Ett slags vrede på Älvsborgsteatern

Mats Wahls nya pjäs Ett slags vrede får sin urpremiär på Älvsborgsteatern fredag 6 oktober. Pjäsen är en historia med thrillerkaraktär och handlar om ett övergivet barn. För regin står Michael Engberg.

Författaren Mats Wahl har varit aktiv som författare sedan slutet av 70-talet och har även skrivit manus för film och TV. Bland hans större framgångar syns manuset till Harald Hamrells Vinterviken.
   Ett slags vrede handlar om ett övergivet barn och utvecklas till en thrillerhistoria om skuld och ansvar. I rollerna ses Carl Oscar Törnros och Kjell Delersjö.
   Efter premiären går produktionen på turné i Västra Götalansregionen.

Hyllningsfilm till Mai Zetterling

Mai Zetterling var Sveriges första stora kvinnliga filmregissör. Nu visar Sveriges Television Christina Olofsons hyllningsfilm till henne, en film som samtidigt är en intervjufilm med tre stora svenska skådespelerskor.

Christina Olofsons film I rollerna tre, som SVT nu visar, är inte bara en hyllning till skådespelerskan och regissören Mai Zetterling som gick bort 1994. Det är samtidigt en intervjufilm med tre av Sveriges största skådespelerskor. Harriet Andersson, Gunnel Lindblom och Bibi Andersson var alla tre med i Mai Zetterlings film Flickorna som gjordes 1968.
   Nästan trettio år senare återförenas de i Mai Zetterlings hus i sydfrankrike där tiden tycks stå stilla. I Mais ofullbordade trädgård talar de om allt från vilka tomater som är godast till vad Ingmar Bergman betytt för dem. Framförallt talar de förstås om Mai, om hennes kreativa lust, envishet och kraft.
   I anslutning till denna dokumentär, som gjordes 1995,visar SVT1 fyra av Mai Zetterlings filmer: Flickorna visas torsdag 5/10, Amorosa söndag 8/10,Nattlek tisdag 10/10 och Älskande par 17/10. I rollerna tre sänds 7/10 kl 20.00
   Bibi Andersson är just nu aktuell som regissör till Dagny Juels sista föreställning som spelas på Riksteatern i höst. Mer om pjäsen finns att läsa i bifogad länk.

Prostitutionen i rampljuset

Varför gör ni verklighetsteater i Angered?
Lars Arrhed:
   -De flesta människors historier är inte särskilt spännande, men som förortsteater har vi ett krav på oss att berätta om de ”riktiga” människorna.
   -Därför har vi skapat författargruppen Pragma. I motsats till Dogma följer vi alla regler som finns!

Hur arbetar ni då?
   -Vi använder schemat för hur man skriver långfilmsmanus för att poppa upp en verklig människas historia.

Behöver man intervjua en riktig person om man ändå ska förbättra historien?
Lars Arrhed:
   – Ja, det behövs som inspiration och i det här fallet är dessutom 50 procent av texten tagen direkt från intervjun.
   -Personen i pjäsen lever ett liv som inte är helt olikt hennes. Men vi lade till saker i handlingen.

Skruvad monolog
Den ganska skruvade monologen I rampljuset handlar om en prostituerad kvinna som hoppar av sitt yrke och i stället skriver en bok om sina erfarenheter: En horas bekännelser. Hon hoppas få marknadsföra sin bok i TV och nå sitt stora mål – att bli kändis. Men kändisskapets pris visar sig vara högt.
   Arbetet började med att de fyra skådespelarna i Pragma-gruppen tänkte ut vem de ville intervjua. Det skulle vara en person som levde i den offentliga moralens gråzon. Tove Wiréen valde att intervjua en prostituerad.

Varför en prostituerad?
Tove Wiréen:
   -Det är brännhett för mig. Om jag skulle utöva prostitution skulle det göra så stor skada att jag inte vet vad som skulle hända.
   -Jag undrade om det finns människor som tycker det är ett bra sätt att tjäna pengar på. Finns det en annan sida än den jag ser/vill se?
   -Finns den lyckliga horan?

Ringde polisen
Tove ringde polisens prostitutionsgrupp och förklarade att hon ville intervjua en prostituerad och varför. Hon lovade att inte avslöja kvinnans identitet och att heller inte berätta vad som är verklighet respektive fiktion i den färdiga pjäsen. Poliserna vidarebefordrade Toves telefonnummer till intervjupersonen. De stämde träff på ett fik i stan.
   Med tanke på att det bara skulle bli ett intervjutillfälle, fick Tove lämna de stora frågorna därhän och koncentrera sig på så konkreta frågor som möjligt, som exempelvis vad man tjänar och hennes eventuella drömmar och framtidsplaner.

