Tävla om teaterbiljetter

GÖTEBORG. Webbplatsen Gothenburg Culture är, enligt egen uppgift, hårt trafikerad. Varje månad har de en tävling där priser som exempelvis teaterbiljetter lottas ut. Så här inför kommande storhelger i december satsar man på ett jultema, med en vinstpott som bland annat innehåller biljetter till Nötknäpparen på Göteborgsoperan, Jul Jul Jul på Lorensbergsteatern och White Christmas på Scandinavium.

Tyskt gästspel på Moderna Dansteatern

STOCKHOLM. Moderna Dansteatern och Goethe Institutet i Stockholm har bjudit in två unga tyska koreografer, Thomas Lehmen och Tino Sehgal, för ett gästspel 9-11 november.

De båda inbjudna koreograferna representerar den konceptuella koreografin som rör sig i gränslandet mellan performance och dans.
   Thomas Lehmen är född 1963 och är verksam som dansare, koreograf, ljusdesigner, performance-artist, lärare och musiker. Stockholmspubliken har tidigare haft möjlighet att se hansBaustelle, Einfahrt freihalten under Panacea 1999. Under gästspelet på Moderna Dansteatern ges hans solo distanzlos som hade sin urpremiär hos Bergen Internasjonale Teater 1999.
   Tino Sehgal är född 1976 och är utbildad vid Pina Bauschs skola i Essen. Han har bland annat samarbetat med koreografer som Jérôme Bel och Xavier Le Roy. Det titellösa verk han nu visar i Stockholm innebär en koreografisk debut i större sammanhang och innefattar såväl striptease som balett.

Prischanser för Lena och Stellan

Lena Endre och Stellan Skarsgård har möjlighet att bli utsedda till Bästa skådespelerska respektive Bästa skådespelare vid European Film Academys stjärnspäckade gala på Théatre National de Chaillot i Paris den 2 december.

På tisdagen presenterade akademin årets nomineringar. Lena Endre nominerades för sin roll i Liv Ullmans film Trolösa (se Nummers recension av filmen under Mediascener), som också nominerades i kategorin Bästa Film. Stellan Skarsgård nominerades för sin roll i norska filmen Aberdeen, som har svensk premiär våren 2001.

Nya stridigheter på Norrlandsoperan

SUNDSVALL. Interna stridigheter har på nytt blossat upp vid Norrlandsoperan i Umeå. Lars Tibell, Norrlandsoperans nye chef, beskylls av personalen för att driva ett dominant ledarskap.

Utan föregående förhandlingar har Tibell aviserat att han vill få bort åtta anställda från organisationen.
   – Stämningen på operan är tryckt och förhandlingar pågår.
    Mer säger inte Maud Berlin, nyligen avhoppad facklig ordförande, skriver Västerbottens-Kuriren.
    Nyligen skulle tre musiker tvingas lämna organisationen. Operachefen hade förvarnat yrkesmusikernas fackordförande om att musikerna skulle kallas in till Tibell och få beskedet.

Central förhandling
Musikerna, som alla har en lång tjänstgöringstid inom operan och är mellan 50 och 55 år, blev mycket upprörda. När Tibells avsikter avslöjades lät han samtalen med musikerna bero.
    För en månad sedan uppmanades en informatör och en administratör att sluta. Det lokala facket vid operan tog strid och hävdar att uppmaningen strider mot arbetsrätten och medbestämmandelagen, MBL. Tvisten är nu på central nivå, förhandlingarna återupptas på onsdag.
    – Styrelsen vill ha en marknadsavdelning som bättre klarar av att sälja operans produkter. Operan har för små intäkter från biljettförsäljningen, säger Inge Andersson, Norrlandsoperans ordförande, som förklaring till de uppsägningar som facket motsätter sig.
    Operaledningen vill flytta informatörstjänsten till Norrlandsoperans dotterbolag Botnia, men den som innehar tjänsten får inte ”följa med”, har ledningen bestämt.

