Nummer

Stockholms Stadsteaters parkteater har blivit ett välkänt inslag i sommarstockholm. Sedan 1942 turnerar de sommartid i Stockholms parker, såväl i innerstaden som förorterna, där de spelar gratis för alla som vill se – till och med för hundar.
Årets repertoar är diger och har något åt alla. De mindre barnen bjuds på Aj, aj, aj Maria, en trollerishow med Clownen Manne och hans dotter Maria.
Skarpnäcksborna Susanne Bellman med sönerna Davide, 7 år, och Elias, 2 år, har promenerat till Gamla lekparken i Skarpnäck den 16 juni för att se Aj, aj, aj Maria. De såg även Manne sist han uppträdde i Skarpnäck. Susanne tror att det var förra sommaren.
– Davide och Elias tycker att Manne är jätterolig. Det händer så mycket och så har de så roliga kläder, berättar mamma Susanne.
Alla barnen i Gamla lekparken i Skarpnäck, och många föräldrar, jublar åt Mannes och Marias trollkonster. Barnen är omåttligt engagerade och ljudnivån i den unga publiken är på gränsen till vad ett känsligt öra kan uthärda. Tur att inte Ingmar Bergman är här.

Fem killar i Hägersten
En aktiv publik har Parkteatern också när de spelar Clarke Peters musikal Five guys named Moe i Teaterparken i Hägersten 19 juni. Musiken är Louis Jordans 40- och 50-talshits, spelet är utåtriktat och publiken engageras med allsång i bästa Skansen-anda.
Annica Lindbäck, hennes mamma Iriz Wassmann och pappa Gunnar Lindbäck rycks med ordentligt av den svängiga musiken och applåderar förtjust takten.
Iriz går ibland på teater och det händer att hon drar med sig Annica och Gunnar. Hon får lättast med dem till musikalföreställningar.
-Jag gillar musikaler bäst, säger Gunnar och Annica instämmer.
Till Parkteatern följer de gärna med, mycket därför att det är gratis. De berättar att de såg musikalen Hair förra året och att de absolut ska se den när den spelas i augusti igen.

Sommarfestival efterlyses
Jämför man utomhussäsongens teater med inomhussäsongens blir skillnaderna tydliga, även om man som hos Teater Lasse i Parken och Teater i Haga tycks ha försökt efterlikna teaterhusens interiörer. Flera okontrollerbara inslag, såsom flygplansbuller, ambulanssiréner, myggsurr och vädrets makter, hotar nämligen att störa den teatrala förtrollningen.
Men den största skillnaden utgör nog publiken som, generellt sett, består av lite fler spontana besökare.
Ett vanligt svar jag fick när jag frågade folk om deras teatervanor var: ”Jag brukar gå på teater ibland, men jag skulle vilja gå oftare”. Det finns säkerligen en rad skäl till varför man inte går på teater så ofta som man skulle vilja, men jag tror att sommarsäsongen har medicinen mot många av den teatersugnes vanligaste hinder.

För de flesta stockholmare lugnar vardagsstressen ner sig på sommaren, många är lediga och solen är uppe längre, vilket gör att man med gott samvete kan unna sig en helkväll med teater. Middagsbryderierna fixar man med en picknickkorg i gröngräset inför, alternativt under, föreställningen och här har Teater Lasse i Parken ett äss i rockärmen med sin supébiljett .
Parkteatern lockar till sig den bekvämaste publiken, eftersom de kommer ”hem” till folket i Stockholms olika stadsdelar och dessutom spelar gratis. Man behöver inte heller anlita barn- eller hundvakt för att se en parkteaterföreställning.
De flesta sommarproduktioner tilltalar också en bredare publik, så att man problemfritt kan ta med sig såväl farmor som barnen och kusinerna från landet. Och den som inte gillade själva föreställningen har ju åtminstone fått vara utomhus.
På sommaren blir teaterbesöken i Stockholm vad det alltid borde vara – nämligen ett enkelt sätt att umgås. Konstigt bara att inte alla Stockholms teatrar förstått detta…
Ge oss en riktig sommarteaterfestival i Stockholm!

För att inte uppmana medborgarna till förargliga lagöverträdelser och med förhoppning om att möta en ny publik skådar teaterfolket vädergudarna i vitögat och flyttar även de ut verksamheten i det gröna.
Stockholm har många gröna plättar som lämpar sig för teater. Där spelas det gärna lite folkligare pjäser än resten av året och sommartid ligger betoningen på familjeföreställningar och komedier.

