Fotografierna från Vietnam ljuger gärna bakom sina förskönande filter. Skyarna här är sällan klara, sanden sällan gyllenbrun och växtligheten sällan sprakande grön. Om man översätter Vietnam i en färgskala skulle man kunna hänga upp små färgglada rispapper här och där i en vanlig svensk björkskog en ovanligt grå hösteftermiddag. För i Vietnam är det mesta angripet av det fuktiga klimatet. Allting synes som genom en tunn ridå. Fasader som målades bara för något år sedan antar en gråbrun ton, vegetationen dväljs i en mattgrön lyster, och damm från vägarna flyger i luften.
Kitsch eller skönhet
I denna omgivning är det inte underligt att människorna sätter kulört på tillvaron. De pyjamasliknande plagg kvinnorna bär till vardags är ofta mycket starka i färgerna, liksom de små plaststolar som står utanför trottoarcaféerna. Och de senaste motorcyklarna kan vara pistagegröna eller nagellacksröda. Längs gatorna hänger regnkappor i glada färger till försäljning, i händelse av ett häftigt skyfall. Alla dessa små färgklickar brottas mot den allmänna disigheten, och rör sig som små envisa koordinater i ögonvrån att orientera sig efter. Hemma hos folk blinkar buddhafigurer i disneykolorit. Vi skulle gärna kalla det för kitsch, eller smaklöst modernt, det som vietnameserna finner skönt.
I vårt mätta västerland söker konsten ofta något annat än klassisk skönhet. Den räta linjen eggar inte ögat längre. Avantgardistisk konst, musik och litteratur drar sig snarare mot ”det fula”, som en spegel av verkligheten, ett ensamt sanningsvittne bland reklamvärldens förskönande ambassadörer. I Vietnam är livet fortfarande svårt på ett materiellt plan, och konsten befinner sig där vår konst befann sig i en svunnen tid, som en bringare av glimtar från en högre idè-värld. Vietnameserna delar inte den västerländske besökarens befriade rus inför åsynen av ett enklare liv, där moderniteten ännu inte hunnit ploga landskapet och städerna i räta linjer.
Skådespelerska och fotomodell
Försjunken i dessa tankar om konst och skönhet väntar jag på Truong Ngoc Anh i foajén till restaurang Sedona på Le Loi Street i Saigon. Truong Ngoc Anh är en av Vietnams populäraste unga aktriser, känd inte bara för sin talang som skådespelerska, utan också för sin skönhet. Många män suckar drömmande vid omnämnandet av hennes namn. Vid sidan om skådespelandet arbetar hon också som fotomodell, en ganska vanlig blandning i Vietnam. När hon en halvtimme försenad uppenbarar sig i dörröppningen omsvärvas hon genast av tjänstvilliga servitriser som visar henne till bordet.
Truong Ngoc Anh började sina karriärer som skådespelerska och fotomodell samtidigt. Sexton år gammal blev hon vald till ”Miss Christmas” och samma år medverkade hon i sin första film. Hon föddes i Hanoi 1976, drakens år. Som flicka studerade hon mim, och övergick senare till studier vid det Ekonomiska Universitet i Saigon, vilka hon avbröt efter två år. Hon har även hunnit studera språk i Singapore, och talar en utomordentlig engelska. I dag försörjer hon sig på heltid som skådespelerska och fotomodell. Hon är också delägare till exklusiva Javacafé, det enda stället i Saigon där man kan få en bagel med philadephiaost, och är en av fyra medlemmar i popgruppen Ngan Nhien.
Julia Roberts förebild
Truong Ngoc Anh är en stolt kvinna, utan att vara självhävdande. Hon svarar rakt på sak utan att ursäkta sig. Jag frågar om det finns ett problem med trovärdigheten som skådespelerska när man samtidigt arbetar som fotomodell. ”Det finns många kvinnor som är vackrare än jag” svarar hon, ”men om man inte kan agera så blir man inte gammal i branschen. Om man är skådespelerska kan man arbeta vid sidan om som fotomodell, men det gäller inte omvänt.” I kulisserna hör man ofta om den giftiga rivalitet som råder mellan fotomodellerna/skådespelerskorna i Vietnam, och när jag frågar om det finns någon undantaget henne själv som med framgång kan förena de två yrkena idag, skrattar hon klädsamt generad. ”Det kan jag inte svara på.”
Vi övergår till att prata om skådespeleri. ”Jag försöker agera naturligt med små medel, utan att det märks” säger Truong Ngoc Anh. ”Bra skådespeleri syns inte. När en skådespelerska är som bäst är hon ett med sin roll.” Jag undrar om hon har några utländska aktriser som förebilder, och hon nämner Julia Roberts och Sharon Stone. Om man som företrädare för den ”goda konsten” finner anledning att le åt dessa referenser, bör man erinra sig att få filmer av klass från väst når någon bredare publik i Vietnam. (Men hos videohandlarna kan man förvisso göra överraskande fynd av nya piratkopierade filmer av klass).
Fattigt kulturutbud
Truong Ngoc Anh beklagar kulturklimatet i Vietnam. ”Regeringen borde föra en mer aktiv underhållningspolitik. I dag visar till exempel vietnamesisk teve övervägande koreanska filmer, och det inte bara utarmar den vietnamesiska kulturen, utan breddar också marken för allehanda produkter från Korea. Man borde satsa mer aktivt på Vietnam, istället för att vurma för utlandet. Vietnam är för välkomnande mot utlänningar.”
”Det är som här på restaurangerna”, fortsätter hon efter att en servitör kommit med två glas iskaffe. ”Utlänningar får bättre service i Vietnam än vietnameserna själva.” Jag föreslår att det har med pengar att göra, men Truong Ngoc Anh skakar på huvudet. ”Idag har många vietnameser pengar, och de lämnar lika mycket i dricks som utlänningar.” Jag sippar skamset på mitt iskaffe och är tyst en stund. Som utlänning i Vietnam är man sannerligen bortskämd med gästvänlighet och uppmärksamhet.
Oklart öde
Men det var så sant, jag ville fråga om en sak till. Det finns ett ordspråk i Vietnam som lyder ungefär: ”En skön kvinna går ett olyckligt öde till mötes”. Några kommentarer? Truong Ngoc Anh ler och tittar ner i bordet, en ombevittnat skön kvinna som med alla yttre mått mätt nått stor framgång. ”Det är klart”, svarar hon, ”att man som skådespelerska kan bli besviken när folk bara bedömer ens utseende och kropp. Men jag vet ännu för lite om mitt öde, jag är fortfarande ung.” Hon tvekar lite och tillägger sedan: ”Fast man möter förstås många människor som har dåliga avsikter. Man är väldigt ensam.”
Avslutningsvis talar vi om de två filmerna ”Cyclo” och ”Tre årstider”, regisserade av en utlandsvietnames, och som visar en annan, hårdare, sida av Vietnam än de glättiga turistbroschyrerna. Men Truong Ngoc Anh är besviken. ”De visar en ful sida av Vietnam. Det är som journalisterna som kommer hit och bara rapporterar om det fattiga och fruktansvärda i Vietnam. De ser inte skönheten”.
Loading ...