Hur var hon?
Tove Wiréen:
   -Hon var ”your average Konsum-tant”.
   -Skittrevlig, hade ett välutvecklat sinne för humor och oneliners och var mycket bestämd i sina åsikter.

Varför ville hon träffa dig?
   -Jag tror att hon tyckte det var roligt. Hon kanske ville göra någon en tjänst? Jag vet faktiskt inte.
   -Vi talade aldrig om högre syften, som ”att föra in den sanna bilden av den prostituerade i konsten”.

Del i större arbete
De andra i Pragma-gruppen gjorde också intervjuer, men detta var den enda som blev en färdig pjäs. Alla hjälpte till att skriva scener och repliker.
   Som mall använde de Hollywoods långfilmsschema där varje manus är indelat i tre delar med två tydliga vändpunkter. Det tog bara en och en halv månad att göra pjäsen.

Hur gör man en pjäs på så kort tid?
Tove Wiréen:
   -Till viss del kan man ifrågasätta huruvida det här är konst eller kall produktion.
   -Samtidigt hinner man inte tänka när det är så högt tempo, vilket kan vara en fördel. Man får inte prestationsångest utan letar efter det som fungerar i teatersammanhang.
   -Eftersom det är en så snabb produktion känns det som att spela morgondagens teater redan idag.

Gruppen valde medvetet bort att huvudpersonen hellre skulle vilja ha ett normalt familjeliv än att bli kändis. Varför?
   -Det hade blivit en snyfthistoria och ett ljug.
   -Det är vad man skulle vilja se. Men om en människa i hennes situation helst av allt vill bli känd, då är det något som kittlar lite obehagligt.

Hur kändes det efteråt?
   -Oerhört märkligt. Där gick jag under mitt paraply tillbaka till teatern och hon under sitt paraply…
   -Jag kände mig som en kulturparasit. Jag tänkte på det fram och tillbaka, men kom fram till att hon ju måste ha tänkt på vad det kan innebära med en sådan här intervju.

Turnéstart för Dario Fos Ikaros

Riksteaterns och Mellby Scenkonsts uppsättning av nobelpristagaren Dario Fos Ikaros har premiär 5 oktober på Lunds Stadsteater. Turnén går vidare i hela landet och avslutas 1 december i Falkenberg.

Dario Fos Ikaros bygger på den grekiska myten om den övermodige, unge Ikaros som trotsar sin far Daidalos och flyger för nära solen så att vingarna bränns. Pjäsen är en modern och visuell komedi och denna uppsättning ska, enligt arrangörerna, pendla mellan ljus och mörker och blanda skratt med djupaste allvar.
   För regin svarar Sara Erlingsdotter som är konstnärlig ledare för Mellby Scenkonst. Hon har tidigare regisserat vid bland annat Stockholms Stadsteater, Teater Vorpommern i Tyskland och Riksteatern. I rollerna ses Stalle Ahrreman som Ikaros och Kjell Tovle som Daidalos. I föreställningen hörs nykomponerad musik från Kjell Westling.

Göteborgsoperan och Länsteatern i musiksamarbete

GÖTEBORG (TT). Länsteatern i Skaraborg blir kvar som självständig institution och Göteborgsoperan får ett nytt uppdrag – att producera musikteater tillsammans med länsteatern. Det blir också fasta spelplatser utanför Göteborg och Skövde.

Musikteaterns framtid i området har utretts på uppdrag av Västra Götalandsregionen och Skövde kommun. Utredningen presenterades på fredagen i Göteborg.
   När Länsteatern i Skaraborg etablerades var inriktningen i huvudsak talteater, men utredaren Lennart Berggren konstaterar att intresset allt mer gått över mot musikteaterproduktion. Han föreslår också att resurserna där i princip ska användas till just musikteater.
   Länsteatern bör fortsätta med sin självständiga verksamhet, enligt förslaget. På Göteborgsoperan skapas en enhet för samarbete med länsteatern. Den får till uppgift att planera, producera, genomföra och följa upp den regionala verksamheten. Lite extra pengar kommer att behövas, utredaren anser att en ekonomisk ram om fyra,fem miljoner kronor om året i tre år bör eftersträvas.

Fasta spelplatser
Men det är inte bara i Göteborg (operans lilla scen) och i Skövde som folk ska kunna se föreställningar utan även på några fasta spelplatser i regionen, enligt förslaget. Vilka platser det blir får avgöras senare.
TT: Vad kommer teaterbesökaren att märka av allt det här?
   -Det beror på var någonstans i regionen man befinner sig. Besökarna på Göteborgsoperans lilla scen kommer förhoppningsvis att märka det genom ett bredare utbud.
   -Som tidigare kommer det att vara barn- och ungdomsverksamhet, experimentföreställningar – men det blir också andra typer av föreställningar som kanske lite grann liknar de som producerats i Skövde, säger Lennart Berggren.

