Mona Sahlin i Aniara

Backa Teater satsar på Harry Martinson (1904-78) i höst. Det är hans rymdepos Aniara som har omförvandlats till musikal av Sven-Åke Gustavsson.

Åskådaren träder in i berättelsen just när rymdskeppet Aniara med sina tusentals passagerare ska lämna den strålningsskadade jorden. En asteroid tvingar skeppet ur kurs. Det slungas ur sin banan, ut i dödsrymden och in på en resa utan slut…

Musiken är helt nykomponerad av Backa Teaters musiker och regissör för denna mastodonta handling är Alexander Öberg som också har bearbetat texten. Rollerna spelas av bland andra Mats Blomgren (Mimaroben), Laurence Plumridge (Chefone) och Anna Kristina Kallin (Isagel). Dessutom syns Mona Sahlin och Freddie Wadling med flera i förinspelade videoprojektionerna.

Mystiska familjer på Backstage

Baby Love heter en pjäs som har urpremiär på Backstage, Stockholms Stadsteater, nu på lördag 23 september.

Manus är skrivet av Anders Hasselgren och i rollistan ses bland annat Martin Jonsson, Jessica Liedberg, Lina Englund och Claire Wikholm. För regin står Andreas Boonstra, senast aktuell för Stockholmspubliken med Trist land/Hård tid, vilken spelades på Teater Scenario i våras.

Skumma familjer
Baby-Love handlar om märkliga familjeförhållanden. På scenen möter vi exempelvis Kärnfamiljen, Svensson-Svensson-familjen och Norén-familjen. Den maffiga kombinationen David Lynch och Harold Pinter utlovas.

2000-relationer
Baby Love är den första pjäsen av tre på Backstage, som gemensamt går under arbetstemat ”familjen på 2000-talet”. Nästa uppsättning på ämnet blir vårens Morgon & Afton av Astrid Saalbach, regisserad av backstagebekanta Carolina Frände och den sista pjäsen i trion blir Eldansikte (Feuergesicht) av Marius von Mayenburg.

Läs mer om Baby Love.

Sallinens Kung Lear i P2

P2 sänder en inspelning av Aulis Sallinens opera Kung Lear, från Finlands Nationalopera i Helsingfors.
   Aulis Sallinen har efter sina fem tidigare operor blivit Finlands mest uppmärksammade tonsättare. Han har skrivit både musik och libretto till Kung Lear, som bygger på William Shakespeares tragedi med samma namn. Kompositören har själv benämnt detta verk som summan av alla hans tidigare operor.
   Kung Lear är en storslagen berättelse om makt och åldrande, en historia om fäder och barn. Den gamle kungen vill avsäga sig makten och dela sitt rike mellan sina barn, men förnekar sin dotter Cordelia. Förräderierna, sveken och strävandet efter makten leder så småningom människorna mot undergången.
   Kung Lear sänds i P2 lördag 23 september kl 19.30.

Historisk ritt gjorde halt

STOCKHOLM. Till tonerna av Stralsunds musikkår avslutades en historisk ritt i Karl XII:s spår på tisdagskvällen. Med förre svenske armégeneralen Åke Sagrén i spetsen red sällskapet in och välkomnades av staden borgmästare.

-Det känns väldigt bra. Vi har haft fin uppbackning längs hela vägen och klarat ritten utan större skador på folk eller hästar, säger Åke Sagrén.
Den ideella föreningen Carolus Rex Revivat står bakom projektet, som lyckades kopiera den långritt Karl XII gjorde 1714 efter kalabaliken i Bender. Ett 80-tal människor och 27 hästar har på 14 dagar tagit sig från Pitesti i Rumänien till Stralsund i norra Tyskland – en tangering av Karl XII:s personbästa.
-Nu ser vi fram emot borgmästarens middag och god natts sömn, säger Sagrén.
På torsdag återkommer sällskapet till Sverige. Det sker på postjakten Hjorten, en kopia av ett 1600-talsskepp som ägs av marinmuseet i Karlskrona.

