Landskamp i teatersport

STOCKHOLM. Stockholms Improvisationsteater möter fredag 17 november tyska KREScH-Theater i en äkta teatersportmatch, med raffel, sportsmanship och improvisatoriska krumsprång.

Teatersport är en variant av improvisationsteater som går ut på att skådespelarna utmanar varann i att improvisera fram olika givna scener. Formen är direkt hämtad från improvisationsteaterns fader – Keith Johnstone.
    Landskampen på Stockholms Improvisationsteater är indelad i två akter. Den första utgörs av ett så kallat mixat impro där de båda lagen improviserar tillsammans. I andra akten utmanar de varann och då får publiken vara med och bestämma.
   – Publiken ropar förslag och bedömer det som händer på scen. De avgör också matchen genom att applåderna mäts med en applådmätare, säger producenten Pia Jarlöv.
   Om tyskarna kommer att prata tyska vet inte Pia Jarlöv, men förmodligen blir det lite tyska, lite engelska och lite gibbrish, som låtsasspråket man brukar använda i impro-teater kallas.
    Deltagarna i det svenska laget är Robert Weitz, Per Wernolf, Lina Serning, Sara Grobeld och Lisa Östbom. Matchen äger rum på Stockholms Improvisationsteater, Sigtunagatan 12, kl 21.30. Den ordinarie föreställningen Skala 1:1 börjar kl 19.00.

Latinamerikanskt på Dansens Hus

STOCKHOLM. Gabriela Gutarra passar väl in på epitetet ”flamencons Sverigeambassadör”. Hon är ledare för organisationen Flamenco Center och har nu världspremiär för sitt verk Malambo – ett latinamerikanskt epos, som hon skapat tillsammans med Eduardo Villegas och José Fernandez.

Gabriela Gutarra är född i Peru och verkar sedan ett tiotal år i Skandinavien, där hon turnérar flitigt. Hon är kanske mest känd för sitt flamencotemperament, men har även fört indisk kathak och egyptisk dans till den svenska scenen.
   I Malambo behandlas gauchokulturen, som Gabriella Gutarra beskriver som ”överlevarnas dans och musik”. Projektet har samlat 12 dansare och musiker från Argentina, Spanien och Sverige och en eldig föreställning utlovas.
   Malambo spelas 17, 18, 21 och 22 november på Dansens Hus. Efter föreställningarna på Dansens Hus följer en kortare Sverigeturné.

Turnéfakta

Gävle, Gävle Stadsteater 20 november.
Göteborg, Folkteatern 23 november.
Oslo, Norge, Cosmopolite 24 november.
Västerås, kulturen 26 november.

Nordisk vår vid Norska teatern i Oslo

OSLO. Tre av Nordens mest kända dramatiker kommer att samlas på Det norske teatret i Oslo till våren: danska Line Knutzon, svenske Lars Norén och norske Jon Fosse.

    – Det norske teatret ska ta en central plats när det gäller satsningar på ny nordisk dramatik. Detta tydliggörs i vårens program, säger teaterchefen Vidar Sandem.
    Lars Norén har själv regisserat pjäsen November som får sin urpremiär den 12 januari i Oslo.
    – Stycket handlar om fyra personer som upptäcker att de inte lever, de befinner sig i dödsriket. Det är ett väldigt annorlunda stycke, säger Norén.
    Line Knutzon fick 1999 det danska Reumertpriset som bästa dramatiker för stycket Snart kommer tiden som har premiär i Oslo den 18 januari.
    – Jag utgår från kärleken och jag har blivit besatt av att det finns ett element i kärleken som vi inte har förstått, säger Knutzon.
    Jon Fosse är i dag den mest spelade norske dramatikern i Europa sedan Ibsen. Vackert är ett samarbete mellan Det norske teatret och Teatret vårt i Molde. Stycket utspelar sig på en gård på det norska Vestlandet och handlar om en man som tar med sig fru och dotter för att vara hemma hos sin mor ett helt sommarlov.

Lustmord på Intiman i Malmö

MALMÖ. Snart är det dags för lustmord på Intiman vid Malmö dramatiska teater. Teatern sätter upp pjäsen Repet skriven av Patrick Hamilton, översatt och omarbetad av Klas Abrahamsson.

Repet är en i dag mer eller mindre bortglömd klassiker från 1929 som Alfred Hitchcock gjorde film av 1948. Den handlar om två överklassynglingar som bestämmer sig för att genomföra det perfekta mordet. De gömmer liket av en tidigare studiekamrat i en kista i sin lägenhet. Höjdpunkten i pjäsen är det cocktailparty de ordnar kring kistan, utan att avslöja dess innehåll.
   – Jag hittade pjäsen när jag jobbade i Norrköping, säger regissören Måns Lagerlöf. Jag lade den på hyllan för att göra den senare, men de ringde från Malmö och ville sätta upp den.
    Lagerlöf har varit med i Klas Abrahamssons arbete med översättning och omarbetning. Pjäsen är flyttad till dagens samhälle.
   För Lagerlöf har det varit lite av en privat hämnd att kunna sätta upp pjäsen, en hämnd mot den överklassmiljö som han själv växte upp i på Lidingö.
   – Där och till exempel på Öfre Östermalm i Stockholm finns det groteska attityder hos överklassungdomarna, säger han.