Extra anslag
   -För den regionala publiken – de orter där jag hoppas att det blir fasta spelplatser – blir det stor skillnad. Där kommer man att regelbundet kunna se musikteater av lite olika art.
   -Beroende på vilka resurser det finns på respektive ort kan det bli från ett par, tre och upp till fem, sex olika föreställningar varje år, säger Lennart Berggren.
   När de föreslagna förändringarna kan bli genomförda är inte bestämt, men de organisatoriska och ekonomiska frågorna bör vara lösta senast 1 januari 2002. I väntan på detta har regionens kulturnämnd föreslagit att länsteatern får en miljon kronor extra i anslag för 2001.

Flickan från Montréal

I oktober är det Lars Forssell-månad i Radioteatern. Förutom att Lars Forssell är aktuell genom sitt arbete i Nobelkommittén, som ska tillkännage en Nobelpristagare i litteratur nästa vecka, sänder P1 en pinfärsk intervju med den kände författaren samt hans pjäs Flickan i Montréal i regi av sonen Jonas Forssell.

Pjäsen utspelas i Montréal, där det alltid blåser och vinden sliter en i bitar. Året är 1955 och Quebec är en diktatur under en premiärminister som kallas Monsieur D.
   När marken börjar bränna under fötterna på gangsterna i Chicago svalkar de sig gärna några månader i Montréal och när marken börjar bränna under fötterna på gangsterna i Montréal-då flyr de till Chicago.
    Flickan i Montréal sänds i P1 7/10 kl 19.30, repris 9/10 kl.19.03 och 15/10 kl 00.03. Intervjun med Lars Forssell sänds 6 oktober kl 19.03 i P1(repris från 1/10) och ingår i månadsmagasinet Foajé.

Bibel 2000 som radioteater

Radioteaterns stora höstsatsning heter Herren Gud och hans avbilder och är en serie i tolv delar med utgångspunkt i nyöversättningen av bibeln.

Manus är skrivet av Erik Åkerlund och för regin svarar elva olika regissörer, därbland nya radioteaternamn som Kajsa Isakson, Mattias Knave, Marie Feldtmann och Carolina Frände.
   I de största rollerna hörs Per Myrberg (som Herren Gud), Örjan Ramberg (som Satan), och Anita Wall (som Satans syster Sofia). Första avsnittet heter Adam och Eva och sänds 8 oktober. Regissör för detta avsnitt är Anders Carlberg som också regisserat Stackars Job, som avslutar serien på julafton. Denna inspelning av Stackars Job har sänts tidigare av Radioteatern, i april i år, och är nominerad till det internationella radiopriset Prix Europa, som avgörs i Berlin 14-21 oktober.

Se också en videointervju med Anita Wall i Nummers avdelning Scenprofilen.

Järegård hyllas med glittrande mosaik

YSTAD. En glittrande mosaikskulptur som skimrar i olika färger blir minnesmärket i Ystad över skådespelaren Ernst-Hugo Järegård.

Av tre nominerade förslag till Järegårdstaty har kommunens jury nu fastnat för det från Österlenkonstnären Jenny Ahlström, skriver tidningar i Skåne.
   Förutom den glittrande mosaiken rymmer hennes skapelse också åtskilliga bilder från Järegårds film- och teaterkarriär. Skulpturen placeras utanför Ystads teater.
   Kritiken inför beslutet om konstverket till Järegårds minne har stundtals varit hård. Insändarskribenter och andra i den lokala opinionen har velat döma ut alla de tre förslagen. Kritikerna har också fått stöd av Järegårds änka, Karin Järegård, som i pressen sagt förslagen är ovärdiga hennes mans minne.
   Den utvalda konstnären Jenny Ahlström säger nu till Ystads Allehanda och Sydsvenska Dagbladet att det varit ”en jobbig sommar” men att hon är glad över att ha fått uppdraget. Hon tillägger för YA att hon alltid känt en fascination inför Ernst-Hugo Järegård.
   – När Palme och Järegård dog blev Sverige fattigare.

Riksteatern köper Södra Teatern

STOCKHOLM. Nu är det klart att Riksteatern köper fastigheten Södra Teatern av Vasakronan för en köpeskilling om 51,5 miljoner kronor.

Riksteatern har under nära trettio år bedrivit verksamhet i Södra Teaterns lokaler. Köpet innebär att hyrorna kan hållas nere och resurserna kan i stället läggas på verksamheten.
   Under de senaste två åren har Södra Teatern genomgått stora förändringar under Ozan Sunars ledning. Bland annat har den utvecklats från att bara vara en uthyrningsscen till att bli en stor scen för utomeuropeisk scenkonst.
   Södra Teatern vid Mosebacke Torg byggdes upp och återinvigdes 1859 efter en brand 1853 och är därmed Stockholms äldsta teaterhus.