Arnold Östman portätteras

I Musikspegeln på söndag porträtteras den svenske dirigenten Arnold Östman som gjort succé över hela världen. Senast han arbetade hemma i Sverige var i somras när han dirigerade W A Mozarts Cosí fan tutte på Drottningholmsteatern utanför Stockholm, där han även varit konstnärlig ledare under åren 1979-1992.
Möt Arnold Östman i Musikspegeln, söndag 24 september kl 18.50 i SVT 2. Programledare är Viveca Ringmar.

Kjerstin Dellert i Operahörnan

Kjerstin Dellert har länge varit en folkkär artist och har gjort sig känd som en prima primadonna. Fyllda 75 år är hon fortfarande flitigt engagerad i musikens och operans värld, inte minst i egenskap av teaterchef på Ulriksdals slottsteater Confidencen.
I dagarna ges hennes memoarer, I förtroende, ut på Albert Bonniers förlag och dessutom utkommer en CD med ett urval av hennes inspelningar från åren 1955–65.
Tom Sandberg intervjuar henne i Operahörnan, söndag 24 september kl 11.00 i P2.

Suzanne Osten om Gränsen

Vad handlar Gränsen om?
Den bygger på en verklig händelse, en notis jag såg för ett par år sedan, som jag har byggt en uppsättning kring. Det var två franska flickor, Valerie och Aurelie , som tog livet av sig tillsammans. Jag har tänkt mycket på de där flickorna och nu har jag gjort en pjäs där fem skådespelare fantiserar om vad som kan ha lett fram till de här självmorden. Det är en dokumentär med scener, dockspel och fantasier berättad av fem personer, där två av skådespelarna i första hand spelar de två flickorna.

Varför ville du göra en pjäs på det temat?
Sanningen är ju att det är väldigt många av oss som har överlevt puberteten på något vis. Jag vet att många har tänkt självmordstankar. Det är så svårt under den där tiden för många. Det är så starka känslor och så svårt att veta hur man ska lösa det. Det var det ena, och sedan kunde jag inte släppa de där två flickorna. De fanns där hos mig och så började jag umgås med min vanliga tanke att jag skulle vilja utmana den vuxna världen. Det är ju så att många ungdomar går ut på nätet och byter tips om hur man ska ta livet av sig. Det finns sidor på internet som uppmanar folk att ta livet av sig. Vill man då ta upp det säger många vuxna:
”Censur! Gör ingen pjäs om det”. Då är det min vanliga lidelse att vilja prata om det just därför. Min vanliga lidelse att vilja utmana…

De är rädda för att det skulle kunna leda till att ungdomar tar livet av sig?
Ja, för det finns ju en föreställning, som vuxna har, att bara man pratar om självmord så hoppar unga människor framför tåget.

Tror du att det är så?
Det är sådant jag försöker ta reda på här, men själv har jag en fullständigt idiotsäker tilltro till teatern. Ser man den här pjäsen får man ju ingen lust att dö! Jag utmanar alltid vuxenvärlden, de vuxna, därför att de är lite bigotta och skraja och ofta inte alls delar ungdomars liv. De vet helt enkelt inte speciellt. mycket om det.

Att spränga flickrollen
Varför tror du att flickorna sköt sig?
Det finns väldigt lite material som behandlar varför de gjorde det. Jag tror man bestämde sig från skolan och polisens håll för att lägga locket på totalt. Det var väldigt duktiga flickor det här, bäst i klassen. Att det har skrivits så lite om orsakerna har gett mig en väldig frihet. Jag har läst egna och andras dagböcker och så har jag haft kontakt med ungdomar och anhöriga vars barn har tagit livet av sig. Människan är ju det djur som vet att hon ska dö.

Ger Gränsen något svar på varför flickorna sköts sig?
Föreställningen bearbetar den frågan. Jag tror att vi berör flera möjliga tankar. En tanke kanske är att de inte kunde föreställa sig hur de skulle spränga den där flickrollen som de var uppfostrade i. Grunge för dem det var svart och rebelliskt och de fick kanske inte ihop de där två. En annan grej är att de var två och det är mycket ovanligt, så de kanske triggade varandra.
Det tror jag den här föreställningen kommer att beskriva; hur farlig en pakt kan vara för unga tjejer. Man kan bli knäpp ihop så att säga. Den ena kan ha ett motiv som den andra inte har och tvärtom.

