Nummer

Nu sänder Radioteatern en nyinspelning av August Strindbergs Ett drömspel och denna gång har klassikern regisserats av Eva Molin.
Ett drömspel skrevs 1901 och är en av Strindbergs flitigast spelade pjäser. Den handlar om hur guden Indras dotter, Agnes, besöker jorden för att ta reda på hur människorna har det. Under sin vandring får hon erfara det mänskliga livets prövningar och kommer fram till att ”det är synd om människorna”.
Strindberg kallade själv dramat för ”sin största smärtas barn” och i formen har han, enligt sitt berömda förord, försökt ”härma drömmens osammanhängande men skenbart logiska form”, vilket på Strindbergs tid var ett nytt grepp.
Ett drömspel sänds i P1, lördag 16/9 kl 19.30. Repriser sänds 18/9 och 24/9.

Cirkustältet är litet och trångt blir det. Musikerna spelar och övar medan publiken väntar på att det ska börja. De har inte riktigt hunnit bygga färdigt manegen och åsnan blev stulen på väg upp från Paris där deras tält annars brukar stå. Det enda djuret i cirkusföreställningen är en vit katt. Artisterna går och pysslar och några vilda barn springer runt manegen.

Plötsligt stiger musikerna fram och spelar och sjunger snabb, zigensk musik. Elförstärkt fiol, dragspel och en trasig hemmabyggd kontrabas som saknar en sträng. En liten flicka håller en mick intill stallet på basen, men tröttnar efter en stund och gör något annat. Den äldsta kvinnan i familjen sjunger starkt och underbart och det är många höga kollektiva tillrop under numren
vi får se: trapets, jonglering, lindans och kautschukkonster.

Orkestern som motor
Cirkusakterna är ganska opretentiösa men ibland blixtrar det till av fara och man hör suset i publiken. Orkestertrion spelar hela tiden. Det är traditionella zigenska låtar i rasande tempo. Ibland lugnar de ner sig och spelar långsamt och sensuellt till de mer poetiska trapetsnumren.

Den lilla cirkusorkestern är föreställningens självklara motor och musiken är helt organisk och integrerad i cirkusnumren vi ser. De följer artisterna som en skugga; ökar, håller igen, bråkar och hurrar. Som en stor musikalisk, vattenmanet. Cirkusdirektören passar på att stjäla en hundralapp ur violinstens byxficka medan denne läxar upp basisten.

Kärlek och värme pulserar från den zigenska cirkusfamiljen Bouglione. Detta är inte nycirkus och inte heller Cirkus scott. Cirque Tzigane är min dröm om cirkus.

Just nu befinner sig hennes galna, poetiska, sinnrika ord på extremt många scener samtidigt.
Den 14 september ägde premiären av Eskil Johanssons flyttfirma rum på egna Teater Brunnsgatan Fyra, Stockholm.
Borde du inte hjälpa din fru upp ur kartongen? undrar Edla bestört. Denna fråga och många andra diskuteras i ett sceniskt triangeldrama med Gunilla Röör, Jane Friedman och Staffan Westerberg i rollerna.

Precis en månad senare, 14 oktober, är det urpremiärdags för hennes Stulna juveler på Lilla scenen, Dramaten. Om Eskil Johanssons flyttfirma var ett triangeldrama i kärlekens tecken, så är detta en kärlekshistoria på temat patient-doktor. Här möter publiken en kvinnlig bekännelselyriker som drabbas av kärlek till sin psykiater. Regissör är Hans Klinga och musiken är specialkomponerad av Nummerskribenten Matti Bye.

Turné i hela Sverige blir det med Rut och Ragnar i Riksteaterns regi. Premiärstarten äger rum i Skillingaryd 19 september. Rut och Ragnar med underrubriken ”en skilsmässobalett” spelas liksom tidigare nämnda pjäser på temat haltande relationer. Rut och Ragnar ska lämna varandra. Bohaget ska delas; men vad händer med gemensamma minnen och drömmar efter 33 år tillsammans? Finns det en ceremoni att luta sig mot, en ritual som vid bröllop, dop och begravning, en rit som ger utrymme för både skratt och gråt? Kristina Lugn vänder på begreppen.

Sedan 9 september spelas också hennes äldre pjäs Silver Star på Parkteatern i Sätra, Stockholm, en berättelse om rädsla, tillit, längtan och kärlek. ”Ingen mamma” och ”ett snedsprång” möts i skymningen. Alfhild, en äldre kvinna, söker ett liv hon ”glömde” att leva. Camilla, en ung flicka som bor ensam med sin mamma, flyr från det liv hon lever.