Kristina Lugn får årets Ferlinpris

STOCKHOLM. Årtusendets första Ferlinpristagare blir poeten och dramatikern Kristina Lugn. Hon får priset på 25 000 kronor för att hon enligt Ferlinsällskapets tidning är en av våra främsta lyriker och för att hon under det senaste decenniet har utvecklats till en av våra främsta dramatiker.

   Självaste Nils Ferlin skrev också dramatik, påminner tidningen, även om lyrik var hans modersmål.
   Kristina Lugn fick nyligen årets Tage Danielsson-pris på 90 000 kronor som delas ut av Linköpings kommun.
   Det trubadurpris på 15 000 kronor som Nils Ferlin-sällskapet också delar ut går i år till artisten Stefan Demert – trubadur och diktare i Ferlins anda. Han har inte bara skrivit visor, utan också gett ut böcker. I höst kommer han med en diktsamling som handlar om hans sista tid tillsammans med modern.
   De båda pristagarna får ta emot utmärkelserna vid sällskapets höstmöte i Stockholm 9 november.
   Poeten Nils Ferlin var från Filipstad, men blev en central gestalt för diktare och konstnärer i Klarakvarteren i 1930-talets Stockholm. Han levde mellan 1898 och 1961. Ferlinpriset har delats ut sedan 1963, medan trubadurpriset bara har funnits i 20 år.

Malmö dramatiska teater får spela klart

MALMÖ. Malmö dramatiska teater får stanna kvar på den klassiska teaterscenen Hipp fram till den 30 juni nästa år, vilket innebär att de får spela klart sin planerade repertoar.

   Beslutet fattades vid en extra bolagsstämma i Kulturkoncernen i fredags och innebär att uppsättningen av Temperance i regi av Wilhelm Carlsson kan genomföras.
   -I det här läget innebär lösningen att man kan spela programmet färdigt. Vi arbetar intensivt vidare på att hitta en långsiktig lösning, säger Birgit Hansson (s), ordförande i såväl teaterstyrelsen som Kulturkoncernen, till Sydsvenska Dagbladet.
   Det var i våras som Kulturkoncernen beslutade att Malmö Dramatiska teater skulle lämna scenen vid årsskiftet, för att slippa de höga hyreskostnaderna för Hipp.

Erotiska operor på modet

Den norska Operan ska sätta upp en föreställning baserad på Choderlos de Laclos skandalbok Farliga förbindelser från slutet av 1700-talet. Efter att ha sett repetitioner av uppsättningen anser operaledningen att den är alltför erotisk för barn och vill ge föreställningen en åldersgräns på 15 år.
   Den kanadensiske regissören Jean Grand-Maïtre protesterar och undrar om det inte är ”bättre för barn att bevittna heta omfamningar uttryckt i dans, framför att bli utsatta för våldsamma scener i media?”, skriver norska Aftenposten. (Källa TT)

Erotisk opera även i Sverige
Erotisk opera blir det även i Stockholm, om än utan uttalad åldersgräns. Det är Kurt Weills komiska Ett foto av självaste Tsaren, som ges på Vasan tillsammans med Heinz Karl Grubers Frankenstein!! med svensk premiär 4 oktober. För regin står Knut Hendriksen.

La Traviatas erotiskt nakna affisch.
Ingen stockholmare har väl undgått Folkoperans oerhört erotiskt fokuserade affisch till Verdis La Traviata, som handlar om en kvinna som arbetar inom sexindustrin.
   Några debattstormar har dock inte skakat Stockholm på grund av denna och man kan verkligen undra vad som fått anti-porraktivisterna att blunda för affischen? Kanske går man inte till attack när det är finkulturen som marknadsför sig med hjälp av erotik och kön?
Länk till Folkoperans hemsida där affischen kan beskådas

Mörka stråk i lättsinnet

Allting som inledningsvis skildras i skådespelaren Fredrik Ohlssons memoarer känns som länge sedan. Sverige är fortfarande ett brukssamhälle där underklassen gör dagsverken åt patronerna.

Det är tidigt trettiotal och i en genuin överklassmiljö med hela rekvisitan – distanserad mor och depressiv, auktoritär far och bortauktionerade egendomar – växer Fredrik Ohlsson upp.
   Hans beskrivning av sig själv under barndomen och ungdomsåren som den ständiga kvarsittaren som hamnar på den snobbiga internatskolan Lundsberg är omfattande och bitvis roande, men har ändå svårt att lyfta sig från det enkla kåserandet. De svåra stunderna nämns bara i förbigående: ångesten som tar sin början i barnaåren och pennalismen på internatet.