Kidnappad i Chicago
Att pjäsen förflyttats från 20-talet till dagens samhälle märks bland annat på en mobiltelefon som mördarna glömt på offret i kistan och som börjar ringa rätt vad det är.
   Den ursprungliga pjäsen har sin grund i ett autentiskt fall där två ynglingar, Richard Loeb, 17, och artonårige Nathan Leopold kidnappade och mördade den 14-årige Robert Franks i Chicago 1924 för att sedan kräva Franks föräldrar på lösensumma för pojken. När det hela avslöjades chockades hela USA. Ingen trodde att pojkarna med den position de hade som universitetsstuderande skulle kunna genomföra något så bestialiskt.
   Slutet på pjäsen är omskrivet i den nya svenska versionen, där huvudrollerna spelas av Björn Bengtsson och Johannes Kuhnke. Det blir premiär fredag 17 november.

Kronofogden gjorde utmätning hos Bröderna Bronett

GÖTEBORG. En skatteskuld till staten på två miljoner kronor har fått kronofogden att göra utmätning hos Bröderna Bronett AB, uppger Göteborgs-Posten.

Företaget, som bland annat driver den välkända Cirkus Scott, har gått med förlust både 1998 och 1999 och enligt senaste årsredovisningen är det egna kapitalet förbrukat.
Ändå har styrelsen inte fått något arvode och inga vd-löner har betalats ut.
   Företaget köper sin show för Cirkus Scott via ett schweiziskt företag och gör inte samma tolkning av skattelagstiftningen som myndigheterna. Skattebeslutet är överklagat. Tvisten gäller till vem och var taxeringen ska ske.
   – Det kan ta flera år innan frågan är avgjord, då kan skulden ha vuxit till fem miljoner kronor med alla avgifter, säger advokat Björn Backman som företräder Bröderna Bronett AB.
   Så sent som i april startade ett nytt bolag, kallat Bröderna Bronett Event AB. Om Cirkus Scott hamnar i det bolaget eller i Bröderna Bronett AB är oklart. Det gamla bolaget har över 30 betalningsanmärkningar.
   – Vad som än händer kommer Cirkus Scott tillbaka nästa år. Dessutom blir det en ny omgång av Cirkusprinsessan med början i april, säger Henry Bronett till GP.

Årets bästa scenaffisch utsedd

STOCKHOLM. Nu är 2000 års bästa scenaffisch korad. Prisutdelningen hölls fredagen 10 november i Södra Teaterns foajé och första priset togs hem av Stockholm Stadsteater/Backstage och Fellow Designers som gjort affischen till Sårskorpor.

STIF – Sveriges Teater- Musik- och Dansinformatörers Förening har delat ut AFFE-priset för bästa scenaffisch sedan 1999. Belöningen är en specialdesignad statyett, signerad Roland Haeberlein.
   Juryn utgjordes i år av informationsdesignprofessorn Gert Z Nordström, grafiske formgivaren Sarah Sheppard, och scenografen Bente Lykke Möller. De imponerades av det överraskande och humoristiska i den vinnande affischen, som de anser ”skapar de mest mångskiftande förväntningar hos betraktaren”.
   Ytterligare två av de nominerade bidragen fick hedersomnämnanden av juryn: Backa Teaters Stickor i hjärtat och Cirkus Cirkörs affischserie för 00:00.

Publikens val
Nytt för i år var att publiken fick vara med och rösta fram en favorit. Den affisch som fick flest röster av publiken var Cirkus Cirkörs 00:00.
   Totalt inkom 97 bidrag till AFFE-tävlingen. De nominerade var Backa Teaters Stickor i hjärtat, Orionteaterns Kungsgatan, Teater Bhopa Marsipanmage, Backstage/Stockholms Stadsteaters Sårskorpor och Hand i hand, Cullbergbaletten/Riksteaterns Svansjön, Cirkus Cirkör/Riksteaterns 00:00 och Intercults Hotel Europa.

Herman Lindqvist planerar ljusspel i Örebro

ÖREBRO. Med ljusprojektioner på murarna till Örebro slott vill Herman Lindqvist berätta Sveriges historia ur ett Örebroperspektiv. Manus är klart och snart startar jakten på sponsorer, skriver Örebro-Kuriren.