De kanske hade tillräckligt många argument tillsammans?
Ja, tillsammans fick det för många. Jag menar, livet är svårt och tungt att leva. Det ska man våga säga och tycka och tänka. Det är inte farligt.

Jag tänker, apropå att pjäsen heter Gränsen, att för många flickor är det ju en jobbig övergång att ta steget från flicka till ung kvinna. Att tvingas in i ofta stereotypa kvinnoroller osv.
Ja det är bra det du säger. Kanske är det synligt i föreställningen. Jag hoppas det. Sedan är det ju så att flickorna gör ett försök att ta livet av sig. De snubblar över gränsen och jag tycker ju att de misslyckas när de dör. Pojkar ”lyckas” oftare än flickor att ta livet av sig och jag tror att det beror på att det är svårare för pojkar att visa sig, som man ju tvingas göra om man överlever. Konstigt nog är det så att jag själv hoppas att de ska överleva när vi repeterar. Vad jag vill visa är att de missar själva livet. Det är vad som händer om man tar livet av sig. Man missar själva livet. Livet måste levas för att man ska lära sig hur det går till.

Kaotiska repetitioner
Pjäsen riktar sig i första hand till tonåringar?
Jag siktar på dem men sedan vill jag ju att du och andra vuxna ser den. Jag hoppas att den ska bli så rolig och intressant att barn ser den och att vuxna ser den ihop med barn.

Finns det plats för humor i pjäsen?
Ja man kommer att få skratta mycket! Så måste det vara. Annars blir det inte riktigt allvarligt heller tror jag. Om det inte är roligt också.

Hur har repetitionsarbetet varit?
Gränslöst kaos kan man säga! Jag har skrivit en version och sedan skriver jag om den gång på gång. Skådespelarna har jobbat med det på golvet och så ändrar vi och hittar på nytt.
Manuset skrivs alltså färdig på golvet. Jag hade ett stort material när vi började, flera timmar som vi sedan har bearbetat tillsammans.

Ann Petrén och Anna Takkanen har du jobbat med tidigare. Hur viktigt var valet av skådespelare?
Jag frågade Cesar Sarachu som kommer från Teater Complicité om han ville vara med, för jag ville ha med någon som kunde ge intryck av att komma med en egen skådespelartradition.
Alla de här skådespelarna är väldigt olika och spelar på väldigt olika sätt.

Den slutliga gränsen
I många av dina tidigare pjäser och filmer har du jobbat med att beskriva gränser och gränsöverskridanden av olika slag. Jag tänker på Besvärliga människor och Bengbulan till exempel. Jag uppfattar det som att du ofta vill att åskådaren ställer sig frågan vad som är normalt och avvikande beteende, att gränsen ofta är ganska flytande och inte så självklar som vi tror.
Ja det stämmer. Det är ju en överordnad idé som jag håller på med. Sedan är det ju tyvärr så att gränsen mellan liv och död är absolut och det vill vi visa i den här föreställningen.

Det låter som att du vill göra vuxenvärlden uppmärksam på det här frågorna?
Det är väl bra om det blir debatt om självmord bland unga. Att vuxna människor uppmärksammar det här och går in och läser de här sidorna med tips och råd som vi har gjort.
På vissa av sidorna kan man gå in och fråga Curt Cobain om man ska ta livet av sig. Många av dem som läser det här är ju barn och det är svårt att veta om de tror att Curt lever.
En del sidor har till och med en slumpgenerator som räknar ut om man ska ta livet av sig eller inte! Man kan leka på de här sidorna men det gäller att förstå att det inte finns någon på andra sidan som sitter och sänder.

Vet man om flickorna gick in på självmordsajter i verkligheten?
Nej, men åtskilliga ungdomar gör det och för många av dem är Curt Cobain idolen. Därför finns han med i föreställningen både som sig själv och som Döden. Livet finns också med som en av berättarna i föreställningen.
Många vuxna uppträder som om de känner till de här sakerna men man kan inte uttala sig om något man inte är insatt i. Ju mer vi vet om varandras intressen och liv desto bättre. Jag är i alla fall övertygad om att det inte är Curt Cobain som har dödat de här flickorna.