I strid mot EU-direktiv
Detta strider enligt facken mot ett EU-direktiv i arbetsrätten, som säger att om en tjänst flyttas från ett bolag till ett annat inom samma koncern skall den som innehar tjänsten erbjudas tjänsten i det andra bolaget.
    Operachefen framhåller att omorganisationen är en naturlig del av att leda och driva en verksamhet.
    – Jag har diskuterat med de fackliga företrädarna. Det instrument jag har att följa är arbetsrättslagen. Jag följer den och har utbyte enligt paragraf 19 en gång varje vecka. Jag har ett vedertaget sätt att informera personalen, säger Norrlandsoperans chef Lars Tibell till Västerbottens-Kuriren.

Mattias Suneson prisad för sin danskonst

STOCKHOLM. Mattias Suneson, dansare vid Göteborgsoperans balett, tilldelades på måndagskvällen det prestigefyllda danspriset Philip Morris Ballet Flower Award.

   – Det är fantastiskt roligt att ha blivit tilldelad priset och det är en stor ära att över huvud taget ha blivit påtänkt, sade Mattias Suneson efter prisutdelningen som hölls på danspalatset Nalen i Stockholm.
   Expertjuryn, ledd av Dansmuseets chef Erik Näslund, kallar i motiveringen Suneson för ”dansens James Dean”. Han får vidare priset för sin förmåga att beröra publiken med sin dans. Juryn säger att ”få kan, som denne pristagare, förmedla sådana smärtsamma känslor som sårbarhet och tillkortakommande”. Han är den förste från Göteborgsoperan att få priset.
   – Förhoppningsvis kommer fler – inte minst den breda publiken – att få upp ögonen för vad som händer hos oss på Göteborgsoperan, sade Suneson.
   Han är 30 år började arbeta som dansare vid 17 års ålder. Suneson blev utnämnd till solist 1995. Han har också arbetat vid Deutsche Oper am Rhein i Düsseldorf.
   Priset är på 75 000 kronor och delas ut för åttonde året. Tidigare pristagare är bland andra Anna Valev, Talia Paz och Anders Nordström.

Bengt Brunskog har avlidit

MALMÖ. En gammal film- och teaterräv, skådespelaren Bengt Brunskog, Malmö, har gått ur tiden. Han blev 80 år gammal.

Brunskog var med redan i Malmö stadsteaters allra första uppsättning, som hantverkaren Snugg i Shakespeares En midsommarnattsdröm. Det var 1944 och han arbetade på teatern fram till pensioneringen 1988 med avbrott för Uppsala stadsteater 1951-60 och Dramaten 1985-87.
   Under åren medverkade han i ett otal spelfilmer och tv-deckare. Någon kanske till och med minns honom som Kullamannen i ungdomsthrillern med samma namn, andra känner honom som evig skummis i de berömda Hillman-filmerna.
   Efter pensioneringen spelade han på Jönköpings länsteater (nuvarande Smålands musik och teater, red:s anm). Hans hustru Anna-Lenah följde honom i karriären som sufflös.
   Bengt Brunskog föddes i Stockholm i en officersfamilj. Hans hälsa sviktade på senare tid.

Teater mot missbruk

STOCKHOLM. Måndag 6 november har Teater Culpa nypremiär för Vi var ju syskon på Fryshuset i Stockholm. Det är en pjäs om en ung kvinnas drogmissbruk.

Vi var ju syskon har skrivits av Ulf Fembro och är en berättelse om 17-åriga Caroline, som träffar fel sorts kille därmed hamnar i drogmissbruk och prostitution.
   För regin står Anne-Li Ramirez och uppsättningen är ett samarbete mellan Teater Culpa, Fryshuset, Maria Ungdom och KRIS – Kriminellas Revansch I Samhället. Deras målsättning är att öka medvetandet och motivationen hos unga att agera mot droger. Varje föreställning avslutas med en diskussion, där representanter från Maria Ungdom och KRIS berättar och svarar på frågor om drogmissbruk. Ungdomar från Lugna Gatan och United medverkar också.

