Trötta och lite låga Ainbuskar återfinns i Chinateaterns fikarum, trots att de fyra redan spelade föreställningarna har känts jättebra.
– Det är så otroligt mycket nerver före en premiär och tiden före jobbar man dygnet runt, förklarar Josefin Nilsson medan hon stoppar in ett par, tre portionspåsar snus i munnen. Vi hade en väldigt lyckad helg – det var skitkul att spela tre föreställningar under fredag och lördag. Men så får man tre dagar för att återhämta sig och då går man ner i en svacka. Så är det bara.
Av det flirtiga utspelet och energin från showen märks inte mycket i fikarummet. Här sitter fyra gotländskor och en ung man i flätat pipskägg kring en burk godis och verkar vara precis så där trygga och jordnära som det görs gällande i de flesta intervjuer. Annelies dotter Wilma, ett och ett halvt, vandrar familjärt från famn till famn och förstärker bilden ytterligare.
Tillökning i familjen
Bilden av en kärnfamilj bestående av två gotländska systrar och ett par barndomsvänner, som till den aktuella showen har fått manlig tillökning – en uppenbarligen mycket välkommen sådan.
– Jag låg och tänkte på det i går, hur kul det är att det är vi fem som gör det här! utropar Birgitta Jakobsson på rungande gotländska och dyker ned i godisburken. Vilken höjdare! Vilket team alltså!
– Visst, det skulle kunna vara svårt för Olles del att komma in i ett gäng så här, fortsätter Josefin. Vi har växt upp ihop, jobbat ihop jämt och vet hur vi fungerar när det är stressigt. Alla har sina roller och så kommer det in en ny individ. Men det har funkat jättebra.
Den 620 män och kvinnor starka premiärpubliken verkade tycka detsamma om slutresultatet av fusionen. De bidrog glatt med bravorop och stormande applåder när Ainbuskarna + Olle i torsdags bjöd till glädjefest på temat livslögner eller, som Marie beskriver det, ”en balansgång mellan Lars Norén och Svensktoppen”. Buskishumor varvat med texter om längtan och rädsla, sexigt utspel och bara magar i kombination med röda gummistövlar och clownnäsa.
– Det är enormt häftigt om man lyckas fylla underhållning med djup, säger Marie Nilsson-Lind. Det känns jäkligt ballt att blanda det riktigt showiga med riktiga tankeställare.
Livslögner var utgångspunkten när ni började prata om showen. Varför?
– Dels är det ett sätt att skoja lite med oss själva, säger Annelie Roswall. Inte lever vi med några livslögner, sa vi. Men när vi synade oss själva var det klart att även vi hade med oss såna i bagaget.
– Ibland är livslögnen ett sätt att överleva, fortsätter Josefin allvarligt. Om man är med om saker som gör för ont…
– Vi har försökt nudda vid temat på olika sätt, säger Marie. Det handlar mycket om relationer – varför man är kvar i relationer, varför man inte vågar gå, hur ett barn kan rädda en relation. I mina Clown-nummer har jag verkligen försökt att tala sanning om att jag är bitter. Många vågar inte säga att de är bittra. Det är så fult att vara avundsjuk och svartsjuk.
Din clown är en rörande gestalt med ett väldigt tunt skal ut mot publiken. Det är en figur många säkert känner igen sig i, men det måste krävas stort mod för att våga visa sig så skör?
– Den där typen har funnits med mig i flera år. När Ainbusk började spela ihop satt jag mest vid pianot, medan Jossa, Annelie och Bittis var de stora komediennerna. Humorn var grov och gesterna storslagna och det där vågade inte jag. Jag var jätteblyg och rädd. Men så i showen More Amore 1990 hade jag en liten sekvens där jag skulle vara en neurotisk person. Det var då clownrollen utvecklades och den fick ett sånt enormt gensvar fast det bara var en prata på två minuter. Jag blev oerhört lycklig för det var ett sätt för mig att vara rolig som fungerade.
– I varje show har jag sedan utvecklat gestalten, men principen har varit att jag alltid har gått kontra temat. Om det handlar om livslögner försöker jag säga sanningen.
Familjeliv på Gotland
En vår och sommar på Gotland har de tillbringat ihop för att kläcka idéer, spåna och skriva – den nya familjen på fem. Ainbuskarna var hjärtligt trötta på att flänga runt och träffas ett par dagar här och ett par dagar där för att mellan företagsengagemangen försöka smida planer för den gemensamma framtiden. Lusten och orken höll på att sina och det fanns allvarliga planer på att lägga av med showandet.