Curt Cobain tycks ha blivit någon sorts mytologisk gestalt för många ungdomar.
Ungdomsidoler som dör tidigt blir ju det. Kristusmyten; död man på ett kors, finns ju. På samma sätt har Curt Cobain blivit myten om ung vacker död man. Det går inte att förbjuda unga människor att lyssna till honom men vuxna behöver känna till att han för många unga är en förebild.

Självmord som diskussionsämne
När började du skriva manuset?
Det är länge sedan. Jag skrev ett första utkast för två år sedan. Det verkar vara ett mönster hos mig att jag fastnar för något och sedan tar det flera år innan jag gör något av det. Vissa saker vill liksom bli berättade. De biter sig fast och blandar sig med erfarenheterna. Ett bra sätt är att gå ut och läsa upp texterna för andra människor och diskutera dem. Det gjorde jag med notiserna om de här flickorna. Jag läste upp dem för en skolklass och sedan diskuterade vi dem. Sedan var det en lärare som var väldigt intresserad av att prata och följa upp det där.

Vad fick du för respons från klassen?
Väldigt allvarlig, men det blev en bra diskussion.

Pusterviksteatern öppnar teaterklubb

Göteborg. Under de två senaste åren har Pusterviksteatern samlat på sig drygt 500 medlemmar. Nu vill man ge dessa en möjlighet att prata av sig efter kvällens föreställning och startar därför en teaterklubb.

Under fyra måndagkvällar i höst blir det organiserat och oorganiserat eftersnack i teaterns bar. Det första mötet ägde rum igår. Den 23 oktober går kvällen under temat ”Kvinnor kan!Regissera!” Inbjudna gäster är Tova-Magnusson-Norling, Maria Blom, Malin Stenberg och Petra Reveneue. Därefter kommer Henric Holmberg den 6 november och talar utifrån sin bok En sorts skådespelare (se tidigare recension i Nummers nyhetsavdelning Ny litteratur). Sist ut är ”Nya tider för gamla testamentet” där Teater Hallands konstnärlige ledare Stefan Ridell samtalar om föreställningen Gamla testamentet.
Inträdet till klubben är gratis och gäller även icke-medlemmar.

Malmö Dramatiska teater får tidsfrist

MALMÖ. Malmö dramatiska teater får stanna kvar i lokalerna på Hipp i fyra månader extra, med en lägre hyra.

Meningen var att teatern skulle flytta vid årsskiftet. Efter en överenskommelse mellan teaterns fackliga företrädare och Kulturkoncernen låter kommunledningen teatern stanna till den sista april med en hyreskostnad på en miljon kronor, skriver Sydsvenska Dagbladet.
Lösningen är tillfällig och innebär att några tidigare inplanerade föreställningar kan genomföras.
-Det gäller främst Barnens Hipp i december och premiären på Animals ihop med Det Kongelige teater och vårens stora produktion Dorian Grays porträtt, föreställningar som annars fått ställas in eftersom de inte kunde flyttas till någon annan scen, säger Kulturkoncernens vd Börje Svensson till Sveriges Radio Malmöhus.

Facket emot
Eftersom detta är en tillfällig överenskommelse och teaterledningen fortfarande inte presenterat några alternativa spellokaler för Hipp motsatte sig facket denna lösning vid de MBL-förhandlingar som pågår. Det är fortfarande oklart hur många som sägs upp när Hipp stängs.

Jöback-dokumentär i TV4

Fredag 22 september sänder TV4 en dokumentär om Peter Jöback. Samtidigt som han spelat musikal i London har han under två år arbetat med sitt nya album Only when I breath som släpps i dagarna.
Ett filmteam har följt honom i Sverige och London under komponerande, inspelningar, resor, fotograferingar, intervjuer och musikvideoinspelningar.
Bakom albumet står flera namnkunniga låtskrivare och producenter som figurerar i programmet. Tittarna får även smakprov på flera av låtarna från skivan.