Kulturpris till danskonstnär

MALMÖ. Sydsvenska Dagbladets kulturpris går i år till danskonstnärinnan Birgit Åkesson.

Den 92-åriga konstnärinnan får priset ”för sina banbrytande insatser inom vår samtids danskonst”.
   Som 22-åring lämnade Birgit Åkesson hemstaden Malmö för att studera dans i Dresden. Efter flera egna dansföreställningar i Paris återvände hon så småningom till Sverige.
   Birgit Åkesson var bland annat med om att grunda Koreografiska institutet och på Stockholmsoperan skrev hon svensk danshistoria tillsammans med poeten Erik Lindegren och tonsättaren Karl-Birger Blomdahl.

Lunch med råttfälla

LONDON.Mördarens namn är den bäst bevarade hemligheten i brittiskt teaterliv och Agatha Christies pjäs Råttfällan är ett av underhållningsvärldens stora mysterier.

I december slår man återigen rekord när pjäsen kommer att ha spelats 20 000 gånger. Detta kommer att firas den 7 december med en stor lunch där de som deltog i den första uppsättningen (och som fortfarande lever) kommer att bjudas in: filmregissören Richard Attenborough, hans hustru Sheila Sim och Jessica Spencer. Pjäsen hade premiär i november 1952, då Winston Churchill var brittisk premiärminister och Josef Stalin styrde i Sovjetunionen.
Råttfällan skrevs ursprungligen för radion och har översatts till 23 språk och har spelats i 40 länder. De två producenter som köpte filmrättigheterna gjorde dock inte någon bra affär, eftersom de inte skulle få spela in den förrän pjäsen lagts ned. Båda är nu döda sedan många år.

Dans på stort möte

Barents dansensemble deltar i en kulturkväll under SIDA och FNs fattigdomskonferens som äger rum i Stockholm i november.

Barents dansensemble samlar dansare från Barentsregionens fyra nationalstater. I den senaste uppsättningen av koreografen Osnát Opatowsky medverkar två kvinnliga och en manlig dansare från Sverige, Finland och Ryssland: Charlotta Ruth, Susanna Nurminen och Andrej Ponomarev. Dans om små möten, som är en dansföreställning för barn, har visats i Rovaniemi och turnerat runt i Norrbotten.

Nu kommer Barents Dansteater till Stockholm. Sida och FN arrangerar den 21 och 22 november en fattigdomskonferens i Stockholm som riktar sig till opinionsbildare och beslutsfattare.
Vid den kulturkväll som arrangeras i samband med denna framför Barents dansteater tre olika stycken. Scenen är Konserthuset i Stockholm och för musiken svarar Björn J:son Lindh och Janne Schaffer.

Nycirkus om främlingsfientlighet

Under hösten besöker föreställningen The Comedy of War högskoleorter. Det är en unik kombination av cirkusföreställning och information om främlingsfientlighet och rasism.

Med gymnasieelever och lärarstuderande som målgrupp besöker föreställningen nio högskoleorter under hösten. Den kombinerade nycirkusföreställningen och informationskampanjen har som syfte att skapa debatt kring ämnen som sätter fokus på skolans värdegrund.

I projektet The Comedy of War samarbetar Clowner utan gränser, Röda korsets ungdomsförbund, Svenska Röda Korset och Lärarförbundet.

Under hösten har man hittills besökt Falun, Gävle, Eskilstuna, Örebro och Karlstad. Under november är man i Norrköping och Stockholm och till våren kommer ytterligare ett tjugotal orter att få besök.

Länk till Comedy of War
Länk till Clowner utan gränser
Länk till Röda Korsets ungdomsförbund
Länk till Röda Korset
Länk till Lärarförbundet

God scenhöst

Bildkonstnärerna, filmskaparna, författarna och musikerna har gjort det länge. Använt sig av den moderna tekniken alltså. Man kan gå på konstutställningar i cyberrymden, ladda hem filmtrailers till sin dator eller se filmer i DVD-format på sin bildskärm. Man kan läsa hela romaner på nätet, samt, till vissas förtret, ladda hem musik till sitt skrivbord utan att ens behöva betala för det.
   Själva skapandet av bildkonsten, litteraturen, filmen och musiken påverkas dessutom i allt större utsträckning av vår samtida informationsteknologi. Datorn har blivit ett erkänt redskap för såväl skapandet som spridandet av samtidens kultur och nu tycks scenkonstnärerna ha bekantat sig med fenomenet och har börjat installera bredband i teaterhusen.