Scenskräck
   När han har nått fram till sitt yrkesliv som skådespelare får han även scenskräcken som ständig följeslagare. Och först här tar den självbiografiska skildringen ett steg närmare Fredrik Ohlsson själv. Man anar en uppriktig vilja att begripa de mekanismer som gjorde att han blev skådespelare och höll fast vid detta yrke trots den rädsla han kände vid varje uppträdande. De mörka stråken blir plötsligt tydliga.

Vimlar av anekdoter
   Sådana här memoarer löper förstås oerhörda risker att enbart bestå av anekdoter, som visserligen hör till en del av behållningen men också kan fungera splittrande. Naturligvis vimlar även Ingenting är längesedan på gott och ont av anekdoter från svensk teaterhistoria: berusade kändisar, diktatoriska revyartister, egocentriska dramatendivor och utflippade regissörer. Fredrik Ohlsson skaffade sig dessutom sin teaterutbildning i England på prestigefyllda RADA (Royal Academy of Dramatic Art) och kan därför rada upp skolkamrater som tungviktarna Albert Finney, Peter O´Toole, Alan Bates och Glenda Jackson. Förutom detta ägnas en ansenlig del av boken åt att redovisa de kvinnoaffärer som han har haft under åren.
   Skriver man en självbiografi har man i stort sett yrkeslivets respektive privatlivets vinklar att välja mellan – eller kombinera. Fredrik Ohlsson vill gärna skildra sitt liv ur båda vinklarna. Men om hans anekdotiska berättande fungerar bra vid uppskissandet av yrkeslivets alla absuditeter, hade det krävts en helt annan utförlighet vid närmandet av privatlivets komplicerade skiften. Och det blir naturligtvis svårt om man som Fredrik Ohlsson inte vill lämna ut sina närmaste.

Privata intressen dominerar
   Det är uppenbart att han har velat berätta om sitt liv, men det är som om han inte riktigt har kunnat separera vad som är verkligt intressant och viktigt för en läsare och vad som bara är viktigt för privatpersonen Ohlsson.
   Tre roller erinrar hans sig med särskild stolthet – Gubben Hummel i Spöksonaten av Strindberg, Bryggmästaren i Audiens av Havel och Peter i Zoo Story av Albee – och man önskar bara att en större del av hans gestaltande hade överförts till skrivandet.

Fråga till en teatermänniska

   – Kan du se någon trend, finns det någon synlig linje i den dramatik som teatrarna i Sverige efterfrågar just nu?

Berit Gullberg:
    -Förutom musikteater är det helt tydligt kvinnopjäser man söker för tillfället.    -Dramatik som vänder sig till och handlar om kvinnor i medelåldern: familjebilder, relationer mellan mödrar och döttrar; systrar och väninnor.

Sorglig radioteater

Radioteatern ger Den sorgliga historien om Helen Jones i P1 lördag 30 september.

I nio scener skildras en kvinnas vandring från kontoret, via bröllopsnatten, förlossningskliniken, mötet med älskaren, mordet på maken till rättegången och dödscellen. Och mitt i orkanens öga – Helen Jones, hudlös, inåtvänd, en lekboll, ett offer men liksom Woyzeck först och sist en gåta.

Ingun Bjørnsgaard prosjekt till Pusterviksteatern

Den norska koreografen Ingun Bjørnsgaard använder gärna ett scenspråk där teatrala situationer bryter av mot koreografin. Nu kommer hennes dansare Ingun Bjørnsgaard Prosjekt till Pusterviksteatern i Göteborg och dansar två föreställningar av The afternoon and the others.

The afternoon and the others beskrivs som ”en resa in i balettens övernaturliga värld, med mytiska figurer och romantiska koncept”. I en färgstark scenografi utlovas tvära kast mellan traditionell och nyskapande dans.
    Ingun Bjørnsgaard är en av Skandinaviens ledande koreografer. Det senaste året har ensemblen turnerat i Europa med stor succé. Nu gästspelar den för första gången i Göteborg, med premiär fredag 29 september.

OS-stadens scenkonst granskas

SYDNEY. OS i Sydney är så mycket mer än bara sport. Den trevliga staden vid Stilla Havet har också ett rikt utbud av kulturella aktiviteter att erbjuda under de olympiska spelen, för den som vill ta en paus från sporten. Nummers Anna Magnusson har undersökt utbudet av scenkonst i OS-staden, och ger det gott betyg.

Jörn Utzons fantastiska Operahus är knutpunkten där konstnärer från när och fjärran möts på scenen – konserter med klassisk musik, jazz, world music och teater i en salig blandning.
   Framför allt är det på den musikdramatiska sidan den som vill ta en tillfällig paus från sporten kan finna tillfredställelse. Listan på operor att välja mellan är imponerande. Vad sägs om att kunna se Tosca, Figaros bröllop, Simon Boccanegra, Don Giovanni, La Traviata, Troilus och Cressida och Capriccio i en av världens mest berömda byggnader inom loppet av ett par veckor?
   Den som föredrar talad teater behöver inte heller bli besviken. På Operahusets studioscen spelas till exempel den australiensiske dramatikern Stephen Sewells spännande bearbetning av Aristophanes Fåglarna.
   Föreställningarna är nästintill lika välbesökta som idrottsarenorna och biljettförsäljning liksom information sköts på ett oklanderligt och – på australiensiskt vis – mycket lättsamt sätt.
   ”No worries” for kulturen i Sydney.

