Teater i paradiset

Flera av de gamla bruksbyggnaderna används idag som utställningslokaler med både permanenta utställningar om brukets historia och tillfälliga konst- och hantverksutställningar. I en av byggnaderna håller man sedan några år på att rekonstruera hjulångaren Eric Nordevall II. På vandrarhemmet, som förr var arbetarbostad för brukets anställda, samsas svenskar, holländare och tyskar. Och så spelas det teater i Forsvik! Sedan 1993 håller Teater Paradiso till i det gamla Träsliperiet varje sommar. På midsommarafton är det premiär på Molières Den Inbillade Sjuke och gruppens grundare Tomas Kronqvist bekräftar att det är bråda dagar inför premiären. Som ”spindeln i nätet” har han ansvar för att projektet varje år ros i land.

Socialt umgänge
Hur fick du idén att börja spela teater här, frågar jag.
– Det var jag och min sambo Eva Edwall som drog i gång projektet, berättar Tomas. Vi hade varit sommarboende i trakten i många år och det började mest som en tanke att det skulle finnas förutsättningar för en teater i den här delen av Skaraborg. Förutom Länsteatern fanns de ju inte så mycket. Men det var efter att jag hade besökt Forsviksdagarna som jag insåg vilka jättestora möjligheter det fanns här. Man såg liksom framför sig att det skulle kunna bli en bra spelplats.

Det här var i början av 90-talet och Tomas tog kontakt med turistchefen som genast var med på noterna. 1993 var det premiär på Teater Paradisos första uppsättning; Fröken Julie. Innan man kom så långt hade mycket arbete lagts ner på att finansiera projektet, marknadsföra föreställningen och ställa i ordning spelplatsen.
Tomas hade tidigare jobbat huvudsakligen som frilansande skådespelare. Erfarenheterna från institutionsteatrarnas arbetssätt hade han med sig när Teater Paradiso startades.
Vilken var din drivkraft undrar jag. Hur såg drömmen ut som du ville förverkliga?
-Drömmen med projektet var att skapa lite frigruppskänsla, säger Tomas.
På en institutionsteater går alla hem efter föreställningen, men här blir det mycket mer socialt umgänge runt omkring föreställningen. Det blir en livsstil att jobba så här. En dröm jag hade när jag startade var också att kombinera föreställningen med café och bar. Jag hade blivit inspirerad när jag var på Theatre du Soleil i Paris och ville försöka skapa något liknande.

Teaterbar
Idag är den drömmen förverkligad. En timme innan föreställningen börjar, serveras kaffe, öl, vin och tilltugg i anslutning till scenen. Någon form av musikunderhållning brukar det också bjudas på. I år kommer skådespelarna dessutom att ha sina loger i baren! Publiken kommer att få se aktörerna sminka sig och göra sig i ordning.
– Tanken med det är att skapa lite teatermagi, säger Tomas. Jag vill också att besökarna ska få tillfälle att prata med skådespelarna både före och efter föreställningen. Vi vill skapa en tillgänglighet, att det ska kännas lätt att komma på våra föreställningar.

För många teaterovana besökare bidrar säkert det inbjudande ”före föreställningen-caféet” till att det känns avspänt och trevligt att gå dit. Föreställningarna har överlag varit välbesökta genom åren. Får du mycket respons från publiken? frågar jag.
– Ja, publiken har gillat det vi har gjort. Jag tycker att jag får mycket feedback hela tiden. Många säger till exempel att det är skönt att slippa åka till Stockholm för att få se professionell teater! Jag tycker att vi är med om att stärka den lokala teateridentiteten genom det vi gör. Vi visar att det inte bara händer saker på teaterfronten i Stockholm. Sen känns det också som att vi är en kompletterande del av all verksamhet i Forsvik, att vi bidrar till att hålla Forsvik levande.

Träsliperi teaterscen
Första året spelade man inte i Träsliperiet utan i en närliggande byggnad, och Tomas ”tände direkt” på den nya lokalen.
– Den var ju inte alls i stånd att kunna användas som spelplats då, berättar han. Golvet var dåligt och det fanns ingen elektricitet indragen. Men jag kunde se möjligheterna.

Gruppen lyckades få ihop pengar till en upprustning och idag är Träsliperiet en fantastisk spellokal. Som åskådare känner man sig omsluten av trä, gammalt och nött och i vackra åldrade nyanser. När Teater Paradiso 1995 spelade Jeppe på berget var symbiosen mellan spelplats och pjäs fullständig. Den fullsatta kväll jag var där kändes spellokalen som en ångande loge. Jeppe hade verkligen hamnat i sin rätta miljö! Tomas vill inte framhålla någon av de tidigare uppsättningarna som mer lyckad, men erkänner att Jeppe på berget sticker ut lite eftersom den togs emot så väl av publiken.
Hur går det till när ni väljer pjäser undrar jag. Anpassar ni valet till den speciella spelplatsen?
– Eftersom det är en sommarteater vill vi att det ska vara lite teaterfest. Klassikerna är ju bra på det sättet att de är teatrala. De finns mycket att hämta hos dem. Moliére som vi spelar i år och har gjort två gånger tidigare, är ju tacksam på grund av det roliga persongalleriet.
Målet är att föreställningarna ska vara tre timmar inklusive Teaterbaren, så när det gäller Moliére måste vi stryka en del. Bearbetningar av texten gör vi tillsammans allteftersom repetitionerna pågår.

Kyrkoherde rekvisitör
Även om Tomas är huvudansvarig för projektet bygger hela idén på att alla hjälps åt. Skådespelarna måste vara beredda att vara med och ordna praktiska saker runt omkring föreställningarna. Forsviksborna har också visat sig villiga att hjälpa till. Det har alltid varit lätt att få hjälp med olika saker säger Tomas; I flera år har till exempel kyrkoherden Holger varit rekvisitaansvarig!
Under sina år som frilansskådespelare skaffade sig Tomas ett stort kontaktnät som han nu använder sig av. Professionella tekniker, scenografer och regissörer har plockats in till de olika uppsättningarna. I år jobbar gruppen av ekonomiska skäl för första gången utan regissör. Istället regisserar Tomas tillsammans med de andra skådespelarna. Men det kommer vi inte göra om fler gånger säger Tomas; Det är ingen bra lösning eftersom det redan är tillräckligt mycket som ska ordnas.
Projektet finansieras med blandade intäkter. Dels har gruppen sponsorer från näringslivet, dels får de bidrag från Länsarbetsnämnden. Uppsättningarna marknadsförs i pressen, i lokal tv och via affischer. Tomas berättar att han har märkt att publiken kommer från ett stort område och inte bara från trakten. Det tyder på att det finns intresse för att gå på teater om det finns möjligheter. Har du inga planer på att omvandla Teater Paradiso till en året runt-grupp, frågar jag därför.
– Jag har tankar på att omvandla oss till en fri grupp som spelar året runt. Jag tror att det skulle finnas underlag för det och att det skulle kunna fungera, men jag är tveksam av andra skäl. Lite av det pigga och fräscha med sommarprojektet tror jag skulle riskera att gå förlorad då. Nu satsar alla allt under tre månader. Sen känns det också vitalt att ensemblen inte är fast utan att den utvidgas och förändras år från år, även om flera skådespelare har medverkat i flera uppsättningar. En fri grupp med fast ensemble skulle kanske tappa lite känslan av att vi börjar om på nytt varje sommar.