Och så Nattorienterarna som hade sin urpremiär på Teater Brunnsgatan 4 för ett par år sedan och som nu sätts upp i ny version på Dalateatern med premiär 23 september.
Här möter vi Vera och Bricken, två lärare som en natt möts när de vandrar runt och funderar över livets mål och mening.

Det är bara att konstatera: Publiken vill ha Lugn på scenen i denna tid av IT-stress och e-post terror.

Den tyske dramatikern Volker Qandts deckarhistoria Hunden som kom in från kylan får Sverigepremiär hos Lilla Teatern i Göteborg.

Hunden som kom in från kylan beskrivs som: ”En mänsklig föreställning med djuriska egenskaper” och börjar med att en liten övergiven gathund knackar på hos en man och ber att få flytta in hos denne. Temat kretsar kring vänskap, hemligheter, rädslan för att bli avslöjad och önskan att bli accepterad som den man är.
Lilla Teatern spelar denna gång för barn från 9 år och i rollerna ses Anders Jansson och Tove Wiréen. För översättning och regi svarar Christina Evers.
Hunden som kom in från kylan har premiär på Lilla Teatern i Göteborg måndagen 18 september.

Moderna Dansteatern på Skeppsholmen i Stockholm öppnar höstsäsongen med ett blandprogram, bestående av en urpremiär och en Sverigepremiär.

Urpremiär blir det för Staffan Eeks det är skönt med omväxling, som gestaltar kombinationer. Med ett givet antal element utforskas hur många sätt man kan ordna dessa på. det är skönt med omväxling dansas av Leif Elggren, Tor Lindstrand, Håkan Nilsson, Jens Sethzman, Ztsu och koreografen själv – Staffan Eek.

Röst och rörelse
Koreografen och dansaren Nathalie Ruiz dansar sin BOX 78 för första gången i Sverige på Moderna Dansteatern. Verket, som hade premiär i Frankrike i juli i år, är ett möte mellan rörelse och röst och en gestaltning av förhållandet mellan ensamhet och gemenskap, utsatthet och trygghet. Till sin hjälp har Nathalie Ruiz röstkonstnären Lindha Svantesson.
Moderna Dansteaterns blandprogram har premiär fredagen 15 september kl 20.00.

Lars Noréns pjäs Personkrets 3:1 var en av fjolårets bästa utländska pjäser, enligt den tyska branschtidningen Theater Heute.

Tidningen gör varje år en sammanställning över teateråret som gått där trettionio kritiker får rösta på sina favoriter inom en rad olika kategorier.

Personkrets 3:1 utsågs av dessa till tredje bästa utländska pjäs. På första plats kom Sarah Kanes Gier och som od tvåa Frank-Patrik Steckels nyöversättning av Shakespeares Die Regierung des Edward III.
Utnämningen går att läsa i tidningens årsbok, Jahrbuch 2000.

Det är i teatervärlden det tragiska passionsdramat utspelar sig. Skådespelerskan Marianne Vogler (Lena Endre) slits mellan två män – Dramatenregissören David (Krister Henriksson) och sin man – Markus (Thomas Hanzon), världsberömd dirigent.
I många scener har skådespelarensemblen inte ens behövt lämna den ordinarie arbetsplatsen – Dramaten. De möts i lunchrummet eller publikfoajén och i en dekor på Stora scenen repeterar några kollegor Davids kaosartade uppsättning av Strindbergs Ett Drömspel. Att filmens handling till stora delar är förlagd just till nationalscenen är naturligtvis inte en slump. Huset vid Nybroplan har ju under många år varit Bergmans arena, även om han numera själv helst kallar sig Fårögubbe.

Fårö berättelsens kuliss
Bergmans Fårö, med utsikt över havet och de vindpinade tallarna, Strindbergs porträtt på väggen och Svensk Filmografi i bokhyllan, är också platsen för filmens ramberättelse. Här möter vi författaren själv, ömsint gestaltad av vännen Erland Josephson. I fantasin framkallar han sin huvudperson Marianne och sätter med hennes hjälp äntligen ord på de samvetskval han så länge har känt på grund av det självupplevda dramat, ett drama där vi förstår att han hade rollen som David – den besinningslöst svartsjuke älskaren.