I teaterkungens slottsruin
I Hagaparken ligger kvarlevorna av Gustaf III:s dröm om ett kungapalats i klass med slottet i Versailles. Bygget avstannade efter mordet på teaterkungen, så något slott blev det aldrig, men idag finns där en sagoliknande ruin som är idealisk att spela sommarteater i. Detta har Teater i Haga, som är ett samarbete mellan Solna Amatörteater, Studiefrämjandet och Kungliga Djurgårdens förvaltning, förstått. 1993 spelade de här sin Romeo och Julia med fem(!) stycken Julior och i år stod Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta på repertoaren mellan 27 maj och 20 juni.
Ruinen, som består av tre höga murar, utnyttjades till fullo i Bröderna Lejonhjärta. Man spelade på marken och uppe på murarna och de underjordiska hålorna möjliggjorde naturliga entréer och sortier. Publiken fick beskåda en föreställning fylld av sång, dans och gycklerier från en läktare som byggts upp liksom en fjärde vägg, vilket gav spelplatsen vissa likheter med ett traditionellt teaterrum. Utan tak förstås.
Bröderna Lejonhjärta lockade en stor och blandad publik, så pass att extrastolar emellanåt behövde trollas fram.
– Vi har varit tvungna att ställa in ett par föreställningar på grund av regn och de som bokat till en sådan föreställning vill gärna komma när solen skiner istället, så vi försöker släppa in så många som möjligt, säger inspicienten Thomas Ringkvist när jag talar med honom inför föreställningen den 9 juni.
Det finns dock flera orsaker till trängseln på läktaren.
– Tyvärr uppför sig många som om det vore en Parkteater-föreställning och har hundar och jättelika picknick-korgar med sig, vilket gör att det blir ännu trängre på läktaren.
Teater i Haga har som ambition att spela i Haga slottsruin varje sommar och kanske kan detta bli Stockholms motsvarighet till Roma klosterteater på Gotland.

Bröd och skådespel hos Lasse i Parken
Vid Hornstull på Södermalm i Stockholms innerstad ligger en grönskande oas, bara ett stenkast från den hårt trafikerade Västerbron. Mitt i det gröna står en liten röd 1700-talsstuga. Där är Café Lasse i parken inhyst och sedan tre år tillbaka spelas det sommarteater i dess trädgård. Teater signerad Jean Baptiste Poquelin, eller Molière som han kallade sig. Förutom att Teater Lasse i parken plockar upp Tartuffe för tredje säsongen, spelar de sin futuristiska tolkning av Molières Borgare och Adelsman, som de döpt till Den tokige Borgaren.
Premiärkvällen den 14 juni bjuder på solsken, men det känns ändå skönt att ha det uppspända regnskyddet över huvudet, för den svenska sommaren är ju som bekant inget att lita på. Stämningen i trädgården är uppsluppen. Många har beställt supébiljetter till föreställningen medan vissa nöjer sig med en öl, ett glas vin eller fika. Serveringspersonalen ber regissören, Micke Lidén, om några minuter extra, så att alla ska hinna få sin mat innan föreställningen börjar. Det beviljas, trots att allt redan är lite försenat. Föreställningen spelas större delen av tiden på en liten tittskåpsscen i 1700-talsstil, men en och annan avstickare görs ut i grönskan. Emellanåt bryter trafikbullret igenom lövverket och ett och annat lågtflygande plan försöker också störa idyllen.
Vid ett cafébord sitter väninnorna Sonja Modin och Inger Ekman med varsitt glas vin. De brukar gå på bio och ibland teater tillsammans och ser ikväll teater hos Lasse i parken för första gången. De har mycket trevligt, skrattar och trallar med i de välkända melodierna. Efter föreställningens slut frågar jag dem vad de tyckte bäst om. Inger nämner de roliga kostymerna men Sonja menar att hon inte kan sätta fingret på något specifikt utan att det var helheten som sådan som gjorde föreställningen bra.
-Den hade det där lilla extra, säger Sonja och ler nöjt.
Kanske är det hela konceptet, med mat, dryck och skådespel i den lummiga miljön som ger publiken denna trevnadskänsla.
(Forts. se del 2 av samma reportage).