I egenskap av publik är det bara att hålla tummarna för att Teater Paradiso, i vilken form det än blir, orkar och får möjlighet att fortsätta sitt arbete. Trots att Tomas, i egenskap av konstnärlig ledare, medger att det känns lite tungt ibland.
– Men efter ett tag brukar processen nästan bli självgående, säger Tomas och
skrattar. När jag väl har fått i gång alla. Och så känner jag ett väldigt stöd från alla runt omkring. Det känns att vi börjar bli ganska inarbetade här i Forsvik nu.

Svenska Jenny gör succé på Volksbühne

Blott kvinnor får barn, männen dör barnlösa, därför är framtiden kvinnlig, noterar Strindberg under arbetet med Fadren. Året var 1887, och redan då befann sig de traditionella könsrollerna i upplösning. Enligt Strindberg ledde manssamhällets kollaps till en dubbel förintelsestrategi riktad mot mannen: först blir han berövad sin manlighet, och därefter blir han, från den ”förmanligade kvinnan” slagen med sina egna nedlagda vapen. Strindberg fann det, om inte förståeligt, så iallafall konsekvent, att kvinnan efter patriarkatets upplösning föredrog att överta den förtryckande rollen för att försäkra sig om att aldrig mer tvingas till underkastelse.

Mamas baby, papa´s maybe
I Fadren visar Strindberg mer eller mindre medvetet hur Laura med hjälp av manliga strategier lyckas driva sin make, familjeöverhuvudet Adolf, först in i paranoian och därefter ner i fördärvet och slutligen till sinnesjukhuset. Det handlar om svartsjuka, om förföljelsemani, om tvivlet på faderskapet, och kanske också om en kvinnas kamp för att få uppfostra sitt barn.
Härom året visade en stor undersökning genomförd i sexton länder, bland annat 10 000 familjer, att vart tionde barn koncipieras utanför äktenskapet. I vissa delar av England är rentav vart tredje barn resultatet av ett snedsprång. ”Mamas baby, papa´s maybe”, säger ett afrikanskt ordspråk apropå alla ”gökungar”. Nydarwinister talar till och med om otrohet som en mänsklig konstant, en medfödd drift till så kallad ”genshopping, och David Buss, den omstridde amerikanske psykologen, hävdar i sin bok, ”The dangerous passion”, att svartsjukan, liksom snedsprånget, är genetiskt betingat: det är evolutionen som har försett människan med detta hyperkänsliga försvarssystem mot den nyss nämnda genshoppingen. Eifersucht, som man säger här i teutonernas rike.

Tysk debut med bravur
Om allt detta, samt mycket annat, handlar den svenska regissören Jenny Nörbäcks uppsättning av Strindbergs Fadren på Volksbühnes lilla scen i Berlin. Bara det faktum att en svensk får sätta upp en pjäs på en av stadens största teatrar är en smärre sensation, jag tror faktiskt inte att det har inträffat tidigare. Och vi har all anledning att vara stolta, ty Nörbäck gör sin tyska debut med bravur – rentav storartat, som Matthias Ehlert skriver i sin recension av föreställningen i Frankfurter Allgemeine Zeitung. Blotta rollbesättningen borgar för god teater. Som Adolf (namnet är förstås alltid svårt på en tysk teaterscen), d v s Fadren själv, ser vi Jens Albinius (ledaridioten i Lars von Triers omtalade film Idioterna). Laura spelas av den unga skådespelerskan Anne Tismer, som valdes till årets teaterskådespelerska 1999. Doktor Östermark görs av Volksbühneinstitutionen Susanne Düllmann. Till dessa tre personer är Strindbergs äktenskapsdrama reducerat. Dottern Berta, till exempel, som möjligen är den som kan bringa klarhet i vem av de båda hälfterna som egentligen är mest galen, får vi oss bara till livs per telefon. Men just denna nedbantning av rollerna fungerar utmärkt, och gör att scenen på teaterns tredje våning inte känns alltför trång. Nu blir det istället ett kammarspel med tre protagonister: mannen, hustrun och den förment neutrala läkaren. Scenen är enkel; ett stort bord, en bokhylla, några stolar. Ett fönster står öppet mot Berlinkvällen. Trafikbrus hörs från den närliggande Rosa-Luxemburg-Platz. Premiärkvällen är mycket varm, och kanske just därför härskar ett slags sydstatsstämning i lokalen, en cocktail på Tennesse Williams och Strindberg. Föreställningen håller ett stenhårt tempo, vilket känns föredömligt i en stad där teatrarna har satt långsamheten i system; det är väl regisserat, utmärkt skådespeleri, och inte minst humoristiskt. Det är bara att gratulera de två mest blågula på stadens mest omtalade teater: Herr August förstås, men även Fru Nörbäck.

Vad man skrattar åt i Ho Chi Minh City

Det finns många lönndörrar till förståelsen av människor. Den franske filosofen Henri Bergson såg skrattet som en sådan. Han menade att vi ser vårt samhälles värderingar speglas i det vi skrattar åt. Inför beteenden och företeelser vi finner främmande reagerar vi ofta med ett skratt – om vi inte blir upprörda. Varför skrattar vi åt mannen som passerar på gatan med en så speciell gångstil? Därför att han går annorlunda än vad vi förväntar oss. Detta skratt, menade Bergson, är en sorts bestraffning. “Rätta in dig i ledet!” I skrattet samlas de många mot den enskildes brott mot normen.

Tragedi plus tid
En annan definition på det komiska ger Alan Alda i rollen som kommersiell TV-producent i Woody Allens film Små och stora brott. “Komedi” säger han, “är tragedi plus tid.” När Kennedy blev skjuten var det tabu att skämta om det. Men med tiden började stå-upp-komiker med sitt osvikliga sinne för skrattets mekanismer att väcka kittlande reaktioner hos publiken med överskridelser mot tabut. Som man i Sverige på senare tid kunnat höra hädiska skämt som anspelat på tragedier som Estonia och Palme-mordet. (“Men bortsett från det, fru Palme, vad tyckte ni om filmen?”) Fenomenet är förmodligen ett naturligt steg i bearbetningen av en sorg eller en chock. Inte minst Freud var noga med att påpeka allvaret i botten av ett skämt.
Jag gav mig ut på jakt efter skrattet i Vietnams huvudstad Saigon, eller Ho Chi Minh Staden, som det heter numera. I själva verket behövde jag inte leta länge. Få befolkningar i världen torde vara så förtjusta i att skratta, och ha en sån talang för utvinna ett skämt ur ett kort möte med en främling. Det är svårt att värja sig mot detta oförfärade sinne för humor inför livets ofta hårda villkor i Vietnam.