Vid millennieskiftet ordnade Herman Lindqvist ljud- och ljusspel vid Stockholms slott och nu vill han upprepa evenemanget i Örebro i augusti nästa år.
   – En mer lämplig plats än vid Örebro slott går nog inte att finna, för här har så många händelser som har haft betydelse för hela Sverige utspelat sig, säger han till tidningen.
    Medborgarskolan har gjort en förstudie och i december startar jakten på sponsorer. Mellan två och tio miljoner kronor väntas kalaset gå på.
    Herman Lindqvist säger att han inte gör det för pengarna, utan för att han älskar historia.
   – Om det var för pengarna skulle jag göra något annat.

Nyh chef för Malmö Dramatiska Teater

MALMÖ. På onsdag tillträder den nye chefen för Malmö Dramatiska Teater, Thomas Nyh. Han kommer närmast från chefstjänsten på Teatrarnas riksförbund. Hans uppdrag är att leda verksamheten tills en ny ledare utsetts.

   – Vi arbetar med att så fort som möjligt hitta någon som kan vara både chef och konstnärlig ledare för teatern, säger Kulturkoncernens vd Börje Svensson.
   Den nuvarande chefen Nicolai Wemming gör sin sista arbetsdag på tisdagen. Han går i stället till Det konglige teater i Köpenhamn där han blir biträdande chef. Wemming sade upp sig i protest mot ett beslut tidigare i höst att teaterverksamheten skulle flytta från Hipp. Ett beslut som nu omprövats och ändrats.
   Malmö Dramatiska Teater får även ett nytt måldokument som ska leda till att publiken kommer till teatern vilket den inte gjort trots kritikerrosade uppsättningar. En arbetsgrupp har utsetts med representanter från ledning och personal samt en utomstående sakkunnig. Deras uppgift blir bland annat att ta fram målformuleringar och strategier för verksamheten.
   – Vi vill ha en bred och öppen debatt om teaterns verksamhet och välkomnar ett större engagemang från både publik och debattörer, säger Börje Svensson.

Kulturprat med Göran Stangertz

Göran Stangertz är en regissör och skådespelare med mångårig erfarenhet från Sveriges teaterscener. Han är också blivande teaterchef för Helsingborgs stadsteater.

En dag i november for P1:s Bengt Gustafsson till Trollenäs gård där Göran Stangertz bor med sin familj. Samtalet kom att röra sig om det som varit och om vikten av att hamna i rätt sammanhang.
   Göran Stangertz är förutom det kommande chefsjobbet aktuell som Pastor Manders i Henric Ibsens Gengångare på Helsingborgs stadsteater. I slutet av augusti hade hans uppsättning av Arthur Millers En handelsresandes död premiär på Stockholms stadsteater. För TV har Göran Stangertz på senare tid gjort fyra filmer under titeln En dag i taget-om våra vanligaste folksjukdomar. Han hade också en av huvudrollerna i Richard Hoberts sju filmer om dödssynderna.
   Programmet om denne mångsidige teaterman sänds i P1 torsdagen den 16 november kl 09.35 med repris 17/11 kl 00.10 och 18/11 kl 22.05

Skådespelaren Halvar Björk död

STOCKHOLM. Skådespelaren Halvar Björk avled på söndagskvällen i sitt hem i Huddinge efter en längre tids sjukdom. Han blev 72 år gammal.

Halvar Björk blev skådespelare först i 25-årsåldern, efter att ha varit servitör, flottare och dödgrävare. Det var prästen i hemsocknen Borgvattnet utanför Östersund som fick in honom på skådespelarbanan. Prästen hade skrivit ett krönikespel och ville se Halvar i huvudrollen. Det ledde till teaterstudier, inte vid Dramaten men vid Calle Flygares skola.
   Att debuten skedde relativt sent såg han som en fördel. Man bör ha prövat på flera yrken och ha mognat som människa innan det är dags att tolka roller, ansåg Halvar Björk.
   Han spelade såväl stora som små roller och av vitt skilda karaktärer. Han fick beröm för finstämdhet och nyansrikedom.
   Först engagerades Halvar Björk av Vasa teater i Finland. Den längsta tiden, drygt 25 år, var han knuten till Malmö stadsteater. Han rosades bland annat för sina tolkningar i Molièrepjäserna Den inbillade sjuke och Tartuffe. Han gestaltade soldaten Svejk och herr Puntila i Brechts pjäser och pastor Evans i Muntra fruarna i Winsor av Shakespeare. Vid Stockholms stadsteater medverkade Halvar Björk bland annat i Tjechovs Körsbärsträdgården.
   Han gästspelade en rad somrar i Jämtland dels för att sätta upp bygdespel, dels för att spela med i och regissera Wilhelm Peterson-Bergers opera Arnljot på Frösön.
   Halvar Björk har också flitigt medverkat i film, radio och TV. 1968 fick han en guldbagge för sin insats i Yngve Gamlins Badarna. I Ingmar Bergmans Höstsonaten spelade han präst och make till Liv Ullman.