IT-tema
I Nummer kan man nu läsa en artikelserie i tre delar som handlar just om kombinationen IT och scenkonst.
   Först ut var Marit Kapla med sin artikel om teaterhögskolan i Göteborg som sände premiären av sin elevproduktion live via Internet.
Länk till artikeln
   Sedan kom Pauline Bengtssons artikel om Random Dance Company som gästspelade med sin mulitmediala dansföreställning The Trilogy på Storan i Malmö.
Länk till artikeln
   Malin Palmqvist fyllde därefter på med en dos IT-inspirerad scenkonst från Umeå, där Profilteatern berättar om sin IT-satsning.
Länk till artikeln

Nyheter
Men som vanligt finns det mycket annat att läsa om i nr.nu. Ta dig tid att surfa runt ordentligt nu när man med gott samvete kan hålla sig inomhus framför datorn eftersom det bara regnar och regnar. Klicka gärna på TYCK TILL-knappen om du vill bidra med din åsikt om innehållet.
   En Nyhet i nr.nu är att vi äntligen fått igång vår chat som du kommer till via AGERA-sidan. Vi ses där!

Hälsningar från

Niklas Hjulström leder Folkteaterns stora scen

GÖTEBORG. Regissören, skådespelaren och sångaren Niklas Hjulström blir konstnärlig ledare för FolkTeaterns stora scen från och med årsskiftet.

För den breda publiken är Niklas Hjulström kanske mest känd från de Martin Beck-filmer där han gjorde rollen som Benny Skacke och för sin låt Burnin’ som hans band Cue fick en stor framgång med.
   För FolkTeatern har Niklas Hjulström regisserat succéer som Juloratoriet 1996 och Kejsarinnan 1999. 1996 började han som konstnärlig ledare för Angereds Nya Teater och efterträddes 1999 av Lars Arrhed.
   Niklas Hjulström kommer, parallellt med sitt nya jobb, att fortsätta sitt musikaliska samarbete med Anders Melander i Cue.

Teater i Vilhelmina

Det är inte bara i storstäderna som konstnärliga projekt kan frodas. I lappländska Vilhelmina blomstrar kulturlivet för fullt.

I den lilla kommunen med 8000 invånare finns knappt 400 föreningar varav åtskilliga sysslar med dans, teater och musik i olika former. I Vilhelmina är kultur en naturlig del av vardagen där Folkets Hus fungerar som en naturlig mötesplats för många.
    Reportage K:s Mona Nörklit har besökt orten och bland annat följt Suzanne Lindbergh Sellin, energisk ordförande i Vilhelmina Teater och Musikförening när hon tar emot Riksteatern på turné.
   Programmet sänds i SVT2 måndagen den 6 november kl 22.10

Ny chef för Rikskonserter

STOCKHOLM. Regeringen har utsett Björn W Stålne till ny direktör för Rikskonserter från 1 februari nästa år.

Björn W Stålne är 54 år och har de senaste tio åren arbetat som musikjournalist vid Sveriges Radios redaktion i Växjö.
   Stålne är ursprungligen kyrkomusiker och kom till Sveriges Radio som producent 1969. Han har därefter haft en rad befattningar inom musikradion, bland annat som musikradiochef 1984-1989 med ansvar för både programverksamheten och konserter/ensembler i Berwaldhallen.
   Björn W Stålne är för närvarande rektor för Operahögskolan, en tjänst han bara haft sedan juli i somras.