Vad är humor?
En av landets populäraste aktriser heter Hong Van. Hon har stått på teaterscenen i tolv år, och kommer ofta på tal när man frågar efter någon som får folk att skratta i Vietnam. Jag träffar henne på ett av stadens tusentals små trottoarcaféer, som oftast bara består av några låga färgglada plaststolar och en vagn med hjul där drycker och lätta måltider utskänkes.
Hong Van har en regissörsutbildning i botten, med fem år bakom sig på Saigons teaterskola Nghe Thuat San Khau 2. Där studerade hon metoder från välkända namn som Stanislawski och Brecht. Privat är Hong Van en blyg kvinna med ett flickaktigt leende, och lite försiktig framtoning. När hon inte spelar i TV uppträder hon på Saigons mest välrenommerade teater på Vo Van Tan Street 5b, för närvarande i en uppsättning av Shakespeares Romeo och Julia i en vietnamesisk tappning. Liksom många andra komediskådespelare uppträdde hon förr på musikscenen, mellan olika sångframträdanden. Detta är den vanligaste scenen för stå-upp-komik på vietnamesiska, en snabb form som förfogar över lite tid och därför måste hitta publikens skrattcentrum direkt.
“Kan man från teaterscenen skämta om vad som helst i Vietnam?” Hong Van ser först oförstående på mig, så jag tillägger för säkerhets skull: “Politik till exempel.”
“Varför skulle folk skratta åt politik?”
“Sex då” försöker jag. “Kan man skämta om sex?”
“Nej, det är inte lämpligt.”
“Vad skulle du säga att folk gärna skrattar åt? Vad är tacksamt att skämta om?”
“Folk skrattar när jag lyckas visa dem själva på scenen, när jag får dem att känna sig delaktiga i handlingen.”
Bredvid vårt bord står Hong Vans vita moped, en Honda Spacey, och tycks otåligt vänta på att komma iväg. Jag ställer uppenbarligen fel frågor, rycker förgäves i den där lönndörren till skrattets kammare, som Bergson menar skulle blotta ett samhälles konturer. Jag frågar i stället varför det är viktigt att skratta, och berättar att vi i Sverige brukar säga att ett gott skratt förlänger livet. Hong Van ler.
“I Vietnam säger vi att ett skratt uppväger 10 vitaminpiller. Det är nog inte så annorlunda här.”

Dåligt rykte
Följande kväll beger jag mig till den folkliga komediteatern San Khau 135 på Hai Ba Trung Street. Här har jag redan varit ett flertal gånger och det brukar vara en hög stämning. Bredvid parkeringen bakom teatern står denna kväll en grupp ungdomar i vita dräkter och tränar Kung Fu i skenet från gatlyktorna. Föreställningen ska börja klockan åtta men kommer igång först en timme senare, för att salongen ska bli ordentligt full. San Khau 135 är en liten teatersalong fylld av olika höga metallstolar med orangefärgade plastsäten. Folk i alla åldrar anländer med tilltugg som chips, sura karameller, och torkad bläckfisk. Här och där syns röken av en cigarett slingra sig upp i strålkastarskenet, trots rökförbudet.
En föreställning på San Khau 135 består av olika scener – sketcher. Varje kväll ges ett tiotal olika sketcher och hela föreställningen varar i ungefär två timmar. Det spelas med enkla medel; en naken scen med lite rekvisita och ingen direkt ljussättning. Skådespelarna har varsin mikrofon, sina röster och sina kroppar.
Bland mindre “seriösa” kretsar har teatern ett lite dåligt rykte. Hit kommer folk för att skratta, inte från hjärnan, utan från maggropen. Men föreställningen är som en skrattspegel av livet på gatan utanför. Det är den oroliga familjefadern som förföljer sin dotter utklädd till ett träd för att övervaka hennes möte med pojkvännen. Det är den fåfänga exilvietnamesen som återkommer till sitt hemland med pengar i fickorna, som slänger sig med amerikanska uttryck, och som glömt av sitt hemlands koder. Det är den sinnessjuka patienten som tror sig träffa sin läkare, som i själva verket själv är patient. Det är tiggaren, det är heroinisten, det är sångaren och det är advokaten, alla hinner de stöta ihop med varandra. “Folk skrattar när jag lyckas visa dem själva på scenen”, sade Hong Van, “när jag får dem att känna sig delaktiga i handlingen.” Under en afton på San Khau 135 hinner skrattet vandra runt bland publiken och röra vid alla någon gång.

Reklam roligt
Något som tycks väcka allmän förtjusning är det femina draget hos män, ofta med en homosexuell anstrykning. Här i landet är mans- och kvinnorollerna fortfarande starkt polariserade. Män ska inte gråta och får inte vara blyga. Kvinnor bör hålla en låg profil (vilket inte är detsamma som att de är uteslutna från viktiga poster). Vidare driver många av sketcherna med reklamen som redan fått en så stor plats bland den omåttligt TV-förtjusta befolkningen. Bitar ur reklam för bindor och schampo transplanteras och förlöjligas. Annars river snubblandet och felsägningarna – ofta med en sexuell dubbeltydighet – ner de största skrattsalvorna. Kanske är det till syvende och sist, för oss alla, dessa djurets frambrytningar ur människan – att vi inte förmår kontrollera våra kroppar – som är den snabbaste vägen till skrattet. Vi vill ett, men kroppen gör ett annat. I en populär TV-reklam för tandkräm bländas en man av en vacker förbipasserande kvinnas tänder och går rätt in i en lyktstolpe.
Det finns ofta en moralisk knyck i de ganska frispråkiga sketcherna på San Khau 135. En av de dråpligaste scenerna i kvällens föreställning slutar i ett oväntat tragiskt ackord som får publiken att skruva på sig osäkert. Modern som sökt ett gemål för sin casanoviska och heroinmissbrukande son får ett läkarutlåtande från sonens mönstring till militären. “Du har aids!” Ljuset släcks med ett högt skrik.
Jag sitter kvar en stund efter föreställningens slut och fogar ihop skärvorna från skrattspegeln på San Khau 135. Vad skrattar man åt i Vietnam? Frågan känns plötsligt så dum. Henri Bergson var en allvarlig man, och kanske är han inte den rätta guiden till humorns hjärta. Lika lite som en recension gör rättvisa åt en teaterföreställning, tycks en seriös studie kunna fånga skrattets väsen. Skrattet vill nog helst inte förklaras. Det är skratt för skrattets skull. Tio vitaminpiller, något som förlänger livet.

Nya dramatiker söker härbärge

Det är – när man tänker efter – ganska fantastiskt det som britterna lyckats med; tack vare ett långsiktigt och flitigt arbete har man under 90-talet byggt upp en ny dramatikergeneration. Till denna våg av unga dramatiker hör Martin McDonagh, Jez Butterworth, Nick Grosso, Hilary Fannin, Joe Penhall, Anthony Neilson, David Eldridge, Mark Ravenhill, Abi Morgan, David Greig och Sarah Kane, för att bara nämna en handfull. Dom har kallats för ”Dom unga vilda” och drivs av ett starkt samhällsengagemang. Dom drar sig inte för att provocera och har lyckats locka en ung, tidigare ganska teaterovan publik till teatern.