Kulturpengar till dans och teater fördelade

STOCKHOLM. Statens kulturråd beslutade på fredagen om fördelning av drygt 7 miljoner kronor i bidrag till fria dansgrupper och koreografer samt drygt 35 miljoner till fria teatergrupper.

Inom dansområdet hade rådet fått in 45 ansökningar om bidrag. Av dessa beviljades 23.
   Tre grupper eller koreografer ingår i en försöksverksamhet med treåriga bidrag: Det gäller K Kvarnström Co, Stockholm (1,2 miljoner kronor totalt), Björn Elisson, Nacka (600 000 kr) samt Dans och Poesi, Göteborg (300 000 kr).
   Inom teaterområdet fick 37 grupper dela på 30,9 miljoner kronor i verksamhetsbidrag. Mest fick Nya Västanå Teater i Ransäter och Musikteatergruppen Oktober i Södertälje – 1,7 miljoner kronor vardera. Dessutom fick 22 teatergrupper dela på 4,6 miljoner i bidrag för olika projekt.

Bildmakarna i TV

Under hösten 1999 överförde Ingmar Bergman sin iscensättning av Per Olov Enqvists pjäs Bildmakarna från Dramatens scen till TV-rutan. Nu sänds resultatet i SVT2.

Bildmakarna är en pjäs om hur och varför konst uppstår, men också om alkoholism. I centrum står författaren och Nobelpristagaren Selma Lagerlöf och skådespelerskan Tora Teje.
   Handlingen i Bildmakarna är förlagd till 1920-talet, närmare bestämt till slutskedet av redigeringsarbetet med filmen Körkarlen byggd på Selma Lagerlöfs roman. Regissören Victor Sjöström och hans medhjälpare Julius Jaenzon väntar nervöst på att den stora författarinnan ska komma och se några scener ur filmen. Den unga Tora Teje är nyfiken på människan bakom de storslagna böckerna och närvarar oinbjuden.
   När Selma Lagerlöf väl kommer börjar Tora Teje föra en respektlös diskussion med henne, vilket leder till ett öppenhjärtigt samtal om konsten och livet. Det visar sig att de har flera saker gemensamt. Båda är de döttrar till alkoholiserade fäder och båda har lyckats omvandla sina bittra erfarenheter till stor konst. Tora har mycket att berätta om det hårda livet som ung skådespelerska i en mansdominerad värld. Selma å sin sida berättar om livet som författare och om skulden till sin alkoholiserade far som har dominerat hela hennes liv.
   Ingmar Bergman fick Per Olov Enquists manus i sin hand när han satt och klippte tv-filmen Larmar och gör sig till. Trots att Bergman då hade bestämt sig för att inte ta på sig fler arbetsuppgifter, kunde han inte motstå denna pjäs om filmen Körkarlens tillblivelse, en film han sett minst hundra gånger. Körkarlen hade premiär den 1 januari 1921 på Röda Kvarn i Stockholm.
   Bildmakarna sänds i SVT2 onsdag 15 november kl 20.00. I rollerna: Selma Lagerlöf: Anita Björk, Tora Teje: Elin Klinga, Victor Sjöström: Lennart Hjulström, Julius Jaenzon: Carl-Magnus Dellow.
   Elin Klinga är just nu aktuell i en annan Ingmar Bergman-uppsättning. Fram till den 13 december spelar hon Fröken i Spöksonaten på Dramatens lilla scen.

Våldsam filmfest

Den är i fyrfärg och den luktar nytt, men att bläddra i Stockholm filmfestivals programkatalog är inte rakt av någon munter läsning.

Film ska kanske skildra världen, men är det verkligen så här illa ställt med världen i dag? Förbluffande många av festivalens 160 filmer skildrar knarkarhistorier, gruppvåldtäkter, mord och misär. Är dagens unga regissörer så desillusionerade eller har de bara insett att bästa vägen till en finansiärs hjärta är via våldet?

Svenskt skräckexempel
Ett svenskt skräckexempel på detta är Martin Munthes debutfilm Hjärta av sten, som har världspremiär på festivalen. Stolt presenteras Reidar Jönsson, forna filmkonsulent på Svenska Filminstitutet, som filmens bidragsgivare redan i filmens maffiga förtexter. Följer gör sedan en fruktansvärd historia om ryska maffiametoder i Stockholms undre värld. Ett pinsamt manus med andefattig dialog och ett helt nystan av lösa trådar som aldrig sys ihop, men en film full av skruvmejslar i öronen, revolverfajter och blodiga skottskador.
   Att en ung wanna-be som Therese Grankvist från gruppen Drömhus gör sin debut i en film av det här slaget är kanske inte så förvånande, men att erkända skådespelare som Michael Nyqvist, Allan Svensson och Brasse Brännström ställer upp på ett sånt här manus är snudd på upprörande. Och Reidar Jönsson, med sina amerikanska läsglasögon – hur tänkte han? ”Åh, vilket bra våldsmanus utan någon som helst poäng eller begripligt budskap. Det måste jag satsa tre statliga miljoner på.”

