Nummer

Bakgrunden till det libretto Maria Sundqvist skrivit är en sann spökhistoria som baseras på författaren och poeten Dame Edit Sitwell och hennes syskons uppväxt på slottet Renishaw i början av 1900-talet.
   Edit och hennes bröder Osbert och Sacheverell bar alla på en dröm redan som barn. De ville bli författare. Och drömmen kom att slå in. Texterna baseras ofta på hågkomster från deras märkliga uppväxt med ett excentriskt föräldrapar som inte brydde sig om något annat än sig själva.
   Beställningen av de båda barn- och ungdomsföreställningarna Porträttet och Heksemutter Mortensen och den fede kalkun kom lagom till Öresundsbrons öppnande. Sverige och Danmark ska än en gång införlivas med varandra men denna gång genom kulturella satsningar. Inga krig och oenigheter om vem som har rätt till vad.

Även för de mindre barnen
   – Vi ville göra en riktigt påkostad opera, berättar Catharina Backman som har skrivit musiken till Porträttet. Vi ville ge barn och ungdomar en chans att verkligen få uppleva operans dramatik med allt vad detta innebär. För opera är stort med musik, scenografi, ljus och kostymer.
   Och efter premiärerna i Köpenhamn och Ystad i början av november skrev recensenterna likt en melodifestival, där bidrag tävlar mot varandra, att “Sverige vann” och på den danska sidan “Danmark vann”, vilket varken Maria Sundqvist eller Catharina Backman uppskattade.
   – Vi har ju aldrig sett detta som en tävling, säger Catharina Backman. Danskarnas opera vänder sig till yngre barn. Vår opera har som målgrupp barn och ungdom mellan 10-15 år. Heksemutter Mortensen är en komedi Porträttet snarare en tragedi.

Olika traditioner
Kulturella satsningar på barn och ungdom i regionen är eftersatta enligt Maria och Catharina. Ung opera är ett långsiktigt projekt som är tänkt att löpa över tre år med en svensk och en dansk produktion per säsong, men sättet att sprida barnkultur skiljer sig mellan länderna.
   – På den svenska sidan har vi en tradition av kultursekreterare som i samverkan med skolorna i regionen ger klasser möjlighet att se föreställningar av den här kalibern, påpekar Maria. Men till Hofteatret har det kommit föräldrar med sina barn.
   Det är alltså ett helt vanligt lösbiljettsystem även vad gäller barnteater vilket även avspeglar sig på vilka åldersgrupper som finns i publiken.
   – I Köpenhamn kunde man se tre- och fyraåringar i sällskap med mormor, mamma eller pappa, berättar Maria. Så var det inte riktigt tänkt men ändå fungerade föreställningen även hos de minsta. Men är man så liten är det viktigt att ha en vuxen i närheten. Både med tanke på historien och musiken med de skolade rösterna.

Inspiration från populärmusik
Catharina Backman är inte bara tonsättare, även om hon just nu läser sista året på den sjuåriga tonsättarutbildningen på Malmö musikhögskola. Hon har en lång erfarenhet bakom sig som kompositör, kapellmästare och artist på Unga Klara i Stockholm och med Varieté Vaduvill I Malmö. Att komponera musiken till Porträttet såg hon som än stor utmaning.
   – Jag älskar popmusik, säger Catharina. Jag har låtit mig inspireras av populärmusik eftersom den ju oftast har en tydlig puls. Och att orkestern sedan tycker om att spela den är förstås också kul.
   – Jag tror det beror på att Catharina själv faktiskt är musiker, säger Maria. Det uppstår inget glapp mellan musikerna och kompositören.
   Catharina är från början pianist men spelar dragspel i Katzen Kapell.

“Det får aldrig bli tråkigt ”
Det är publiken uppsättningen spelas för och regissören och tonsättaren låter förstå att det är en balansgång att ge sig på nyskrivna verk.
   – Ofta sätts de bara upp en enda gång, säger Maria. Det är väldigt trist. Det finns ingen kontinuitet. Jag tror det beror på att publiken faktiskt inte uppskattar musiken.
   – Det är väldigt speciellt att komponera en opera, menar Catharina. Det får aldrig bli tråkigt. Och med det refererar jag inte bara till musiken utan även till handlingen. Det finns en realtid i ett stycke som måste stoppas upp för en frusen tid då en händelse, en tanke eller scen ska sjungas ut och det gäller att bädda ordentligt för denna annars mister man publiken. Det är svårt.

Premiär i främmande land
Men barnpubliken verkade inte ha några problem att greppa vare sig handling eller följa med i musiken under premiären i Köpenhamn. Och det vill Maria delvis ge intendenten på Hofteatret en eloge för.
   – Hon inledde föreställningen, med att berätta om stycket, på danska, så att barnen var förberedda på vad som komma skulle.
   Även om detta samarbete över språkgränserna har inneburit att jag anpassat språket och lagt in en del danska och engelska uttryck så tror jag ändå att det krävs förberedelse. Inför den svenska turnén kommer vi att erbjuda förhandsbesök i skolorna.
   En av de beställda förutsättningarna inför produktionerna var just att språket skulle anpassas efter målgruppen och vara begripligt för en icke dansk-eller på motsatt sida, icke svensktalande publik.