Sponsrad teater

Varför var det så svårt för dig att få pengar från kommunen?
– De tyckte nog att jag var lite tokig och att det inte fanns någon kvalitet i det jag gjorde. Å andra sidan är man fel ute om byråkraterna omedelbart förstår vad man sysslar med. På sätt och vis är väl det ett bra betyg.

Vad var det de inte gillade, tror du?
– Det kan ha varit dubbelheten. Jag kommer från medelklassen men har bott i arbetarklassmiljöer. De förstod inte mixen. I början trodde folk inte att jag kunde formulera mig, för att jag använde ett så grovt språk.

Hur klarade du att driva Pugilist under de här åren?
– Det var knapert. Jag har en motorcykel i källaren som jag inte har råd att använda och jag har nog inte betalat hyran i tid en enda gång.

Varför gav du inte upp?
– Jag tyckte att jag var mycket bättre än de andra. Jag är värdelös på många saker men skriva dramatik har jag lätt för. Jag tyckte att jag hade något att berätta och tänkte inte låta någon som är sämre än jag sätta sig på mig.

Nästan alla säger nej

Hur flöt kontakterna med näringslivet i början?
– Vid 1994-1995 fick vi kontakt med Strix som gav oss lite pengar. Budo & Fitnessbutiken gav mig en T-shirt som jag skulle ha på mig i TV. Och så var det någon kvartersbutik. Det räckte till affischerna.

Hur gör man?
– Det är svårt. Om man ringer 100 personer får man nej av 95 direkt. Tre säger nej efter ett tag och av de två som är kvar så kanske en möjligen också säger nej. Men det är lättare nu. Mycket handlar om att visa att de som hjälpt en tidigare har fått utdelning.

Hur mycket pengar kan man få in?
– Den här gången kommer 25 procent av budgeten från näringslivet. Bland andra från Göteborg & Co och Volvo. I år har vi faktiskt fått bidrag från kommunen också.

Goodwill med socialt engagemang

Din senaste pjäs heter Det finns ingen moral längre, sa Björn Afzelius och dog. Vad handlar den om?
– Om att staten i Sverige har förlorat människors förtroende. I stället söker de sig till olika grupper. Det är ett framväxande klansamhälle där man inte längre definierar sig som nation. Sossarna är inte längre det moraliska kittet i samhället.

Har det hänt att sponsorer har haft synpunkter på innehållet?
– Nej, det har aldrig hänt. En företagare vet att han vore väldigt korkad om han lade sig i. För ett företag som Volvo är det goodwill att stöda socialt engagerad dramatik. Från kommunhåll har det däremot kommit synpunkter.

Du håller kurser i marknadsföring för kulturarbetare. Vad lär du ut?
– Man måste göra det omöjligt för till exempel Statens kulturråd att säga nej till ens bidragsansökan. Till sin hjälp ska man ta bra recensioner och andra artiklar. Jag berättar hur journalister och TV fungerar. Hur man gör för att bli känd och därigenom få pengar.

Blås inte journalisten!

Kan man lura journalister hur lätt som helst?
– En gång kan man göra det, även om det inte finns någon substans i det man gör. Men har man blåst journalisten kommer han inte tillbaka. Det handlar mer om att se sitt material med journalistens ögon. Man gör en kvällstidningsvinkel åt kvällstidningarna och en Månadsjournal-vinkling åt Månadsjournalen.

Kan inte kulturarbetarna räkna ut det här själva?
– Det finns många fördomar om journalister bland kulturarbetare: att de sysslar med desinformation och att de jävlas och vill vrida till det. Det finns fördomar om kulturarbetare också från journalisternas sida: att de är korkade. Det kan vara bra att veta sånt.

Vill du förändra något med dina kurser?
– Det första målet är att finansiera min egen konstnärliga verksamhet. Men om kultursektorn vill överleva måste den marknadsföra sig. Annars kommer den att käkas upp av underhållningsindustrin.

Pugilist har en egen hemsida. Vad betyder den?
– Det är en given plats för propaganda och samtidigt en statusplattform. Hemsidan är ett sätt att stärka varumärket, en plats att sätta sponsorerna på samt en arbetsförmedling åt skådisarna.