Ljuspunkter från teatervärlden
Men visst – det finns förstås ljuspunkter (mindre våldsamma sådana) bland festivalfilmerna även denna gång. Brittiske teaterregissören Stephen Daldry bidrar till exempel med Billy Elliot om den elvaårige arbetarsonen Billy som byter boxhandskarna mot balettskor och rent bokstavligen steppar in på flickornas arena.
   Referenser till teatern har också den amerikanske debutanten John Swanbecks The big Kahuna som bygger på Roger Rueffs pjäs Hospitality Suite. Kevin Spacey, Danny DeVito och Peter Facinelli bidrar med fina skådespelarinsatser i denna film om livet som försäljare.
   Ingen har väl heller missat att Lauren Bacall är festivalens hedersgäst. Med sig har hon en rad 40- och 50-talsrullar, som hon själv valt ur sin karriär.

Svenska relationer och asiatisk kampsport
Bland de svenska filmerna kan den som ännu inte har sett Liv Ullmans Trolösa eller Ljuset håller mig sällskap – Carl-Gustaf Nykvists film om sin pappa filmfotografen Sven Nykvist – passa på.
    I avdelningen Asian Images är Ang Lees nya film Crouching Tiger, Hidden Dragon en fantasifull saga som absolut bör ses. Visst, den handlar om kampsport och krigskonst, men här bjuder filmen också på riktig dramatik, starka kvinnokaraktärer, vackra bilder och en hisnande koreografisk uppvisning.

John Hrons stiftelse belönar Teater Sörmland

Teater Sörmland har fått 10 000 kr i bidrag från John Hrons stiftelse för sin pjäs Polis! Polis…Po… som är tänkt att upplysa ungdomar om alkoholrelaterad brottslighet.

Uppsättningen Polis! Polis…Po…- Patrullbil NY 3.4 är resultatet av ett samarbete mellan Länspolisen i Sörmland, folkhälsoenheten vid landstinget, Sörmlands Brottsförebyggande Råd och Teater Sörmland.
   Syftet med pjäsen är att informera skolungdomar om alkoholrelaterad brottslighet och föreställningarna kommer också att spelas i skolor.
   – Det är en upplysningskampanj mot svartsprit och annan illegal alkoholverksamhet och om konsekvenserna av sådant, säger producenten Kenneth Åslund.

Dokumentärt manus
För manus och regi står Ewa Westin och Rino Brezina, som även medverkar i pjäsen tillsammans med ett antal amatörer. Samarbetet med polisen har bidragit till en stark verklighetsbild.
   – Polis, Polis är en dramatisering av sex för polisen typiska, alkoholrelaterade ingripanden, säger producenten Kenneth Åslund.
   I föreställningen medverkar även en autentisk polis som spelar sig själv och bidrar till det dokumentära.
   Polis! Polis…Po…- Patrullbil NY 3.4 har premiär 22 november och kommer eventuellt att gå på Sverigeturné efter skolföreställningarna.

Rosas Ibsen – Ibsens Rosa

Henrik Ibsens sista pjäs När vi döda vaknar, är ett resultat av hans kontakt med den unga svenskan Rosa Fitinghoff, som Ibsen träffade i Stockholm 1898. Rosa deltog då i hyllningarna av Ibsen med anledning av hans 70-årsdag.
   Rosa och hennes mamma
Laura Fitinghoff, bland annat känd för boken Barnen från Frostmofjället, skrev dagbok över det inträffade – och dessa dagböcker samt brevväxlingen mellan Rosa och Ibsen ligger till grund för dokumentären ”Rosas Ibsen – Ibsens Rosa”, ett textmontage sammansatt av Berit Hedemann och regisserad av Sten Lundström.
   Programmet sänds i P1 lördag 11 november kl 14.03, repris 19/11 kl 20.03 och 27/11 kl 00.05

Sverigepremiär för Reimanns Spöksonaten

STOCKHOLM. När Ingmar Bergmans uppsättning av Strindbergs Spöksonaten går för andra säsongen på Dramaten är det Kungliga Operans tur att ge sig in i det märkliga huset med den vackra fasaden.