Att ta barnen på allvar
Maria har tidigare erfarenhet av barn- och ungdomsverksamhet genom sitt arbete med Malmö Musikteaters barn- och ungdomsprojekt Otålighetens Teater och har regisserat stycken som Ursonaten, Nattvandraren och Men kråkan svart som bläck.
   – Vi är ansvariga för fostran av den nya publiken och jag vill ge till dem vad man även ger till vuxna. Visa att vi tar dem på allvar. Det måste även vara en inspiration för dem att själva ta sig till teatern eller operan. Det ska vara på riktigt liksom – inget nerbantat och tramsigt tjafs bara för att det är en barnpublik man vänder sig till. Så jag hoppas verkligen att den här satsningen kommer att ge mersmak och en kontinuitet.
   Och det är just så det är tänkt. Såväl sångare som resterande inblandade ska rekryteras från regionen. Förhoppningsvis slår projektet väl ut och underlättar för kommande produktioner och hjälper till att skapa en plattform för en väl fungerande barnscen kring Öresund.

Enligt dramaturgen Maja Zade är ambitionen med dramatikfestivalen på Schaubühne 9-12 november att ”presentera nya, okända dramatiker för en internationell publik”.
   Men ”Festival Neuer Internationaler Dramatik” tar inga chanser: de dramatiker man väljer att presentera är inte så nya, de flesta har redan fått sitt erkännande – både på hemmaplan såväl som i övriga Europa. Det är förstås bra att Schaubühne – som ett led i sin satsning på nyskriven dramatik – beställer en ny pjäs av stjärnskottet Biljana Srbljanovic som bland annat skrivit Belgrad-trilogin och den på Galeasen i Stockholm nyligen uppförda pjäsen Familjehistorier.
   Pjäsen – som har arbetsnamnet Supermarket – utgjorde festivalens öppningsprogram och gavs som en repeterad läsning. Regin stod Thomas Ostermeier själv för.
   I festivalen ingick även två ryska gästspel, dels Goebels´ Tisch av Farid Nagim och dels Wie ich einen Hund gegessen habe av och med den före detta ryska matrosen Jewgeni Grischkowez.

Socialt och politiskt engagemang
Schaubühne grundades i början av 60-talet och repertoaren präglades av ett socialt och politiskt engagemang. Under 70-talet satte regissörer som Peter Stein, Klaus Michael Grüber, Luc Bondy och Robert Wilson sin prägel på teatern. 1981 flyttade teatern in i nya lokaler – en gammal biograf – på Lehniner Platz.
   I januari i år tog regissören Thomas Ostermeier, dramaturgen Jens Hilje och koreografen Sasha Waltz över teaterns konstnärliga ledarskap. Man har även knutit dramatikern Marius von Mayenburg till teatern som ”husdramatiker”.
   Repertoaren består av en blandning av dans, modern dramatik och gästspel.

En organisation för ny europeisk dramatik
Schaubühne ingår som en av fyra teatrar i New European Writing Network – N.E.W. Theatre Network – en organisation som har som mål att ta fram ny europeisk dramatik och sprida den över hela världen.
   Övriga deltagare i N.E.W. är Royal Court Theatre i London, Teatro della Limonaia i Florens och Théâtre National de la Colline i Paris. Inom ramen för det här nätverket turas man om att arrangera festivaler.
   Förra året var Royal Court Theatre värd åt festivalen ”New German Playwrights” och nästa år arrangerar Teatro della Limonaia ”Intercity Berlin”.

Repeterade läsningar
Men i år var det Schaubühnes tur att sätta samman en festival som alltså fick heta ”Festival Neuer Internationaler Dramatik”.
  Som en del av den här festivalen ingick en serie repeterade läsningar, bl.a. av Boy gets Girl av Rebecca Gilman i regi av den svenska regissören Jenny Nörbeck. Festivalen presenterade även verk av dramatiker som Olivier Cadiot, Jessica Goldberg, Caryl Churchill och Enda Walsh.

Fosses Namnet
Dessutom kunde berlinarna se Jon Fosses pjäs Namnet – också den i regi av Thomas Ostermeier. Festivalens näst-sista dag avslutades med ett samtal med Jon Fosse som fanns på plats.
    Efter föreställningen följde en högläsning av en bit ur Jons senaste roman Melancholia I – som handlar om den norske målaren Lars Hertervigs liv.
    Men Schaubühne har mycket mer än en festival för nyskriven dramatik på höstrepertoaren: S av koreografen Sasha Waltz visade sig vara en både fantasieggande och nyskapande dansföreställning med spår av både Pina Bausch och DV8. Man presenterar även Herr Kolpert av David Gieselmann, Parasiten av Marius von Mayenburg och Peace av Falk Richter.
   Men det finns förstås plats för mer än tysk dramatik på Schaubühne. Man spelar även flera stycken av brittiska dramatiker, till exempel Misterman av Enda Walsh, Crave av Sarah Kane och Shopping & Fucking av Mark Ravenhill inleder repertoaren 2001.