Snart premiär på musikalen Oliver!

Östgötateaterns stora satsning i höst är en gåva till alla musikalälskare, Lionel Barts musikal Oliver!.

Oliver bygger på Charles Dickens roman Oliver Twist och skrevs som musikal redan på sextiotalet.
Östgötateatern har satsat på en nyöversättning signerad Ture Rangström och bland de medverkande kan nämnas Jimmy Ekström/Rasmus Wingren/Viktor Wollstad alternerande i titelrollen, Jörgen Mulligan (Fagin), Fredrik Wickerts(Räven), Ulrik Spjut(Bill Sykes)och Linda Krüger (Änkan Corney). Regisserar dessa gör f d teaterchefen Georg Malvius.

Premiären äger rum 23 september på Stora Teatern Norrköping. Sedan packas all scenografi ihop för att i sedvanlig ordning fraktas vidare till Stora Teatern i Linköping med föreställningspremiär 8 december.

Övrigt på Östgötateaterns höstrepertoar är En uppstoppad hund av Staffan Göthe med Linköpings-premiär 20 oktober (se Nummers hundtrend!), samt Strindbergs Dödsdansen med premiär i samma stad 8 september.

Humorpris till Fredrik Lindström

GÖTEBORG
Årets Grönköpings veckoblads humor- och satirpris gick till ”språkforskaren, busringaren, skådespelaren, ståuppkomikern, regissören, författaren, radiomannen och den före detta rockaren från Eskilstuna” Fredrik Lindström.

Enligt juryns motivering fick Fredrik Lindström priset bland annat för sin språkkänsla och timing och sin ”blick för det där lilla absurda. Eller helt enkelt bara för att han är rolig”.

Priset är på 50 000 kronor och delades på fredagen ut på Bok- och biblioteksmässan i Göteborg.

Grönköpings veckoblads humor- och satirpris instiftades förra året och gick då till bildsatirikern Jan Stenmark.

Rekorderlig Strindbergläsning

GÖTEBORG
I 25 timmar läste skådespelaren Lars-Göran Carlson högt ur Strindbergs verk. Nu kommer han med i Guiness rekordbok.


Från klockan 11.00 på lördag förmiddag till klockan 12.00 på söndagen satt Lars-Göran Carlson, regissör och skådespelare från Göteborg, på bokmässan och läste högt ur Strindberg. Fem och ett halvt verk hann han igenom. Natten ägnades åt En dåres försvarstal.
-Jag var inte orolig för rösten men jag var rädd att jag skulle tuppa av,säger han till TT.

Reglerna för rekordförsök tillåter fem minuters paus varje timma. Men när han slutade, i femte akten av Marodörer, hade han fortfarande fyrtio minuter tillgodo.
-Jag har druckit fantastiskt mycket vatten, men någon mat har det inte blivit.

Även sent på natten hade han åhörare. Då förflyttade han sig – läsandes – till hotellet intill mässan, där gäster stannade till och lyssnade en stund.
Lars-Göran Carlson är stor Strindbergsälskare och tvekade inte att ställa upp när han tillfrågades av Läsrörelsen, som tog initiativet till rekordförsöket. Det gamla världsrekordet i högläsning var 24 timmar och 24 minuter.

Amanda reser i tiden

Sångensemblen Amandas nya musikföreställning Tidvill har premiär på Folkteatern i Göteborg.

Efter succéer som Hack, Himligheter och Fukt har sångensemblen Amanda från Göteborg nu premiär med sin nya produktion Tidvill. Liksom tidigare utlovas en blandning mellan stilar och tonarter, uttryck och intryck. Ensemblen beskriver själva Tidvill som ”en resa från myllrande mytisk dåtid till mullrande magisk nutid” och det är rösterna och rytmerna som är i centrum.
Tidvill har premiär på Folkteatern i Göteborg fredagen 22 september.