Detta blir tjugonde uppsättningen av den tyske kompositören Aribert Reimanns operaversion av Strindbergs Spöksonaten när den nu får sin Sverigepremiär på Vasan i Stockholm, lördag 11 november.
   Urpremiären ägde rum i Berlin 1984 och sedan dess har den satts upp fjorton gånger i Tyskland, två i Wien samt en gång vardera i Zürich, London och San Francisco.
   Denna uppsättning regisseras av Åsa Kalmér och dirigeras av Stefan Solyom. I rollistan återfinns den legendariska hovsångerskan Edith Thallaug som efter sin pensionering från Stockholmsoperan 1982 fortsatt att sjunga som frilansare. Edith Thallaug sjunger Mumiens roll på Vasan. Gubben Hummel görs av Anders Bergström, Studenten – Olof Lilja, Översten – Magnus Kyhle och Fröken – Jeanette Bjurling.

Höstkonsert på Göteborgsoperan

GÖTEBORG. Nu är det dags för den traditionella höstkonserten på Göteborgsoperan.

I år medverkar den unga alten Anna Larsson, som gjort snabb karriär efter sin examen vid Operahögskolan i Stockholm 1996. Hon lovprisas av världens främsta dirigenter och har skördat stora framgångar på operascenen i roller som Erda i Wagners Rhenguldet och Siegfried vid Deutsche Staatsoper i Berlin; Orfeus i Glucks Orfeus och Eurydike vid Det Konglige Teater i Köpenhamn; Ottone i Monteverdis Poppeas Kröning vid sommarfestivalen i Aix-en-Provençe och titelrollen i Händels Orlando vid Kungliga Operan i Stockholm i våras.
   Höstkonserten dirigeras av Göteborgsoperans förste gästdirigent – Siegfried Köhler, som bland annat varit hovkapellmästare vid Kungliga Operan i Stockholm.
   Konserten inleds med Webers Ouvertyr till Oberon och avslutas med Brahms Symfoni nr 2.

Snö vid midsommar – kinesisk musikteater

Nu sänder P2 Snö vid midsommar – en kinesisk musikteaterföreställning. Inspelningen gjordes vid ett unikt besök av en experimentell Kunquoperagrupp.

Gruppens syfte är att ge liv åt en av de äldsta överlevande kinesiska operaformerna.
   Föreställningen är resultatet av ett nästan treårigt forskningsprojekt, som går ut på att rädda det traditionella kinesiska dramat Kunqu till eftervärlden. I projektet deltar en kinesisk musikforskare, specialister på Kunqu, teaterhistoriker och förstklassiga Kunqu-aktörer och musiker.
   Snö vid midsommar sänds lördag 11 november kl 19.40 i P2. I samband med detta kommer P2 under några veckor att spegla ”Kina i musiken”. Bland annat sänds Kinesiskorna – en operaserenad av Christoph Willibald Gluck, fredag 17/11 kl 13.55 och Näktergalens sång som är en symfonisk dikt efter Igor Stravinskys opera med samma namn, söndag 19/11 kl 14.00.

Gotlänningarna på China

Trötta och lite låga Ainbuskar återfinns i Chinateaterns fikarum, trots att de fyra redan spelade föreställningarna har känts jättebra.
    – Det är så otroligt mycket nerver före en premiär och tiden före jobbar man dygnet runt, förklarar Josefin Nilsson medan hon stoppar in ett par, tre portionspåsar snus i munnen. Vi hade en väldigt lyckad helg – det var skitkul att spela tre föreställningar under fredag och lördag. Men så får man tre dagar för att återhämta sig och då går man ner i en svacka. Så är det bara.
   Av det flirtiga utspelet och energin från showen märks inte mycket i fikarummet. Här sitter fyra gotländskor och en ung man i flätat pipskägg kring en burk godis och verkar vara precis så där trygga och jordnära som det görs gällande i de flesta intervjuer. Annelies dotter Wilma, ett och ett halvt, vandrar familjärt från famn till famn och förstärker bilden ytterligare.

Tillökning i familjen
Bilden av en kärnfamilj bestående av två gotländska systrar och ett par barndomsvänner, som till den aktuella showen har fått manlig tillökning – en uppenbarligen mycket välkommen sådan.
    – Jag låg och tänkte på det i går, hur kul det är att det är vi fem som gör det här! utropar Birgitta Jakobsson på rungande gotländska och dyker ned i godisburken. Vilken höjdare! Vilket team alltså!
    – Visst, det skulle kunna vara svårt för Olles del att komma in i ett gäng så här, fortsätter Josefin. Vi har växt upp ihop, jobbat ihop jämt och vet hur vi fungerar när det är stressigt. Alla har sina roller och så kommer det in en ny individ. Men det har funkat jättebra.
    Den 620 män och kvinnor starka premiärpubliken verkade tycka detsamma om slutresultatet av fusionen. De bidrog glatt med bravorop och stormande applåder när Ainbuskarna + Olle i torsdags bjöd till glädjefest på temat livslögner eller, som Marie beskriver det, ”en balansgång mellan Lars Norén och Svensktoppen”. Buskishumor varvat med texter om längtan och rädsla, sexigt utspel och bara magar i kombination med röda gummistövlar och clownnäsa.
    – Det är enormt häftigt om man lyckas fylla underhållning med djup, säger Marie Nilsson-Lind. Det känns jäkligt ballt att blanda det riktigt showiga med riktiga tankeställare.