Den finns flera skäl till denna explosiva nyproduktion men ett av dom mest uppenbara är den satsning på modern dramatik som grupper som Royal Court Theatre, Royal National Theatre Studio och Paines Plough Theatre gjort.
Dessa institutioner har inte nöjt sig med de manus som spontant skickats in till
teatrarna, utan har aktivt gått ut och letat upp nya talanger som dom knutit till sig, gett dom lön och möjligheter att utveckla sitt material till färdiga föreställningar. Detta arbetssätt har skapat internationellt erkända dramatiker vars pjäser nu sprids över världen. Detta genererar pengar som i sin tur kan investeras i ännu mer manusutveckling.

En rad namnkunniga regissörer, dramaturger och producenter arbetar för att skapa en teater där dramatikerna har en central roll; Graham Whybrow från
Royal Court Theatre, Jack Bradley från Royal National Theatre, Philip Howard
från Traverse Theatre, Max Stafford-Clark från Out of Joint och sist men inte minst Vicky Featherstone från Paines Plough Theatre. Man ger en ”husdramatiker” lön under en viss tid för att skriva utan att teatern för den sakens skull förpliktigar sig att sätta upp stycket. Samtidigt arbetar man hårt från teaterns sida med att hjälpa dramatikerna utveckla texterna, detta sker t ex genom readings eller workshops där dramatikerna arbetar i nära kontakt med skådespelare och regissörer. Därefter väljer teatern ut de bästa texterna som sätts upp.

Situationen för den svenska samtidsdramatiken ser dessvärre inte riktigt ut som i England även om det finns en del goda intiativ: Teaterkollektiver Rex har till exempel under en tid drivit ett projekt vars målsättning är att stimulera ny dramaproduktion.
Kollektivet har även givit ut en pjäsbok – och ytterligare en är på väg – med pjäser av bl a Sofia Fredén, Mattias Andersson och Isa Schöier. I Stockholm driver också Teater Normlösa kortteaterfestivalen SMAK som varje år presenterar en rad mer eller mindre färska dramatiker. Regissören Martin Geijer står bakom Dramalabbet som i år arrangerade en festival för ny svensk dramatik på Kulturhuset vid Sergels Torg. Festivalen presenterade tio svenska dramatiker, bl a Anders Duus, Christan Augrell, Mats Rosén och Magnus Berg.
    Berit Gullberg – som driver Colombine Teaterförlag – har under drygt fem år
knutit en lång rad nya, svenska dramatiker till sitt förlag. Jonna Nordenskiöld,
Peter Barlach, Alexander Ahndoril, Malin Lindroth, Isa Schöier och Cecilia Parkert är bara några av dom dramatiker som representeras av Colombine. Stockholms Stadsteater backstage har sedan starten för drygt tre år sedan spelat dramatik av bl a Sofia Fredén och Maria Blom och kommer i höst att presentera en nyskriven pjäs av Anders Hasselgren – ”Baby-Love”. Förra året hjälpte backstage Sofia Fredén att få tillfälle att utveckla manuset till ”Hand i hand” på Royal Courts sommarskola för dramatiker. I sommar blir det Anders Hasselgrens tur.

Teaterhögskolan i Stockholm kommer hösten 2000 presentera en för skolan specialskriven pjäs av den – visserligen inte svenske – men norske dramatikern Jon Fosse. Men nyskrivet svenskt finns också med i planerna för framtiden! Fria Grupper som Teater Galeasen, Teater Giljotin och Plaza med Thorsten Flick i spetsen är andra exempel på grupper som gärna spelar nyskriven svensk och europeisk dramatik. Om man vidgar vyerna och inte stirrar sig blind på Stockholms-regionen lägger man också märke till det arbete som Nya Angereds Teaterns förre konstnärlige ledare Nicklas Hjulström lagt ned på att, tillsammans med amatörer, ta fram ny dramatik inom ramen för det episka projektet ”Angered berättar”. Det likaledes Göteborgs-baserade dramatikernätverket Växthuset är ett annat försök, att sätta dramatikern i focus och dra in vederbörande på teatern.

Men trots allt detta, är dörren ändå märkligt stängd på svenska institutionsteatrar när ny dramatik knackar på. Svenska teatrar måste skapa ett klimat där dramatiker känner sig välkomna! Tänk om Riksteatern, Dramaten och Stockholms Stadsteater
gick samman och årligen satsade 1% av sin budget för att samarbeta kring utveckling av ny, svensk dramatik. Även fria grupper och teatrar utanför Stockholms-regionen kunde omfattas av ett sådant samarbete. Varje teater reserverar 2 – 3 produktionstillfällen om året på någon av sina scener för iscensättning av pjäser, som vuxit fram i nära samarbete med institutionerna. Det är inte frågan om ett tillfälligt projekt utan ett arbete som på sikt kan komma att bli ett begrepp för inte endast publiken, utan även för dramatiker, regissörer, statliga bidragsgivare och hela Teater-Sverige. Det kostar ju ingenting att drömma!

Jacob Hirdwall
är dramaturg på Stockholms Stadsteater backstage och på Teaterhögskolan i Stockholm samt konstnärlig ledare för dramatikernätverket Växthuset.

NMDz – actionteater för barn

– Du måste flytta bilen, de fäller tallar här.
Furorna faller utanför Folkets Hus i Östersund för att ge plats åt spel- och repetitionslokaler för den tre år gamla ensemblen NMDz.
Den röda bilen lever farligt.
Men Jan Nilsson, barn- och ungdomsoperans konstnärlige ledare, tittar ut genom fönstret och bestämmer sig för att det är lugnt.
I mitten av nittiotalet återvände han till Jämtland från operascenerna i Stockholm.
– De skrattade åt mig när jag sa att jag skulle åka hem till Jämtland och livnära mig som frilansoperasångare, lycka till! Men jag har aldrig haft så mycket jobb som sedan jag flyttade upp hit. Man kan faktiskt leva i Jämtland och ha världen som arbetsfält, jag skulle vilja rekommendera fler att fatta det beslutet.
Den ännu yngre jämtländska länsteatern flyttar också till Folkets Hus korridorer. Landstingets olika kulturverksamheter ska samlas och nyttja varandras resurser.
Ord som nätverk och samarbeten är ledstjärnor i en slimmad tid.
Tillsammans med kammaroperan i Piteå, Norrdans i Härnösand och Norrlandsoperan i Umeå utgör NMDz (belägen i z-län) nätverket Norrlands Musik- och Dansteater.

Så här gick det till
1974 etablerades Norrlandsoperan i Umeå. Visionerna var storslagna. Konstformen skulle spridas över hela Norrland. Men Norrland är stort och opera är dyrt att turnera med. När valet stod mellan turné och kvalité föll valet på det senare.
”Norrlandsoperan – en opera för Norrland? – eller för Västerbotten?” lyder en rubrik i Entré år 1984.
Knappt tio år senare, 1993, väckte Norrlandsoperans konstnärlige ledare Per-Erik Öhrn tanken på Norrlands musik- och dansteater – en norrländsk nationalscen med statlig finansiering. Staten gillade idén men såg det som en regional angelägenhet.

