hjälp av plastskynken utformats till att föreställa en sal med diverse sidorum i slottet Helsingör. Här ska det parti som i Shakespeares text kretsar kring skådespelet Råttfällan utvecklas, ni vet när prins Hamlet bjuder in en skådespelartrupp för att framföra en pjäs som har ytterst stora likheter med kungens och drottningens skurkaktiga förehavanden. Ljuset släcks ner och när det tänds igen börjar spelet.
   Till en början är spelet lite trevande, åtminstone för en nybörjare som mig. Man har ju bara fått några kortfattade instruktioner om sin rollgestalt, några grova karaktärsdrag att improvisera kring. Jag finner dock snabbt matboden och förser mig med ”vin” (hallonsaft), eftersom jag utläst av mina instruktioner att det är ett av Simpcocks främre intressen. Där möter jag förstås den försupne poeten Marullus, som är förtvivlad över att jag inte längre skriver om honom i tidningen. Jag förklarar att jag bara skriver sådant som säljer för att klara mitt levebröd – och dryck. Han verkar förstå mig väl, vi skålar och blir vänner.
   Spelet kommer snabbt igång och innan jag vet ordet av är jag helt uppslukad av den dramatiska stämningen, som ackompanjeras av ordentligt hög musik. Allteftersom spelet fortskrider tunnas luften ut i plastslottet, det blir allt varmare och drycken tar slut, vilket arrangörerna efter föreställningen beskriver som misslyckat. Jag upplever dock detta som en förstärkning av den laddade atmosfären. Känslan av instängdhet och isolering blir påtagligt äkta.

Inga färdiga repliker
Ungefär halvvägs in i föreställningen är det dags för pjäsen i pjäsen – Råttfällan. Eftersom Hamlet inifrån är ett levande rollspel, där ingen har nedskrivna repliker – där inte ens någon vara-monolog hörs från Hamlets läppar – är jag barnsligt nyfiken på hur denna scen ska lösas. När så hovet låter meddela gästerna på slottet att det vankas underhållning, är jag snabbt framme och det jag finner är en vit filmduk där skådespelet projiceras. Så lyckades man på ett proffsigt sätt kringgå en av denna teaterforms viktigaste grundstenar – improvisationen.
   Denna för Shakespeares Hamlet lite väl moderna tekniska utrustning framstår som mindre anakronistisk genom att handlingen i denna uppsättning förlagts till ett Danmark i 1900-talets mellankrigstid.

Sublima spelregler
När jag gång efter annan försöker få träffa kung Claudius och det visar sig att han inte tar emot mig, trots att jag i mina rollanvisningar läst att jag ska ha tillträde till kungens person, eftersom Simpcocks är anställd för att skriva kungens biografi, börjar jag få kläm på denna teaterform.
   På journalistmanér är jag förstås besvärligt envis och slutligen tar Claudius emot mig, efter lite utpressning kan erkännas, men han tycks inte vilja kännas vid varken biografi eller författare. Är det kanske inte kungen som anlitat Simpcocks som biografiskrivare? Hamlet och hans anhängare verkar dessutom vara påfallande angelägna om att bli citerade i min kungakrönika och orden de beskriver kungen med är inte direkt hämtade ur den fina ordlistan.
   Som Simpcocks spelar jag också förälskad i den avdankade skådespelerskan Perdita, som jag alltid gett utmärkta recensioner, men så fort jag närmar mig henne spyr hon galla över min person. Jag försöker med allt smicker i världen att omvända henne, men har ingen framgång och när jag kastar mig kring halsen om hennes plymförsedda gestalt för att stjäla en kyss ruskar hon bara på sig som en blöt hund.