Livslögner var utgångspunkten när ni började prata om showen. Varför?
   – Dels är det ett sätt att skoja lite med oss själva, säger Annelie Roswall. Inte lever vi med några livslögner, sa vi. Men när vi synade oss själva var det klart att även vi hade med oss såna i bagaget.
   – Ibland är livslögnen ett sätt att överleva, fortsätter Josefin allvarligt. Om man är med om saker som gör för ont…
   – Vi har försökt nudda vid temat på olika sätt, säger Marie. Det handlar mycket om relationer – varför man är kvar i relationer, varför man inte vågar gå, hur ett barn kan rädda en relation. I mina Clown-nummer har jag verkligen försökt att tala sanning om att jag är bitter. Många vågar inte säga att de är bittra. Det är så fult att vara avundsjuk och svartsjuk.

Din clown är en rörande gestalt med ett väldigt tunt skal ut mot publiken. Det är en figur många säkert känner igen sig i, men det måste krävas stort mod för att våga visa sig så skör?
   – Den där typen har funnits med mig i flera år. När Ainbusk började spela ihop satt jag mest vid pianot, medan Jossa, Annelie och Bittis var de stora komediennerna. Humorn var grov och gesterna storslagna och det där vågade inte jag. Jag var jätteblyg och rädd. Men så i showen More Amore 1990 hade jag en liten sekvens där jag skulle vara en neurotisk person. Det var då clownrollen utvecklades och den fick ett sånt enormt gensvar fast det bara var en prata på två minuter. Jag blev oerhört lycklig för det var ett sätt för mig att vara rolig som fungerade.
    – I varje show har jag sedan utvecklat gestalten, men principen har varit att jag alltid har gått kontra temat. Om det handlar om livslögner försöker jag säga sanningen.

Familjeliv på Gotland
En vår och sommar på Gotland har de tillbringat ihop för att kläcka idéer, spåna och skriva – den nya familjen på fem. Ainbuskarna var hjärtligt trötta på att flänga runt och träffas ett par dagar här och ett par dagar där för att mellan företagsengagemangen försöka smida planer för den gemensamma framtiden. Lusten och orken höll på att sina och det fanns allvarliga planer på att lägga av med showandet.
   – Att sätta upp en show är ett stort projekt och det gäller att ro det iland varje gång också, säger Annelie. Dels är det ekonomiskt tungt eftersom vi själva står för allting. Och när man bor på Gotland och spelar i Stockholm då måste man vilja göra det här så mycket att det verkligen är värt det. Så vi tappade nog sugen ett tag, just för att det är ett slitgöra, även om vi älskar det när vi står på scenen.
   – Därför bestämde vi att jag, Marie och Olle skulle sticka till Gotland så att Annelie och Bittis, som bor där, skulle kunna vara med sina familjer under tiden att vi skrev, berättar Josefin. Det är viktigt att få en vardag ihop, att kunna ta en fika och sitta och prata en hel dag utan att känna sig stressade över att vi bara ses i två dygn och måste ordna allting under den tiden.

Kände du dig, Olle, aldrig utanför i detta kvinnliga järngäng – på deras egen gotländska arena dessutom?
   – Nej, de är nog inte så svåra att ha att göra med. Jag tyckte att vi lärde känna varandra väldigt fort och uppfattade det aldrig som om vi hade några spärrar. En massa spärrar skulle ju göra det väldigt svårt att jobba med ett sånt här tema, säger Olle Sarri.
   – Vi är nog rätt öppna, fortsätter Josefin. Vi har varit nyfikna på hur Olle jobbar och Olle har kommit med sina idéer och varit väldigt öppen för hur vi resonerar.
   – Men, säger Olle, det är viktigt att poängtera att det är inte bara fyra kvinnor i Ainbusk som har tyckt en sak och Olle något annat, utan vi är ju fem individer med olika viljor.
   – Visst kan det vara mycket diskussioner på vägen men som tur är har vi rätt samma känsla för vad som är bra när vi provar olika saker, säger Marie. Annars skulle det vara skitjobbigt. Om vi märker på genrepen att en låt inte fungerar – då är vi ganska eniga om det.

Sammansvetsat team
Ainbusk är älskade av en bred publik och att det finns en väldig trygghet mellan dem märks både i showen och när man pratar med dem.