– Att sätta upp en show är ett stort projekt och det gäller att ro det iland varje gång också, säger Annelie. Dels är det ekonomiskt tungt eftersom vi själva står för allting. Och när man bor på Gotland och spelar i Stockholm då måste man vilja göra det här så mycket att det verkligen är värt det. Så vi tappade nog sugen ett tag, just för att det är ett slitgöra, även om vi älskar det när vi står på scenen.
– Därför bestämde vi att jag, Marie och Olle skulle sticka till Gotland så att Annelie och Bittis, som bor där, skulle kunna vara med sina familjer under tiden att vi skrev, berättar Josefin. Det är viktigt att få en vardag ihop, att kunna ta en fika och sitta och prata en hel dag utan att känna sig stressade över att vi bara ses i två dygn och måste ordna allting under den tiden.
Kände du dig, Olle, aldrig utanför i detta kvinnliga järngäng – på deras egen gotländska arena dessutom?
– Nej, de är nog inte så svåra att ha att göra med. Jag tyckte att vi lärde känna varandra väldigt fort och uppfattade det aldrig som om vi hade några spärrar. En massa spärrar skulle ju göra det väldigt svårt att jobba med ett sånt här tema, säger Olle Sarri.
– Vi är nog rätt öppna, fortsätter Josefin. Vi har varit nyfikna på hur Olle jobbar och Olle har kommit med sina idéer och varit väldigt öppen för hur vi resonerar.
– Men, säger Olle, det är viktigt att poängtera att det är inte bara fyra kvinnor i Ainbusk som har tyckt en sak och Olle något annat, utan vi är ju fem individer med olika viljor.
– Visst kan det vara mycket diskussioner på vägen men som tur är har vi rätt samma känsla för vad som är bra när vi provar olika saker, säger Marie. Annars skulle det vara skitjobbigt. Om vi märker på genrepen att en låt inte fungerar – då är vi ganska eniga om det.
Sammansvetsat team
Ainbusk är älskade av en bred publik och att det finns en väldig trygghet mellan dem märks både i showen och när man pratar med dem.
Hur har ni lyckats behålla den här jordbundenheten genom så många års artisteri och kändisskap?
– Vi är väl helt enkelt väldigt ödmjuka och lyckliga över att vi får hålla på med det här, säger Josefin. Vi hämtar allt vi gör ur oss själva och blir väldigt glada åt att folk tar det till sig.
– Och det här med att vi står med båda fötterna på jorden har nog att göra med att vi har växt upp ihop, fortsätter Marie. Om någon skulle flippa ur och fara iväg i något divasyndrom skulle det te sig väldigt märkligt eftersom vi är systrar och har känt varandra hela livet. Vi känner oss säkra därför att vi är tillsammans. Sånt där divaartisteri hittar man nog mest hos folk som är väldigt osäkra.
Recensionerna
Och så var det det där med recensionerna. Värmen från publiken har inte gått att ta miste på under de redan spelade föreställningarna. Men hur mycket bryr sig dessa fem om vad de så kallade proffstyckarna har haft att säga om showen – på det hela taget positiva formuleringar, men också en och annan dänga om att sångerna är pekorala och texterna banala.
– Det där med recensioner är så jäkla märkligt, för hur som helst så tar kritiken, säger Josefin en smula uppgivet. Den här showen är ju en del av oss själva. Vi skriver själva, det är våra egna tankar och värderingar vi bär fram, så det är klart att den tar.
– Det som är konstigt är att vi i stunden kan uppleva att publiken är enormt med och enormt positiv, säger Marie. Det kändes verkligen bra på premiären. Så kan det komma någon recensent som nästan inte verkar ha uppfattat föreställningen och skriva om nummer med fel titlar – jag tycker att det är slarvigt.
Dagens Nyheters recensent använde ordet ”veckotidningstematik” för att beskriva era texter. Hur reagerar ni på något sådant?
– Vad är veckotidningstematik? undrar Marie. Vi kan ju inte göra poetiska låtar och sjunga om Dagens Nyheters tematik. Veckotidningstematik är väl kärlek, relationer, livsåskådning, men vi skriver inga låtar om parfym och mode.
– Det är precis som om det inte får vara tillåtet att skriva om kärlek. Ändå är ju kärleken en så stor del av livet, säger Annelie lite trotsigt och tar ett stadigt tag om Wilma.
– Hur som helst tycker jag att det ska bli skitkul att spela i kväll, säger Birgitta och får, trots tröttheten, ivrigt medhåll av de andra som gör sig redo att gå ned till dagens soundcheck.
Loading ...