Dag 5: Paula och ABBA

Jag märker på mig själv att jag blir lite småsur om nån gör fel! Jag får verkligen göra upp med mig själv. När vi skrev pjäsen så var det mer distanserat på nått sätt, jag tänkte att jag vuxit så mycket. Hela grejen med pjäsen är ju att lyfta, släppa fri och bejaka våra olikheter. Att vi tjejer ska få vara precis så olika som vi är. Och så motarbetar jag det själv. Inte medvetet naturligtvis, men ändå. Jag vill så gärna förändra och inspirera min publik i vad jag än gör. Och så är jag så fast själv. Äh, jag vet inte. Kanske Jag är extra kritisk idag. ”Ska jag ha mens, eller?” Jag får väl tänka på det lite mer. Att leva som jag lär. Den tjugotredje september är det premiär. Vi får väl se vad som hänt tills dess.

Snabbmat, ge mig mera snabbmat!
Idag ska jag i alla fall gå på McDonalds. Jag skiter i vad ”Suss” och Norrlänningarna säger. Det går snabbt och så är det billigt. Jag är väl en inbiten stadsbo. Vi får väl se vad tiden gör med mig häruppe. Jag kanske blir lugn och trevlig! Hoppas, hoppas…

De musikaliska variationerna i Avignon

För ovanlighetens skull kan undantag från denna traditionella hållning spåras i inte mindre än tre av Avignonsfestivalens större satsningar. Men om nu tanken – att skapa en teatralisk föreställning kring det musikaliska begreppet – är lovvärd så är dock resultaten mer eller mindre lyckosamma.
   Laurent Pelly tillhör den unga generationen redan välkända franska regissörer och har här tillsammans med författaren Agathe Mélinand regisserat en föreställning kring sex, enligt egen utsago, nutida polyfoniska sagor under titeln C’est pas la Vie – sånt är inte livet – med referens till det franska vardagliga uttrycket “c’est la vie”, vanligtvis åtföljt av en gallisk axelryckning.

Musikalens svåra konst
Med ironisk distans behandlar Laurent Pelly så olika franska samhällsfenomen som den stakhanovistiska livsmedelsproduktionen (ett monsterartat föräldrapar föder upp barn enligt alla konstens regler: vitamininjektioner, antibiotika och benmjöl – för att i tur och ordning äta upp dem), förödmjukande TV-lekar där deltagarna bokstavligen får sitta på pottkanten inför publiken när de gjort bort sig, eller föräldraupproret på den Finfina musikskolan när en kurs i rap och hip-hop erbjuds av den samhällsidealistiske föreståndaren.
   Men att det skulle vara svårt – kanske till och med riskabelt – att kombinera musik och teater är inte bara en fördom. Till formen är C’est pas la Vie en regelrätt musikal, om man med det menar att skådespelarna närhelst man minst anar det brister ut i sång till en levande tiomannaorkester. Ambitiöst, förvisso, men inte desto mindre tröttsamt och löjeväckande, eftersom de tio skådespelarna inte bara ser bortkomna ut på den alltför stora utomhusscenen Cour du Lycée St Joseph, utan dessutom bevisligen inte lärt sig den ädla sångkonstens mest elementära teknik.

Svavelosande skapelseberättelse
I en helt annan klass befinner sig emellertid den italienska Genesi (from the museum of sleep), regisserad av italienaren Romeo Castellucci. Här är musiken inte ett begrepp, men väl en huvudsaklig beståndsdel i en föreställning som blottlägger den mänskliga historiens avgrunder.
   Castelluccis tidigare uppsättningar kännetecknas av banbrytande övningar med djuplodande fragment av Hamlet, Orestien samt Célines Resa till Nattens Ände, som presenterades i en omtumlande föreställning under fjolårets Avignonfestival. Befolkad av mytiska kreatur och mänskliga monster är detta en teater som är lika nyskapande som oroande.
   Regissörens apokalyptiska läggning når klimax i årets Genesi, en drömlik och fasaväckande iscensättning av mänsklighetens mörkare sidor. Till ett skärande musikaliskt crescendo – med en melodisk intensitet som blir nästan outhärdlig mot slutet av föreställningens tre timmar – utspelar sig tre sekvenser av en pessimistisk skapelseberättelse.