Teater på bio
Språkligt görs ideliga liknelser med teaterns värld. I Mariannes och Davids febriga förhållande klassar David allt som dålig eller bra teater och det är en ”usel föreställning” de spelar upp för socialassistenten angående vårdnaden om Mariannes dotter Isabelle.

Så visst är Trolösa mycket teater, men det är ändå tur att det är på film detta kammarspel tar form. Bara med hjälp av filmdukens avslöjande förstoring kan vi se ryckningarna och de finstämda nyanserna i Endres/Mariannes ansikte då hon återupplever sin vandring genom helvetets alla nivåer. Bara där kan vi uppfatta den bottenlösa skräcken i Josephsons/Bergmans ögon då han inser vidden av vad han har ställt till med.
Det går naturligtvis inte att låta bli att fundera över vad som är sanning och vad som är dikt – hur mycket av dramat Bergman själv har upplevt och vem Marianne var i verkligheten. Ullman och Bergman har också på Kubrickmanér valt skådespelare som är eller har varit bundna till varandra i verkliga livet, vilket ger en extra dimension till historien. När Lena Endre bedrar och, precis som i verkliga livet, lämnar Thomas Hanzon för en annan man, när deras relation oundvikligen slits sönder blir det privat och utlämnande på mer än ett plan. Kanske är det bland annat därför historien berör så starkt.

Replik till Bergmans filmkonst
Trolösa är i mycket en hyllning till Ingmar Bergman. I sin regi har Liv Ullman lånat uttryck och tonfall ur hans egna filmer – filmer i vilka hon ofta själv har stått framför kameran. Så är till exempel en lång scen med Endres ansikte, bespeglat i sig själv, en uppenbar referens till Persona. Det är ett naket och av slitningar härjat ansikte, som är smärtsamt att skåda. I Trolösa tillhör det en kvinna, som når försoning först efter sin död.

Trolösa har premiär i följande städer fredag 15 september
Gävle, Göteborg, Helsingborg, Jönköping, Karlstad, Linköping, Lund, Luleå,
Malmö, Norrköping, Stockholm, Sundsvall, Umeå, Uppsala, Västerås, Växjö,
Örebro och Östersund.

Föreställningen beskrivs som en korsning mellan familjen Addams och Bröderna Grimms sagor. Den heter Shockheaded Peter och gästspelar på Stora scenen, Stockholms Stadsteater 20-23 september.

Historien baserar sig på den klassiska sagan som skrämt generationer av smutsiga barn, Pelle Snusk. Den sceniska versionen som skapats av Cultural Industry LTD i London kan till formen liknas vid en modern revy eller en udda varieté. En blandning av nutid och 1800-tal vilket ska resultera i en grotesk, rolig och smutsig föreställning som riktar sig till stygga pojkar och flickor. På scenen syns skådespelare såväl som dockor. Föreställningen kommer att ackompanjeras av gruppen The Tiger Lillies, vilket kommer att resultera i falsettsång såväl som cirkusmusik (Läs mer om bandet i Nummer under rubriken Scemusik och rubriken Mellan nakendans och cirkusnummer).

Barnförbjuden Dracula får inviga 4:e teaterns nya lokaler i Kopparlunden i Västerås. Manuset är skrivet av Einar Larsson, som hämtat inspiration från Bram Stokers klassiska berättelse.

Under tolv år i Västerås har 4:e teatern utmärkt sig som den kulturinstitution som trampar ny mark, vilket har lett till att de fått nya lokaler i Kopparlunden – ett utvecklingscenter för teknik, kultur och miljö. De nya lokalerna invigs med urpremiären av Einar Larssons bearbetning av den klassiska Dracula-berättelsen, i Eva Fredmans regi. I föreställningen medverkar Marcus Höök, Helena Weigel, Mikaela Hagelberg, Jan Abramson, Örjan Hamrin, Gun Brith Lindgren och Kicki Gunnarsson.
4:e teaterns Dracula har premiär lördagen 16 september, klockan 24.00 i kulturhuset CuLTUREN i Västerås.

Breakdance anno 2000, Ur Djur, Bakverk och En hyllning till Fotbollen är några av de sju uppsättningar som kommer att dansas under årets SALTO! – den unga Öresundpublikens dansfestival.