Har kulturen ett pris?

Vi sågs på ett ungdomshak på Götgatan i Stockholm – ett sånt där ställe där folk träffas för att röka många cigaretter och tala om ideal och framtidsdrömmar. De flesta gäster var väl i sjuttonårsåldern och vi fyra – alla med drygt tio år till på nacken – bereddes genast plats vid ett av de bästa borden. Det var tydligt att servitören betraktade oss som ett köpstarkt klientel, att han trodde att vi skulle handla mer än varsin slät kopp Lapsang Souchong-te, vilket var vad de andra cafégästerna sköljde ned nikotinet med.
   Han hade rätt – vårt bord fylldes av caffè lattear, färskpressad apelsinjuice, toasts med och utan skinka, ostmackor och kanelbullar. Diskussionen kunde börja.

Upplagt för debatt
Kultur var temat för kvällen. Jag hade bokat biljetter för oss fyra diskussionsvänner till den östeuropeiska teaterhändelsen Hotel Europa i Medborgarhuset och ville före föreställningen prata om kulturens, och framför allt teaterns, roll i vårt samhälle. Jag var medveten om att den kanske inte skulle spela en lika framträdande sådan i mina vänner marknadschefens, företagsledarens och managementkonsultens liv som i mitt – kulturjournalistens. Men nog trodde jag att alla skulle vara överens om att kultur behövs och dessutom behöver pengar för att kunna överleva – skattepengar.
   Jag hade laddat upp med siffror och aktuella artiklar i ämnet. Artiklar vars rubriker jag tyckte talade för sig själva – ”Katastrofbrand blir pjäs i Göteborg” ”Brott och straff på Riksteatern”, ”Musik hjälper utsatta barn”. Min självklara tes var förstås – visst kan teater, musik, konst och litteratur påverka samhället till det bättre?

Är teater för jobbigt?
Visst behöver vi kulturen, precis som vi behöver vård och skola? Visserligen dör vi inte kroppsligen utan teater, vi blir inte bokstavligen analfabeter, men hur blir det med den själsliga hälsan och läsförmågan?
   Fyra miljarder statliga kronor om året går till kulturen kunde jag berätta för mina kamrater. Fyra miljarder av 700. Visst vore det väl rimligt att höja bidragen en smula?
   Jag var en i högsta grad partisk diskussionsledare, som visste var jag stod i frågan, men under samtalet kom jag allt mer att känna mig som en av de där ungdomarna runtomkring oss på fiket – bortsett från cigaretterna då förstås. Mina åsikter lät, när jag lyssnade på dem genom mina vänners öron, precis lika utopiska som den mest idealistiska tonårings. ”Teatern KAN förändra världen”, ”Vi behöver själslig näring”, ”Kultur är en livsnödvändighet” hörde jag mig själv säga, medan mina kamrater talade om tillgång och efterfrågan, nya marknadsföringsvägar, företagssponsring och kompletterande verksamhet för att finansiera kulturen.

Teatern – ett nöjesföretag?
   -Varför satsar inte fler teatrar på egna krogar i anslutning till teatern, undrade marknadschefen.
   -Varför gör de inte ordentliga marknadsundersökningar för att ta reda på vad för sorts teater folk verkligen vill se?
   Det visade sig att ingen av dem gick på teater mer än två-tre gånger om året, ingen av dem tyckte att kulturen borde behöva bidrag för att överleva. De jämställde snarare teatern med vilket företag som helst. Och företag måste ju, som bekant, anpassa sig efter sina kunder för att överleva – det vill säga spela pjäser som lockar folk (läs lättsmälta) i stället för pjäser som kan ge publiken ett ordentligt slag i magen och på så sätt beröra på djupet.
   -Nej, sånt orkar nog ingen se nu för tiden, i alla fall inte jag, sa företagsledaren – han med en snittarbetstid på 70 timmar per vecka.