– Om vi tittar på de finansiella förutsättningarna var ju tanken att staten skulle satsa 30 miljoner. Nu bidde det ju bara en tummetott, säger Jan Nilsson, konstnärlig ledare för NMDz.
Sex-miljoners-tummetotten har idag vuxit till en lite större tummetott, nära nio miljoner (en tredjedel av det önskade beloppet) att fördelas på fyra ensembler.
Med hjälp av andra bidrag kommer Östersundsensemblen upp i en årsbudget på runt fyra miljoner.
Det ska räcka till två produktioner per år. Sångare och musiker anställs för varje projekt. Förutom Jan Nilsson, som delar sin tid mellan en sångarbefattning och det konstnärliga ledarskapet finns en producent och ytterligare en sångare och administratör.
I NMD-tanken ingår inte bara att turnera i de andra tre länen. Ursprungstanken är att också fungera som arrangörer för de andras gästspel.
– Men den biten har inte funkat fullt lika bra.
Om man själv befinner sig på turné är det svårt att agera arrangör i hemlänet.

Anpassar till målgruppen
Vårens uppsättning av ”Älvprinsessan” turnerar i norrlandslänen i höst. Den var ett försök att rekonstruera en konstform från 1600- och 1700-talet, men historien kortades för att passa NMDz:s målgrupp.
Föreställningen är arbetsintensiv – nära tjugofem personer krävs: polska dockspelare från Wasa marionettopera, musiker från Nordiaensemblen i Sundsvall, sångare från NMDz och en berättare.
Konstformen har sått frön, tanken på Trollflöjten som marionettopera lockar.

– Norrlandsoperan är kunskapsbanken, säger Jan Nilsson.
För Bo Hülphers nyskrivna barnopera Pinocchio blandade Norrlandsoperans scenograf Lenita Berggren djupblått hav och handfast träverkstad till ett drömlandskap.
Jan Nilsson betecknar Pinocchio som ensemblens största framgång hittills.
– Vi har ju bara Walt Disney’s version av Pinocchio, Collodis original är mycket svartare.
Han uppskattar berättelsens fantasifulla rikedom och liknar den vid Alice i underlandet – inget är verkligt. Han ser opera som en lite overklig, drömmande och bred konstform med utrymme för öga och öra.
– Det kan vara en enorm fysikalisk upplevelse för ett barn att uppleva starka ljud. Ibland kan man se barn sitta och hålla för öronen för att det är så starkt. Bara det är en upplevelse, att få höra vad en människoröst kan uttrycka.
– Det är ingen traditionell opera vi gör utan vi måste anpassa oss till vår målgrupp. Då måste det vara intressant och ligga i tiden. Vi kan inte bara stå rakt upp och ned och sjunga stillastående arior utan det måste vara lite action, säger Jan Nilsson.

Mozart i rätt miljö

Var passar det bäst att spela Mozart om inte på Drottningholms Slottsteater med sin intakta 1700-tals interiör.
Det innebär inte att Così fan tutte behöver framföras med autentiskt damm. Istället utlovas ett nytt svenskt sångarlag och ett modernt, personligt och fantasifullt regiarbete signerat Fredrik Annby som också står för kostym.
Dirigent är Arnold Östman och i rolerna ser vi bland andra Jeanette Köhn (Fiordiligi), Ann Hallenberg (Dorabella) och John Lundgren (Gugliemi).
Premiären äger rum fredag 30 juni.

Skådespelare vill rädda Hipp

MALMÖ. Fler än 400 skådespelare, kulturarbetare och företrädare för teaterinstitutioner har skrivit på ett upprop mot planerna på att lägga ner teaterverksamheten på Hipp vid Malmö dramatiska teater.
Bakom uppropet står Teaterförbundet i Malmö.
-Vi tycker inte att man plötsligt kan avbryta verksamheten på Hipp utan att ha något alternativ. Försvinner Hipp finns bara Intiman kvar och det går inte, säger Tomas Bolme, Teaterförbundets ordförande centralt.
En oenig kommunstyrelse har beslutat att den dramatiska teatern ska lämna Hipp i slutet av året. Hyran är 13 miljoner kronor om året och kommunen har ännu inte funnit någon ny hyresgäst till huset. Kommunfullmäktige behandlar ärendet i slutet av månaden.

Dramatikern i fokus

Bengt Liljenberg har tidigare i sitt författarskap berört teater i böckerna Svenska stycken efter Strindberg och Hundra spelår. I sin nya bok riktar han strålkastarljuset tvärs över scenen, långt bortom kulisserna, rakt på dramatikerna. Med dem i fokus har han levererat en känslig och viktig skildring av svenskt teaterliv under senare hälften av nittonhundratalet.

Bokens första del tar upp dramatikerna i mötet med kritiker, teaterchefer och regissörer; en veritabel katalog över otrevliga refuseringar, maktfullkomliga chefer och dramatikers rättslöshet. Gemensamt för pjäsförfattarnas situation under dessa decennier tycks ha varit det omöjliga i projektet att få sin dramatik uppsatt. Och i de sällsynta fall man blivit spelad, har man inte sällan mötts av en nådlös kritikerkår som genomgående verkat reagera på varje nytt teatergrepp med massiv motvilja. Bengt Liljenberg ger otaliga exempel på detta, alltifrån Wilhelm Moberg som hamnade på kuranstalt efter brutna löften och okänsligt bemötande, till Norén, som efter att ha fått sin debutpjäs nedsablad, ger kritikerna rätt i intervjuer och säger att han hädanefter enbart ska skriva poesi.

Boken fungerar som en översikt och referenspunkt för den som dels vill se hur mycket den svenska dramatiken förekommit på landets scener under åren 1960 – 1990, men den ger även en inblick i det komplicerade spelet mellan dramatiker, regissörer, kritiker och teaterchefer vid varje uppsättning.

Efter att ha läst Dramat, dramatikerna och verkligheten förstår man att dramatikerna också hade det svårt förr. Den stora skillnaden tycks bestå i att pjäserna och teatern som sådan på den tiden tilldelades ett verkligt utrymme, blev omskriven och debatterad och var en viktig del av sin samtid. Dagens teaterkritiker är måhända inte lika snäva och konservativa, men å andra sidan tycks de inte heller vara lika angelägna. Jämfört med kritikerna under sjuttiotalet, verkar dagens kritikerkår räkna bort teaterns roll som spegel för verkligheten. Idag kritiseras inte budskapet i en uppsättning – det finns inget innehåll som kan uppröra eller engagera – utan det enda som iakttas är formen, uttrycket i sig.

Tyvärr spekulerar inte Liljenberg vidare i hur det kommer sig att den samhällskommenterande roll som teatern hade under sjuttiotalet fullständigt kom av sig under åttiotalet, utan nöjer sig med att konstatera att teatern förmodligen kommer att överleva trots att den befinner sig i en konstant kris sedan dess. Eftersom det är uppenbart att Bengt Liljenberg är mycket kunnig i den svenska teaterhistorien är det synd att han inte ger sig in i en fördjupad analys av hur teatern skulle kunna få en stark position i ett framtida samhälle, hur en möjlig utveckling skulle kunna te sig. Man undrar om den negativa utvecklingen har ett samband med dramatikernas förlorade makt – nuförtiden sätter man ju snarare upp en regissör än en pjäs.