Kulturen går på socialbidrag

Kan konsten fortsätta att vara fri med stöd från kapitalet?
– Man är ju inte fri ändå. Som bidragstagare han man ingen riktig frihet. Kulturen är ju socialbidragstagare. Skulle jag ha slutat när jag inte fick pengar från kommunen? Bara för att de inte tyckte det var bra? Varför ska man ge dem den tillfredsställelsen?

Går det bättre för Pugilist nu?
– Ja, det är stor skillnad. Det kommer tio gånger mer folk nu än förut. Just den här gången hade jag råd att ha skådisar som står i paritet med innehållet. Förra pjäsen hade jag tyvärr skådisar som gjorde det sämre.

Vad gör du härnäst?
– Det gäller att komma på en ny idé till en ny pjäs. Men nu tänker jag suga ut max ur den här. Så att det blir omöjligt för socialassistenterna på Statens kulturråd att säga nej.

Boxningsopera på Broadway

David Leslie har ett halvmåneformat blåmärke vid kindbenet strax under vänster öga. Näsan är svullen.
   – Gör det ont? frågar jag medlidsamt.
   – Äh, det är okey, säger han och gnider blåmärket. Jag tycker det är skönt att känna att man har ett kindben, det tänker man inte på annars… bara när man får en smäll fattar man att det finns där.
    David Leslie har för andra året i rad satt upp sin boxningsopera i New York. Boxningsopera är precis vad det låter – boxning och opera i ett och samma paket. Ett sätt att göra sport till konst eller konst till sport, hur man nu vill se det. David Leslie har tränat i flera månader inför den första sammandrabbningen och han ser välpumpad ut, bulliga triceps och kaxiga bröstmuskler som skjuter fram under tanktoppen.

En konstnär som beter sig som en boxare
   – Jag är inte boxare, jag är en konstnär som beter mig som en boxare, säger han och lossar på skosnörena i boxarkängorna. Jag ser ut som en boxare under föreställningen, men i själva verket låtsas jag bara.
   Smygpremiären av boxningsoperan äger rum i ett galleri på Broadway, två veckor före den egentliga premiären. Den här kvällen har arrangörerna struntat i operamusiken, istället spelar en deejay plattor från sitt bås i en hög byggnadsställning och en veejay mixar bilder som visas på ena väggen.
   Mitt i utställningssalen tornar boxningsringen upp sig och runt omkring står läktare på hjul. Musiken, ljuset och bilderna ger hela scenen en småmagisk karaktär. Också det paradoxala i att hitta en boxningsring i ett konstgalleri, höjer stämningen.
   Förväntan ligger i luften, redan en timma innan starten har galleribesökarna klättrat upp på läktarna för att få en bra plats. Dom läppjar sponsrad öl eller klunkar en lika sponsrad Fresh Samantha, en fruktjos som är omåttligt poppis i New York. Folket som är här är ingen vanlig boxningspublik, det är personer som jobbar med konst, gillar konst och gärna går på teater och konserter, men knappast brukar lägga ut pengar på en boxningsmatch.

Publikens känslor viktiga
   – Publiken måste slåss mot sina egna känslor, säger Leslie. Dom är inte vana vid att se en kille puckla på en annan. Känner dom sig äcklade eller blir dom upphetsade? Känner dom sig skyldiga om dom gillar spänningen? För en konstpublik ska väl tycka att våld är banalt, eller hur?
     För David Leslie är det viktigt att känslorna flödar över och att publiken inte bara ifrågasätter det som händer på scen, utan också sig själva. Som konstnär vill han skapa upplevelser och det är inte första gången han ger sig in i udda projekt.
   Av tidningarna har han kallats ”the impact addict”. En gång sköt han ut sig själv i en raket, mitt på Broome street i Soho, över 2000 personer hade kommit dit för att se på. Tanken var att raketen skulle flyga över ett hav av vattenmeloner och raket – David skulle landa, lugnt och tryggt, på den andra sidan. Istället slog raketen ner i högen med meloner och började brinna. Det gjorde David också. Men han lyckades i alla fall med sitt uppsåt att ge sin publik en rungande upplevelse. En annan gång hoppade han från ett högt hustak inför publik.
     – Min kropp är konst och jag ville visa hur ett självmord kan se ut, förklarar han.