Salto! är inne på sitt fjärde år. 142 föreställningar i 15 kommuner, på båda sidor om Öresund, kommer att ges i år och arrangörerna räknar med att omkring 15 000 barn och ungdomar kommer att få se dem. Nytt för i år är att danspubliken kommer att få en internationell festival inom den vanliga Salto!-festivalen: 12 – 15 oktober gästspelar dansgrupper från Wales och Estland på festivalen.
Salto! pågår 1-31 oktober, men redan på lördag 16 september är det urpremiär för den ryske koreografen Sasha Pepelayevs Glima på Dansstationen i Malmö. Glima är ett beställningsverk direkt för en ung publik (och för vuxna) och dansas av två dansare och ett antal mekaniska fåglar. Produktionen är ett samarbete mellan Kulturbro 2000 och Salto!.

Primo för vuxna
Öresundsområdets vuxna motsvarighet inom dansen är den nordiska dansfestivalen Primo, där dans från nio nordiska koreografer presenteras. Bland annat kommer Kenneth Kvarnströms Split vision och Virpi Pahkinens Octiluca att kunna ses. Primo pågår 22 september till 8 oktober.

Läs festivalprogrammet till Primo

Huset som Rut glömde med undertiteln: Ett feministiskt hjärnsläpp har urpremiär på Teater Replica i Stockholm torsdagen den 14 september. Manuset är skrivet av Eva Brise och för regin svarar Charlotta Larsson. Pjäsen handlar om fyra vilsna kvinnosjälar (spelade av Sofia Helin, Stina Zacco, Lo Kauppi och Suzanna Dilber) som gör allt för att hålla ytan perfekt oavsett omständigheterna. Stig Vig har skrivit originalmusiken till föreställningen.

Den 22 september är det premiär för Moomsteaterns senaste produktion Ensamheter på Södra teatern i Malmö. Moomsteaterns skådespelarensemble är unik på så sätt att samtliga skådespelare har någon form av förståndshandikapp, vilket givetvis profilerar deras föreställningar.
I Ensamheter tar regissören och koreografen Ola Hörling avstamp i rädslan för att bli lämnad ensam och för Moomsteatern in den moderna dansens värld. Med sina ovana dansarkroppar ska Moomsteatern i denna föreställning gestalta ett collage av bilder som berättar om människans strävan efter lycka och längtan efter en identitet utan gruppens likformighet.

I 18 år har musikalen Cats spelats på Broadway i New York, men nu läggs den ned, efter 7 844 föreställningar. Cats spelas för sista gången på söndagen.

Tio miljoner besökare har sett föreställningen, som bygger på en berömd kattbok av T S Eliot. Publiken har över lag tyckt mer om föreställningen än New Yorks kritiker, som skällt som bandhundar. Sedan premiären har publiken lämnat mer än 100 kilo tuggummi fastkletat under sitsarna.

Det statliga israeliska radiobolaget IBA har återupplivat sitt gamla förbud mot att sända musik gjord av den tyske kompositören Richard Wagner.

Wagner-förbudet är egentligen gammalt men har fallit i glömska så till den grad att radion då och då spelat Wagnermusik utan att någon protesterat. Även israelisk tv har sänt Wagnermusik och operor. I förra veckan fattade dock IBA:s styrelse beslut om att återuppliva förbudet som motiveras med att Wagners musik var mycket omtyckt i Nazi-Tyskland. Att Wagner avled 50 år innan nazisterna kom till makten tar styrelsen ingen hänsyn till.

Lagom till Trolösas filmpremiär ger Norstedts nu ut manuset i bokform, tillsammans med två andra dramatiska texter av Ingmar Bergman. Nummers Alexandra Coelho-Ahndoril har läst och begrundat legendens verk.

Utan tvivel är Trolösa, som ligger mycket nära Scener ur ett äktenskap, den text i boken som håller absolut högst kvalitet språkligt, dramatiskt och formmässigt. Som läst dramatik förefaller den i princip perfekt. Den ligger också närmast i tiden rent skaparmässigt. Till skillnad från de två andra dramerna som kom till på sjuttiotalet är Trolösa skriven 1997.

Åtskruvad tragedi
Den åldrade Bergman sitter vid sitt skrivbord och manar fram Marianne, en kvinna ur det förflutna. Uppstigen ur diktarens minne – eller fantasi – bär hon vittnesbörd om hur ett möte mellan en gift kvinna och en man förstörde ett äktenskap. Långsamt och med ett rent och enkelt språk dras tragedins alla skruvar åt i takt med Mariannes berättelse.