Mitt livs novell på scen

Den lilla åttaåriga flickan Makoto och hennes mor Miyko uppför en ålderdomlig dans till traditionell musik ur den japanska rõkyo-traditionen. Stycket skildrar en fattig kvinna vars barn svälter ihjäl. Det blir tyst i den uppspelta salongen. Budskapet lyder: under tårar men utan bitterhet ska man uthärda sitt öde. Publiken gråter och suckar.

Christina Nygren, fil.dr. i teatervetenskap, har tillbringat ett antal år i Japan och Kina där hon rest omkring och studerat den populära folkliga teatern, dansen och historieberättandet. Hon har följt teatersällskap och besökt religiösa festivaler, knutit kontakter och gjort intervjuer, ofta under bisarra och svåra omständigheter. Nu ger hon ut sin omfångsrika bok Gastar, generaler och gäckande gudinnor på Carlssons förlag, ett förlag som alltid har intressant utgivning vad gäller teaterlitteratur.

Trots att Gastar, generaler och gäckande gudinnor är riktigt underhållande skriven och redovisar en stor erfarenhet, är det måhända inte en bok som man sträckläser, utan snarare tillgodogör sig i omgångar och återvänder till för referensmaterial. Formen spänner över allt från dagboksanteckningar till intervjuer och rena reportage med inslag av situationskomik när hon berättar om sina vedermödor. Utgångspunkten för hela boken är de eviga frågorna kring vad som är högt och lågt i kulturella sammanhang. Vad är det egentligen som skiljer det ”fina” från det ”populära”?

Det visar sig naturligtvis att den populära teatern har oväntade kvalitéer; genom den viktiga roll den har i folks dagliga liv, och genom att tillvarata ett genuint kulturellt arv.

Strukturen i de resande japanska och kinesiska teatersällskapen tycks spegla samhället i övrigt; den folkliga teatern är – som överallt – föraktad av finkulturen. Det är inte ovanligt att dess utövare befinner sig vägg i vägg med porrbiografer och bordeller. Ofta stämmer handlingen i pjäserna kusligt väl in på skådespelarnas egna liv. De lever under hårda villkor, fattigdom och förakt, och inte sällan med en bakgrund i prostitution och sexshower.

Föreställningarna torpederar ibland den sentimentala Mitt livs novell-känslan med rent burleska inslag, där den vackra, sorgsna geishan plötsligt kan dra upp kjolen och visa sina håriga ben och stora kalsonger. Ofta är det unga, vackra män som spelar de stora kvinnorollerna.
Det är inte ovanligt att skådespelartrupperna består av hela familjer i flera generationer där även barnen står på scenen från allra första början.

Dessa teaterformer är utsatta för förakt från finkulturen, trots att de kanske är det slags teater som har allra starkast kontakt med folkets dagliga liv och dess drömmar. När jag funderar finner jag inte någon verklig motsvarighet i Sverige, där en folklig, populär teater spänner över både smärta och sentimentalitet såväl som burleskeri och musiknummer. Våra såpoperor har kanske en del av dessa funktioner, men är ju inte teater och integrerar inte heller publiken.

Hela boken inleds med en episod där författaren ska se kinesisk skuggspelsteater, en teaterform som själv har fått föra ett skuggliv efter kulturrevolutionen då den ansågs billig och förljugen. Medan trupperna vårdar det dramatiska, musikaliska och framdansade materialet med lika stor ömhet som den dyrbara rekvisitan är det tydligt att detta är någonting samhället skäms för: ingen vill sälja biljetter till skuggspelsteatern eller ens erkänna att det ska bli en föreställning när Nygren kommer till platsen.

Modernt, dansant och jazzigt

An American in Paris gavs på Dramatens nya scen, Elverket nu i vår. Det fanns en speciell orsak till att man valde just den scenen och inte en traditionell dansscen. ”Det var väldigt spännande att vara på Elverket. Tanken var att vi skulle ta dit vår danspublik, Peter Nordahls Trio skulle ta dit jazzpubliken och Elverket skulle ta dit Dramatenpubliken. Nu var det tunnsått med danspublik och jag vet inte varför. Men jazzpublik har vi fått mer av och av Dramatenpublik, som inte haft en aning om vad det här var för något.
En kväll kom det tre bussar med pensionärer, medelåldern var 75-85 år, riktigt gamla tanter och farbröder alltså. Det var lite finstämt till en början men de vet ju hur man beter sig med jazzmusik, att man klappar efter solon och så. Efteråt var det varma applåder och reaktioner som: ”Det här var ju ovanligt” och ”Det här var ju en udda föreställning.” Två dagar senare hade vi fyra klasser från Falun som var i sextonårs åldern. De började med att busvissla men sedan var de ganska tysta som om de tänkte; Vad är det här? Just det att de faktiskt höll tyst och var koncentrerade, bara det var en bragd. Det kändes som om de också uppskattade föreställningen väldigt mycket.”

Uppsökande verksamhet för unga
Att det kom fyra klasser från Falun var nog ingen slump, för Jan Åström anser att det är viktigt att söka upp den unga publiken. ”Vi har varit ute på flera turnéer då vi haft ett uppsökande arbete. Vi har satsat på att göra workshops och möta en yngre publik. Vi har mött en klass eller en estetisk linje i en sal eller på scenen och provat saker, förklarat lite vilka vi är och vad vi tycker är viktigt. Vi låter dem prova vissa övningar som har med den aktuella föreställningen att göra och sedan pratar vi om det.”
Senare på dagen eller nästa dag ser eleverna föreställningen. På grund av att de och dansarna har arbetat ihop i avsnitt ur föreställningen har de en helt annan kontakt med det som sker på scenen. ”De har ett slags inblick, som varit väldigt positiv.” Däremot har det inte fungerat lika bra när ungdomarna sett föreställningen före workshopen. ”De får prestationskrav på sig när de ser oss göra värsta grejerna och då är det plötsligt inte lika lätt för dem att göra övningarna.”
Att möta en teaterovan publik är inte helt okomplicerat. Det har hänt att elever har kastat suddgummi och stört så mycket att man inte kunnat fortsätta. Därför har Jan Åström förberett dansarna på hur de skall hantera en sådan situation. ”De bryter föreställningen, sedan tar de ett snack och säger att så här beter man sig inte som publik. Man får ju lära dem, de har ju inte fått veta hur man är som publik. De är ju bara barn även om de är sjutton år och efteråt kommer de och ber om ursäkt. Jag tror att de får ut något av det som de kommer att komma ihåg mycket längre än vad jag kommer att komma ihåg att de sabbade föreställningen.” Det är inte bara elever som stör, det kan vara lärare som förstör genom att hyssja hela tiden. ”Man skall inte ta ner reaktionen. Reaktionerna är viktiga men de måste hållas inom en viss ram så att de inte stör andra. Alla måste få möjlighet att uppleva.
Ofta hör estetiska linjen vid det lokala gymnasiet av sig och vill sitta och diskutera efter en föreställning. Självklart ställer vi upp på det också. Jag går noggrant igenom med dansarna hur de skall möta publiken. Att det är viktigt att de sitter ner. Hur de kan styra upp samtalet för att de här ungdomarna skall få största möjliga information så att de känner att det är viktigt för oss och att vi lyssnar på dem.”