Dröm som blir till mardröm
Det börjar i sekelskiftets Paris, med Marie Curies till synes oskyldiga och genialiska upptäckt av uraniet. Men vetenskapskvinnan förvandlas plötsligt till en ödesbringande Pandora. En våldsam explosion genljuder på scenen, som strax därefter fylls av förvridna gestalter utan ansikten. Utan att kunna ha identifierats lämnar de plats åt sex små barn – regissörens egna – som i eteriskt vita dräkter fridfullt leker på scenen.
   Drömmen blir abrupt till mardröm, då barnen blottar sina ryggar där en lysande gul stjärna naglar fast åskådarens blick. Två av dem blir bortförda på ett litet leksakståg, och resten förintas i en plötslig tystnad. Som ett perverst löfte återupptas sedan kompositionen i en mytisk tidsålder, där Castelucci iscensätter Kains fatala övergrepp på brodern Abel, som om den katolske regissören därmed befäste idén att Gud möjligen är död, men att mänskligheten trots allt överlever alla tragedier.

Musiken i centrum
Mozarts Köchel är en mördande melodi lika mäktig. Om än mindre Dante-insipirerad är Denis Marleaus uppsättning av Le petit Köchel. Här är musiken i centrum för historien – Köchel är namnet på en musikalisk handbok kring Mozart, men utgör i pjäsen även en allestädes närvarande, om än osynlig huvudperson. Köchel sägs nämligen vara barn till pjäsens fyra systrar, musikvetare och pianister till yrket.
   Då det osynliga barnet tillkännager sin dödslängtan – mödrakvartetten har ändå låst in honom i källaren för att i lugn och ro kunna ägna sig åt musiken – inviger systrarna en egendomlig ritual, som de sedan kommer att upprepa varje år på Köchels dödsdatum. Åt barnet ger de två tvillingflickor att äta upp, för att sedan i sin tur äta upp Köchel – ett fyndigt sätt att införliva själva musiken i deras eget väsen.
   På den nakna scenen repeterar sedan de fyra systrarna om och om igen sitt verk, i hopp om att finna en genialisk melodislinga. Man kan således tryggt säga att det musikaliska temat funnit rika variationer i årets Avignonfestival.

Dag 4: Paula på pizzeria

Jag tycker alltid att när man träffar gamla klasskompisar så säger dom ”Du är ju dig precis lik!” Fast jag tycker att jag är nästan en helt ny person.

Indisk Pizza eller Italiensk Tandoori Chicken
Pizzerian har börjat med Indiskt! Två rätter har dom i alla fall. Jag är vegetarian, så jag fick en vegetarisk rätt, men bara om jag lovade att jag verkligen var vegetarian på riktigt. ”Jo, det lovar jag.” sa jag. Det var nog för att det skulle räcka.

Vem är freaky?
Ingen springer här. Idag såg jag en man som sprang och blev lite hoppfull. Finns det andra än jag? Sen såg jag att han var galen. Är vi storstadsbor alltså egentligen helt galna? Innerst inne? Jag tycker att det är lite galet att det aldrig är några folk ute. Jag och Danilo (skådis från en annan uppsättning) var ute och käkade. Jag var tvungen att fråga fem gånger om dom verkligen inte hade stängt. Det var ju inget folk där! Var är dom? Vad gör dom? Finns dom, på riktigt?

Aktuell dramatiker anklagas för plagiat

STOCKHOLM. Efter SVT:s sändning av pjäsen Syskonsalt härom kvällen har ett nytt drama tagit vid. Ett upphovsrättsligt sådant.
-Vissa scener var tagna direkt ur min bok. Hon kan inte ha hittat på dem själv. Det finns inte en möjlighet, säger författarinnan Katarina von Bredow.

Katarina von Bredow hävdar att manusförfattarinnan till Syskonsalt, Jonna Nordenskiöld, har kopierat handlingen från hennes bok Syskonkärlek, som kom ut 1991.
-Löjligt, säger Jonna Nordenskiöld om anklagelserna.
-Jag har samma tematik i nästa pjäs också – gränser och icke-gränser. Har någon patent på det temat?