För den som inte känner till Nordanå kan jag berätta att det är en vidsträckt och grön yta, en kulturell samlingsplats som ligger alldeles vid älvens sida. Här finns lekpark, svandamm, museum, värdshus, hembygdsområde, kyrka med kyrkstad och alldeles i närheten ligger Västerbottensteaterns lokaler.

Ikväll har publiken bänkat sig för sommarteater, i en rund och ganska liten arenateater som står mitt ute i parkgräset, en bit från värdshuset och den lilla diversehandeln. Några färgglada gycklare har innan föreställningen tjoat och tjimmat i den stämningsfulla omgivningen, och tillsammans med en medeltida dansensemble slagit an en historisk ton. Program har sålts, värmande filtar delats ut och vita skärmmössor mot solen likaså. En och annan i publiken misstänker nog ändå att det kan börja regna trots solens envisa kvällssken.

Picknick med gyckel
Så får vi då ta del av Västerbottensteaterns uppsättning av Molières klassiker Tartuffe, i regi av Hans Lindgren. Skådespelarna står mitt på det rutiga trägolvet, i mycket vackra, tidstrogna kostymer. Så gott som hela publiken har bara har ett par meter fram till aktörerna och närvaron gör det hela ytterst gemytligt. Det är en traditionell och träffsäker uppsättning. Jag får många favoriter: Claes Åström i en lismande och slingrande huvudroll, Göran Hanssons som den naivt blinde Orgon, Susanne Hellströms intrigerande tjänstekvinna och Stephan Karlséns kloke Cléante. Då och då kommer gycklarna in på scen och illustrerar eller parodierar tidigare eller kommande händelser. Scenografin är i det närmaste obefintlig, men rollfigurerna slukar alla ”tomrum” av egen kraft. Hjälp får de också av de tre olika entréerna, som ger en varierad rumsbild.

I pausen erbjuds picknick-korg med vin, för den som är intresserad. Många nappar på detta och slår sig ned i gräset. Några gycklare återkommer och framträder bland publiken. Hela dagen innehåller för övrigt kringarrangemang som bland annat inkluderar guidade turer på området. Sammanfattningsvis för jag en mycket angenäm kväll till protokollet.

Små saker om livet
En vecka senare, på midsommardagen, letar jag mig uppströms från Nordanå. Nedanför kyrkan, inte långt från kyrkstaden Bonnstan, ligger Kyrkholmen. Där finns ett fik som erbjuder fikaplats vid bord och stolar ute på gräset, under stora gul-lila parasoll som det står ”Löfbergs lila” på. En bit bort ligger ett litet lyhört uthus med toalettfaciliteter, men man kan också se en och annan, av främst manligt kön, som springer runt knuten och ut i buskagen.

Mitt på holmen ligger logen, där det skall spelas ytterligare en sommarteater-variant. Några som på programflyern kallar sig Maskeradligan har premiär på Livets småsaker, efter en roman av Paul Guimard. Jag har ingen aning om vad som komma skall och styr förväntansfullt och förutsättningslöst stegen i riktning mot spellokalen.

Onödig filt
Det är insläpp tre minuter i, och skådespelarna tar emot oss redan i porten. Snabbt infinner sig en hemtam och mysig stämning i den ganska lilla logen. Jag räknar till ungefär trettiofem sittplatser. Min för alla eventualiteter medhavda filt blir onödig eftersom det är varmt och behagligt i lokalen. Föreställningen framförs av sex personer, På scenen möter vi skådespelaren Leif Johansson, clownen Viktoria Dalborg och mimaren och dansaren Nina Åkerlund. Bakom dem, på en platå upp mot taket, befinner sig musikerna: Olof Oscarson (tramporgel), Oskar Wedman (valthorn) samt regissören Stina Oscarson (kontrabas).

Stark sommarteater
Livets småsaker är en fascinerande, existentiell historia om en ung man som i sin bil kör raka vägen mot sin död. Hans liv passerar revy inför dödsögonblicket och han erinrar sig mer eller mindre viktiga händelser och personer ur sitt liv. Det är en skräckhistoria och samtidigt en hyllning till livet. Pjäsen inbjuder till symbolanalyser och det finns mycket att hämta för den som vill överföra tankarna till sitt eget liv.