Hur har ni lyckats behålla den här jordbundenheten genom så många års artisteri och kändisskap?
   – Vi är väl helt enkelt väldigt ödmjuka och lyckliga över att vi får hålla på med det här, säger Josefin. Vi hämtar allt vi gör ur oss själva och blir väldigt glada åt att folk tar det till sig.
   – Och det här med att vi står med båda fötterna på jorden har nog att göra med att vi har växt upp ihop, fortsätter Marie. Om någon skulle flippa ur och fara iväg i något divasyndrom skulle det te sig väldigt märkligt eftersom vi är systrar och har känt varandra hela livet. Vi känner oss säkra därför att vi är tillsammans. Sånt där divaartisteri hittar man nog mest hos folk som är väldigt osäkra.

Recensionerna
Och så var det det där med recensionerna. Värmen från publiken har inte gått att ta miste på under de redan spelade föreställningarna. Men hur mycket bryr sig dessa fem om vad de så kallade proffstyckarna har haft att säga om showen – på det hela taget positiva formuleringar, men också en och annan dänga om att sångerna är pekorala och texterna banala.
    – Det där med recensioner är så jäkla märkligt, för hur som helst så tar kritiken, säger Josefin en smula uppgivet. Den här showen är ju en del av oss själva. Vi skriver själva, det är våra egna tankar och värderingar vi bär fram, så det är klart att den tar.
    – Det som är konstigt är att vi i stunden kan uppleva att publiken är enormt med och enormt positiv, säger Marie. Det kändes verkligen bra på premiären. Så kan det komma någon recensent som nästan inte verkar ha uppfattat föreställningen och skriva om nummer med fel titlar – jag tycker att det är slarvigt.

Dagens Nyheters recensent använde ordet ”veckotidningstematik” för att beskriva era texter. Hur reagerar ni på något sådant?
   – Vad är veckotidningstematik? undrar Marie. Vi kan ju inte göra poetiska låtar och sjunga om Dagens Nyheters tematik. Veckotidningstematik är väl kärlek, relationer, livsåskådning, men vi skriver inga låtar om parfym och mode.
   – Det är precis som om det inte får vara tillåtet att skriva om kärlek. Ändå är ju kärleken en så stor del av livet, säger Annelie lite trotsigt och tar ett stadigt tag om Wilma.
   – Hur som helst tycker jag att det ska bli skitkul att spela i kväll, säger Birgitta och får, trots tröttheten, ivrigt medhåll av de andra som gör sig redo att gå ned till dagens soundcheck.

Inte bara för regissörer

Martha Vestin är regissör och professor i teaterregi på Dramatiska Institutet i Stockholm. Nu har hon skrivit en bok där hon delar med sig av sina kunskaper och erfarenheter inom regiyrket. Alexandra Coelho-Ahndoril har läst den.

I sin bok om regi börjar Martha Vestin med att definiera skillnaden mellan vad som är och vad som inte är teater. Sedan lotsar hon lugnt den blivande regissören från den första vaga idén om en uppsättning, via textanalys, skådespelararbete och ända fram till premiärdagen som kan vara nog så smärtfylld enligt författaren, själv regissör och professor på Dramatiska Institutet i Stockholm.
   Men däremellan har hon hunnit poängtera att regissörens arbete är ett ensamt jobb. Det finns ju en del impopulära beslut som regissören måste våga fatta och om man inte är beredd att stå ensam med ansvaret för helhetsbilden har man snart inget förtroende hos sina medarbetare.

Pedagogiska metoder och goda råd
På ett sympatiskt pedagogiskt sätt visar Vestin på metoder att systematiskt sönderdela arbetsmaterialet för att finna de nakna drivkrafterna, de teman där det dramatiska navet sitter.
   I sökandet efter en pjäs att sätta upp bör regissören avstå från det spektakulära eller originella dramat och i första hand gå efter känslan av att det bränns rent personligt. Stöter man på ett tema i en pjäs som berör en djupt bör man ta vara på det, förutsatt att det också finns en verklig dramatisk situation i texten. Det är ett av de många goda råd som Martha Vestin frikostigt delar med sig av.

En användbar handbok
I förordet säger hon att hennes avsikt har varit att göra en sorts inventering av regissörens arbetsuppgifter, snarare än en receptsamling för ett lyckat regiuppdrag. Och resultatet har blivit en användbar handbok för blivande regissörer, teatergrupper och överhuvudtaget alla som är intresserade av de inre och yttre strukturerna som rör arbetet vid en teateruppsättning.

I väntan på del två
Det har inte funnits någon riktigt grundläggande handledningsbok förut – som vanligt är det Carlssons bokförlag som publicerar intressant teaterlitteratur – och jag är övertygad om att Regi kommer att finna en tacksam publik.
   Min förhoppning är att Martha Vestin så småningom kommer att skriva en uppföljare i form av en mer avancerad regibok, som utgår från den erfarna regissören och tar upp de mer intrikata och komplicerade sammanhangen i regiuppdraget.