Arbetar för att öka intresset för dans
När Jan Åström var yngre var det viktigaste för honom, som för många andra unga dansare, att hoppa högst och att visa upp sig på scenen. Med ökande ålder och erfarenhet lärde han sig att det fanns andra värden i dansen. Idag har han en position som ger honom möjligheten och ansvaret att verka för att öka intresset för dans i Sverige.
”Tack vare att våra föreställningar tar in en publik som inte är en van danspublik gör vi ett slags pionjärarbete ute i landet. Det är också därför vi satsar mycket på uppsökande verksamhet.” Och gensvaret har inte uteblivit. ”Vi känner att det är många som vet vilka vi är och att det finns ett stort intresse för det vi gör. Men det räcker inte bara med ett intresse. Det är ett svårare val för den lokala teaterföreningen att välja oss än till exempel en föreställning i Riksteaterns regi. De får kämpa lite för att ta dit oss vilket betyder att de vill ha dit just oss, och det är kul.”
Jag ber honom berätta om vad han tror skulle kunna göras på olika plan för att öka danspublikens antal. ”Det ligger både hos oss utövare och hos politikerna. Det ena är att politikerna konkret säger att vissa pengar skall gå till dans och att de ger oss hjälp på olika sätt. Och att Riksteatern tar sitt ansvar. Det gör de i ”Dans i hela landet” men det har varit flera år då Riksteatern inte gjort någonting med dans. De tar inte fram någon ny koreograf eller försöker värna om dansens utveckling utan de tar färdiga koncept som de tar ut på turné. Men det kanske är deras jobb och det är jättebra.
Det andra, som på sitt sätt är både viktigare och mindre viktigt är lusten hos oss som håller på med dans. Det måste finnas en genuin lust att föra ut dansen. Man får inte fastna i avundsjuka. Dansen är ett litet skrå, det finns ingen plats att hålla på och käbbla inom yrket. Och är det så att Bounce som varit ute med Riksteatern kan fösa ihop en ung publik, vilket de gör. Den publiken kommer säkert att komma tillbaka senare och se något som vi gör eller som någon annan gör.
Jag tror att vi som är ganska publiktillvända också kan ta in ny publik. Till en början ser de oss men sedan kanske de vågar komma till en föreställning de kanske skulle haft svårare att våga se första gången men som de sedan blir väldigt förtjusta i. På så sätt ökar man ju publiken för dansen.

Stor Sverigeturné i höst
I höst åker Modern Jazz Dans Ensemble, Peter Nordahls Trio och konstnären Lukas Göthman ut på turné. Jan Åström hoppas att föreställningen ”An American in Paris” både skall överaska och öka publiken. Han vill att de skall känna att det här är något annorlunda och inte riktigt vad de väntat sig.
Jag får intrycket att föreställningen även överraskat sin upphovsman. Han hade länge tänkt att göra en föreställning med livekonst men inte haft någon konkret idé. Så dök filmen ”An American in Paris” upp, femtiotalsfilmen där Gene Kelly spelar en amerikansk konstnär. En tid därefter upptäckte han Peter Nordahls Trios skiva med jazzarrangemang på musiken ur filmen. Det övertygade honom om att det måste vara meningen att de skulle göra något tillsammans.
Men det var inte lätt att hitta en konstnär som ville stå på scen och skapa konst på bestämd tid. ”En konstnär har ju helt andra referensramar än vad vi har. Vi är egentligen mest intresserade av att han gör konsten. Att han kan ta musikaliska quer och veta att han skall gå där och där och stå så och så. Lukas Göthman är perfekt, han är öppen och vill prova att göra saker. Samtidigt är han väldigt inne i sin egen integritet och vet vad han vill med sin konst. Det är viktigt eftersom mötet sker när alla gör sin grej och möts i det.”
För Jan Åström och hans medkoreograf Roger Johansson var det spännande och omtumlande att arbeta med jazzmusiker. De var tvungna att förhålla sig till musiken på ett helt nytt sätt. Dels var rytmerna nya och dels använder sig jazzmusiker av improvisation, något som inte förekommer i jazzdansen. ”Det är häftigt med livemusik och det som jazzmusikerna har, att de lever i stunden. Det är starkt att kunna använda det som en kraft. De är ju inte heller några dammiga gamla gubbar, de är den nya tidens jazzmusiker och det är inspirerande att arbeta med dem.”
Kanske var det inslaget av oförutsägbarhet som skapade den starka nerven i ”An American in Paris”. Det som skedde när musikerna och konstnären lät sig ryckas med av stundens inspiration och som aldrig upprepades i exakt samma form. Men föreställningen var inte bara underhållning för stunden, den gav mig också något att fundera på, eller som Jan Åström själv säger. ”Föreställningen är inte gjord så att man direkt efteråt ställer sig upp och skriker jahoo. Den är mer något att ta med sig hem och fnula på. Merparten av publikreaktionerna har varit positiva men eftertänksamma. Så känner jag nog själv när jag ser den, jag vill gärna att det skall landa.”

Roney och Nyqvist i storbildsformat

Norén-skådespelarna Shanti Roney och Michael Nyqvist, som det senaste året bland annat har medverkat i Riksteater-föreställningarna Skuggpojkarna och Under, kan i höst ses i Lukas ”Fucking Åmål” Moodyssons nya film Tillsammans med biopremiär 25 augusti.

Tillsammans utspelar sig under 70-talet och handlar bland annat om kärlek, vänskap, lycka, fotboll, gröt, sex och vikten av att bära rätt glasögon vid rätt tillfälle.

Övriga medverkande i filmen är bland andra Olle Sarri (Sårskorpor på Backstage), Cecilia Frode och Lisa Lindgren.

Det Kongelige satsar på klassiker

MALMÖ. När Det Kongelige Teater i Köpenhamn öppnar sina scener för nästa säsong står många klassiker på repertoaren, bland andra Ibsen, Shakespeare och Molière.

Det Kongelige startar hösten med nypremiär för Ibsens Gengangere 22 augusti med bland andra Ghita Nørby som blivit känd för den svenska tv-publiken genom Matador och Riket.
Nypremiär blir det även för nationaldramatikern Ludvig Holbergs komedi Den vægelsindede, 4 oktober och det som teatern kallar maratondramat Sælsomt mellemspil av Eugene O’Neill, 28 oktober.
Två svenska pjäser, den klassiska Skyld og skyld av August Strindberg, och den modernare Strygekvartet i c-mol, av Niklas Rådström, får premiär i februari respektive mars nästa år.
Mer komedi blir det med Molières Fruentimmerskolen med premiär i november och klassiskt igen med Tennessee Williams Glasmenageriet och Shakespeares Antonius og Cleopatra som avslutar säsongen i mars och april 2001.
Det Kongelige spelar främst på den Gamle Scene vid Kungens Nytorg, i Turbinehallerne och Stærekassen.