Lyx eller livsnödvändighet?
Det stod klart att ingen vid bordet utom jag själv betraktade kultur som något annat än en lyxsysselsättning. Till teatern gick man för att förströ sig, inte för att växa som människa. Jag tänkte på höstens pjäser i teater-Sverige – Riksteaterns uppsättningar av Rannsakningen och Om detta är en människa – bägge byggda på personliga upplevelser av koncentrationslägret i Auschwitz. Jag tänkte på Unga Klaras pjäs Gränsen, om två unga flickor som begår självmord och på Göteborgs stadsteaters pjäs om katastrofbranden på Backaplan. Ett axplock pjäser – baserade på verkliga händelser och finansierade av kulturbidrag – vars syfte är något helt annat än att underhålla för stunden. Pjäser skrivna, regisserade och spelade av män och kvinnor som har valt sitt yrke för att de tycker att de har något viktigt att säga och för att de vill få människor att vakna upp och tänka till.
   Men vad gör vi då om ingen orkar se dessa pjäser? Vad gör vi om 2000-talsmänniskan tycker att det är viktigare att spendera 70 av veckans timmar på arbetsplatsen alternativt arbeta mindre, men ägna fritiden till att se dokusåpor och lätta underhållningsprogram i TV? Hjälper det att locka med en god middag före eller några glas vin efter teaterbesöket? Eller ska vi helt enkelt slopa kulturbidragen och lägga ned teatrarna?

Utopi?
I Sverige har vi allmän skolplikt. Alla svenskar mellan 16 och 70 är totalförsvarspliktiga. Varför inte också införa en allmän kulturplikt med låt oss säga fyra obligatoriska teaterbesök per år och person? Det kanske vore en bra motvikt till de krafter och strömningar i samhället som bäddar för brutala mord, övergrepp och orättvisor.
   Är jag alltför utopisk nu? Kanske, men det är i så fall för att jag i själen fortfarande sitter kvar bland sjuttonåringarna på det där fiket på Götgatan. Jag låter bli cigaretterna, men drömmer likafullt om en värld som kunde vara bättre och rättvisare att leva i. Tills jag dör (förmodligen av lungcancer) kommer jag att sitta där och envist tro på teaterns och kulturens kraft att påverka världen.

FAKTA OM KULTURBIDRAG
I de kulturpolitiska målen står det att kulturen ska ”värna yttrandefriheten och skapa reella förutsättningar för alla att använda den”. I regeringens budgetproposition kan man vidare läsa följande: ”Kultur främjar mänsklig växt och skaparförmåga – den kan bidra till en samhällsutveckling där öppenhet, jämlikhet och humanism sätts främst.”

I 2000 års statsbudget uppgår utgifterna till 700 miljarder kronor. Av dessa går cirka 4,3 miljarder, dvs 0,6 % till kulturen. Pengarna ska finansiera följande områden:

Allmän kulturverksamhet
Teater, dans och musik
Bibliotek, litteratur och kulturtidskrifter
Bild, form, konsthantverk
Ersättningar och bidrag till konstnärer
Arkiv
Kulturmiljö
Museer och utställningar
Film och medier
Forskning inom kulturområdet

Anita Wall – i all hast

Du medverkar i Radioteaterns Herren Gud och hans avbilder som sänds med start 8 oktober i Sveriges Radio P1. Hur många avsnitt spelar du i?
– Av sammanlagt tolv är jag med i sju eller åtta. Skamligt nog har jag inte räknat!

De ska sändas varje söndag?
– Stämmer. Fram till julafton. Då går sista avsnittet.

Handen på hjärtat; hur känns det då att ge sig in i bibelvärlden och penetrera dess språk och innehåll.
– Den känner vi ju till, men jag har bara gjort nedslag i bibeln så jag tyckte det var roligt att läsa lite mer. Sedan är den här serien baserad på den nya översättningen av Gamla Testamentet, så det är inte ett så fränmmande språk, utan ganska modernt, rakt och lättförståeligt, tycker jag.

Häftiga människoöden
Är Bibeln häftig?
– Bibeln? Ja, den är häftigt. Den innehåller häftiga historier och fantastiska människoöden (glimten i ögat).

Har du själv en favorit i Bibeln?
– Jag ska ju då föreställa Herren Guds dotter och henne har man inte hört så mycket talas om, men eftersom det sägs att Sofia är visheten, så kan man hitta henne lite här och där. Till exempel i Ordspråksboken och Höga Visan.

Men du spelar fler roller i serien.
– Det började med att vi spelade in en fristående pjäs som heter Stackars Job där jag spelar Jobs hustru. Sedan föddes idén till den här serien. Så nu får vi skriva om lite grann, så att jag som Jobs hustru går in i rollen som Sofia. Ganska kul, faktiskt!

Inte bara en röst
Nästan alla avsnitt regisseras av olika regissörer. Hur känns det att möta så många konstnärstemperament?
– Det har varit väldigt roligt, tycker jag, för alla har verkligen varit väldigt olika. Och jag har fått träffa nya regibegåvningar, nya människor som är ”coming”.