Många bottnar
Trolösa är ett mångbottnat drama som – förutom själva tragedin – kan sägas handla om de villkorliga identiteter som bygger våra jag och som ibland både kan iaktta och ironisera över varandra. Det finns en oändlig mängd metaperspektiv och blinkningar till själva film- och teaterformen. Som till exempel när rollen Marianne talar om ”skådespelaren som ska spela mig”. Ständigt kommenterar man såväl föreställningen i det inre dramat som dramat självt. Och i denna lek mellan verklighet och fantasi, förefaller det bara logiskt att Mariannegestaltens samtalspartner heter Ingmar Bergman. Texten interfolieras dessutom med anmärkningar om rollerna, med regiförslag och förklaringar.

En själslig angelägenhet
Den andra texten i samlingen, En själslig angelägenhet, från 1972, utgår liksom Trolösa från idén om att bygga en hel film på en enda närbild. Det rör sig om en monolog som utspelar sig i en äldre kvinnas, Viktorias, maniska huvud. Via en monolog följer läsaren med Viktoria ned i sinnessjukdomen. Texten börjar, som så många andra Bergmandramer, i det högborgerliga hemmet och slutar i detta fall på hospitalet. En själslig angelägenhet blev aldrig filmad, men uppfördes som radiomonolog med Jane Friedmann i rollen som Viktoria.

Refuserades
Den tredje texten är ett filmmanus från 1978. Lite kokett står det på bokens baksida att detta manus refuserades av alla tänkbara filmproducenter. Som läsning fungerar Kärlek utan älskare utmärkt. Manuset är skrivet i München och bär inte bara spår av författarens bitterhet mot hemlandet utan antyder också en vilja att skriva politiskt. Även här finns en mängd metaplan: pjäsen Stormen byggs in i en film som i sig är inbyggd i en annan film.

Fiktion möter verklighet
Gemensamt för de tre texterna i Föreställningar är det oavbrutna gyckelspelet mellan sken och verklighet; teater, film och liv, som har blivit något av Ingmar Bergmans signum.

STOCKHOLM. Gymnasieelever från Kina, USA och Sverige har inlett ett unikt musikaliskt samarbete som ska leda till en gemensam komposition. Allt samarbete skolorna emellan sker via Internet, såväl diskussioner som själva komponerandet.

Verket ska uruppföras i New York kommande sommar.
Eleverna kommer från musiker- och artistgymnasiet Rytmus i Stockholm, Ross School i East Hampton och Musikkonservatoriet i Shanghai. Till sin hjälp har de mentorer som Quincy Jones, Billy Joel och Bengt Arne Wallin.

Ungdomarna ska utifrån studier av ländernas musik- och kulturhistoria skapa en komposition för framtiden – A Composition for the New Millennium.

STOCKHOLM. Under hösten ger sig några av Sveriges mest folkkära artister, skådespelare och tv-personligheter ut på turné i Sverige med showen Tryggare kan ingen svara. Bland underhållningsveteranerna finns bland andra Sickan Carlsson och Martin Ljung.

Turnén, som riktar sig till pensionärer, kan beskrivas som en greatest hits-turné, och initiativtagare och ”programledare” är förre programledaren för Söndagsöppet, Ulf Larsson.
-Det här är en dröm som jag har haft i många år, att göra en sån här show, därför att jag tycker att pensionärerna åsidosätts väldigt ofta. Jag tror att behovet finns att gå ut på teater och titta på sina gamla idoler, säger Ulf Larsson.

Martin Ljung med flera
Förutom Sickan Carlsson och Martin Ljung återfinns också bland andra John Harrysson, Lasse Lönndahl, Carl-Uno Sjöblom och Sven ”Plex” Pettersson i startuppställningen.

John Harrysson kommer bland mycket annat att berätta om Albert Engström, och Carl-Uno Sjöblom och ”Plex” kommer att underhålla publiken med minnen från sina långa karriärer.
-Det är en scenversion av ett familjärt underhållningsprogram där jag fungerar som programledare och presenterar mina gäster, säger Ulf Larsson.
-Artisterna kommer att göra sina mest berömda gamla nummer, Martin Ljung gör Fingal Olsson, Bert Åke Varg kommer att köra sina mest kända monologer, och Lasse Lönndahl kommer att köra sina gamla örhängen. Vi kommer att göra lite nyskrivna sketcher också, det ska bli kul.

Sponsras av Tele2
Turnén handlar också om att lära den äldre generationen att lära sig använda mobiltelefon och därför sponsras den av Tele2 som också introducerar ett särskilt seniorabonnemang.
-Gamla människor är ofta rädda för att använda den nya teknologin och därför syftar det här till att lära dem att använda mobiltelefon för säkerhetsskäl, säger Ulf Larsson.