Många paralleller
Handlingen i grova drag – två syskon i tonårsåldern inleder ett förhållande medan den ensamstående, kvällsarbetande modern är borta från hemmet – är densamma i såväl pjäs som bok.
Även vissa detaljer är förvillande lika, menar von Bredow. I både Syskonkärlek och Syskonsalt har huvudpersonen en frireligiös pojkvän, hon slår upp ord i uppslagsböcker och äter vid ett tillfälle upp en teckning av en baby.
-För mycket är samma för att det ska kunna vara en slump, säger Katarina von Bredow.
-Det där med bebisen, det har jag läst i en psykologibok. Det är ju jättevanligt att barn undrar hur bebisar kommer in: ”Äter man dem?”, säger Jonna Nordenskiöld.
Hon säger att hon inte vet om hon har läst Syskonkärlek eller inte.
-Jag läste otroligt mycket ungdomsböcker för tio år sedan. Jag vet att jag har läst några av hennes senare böcker. I alla händelser har jag skrivit manus själv och ingen annan ligger bakom idéerna, säger Nordenskiöld.

SVT köpte rättigheterna
SVT Drama köpte rättigheterna till Syskonkärlek i mitten av 1990-talet. De gick ut i maj förra året och under perioden arbetade Katarina von Bredow med ett långfilmsmanus baserat på sin bok, men av olika anledningar lades produktionen ned.
-Vissa tyckte om mitt manus, andra gjorde det inte, som det brukar vara, säger von Bredow.
Men i intervjuer i samband med lanseringen av Syskonsalt i veckan sade regissör Linus Tunström att han och SVT Drama fick leta länge innan de hittade ett lämpligt manus.

Hipps personal vill behålla huvudscenen

MALMÖ. Personalen vid Malmö dramatiska teater krävde på torsdagen att teaterns verksamhet får behålla sin huvudscen i Hipps lokaler under våren 2001.

Kravet formulerades i ett öppet brev till kulturminister Marita Ulvskog (s), Malmös kommunalråd Ilmar Repaalu (s) och Region Skånes kulturnämnds ordförande Pia Kinhult(m).
Brevet skickades i samband med att Marita Ulvskog invigde Öresundsregionens kulturbiennal – Kulturbro 2000. Teaterpersonalen menar att kultursamarbetet med Köpenhamn hotas om teatern tvingas flytta vid årsskiftet.
Samtidigt kallar de kulturkoncernen och Malmöpolitikerna för oansvariga eftersom de inte lämnat några förslag på var teatern ska flytta och var redan planerade föreställningar ska ges under våren 2001.

Stor premiärhelg i Stockholm

Denna helg har Stockholmspubliken många premiärer att välja mellan. Dramaten står för tre, varav två är urpremiärer.

Dramaten
Fredagen 15 september är det urpremiär för Agneta Pleijels Standard Selection i Lennart Hjulströms regi på Dramatens scen Målarsalen, och på deras yngre scen Lejonkulan ges den nyskrivna Pälsänglar med manus och regi av DI-eleven Jonna Nordenskiöld. Lördag 16 september är det premiär för Jean Paul Sartres klassiska Lyckta dörrar i Stefan Larssons regi på Dramatens Stora scen.

Folkoperan
På Folkoperan är det dubbel premiär för Staffan Valdemar Holms nytolkning av Giuseppe Verdis La Traviata. Fredagen 15 september är det premiär för det ena sångarlaget som leds av dirigent Kerstin Nerbe och då ser man Kerstin Avemo i rollen som kurtisanen Violetta. Lördagen 16 september har sångarlag nummer två premiär och leds av dirigent Mika Eichenholz. Violetta spelas då av Charlotta Larsson. Som vanligt sjunger Folkoperans sångare på svenska.

Operan
Kungliga Operan sätter upp W A Mozarts Trollflöjten i regi av Lars Rudolfsson med premiär lördag 16 september. Papageno sjungs av veteranen Loa Falkman fram till 2 december, då solistlaget byts ut och Papageno i stället spelas av Karl Magnus Fredriksson. Dirigent vid premiären är engelsmannen Christopher Hogwood.