Att spela Radioteater i förhållande till att spela teater på en scen, att bara vara en ”röst”.
– Egentligen spelar man ju teater på samma sätt. Du går in i en roll och koncentrerar dig. Det är naturligtvis avsaknaden av publik – på ett sätt – när man befinner sig i en radiostudio. Men och andra sidan har du teknikerna och regissören där. Jag tycker att det på något sätt är samma sak. Det viktigaste är koncentrationen.

Och vad hör vi dig i för annan radoioteater i höst?
– Jag har haft lyckan att få vara med i Lars Forssells Bergsprängaren och hans dotter Eivor, som Thorsten Flinck sätter upp, och det var bland det roligaste jag varit med om, faktiskt.

Och när sänds den?
– I höst. men jag vet inte när (Lördag14 oktober kl 19.30. Red.anm.).

Tack så mycket.
– Tack!

En dag på audition

”Vi söker tjejer och killar, helst med starka ’rockröster’, i åldrarna 20-35 år”.
Annonsen satt inne i Aftonbladet och Metro den 24.e augusti i år. Avsändare var Rent The Show AB, gänget bakom den svenska uppsättningen av kultförklarade, amerikanska rockmusikalen Rent.

Sång roligare än kemi
Drygt 550 personer känner sig manade att söka de totalt femton rollerna denna första, öppna auditiondag som innefattar provsjungning. En av dem är Nadia, 19 år från Stockholm. Vi finner henne sittandes i en portuppgång med en bok i handen, synbart oberörd av det pågående kaos av människokroppar som trängs omkring henne på väg till den stora lycka, en roll i Rent.
– Nää, det var en kompis som berättade det här för mig. Jag har aldrig varit på nå´t sån´t här förut. Vad jag ska provsjunga? Vet inte riktigt. Är bara glad att slippa kemiföreläsningen.

Nadia, som har bott mycket utomlands, studerar naturvetenskapligt basår vid Stockholms Universitet. Detta är första gången hon är på audition. Annars sjunger hon i ett band och det var en klasskamrat som tipsade henne om dagens evenemang. Hon har inte funderat på hur hon skulle göra om hon fick en roll.
– Jag har inte tänkt så långt. Det här är bara en kul grej för mig.

Nej, Nadia tillhör utan tvekan en minoritet just i dag, någon som absolut inte hoppas få någon roll utan bara är ute på ett litet äventyr. När hon väl kommer in på Göta Lejon, som en av de sista i ordningen, får hon nummer 278 som kölapp. Hopplöst lång väntetid alltså, även om formuläret som trycks i handen på den sökande vid entrén lovar en genomströmning till de tre pianisterna på cirka 60 personer/ timmen. Nadja tvivlar på att hon kommer att orka vänta, svarar förstrött på formulärets frågor som ”Är du en skolad dansare?” och ”Spelar du gitarr eller trummor?”. hittar ett nytt hörn att läsa i och försjunker snabbt ner i bokens handling.

”Nummer 33 till sal C, Nummer 34 till sal B…”. I ett litet glasbås står en yppig kvinna med mikrofon och ropar upp numren i rasande fart. Det gäller att vara uppmärksam, så man inte missar sin biljett till himlen.

Slipad auditionanhängare
Vi bestämmer oss för att istället försöka hitta någon med ett lite lägre könummer eftersom vi bara har förmiddagen på oss att göra detta reportage. Det finns ju några att välja på, men lyckligtvis blir det snarare så att en tjej väljer oss genom att le stort vid anblicken av vår medhavda videokamera. Leendet tillhör Daniela Francesca Glemme. Hon har rest hela vägen från Göteborg och visar sig vara den totala motsatsen till Nadja; ett auditionproffs som är övertygad om att just hon är den rätta för en av rollerna i vad hon uttrycker som ”min drömmusikal”. Med ett oklanderligt CV på engelska där man bland annat kan läsa att hon kan steppa, dansa balett och spela violin, samt har utbildningar bakom sig som balettakademien i Göteborg och sånglektioner för John Kincade vid Song Valley Studios i USA, banar hon med självklar närvaro vägen fram till ”incheckningsdisken”.
– Jag vet att jag passar perfekt för den här rollen, utbrister hon utan dold blygsamhet samtidigt som hon hejar på en drös andra förbipasserande, kanske kompisar från någon utbildning eller annan audition.

Se den rafflande upplösningen
Hur det gick för Daniela kan du se i videon här bredvid texten. Om du hellre vill läsa dig till resultatet kommer här ett litet facit: Daniela gick vidare till andra provsjungningen av tre, men där tog det tyvärr stopp. Dock med regissörens uppmuntrande ord att hon sjunger väldigt bra, vilket Daniela tyckte var värt större delen av arbetet, som hon uttryckte det för mig när hon ringde redaktionen på kvällen för att ge besked. Går man på audition gäller det att ha ett rejält lager skinn på näsan och det hade lyckligtvis Daniela som lovar att höra av sig den dagen hon får ”the” roll.