Leif Johansson har huvudrollen och förmedlar både självsäkerhet och desperation. Nina Åkerlund, som imponerar med sin utstrålning och sin exakta mim, ger tillsammans med Viktoria Dalborg ytterligare dimension och infallsvinklar till själva berättelsen. Inte direkt någon lättsam underhållning efter midsommarsillen, men en tänkvärd och egensinnig pjäs likväl.

Skellefteå satsar alltså åter på sommarteater i år. Det är ett trevligt och tacksamt koncept för denna hemvändarstad, och ett bra tips på hur man kan förgylla en sommarkväll med en dos kultur, utan att behöva lämna naturen och den friska luften därhän.

– Välkommen på sommarteater! säger regissören Leif Stinnerbom med ett ironiskt småleende till en bekant i den inströmmande publiken innan föreställningen börjar.
Vid premiären på midsommardagen var det inte alls lika kallt, men på några få dagar har temperaturen sjunkit drastiskt och Västanå teaters medarbetare har tillbringat dagen med att försöka få tag på filtar till publiken.
– Det finns inga! Röda korset har inga, försvaret har inga, hemvärnet har inga, inte ens överskottslagret har några. Om det blir en katastrof i Värmland kommer värmlänningarna att frysa ihjäl, kan jag bara tala om, säger Leif Stinnerbom och skrattar.

Konst med känslor
Han brottas med en svår förkylning men ger knappast något matt och kraftlöst intryck, utan berättar engagerat om Västanås treåriga sommarprojekt med Selma Lagerlöf-teater i en ombyggd lada vid Rottneros park. I fjol var det premiär med Nils Holgersson, i år gestaltar man Kejsarn av Portugallien och nästa år är det dags för Gösta Berlings saga.
Leif Stinnerbom talar sig varm för känslorna i konsten – en bristvara, tycker han, i en tid då ironi och kall likgiltighet ofta värderas högre. Hans tankar speglas tydligt i föreställningen Kejsarn av Portugallien. Trots vinterkylan i salongen måste man vara gjord av sten för att inte värmas i själen av berättelsen om Jan i Skrolyckas outsinliga kärlek till sin enda dotter, Klara Fina Gulleborg.

Typiskt Västanå
Uppsättningen är färgad av de detaljer som är Västanå teaters kännetecken. Scenografi, dräkter, koreografi och musik har djupa rötter i nordisk, folklig tradition. Har man någonsin sett en föreställning av Västanå eller för den delen av Shikasta, Riksteaterns mångkulturella ensemble som Leif Stinnerbom var ledare för under tre år i slutet av 90-talet, känner man igen mönstret. Få teatrar är så här tydliga, vilket för några år sedan bäddade för en mycket träffsäker parodi i Karlstads nyårsrevy.
– Jag såg den inte själv, men några i ensemblen såg den och tyckte den var väldigt rolig, säger Leif Stinnerbom.

Vill inte vara ytlig
Han håller delvis med om att det finns en risk att man kopierar sig själv med en så särpräglad identitet.
– Men för mig är det en större fara att vara ytlig. Det var någon som frågade mig om jag aldrig blir trött på att vi dansar polska i varenda uppsättning. ”Men ser du inte hur mycket bättre skådespelarna har blivit på att dansa polska?!” undrade jag. Om man hela tiden ska göra nya saker, riskerar man att aldrig göra någonting riktigt bra. Man måste välja.

Drottning Selma
Kulturlivet i Värmland präglas i stor utsträckning av landskapets stora författare där Selma Lagerlöf innehar drottningtronen. Men är det helt självklart att dramatisera Selma Lagerlöf? Hon skrev ju ändå romaner och inte skådespel.
– Nej, det är inte självklart. Man måste ha en egen idé om hur man vill berätta henne, tror Leif Stinnerbom.
Han tycker att Västanås spelstil passar extra bra för att gestalta just Selma Lagerlöfs berättelser.
– Hon använde sig av ett poetiskt språk mitt i naturalismens tidevarv när andra försökte skriva så verklighetstroget som möjligt. På samma sätt har vi hela tiden försökt hålla den naturalistiska teatern ifrån oss. Filmen är så bra på att gestalta verkligheten att om teatern ska ha en chans måste den förstärka sin egenart. Ska man berätta om känslor på scenen är det inte alltid ord som passar bäst. Ibland är det bättre med rörelse, ljus, dans eller musik.