Tusen dollar i potten
Gong-gongen ljuder och det är klart för första ronden. David Leslie i ena ringhörnan, hans kontrahent, en spenslig man i rött bälte och bruna jeans, i den andra.
   Nedanför står en hel rad andra amatörboxare på kö, hela den församlade skaran ser tragiskt otränad ut, men David Leslie har lovat att inte slå tillbaka. Det här är en chans för alla som vill utöva kroppsligt våld, utan att riskera att själv bli påpucklad.
   Leslie och den spenslige i rött bälte möts i mitten och dunkar boxningshandskarna mot varandra i en vänskaplig gest. Två sekunder senare flyger det röda bältet på sin motståndare och slår och slår. Hans ögon är vitt uppspärrade och Leslie duckar och viker åt sidan för att skydda sig mot en kaskad av okoordinerade dunkar.
   Publiken verkar redan uppvärmd, applåderar och jublar när det röda bältet får in en och annan träff. Leslie står pall för nästa och nästa och nästa motståndare. I potten ligger tusen dollar, den som golvar Leslie vinner pengarna och äran.

Utmanande kvinna
Nästa motståndare är helt naken, en kvinna som kallar sig Five-eyes och som artist uppträder hon alltid naken. Hennes bröst guppar ilsket upp och ner när hon gör ett par snabba uppvärmningshopp och snörar på sig en av boxningshandskarna. I den andra handen håller hon en cigarett och hon bryr sig inte om att kasta den ifrån sig när gong-gongen ljuder. Istället cirklar hon runt Leslie, naglar fast honom med blicken, drar ett bloss på cigaretten och gör ett par snabba piruetter innan hon stegar tillbaka till sin ringhörna. Hon får kraftiga applåder och ivriga tillrop för sitt sätt att slåss.
   – Hon är fenomenal, skrattar en kille i publiken. Hon kommer att knocka honom med sina tuttar.
   Jag frågar honom om han ser det här som bra scenkonst.
   – Självklart, säger han. Boxningsoperan speglar våldet i samhället. Konst ska vara en reflektion av samhället och det här är våld i en humoristisk förpackning.

Obesegrad
Musiken fortsätter att ösa ut över publiken, videobilderna på väggen hackar och strobbar, publiken tjoar och applåderar och David Leslie fortsätter att få stryk.
   När gong-gongen slår för sista gången sträcker han upp armarna i en vinnargest. Ingen lyckades knocka honom den här gången. Konstnären, som bara låtsas vara boxare, låtsades bra hela vägen ut.

Om tre nya dramatiker

Om tre aktuella dramatiker, Mattias Andersson, Mats Kjelbye och Åsa Lantz får vi höra i Scensukt den 6 november.

Mattias Andersson skriver om ett ungt samtida Sverige, om att erövra språkliga rum och om utanförskap. Mats Kjelbye är filmaren som började skriva teatermanus, gick på DI och blev dramaturg. Han har gjort flera pjäser på Teater Bhopa. Åsa Lantz senaste bok utspelar sig i ett litet värmländskt samhälle där Bofors har stor roll. Nu blir boken också film och Åsa Lantz skriver manuset.
   Alla tre har dessutom ombetts skriva en del var i en dramatisk satsning för TV.
   Redaktör för Scensukt är Inga Rexed och programmet sänds i P1 måndagen den 6 november kl 18.10, repris 7/11 kl 22.10.

Tvåspråkigt samarbete

MALMÖ.Spänningen är stor på Hipp i Malmö där man är i full gång med repetitionerna av Animals in Paradise. För första gången samarbetar Malmö Dramatiska Teater och Det Kongelige Teater i Köpenhamn i en pjäs där replikerna faller ömsom på svenska, ömsom på danska.