Teaterpratare i sommarradion

Nu sätter sommarpratet igång i radions P1 och flera av årets sommarvärdar är på ett eller annat sätt knutna till scenkonsten.
Först ut bland scenkonstnärerna är regissören och författaren Pernilla Glaser som den 19 juni kommer att prata om bland annat kärleken och konsten.
Därefter följer dramatikern Per Olov Enquist (1/7), skådespelaren Sven-Bertil Taube (8/7), dramatikern Beate Grimsrud (20/7), operasångerskan Malena Ernman (22/7), regissören, DI-professorn och Unga Klaras konstnärliga ledare Suzanne Osten (23/7), skådespelerskan Sissela Kyle (26/7), dramatikern Henrik Wallgren (27/7), Riks Dramas Isa Stenberg (31/7), före detta Jordcirkus-medlemmen och numera Intercults konstnärlige ledare Chris Torch (1/8), regissören och dramatikern Maria Blom (3/8), koreografen Kenneth Kvarnström (10/8), dirigenten Sixten Ehrling (19/8) och skådespelaren, regissören och före detta teaterchefen Philip Zandén (20/8).
”Sommar” sänds varje dag från 17/6 till 20/8 kl 13.05 i P1 och går också att lyssna till i Real Audio via Sveriges Radios hemsida.

Romateatern bjuder på Othello 2000

Romateatern på Gotland inleder sommaren med Othello.
Denna en av de mest iscensatta och filmade pjäserna signerad William Shakespeare, är ett djävulskt relationsdrama där passionerad förälskelse
förvrids i svartsjukans klor och förvandlas till avgrundsdjup förtvivlan.
Den färgade generalen i Venedig, Othello, här spelad av Conny Vakare, möter den unga förtjusande socitetsfröken Desdemona (Lena Carlsson). Ett intensivt kärleksförhållande över rasgränserna uppstår. Ett förhållande som inte ses med blida ögon i det konservativa Venedig. Othello skickas i statens tjänst till Cypern och tar sin älskade med sig. Othellos fänrik, Jago ( Peter Järn), hoppas på befodran men föbigås av den unge, vackre teoretikern Cassio. Jago är försmådd och får nu för sig att Othello har kopulerat hans hustru. Han söker medelst illvillig list och lömska intriger hämnd och lyckas plantera ett frö av svartsjuka i den godtrogne Othellos hjärta. Othello skrevs 1604 och är en studie i passionerad kärlek, olidlig hjärtesorg, svartsjuka, politiskt rävspel och diaboliskt iscensatt hämnd.
Romateatern har döpt föreställningen till Othello 2000. Regissör är Thomas Segerström och premiären äger rum den 21 juni klockan 21.00 i Roma Klosterruin och spelas sedan till och med 16 augusti.

Shakespeare på bio i radio

Filmhistorien är fylld av Shakespeare. Här finner vi till exempel Georges Mélidès stumma, svartvita Hamlet-fragment från 1907, Orson Welles och Roman Polanskis tolkningar av ”Macbeth”, Kenneth Branaghs ständigt växande Shakespeare-projekt och nu senast Michael Almereydas tolkning av ”Hamlet”.
Shakespeare på bio är också temat i fredagens ”Filmfrossa” i P1. Där diskuterar Anneli Dufva, Leif Zern, Lucia Cajchanova och Göran Sommardal detta, närmast outtömliga, ämne.

Dramatens sommarspel i juli

Medan många andra teatrar flyttar utomhus denna årstid, fortsätter Dramaten att spela inne i sommarvärmen.
De föreställningar som återfinns från vårens repertoar är Mats Eks Don Juan, som spelas 4 – 8 och 11 – 15 juli, och Eva Dahlmans uppsättning av familjeföreställningen Klas Klättermus med speldatum 19 – 22 och 25 – 29 juli.

Idyll och panik hos kvinnan

Igenkänningsfaktorn lär vara hög när Norrbottensteaterns nya pjäs ”Idyll och Panik” har premiär den 15 juni.
Här får publiken möta fem kvinnor i sina bästa år som slungats ut ur ekorrhjulet för att finna sig själva.

Den övertaliga och överviktiga telefonisten, en ensamstående importör, hon som blev kändis när hon råkade hamna på bild i en kvällstidning, chefssekreteraren i knytblus och läkaren som låtit sin egen karriär stå tillbaka för sin mans – alla landar de i ”ett slags paradis på jorden”, på en kursgård någonstans i Sverige.

Enligt den ursprungliga planeringen skulle Carin Mannheimer skriva pjäsen ”Kvinnofarmen” för Elisabeth G Söderströms regi, men eftersom manuset inte hann bli färdigt får nu i stället ”Idyll och Panik” se scenens ljus.

Regissören Elisabeth G Söderström har skrivit pjäsen med utgångspunkt i skådespelarnas improvisationer. Rollerna görs av Anneli Hedin, Anja Landgré, Anita Nyman, Kristina Rådström, Caroline Wester, Jalle Lindbladh och Mats Pontén.

Pjäsen spelas under Kvinnor kan-mässan i Luleå den 15-18 juni då Norrbottensteatern också bjuder på ”Mostrarna” av Yvonne Gröning med Sara Arnia i fyra kvinnoroller och ”Shirley Valentine” med Vanja Blomkvist.

”Idyll och Panik” återkommer på Norrbottensteaterns scen och på turné till hösten.

Sundahlstipendium till Jan Sigurd

MALMÖ. Underhållaren Jan Sigurd fick på söndagen motta Stellan Sundahls minnesstipendium. ”För artistisk mångsidighet och humanistisk humor i Stellans anda” heter det bland annat i juryns motivering.
Stipendiet innebär en vecka i augusti på Edinburgh Festival i Skottland, ett evenemang Stellan Sundahl själv brukade besöka.
Minnesfonden har skapats på initiativ av Goldi Sundahl och ska premiera stå-upp-komiker som arbetar i Stellan Sundahls anda. Det första stipendiet gick i fjol till Ronny Eriksson.

Trevlig pingsthelg!

Bästa läsare,

Under Pingsthelgen (10 – 12 juni) kommer jag inte att uppdatera Nummer. Jag återkommer från havets vågor tisdag 13 juni kl 08.45.

Trevlig helg!

Ylva Lagercrantz
Redaktör

Amadeus på Göteborgs Stadsteater i höst

Den italienska tonsättaren Antonio Salieri var verksam i Europas musikaliska huvudstad Wien under senare delen av 1700-talet. Han hade en god ställning vid hovet och i de musikaliska kretsarna när, i början av 1780-talet, en ung tonsättare kommer från Salzburg och etablerar sig i Wien – Wolfgang Amadeus Mozart. Salieri inser omedelbart att detta är ett geni utöver allt vad dittills hörts i musikens värld.

Peter Schaffers Pjäs utspelar sig under en novembernatt 1823 då Salieri på ålderns hös återupplever sitt livs glansdagar och minns hur de slogs i spillror vid intågandet av det nya musikgeniet Mozart. Även om Mozart är den som är världsberömd idag, är det Salieri som är pjäsens huvudperson, han som inte är en Amadeus – en som älskades av gudarna.
Schaffer skrev pjäsen i slutet av 1970-talet, och den har bl a tidigare filmatiserats i regi av Milos Forman. Regissör för Göteborgs Stadsteaters uppsättning är Benny Fredriksson och rollerna gestaltas bland andra av Puck Ahlsell (Salieri), Sven Ahlström (Mozart) och Gunilla Johansson (Constanze). Premiär fredag 15 september på Stora Teatern.