Under onsdagen fick pressen ett smakprov på några av scenerna ur Animals in Paradise som har världspremiär den 10 november i Malmö.
   Stycket är specialskrivet av engelsmannen Howard Barker och utspelar sig i Öresundsregionen där danskar och svenskar möts i blodigt krig och skör fred. Mellan de båda folken står bron i betong, placerad i ett tidlöst rum med inslag av science fiction- och actionfilmsdekor.
   – Pjäsen är mycket kontroversiell och tar upp de drömmar, mål och visioner som skapas med en bro. En bro kan vara vacker och en fantastisk idé. Men kan den egentligen förena två folk och två kulturer? frågar regissören Olof Lindqvist.

Språkskillnader ignoreras
Språket är det som särskilt skiljer Danmark och Sverige åt. Men det hindret ignoreras i det dansk-svenska samarbetet. Skådespelarna kommer dels från Det Kongelige Teater, dels från Malmö Dramatiska Teater och replikerna uttalas skiftande på båda språken. Av publiken krävs koncentration för att förstå vad som sägs på scenen.
   – Våra skådespelare pratar inte SAS-danska eller SAS-svenska eftersom vi inte vill skapa integration genom att förenkla språket. Det blir mycket spännande att se hur det här vågade projektet tas emot, säger Det Kongelige Teaters chef Michael Christiansen.
   Projektet, som beräknas kosta strax under åtta miljoner svenska kronor, ingår i Kulturbro 2000 och har fått två miljoner i bidrag därifrån.

Nytt sätt att samarbeta
   – Det är just sådana här annorlunda projekt som Kulturbron ska stödja. Vi har aldrig förr arbetat ihop på detta sätt, utan bara gjort gästspel hos varandra, säger Michael Christiansen.
   Även Nicolai Vemming, chef på Malmö Dramatiska, ser fram emot premiären.
   – Vi hade aldrig kunnat lyfta det här projektet ensamma. Sammanlagt arbetar omkring 150 personer från båda sidor sundet med den här uppsättningen som vi har planerat under två års tid, säger han.
   Den råa musiken är specialskriven och framförs av kompositörerna i gruppen The Trembelo Beer Gut.
   – Musiken blir en brutal kontrapunkt, musikerna på scen larmar och för oväsen. Med deras närvaro hoppas vi attrahera en ungdomlig publik, säger Olof Lindqvist.
   Den 1 december flyttar uppsättningen efter tolv föreställningar från Hipp i Malmö till Det Kongelige Teaters Turbinehallerne där man ger ytterligare 20 föreställningar.

Jan Jönson gör ny fängelseproduktion på Hinseberg

Jan Jönson har gjort sig känd för sina teaterproduktioner i fängelserna Kumla och San Quentin, USA. Nu startar han ett nytt fängelseprojekt med Lorcas Bernardas hus på kvinnoanstalten Hinseberg.

Bernardas hus är skriven av den spanske författaren Federico García Lorca och handlar om hur en änka håller sina döttrar instängda i familjens hus.
   I Jan Jönsons uppsättning på Hinsebergsanstalten spelas alla roller av interner, som alltså själva befinner sig i en liknande situation.
   – Tjejerna kommer att spela sig själva och det enda jag gör som regissör är att förvandla allt till sceniskt, säger Jan Jönson.
   – De har själva valt roller som passar ihop med deras liv.
   Idén föddes när Jan Jönson spelade sin monolog Stunder av verklighet på Hinsebergsanstalten.
   – Det slog mig att tjejerna på Hinsan var ju faktiskt Bernardas döttrar, säger han.
   Fem föreställningar är planerade och de kommer att spelas inne på anstalten för speciellt inbjundna personer, såsom anhöriga, folk från kriminalvården och teaterstuderande. Det är ännu ej klart om allmänheten kommer att ges möjlighet att se den, men Jan Jönson hoppas att det kommer att bli så.
   Bernardas hus har premiär i vår och produceras av Riksteatern /Riks Drama.