Att Betty Nansen-teatern har kunnat producera ett nytt stycke av Wilson och Waits beror till stor del på att de fått pengar från Kulturbro 2000. Men i Köpenhamn är man ändå förundrad över vad som givit dem den äran. Flera olika rykten försöker ge en förklaring. Ett av dem säger att teaterns direktörer Henrik Hartman och Peter Langdahl såg sin möjlighet att engagera Wilson efter att ha upptäckt en möjlig svaghet i hans ego.
   Robert Wilson, en av vår tids mest internationellt hyllade och omtalade regissörer, får i stort sett göra vilken föreställning han föreslår, på vilken teater som helst. För några år sedan fick han emellertid ett avslag. Woyzeck skulle sättas upp på Saltzburgs Festspillen. Wilson var då en av de tilltänkta regissörerna, men han fick till sist inte jobbet. Uppgiften gick till en annan namnkunnig regissör, Peter Stein.

Vägen till Betty Nansen
1998 satte Wilson upp ett Ett Drömspel på Stockholms Stadsteater. Under repetitionsperioden åkte han ned till Betty Nansen för att titta på deras uppsättning av The Black Rider, ett stycke han skapat i samarbete med Tom Waits och William S. Burroughs 1990. Efter att regissören hade uttryckt sin begeistring för teaterrummet bestämde sig de två teaterdirektörerna att spela an på hans sårade stolthet från Saltzburg, och frågade Wilson om han ville sätta upp Woyzeck.
   Den 19 november har uppsättningen premiär. Robert Wilson har även denna gång valt att samarbeta med Tom Waits, som tillsammans med sin fru Kathleen Brennan skrivit ny musik och nya texter till föreställningen. Det är tredje gången Wilson och Waits arbetar ihop med en föreställning, förutom Black Rider gjorde de 1992 sin version av Alice i underlandet, Alice, på Thaila-Theater i Hamburg.
   Wilson säger att han har valt att arbeta med Waits igen för att denne ”är hans favoritartist, men att han främst frågade honom för att han att han inte kunde tänka sig någon annan, vars musik och texter skulle passa bättre till vad han tänkt sig att göra med Woyzeck.”

Allkonstnären Wilson
Robert Wilson är från början utbildad som arkitekt. På 60-talet flyttade han från Texas till New York där han började samarbeta med konstnärer och koreografer som Martha Graham och Merce Cunningham. Sitt breda publikgenombrott fick han dock inte som dansare, utan Wilsons internationella ryktbarhet – utanför snävare experimenterande teaterkretsar – fick han med uppsättningen Einstein on the Beach, som han gjorde 1976 tillsammans med Philip Glass.
   Förutom Tom Waits och Philip Glass har han bland annat samarbetat med David Byrne och Lou Reed, och också med personer som Susan Sontag, Allen Ginsberg och Heiner Müller.
   Tom Waits karriär som musiker och skådespelare känner de flesta till. Anledningen till att han valt att samarbeta med Wilson i en ny uppsättning är för att ”regissören tjatade så mycket” att han till sist gav med sig.
   Tom Waits ser välmående ut när han dyker upp på pressmötet på Betty Nansen-teatern. Han har grå kostym och gymnastikskor. Hans tobaksstämma är densamma, men han ser alldeles för välnärd ut för att kunna ha upprätthållit de dryckesvanor man har fått höra att han tidigare har hållit sig med.
   Wilson är helt klädd i svart och verkar mer hemma i medelåldern än sin åtta år yngre kollega.

Texten, musiken och arbetsprocessen
Waits ser inte något märkligt i att komponera musik och skriva texter tillsammans med sin fru och arbetsprocessen beskriver han i typiska Tom Waitska bilder:
   – Ibland är jag hunden och hon min ägare, andra gånger är hon väggen och jag målar henne. Att arbeta ihop är inte så annorlunda från att laga mat ihop eller att uppfostra barn. Det är precis lika komplicerat och lika enkelt. Du börjar att säga något och den andra avslutar din mening. Så är det.
   Tom Waits, verkar ha en oerhörd respekt för sin mer analytiska kollega. Han har beskrivit Wilson som vår tids Leonardo. Wilson själv verkar inte tycka så mycket om att tala om sitt arbete. Han tycker att det kan tala för sig själv.
   Tre dagar före premiären verkar båda vara nöjda med vad de har åstadkommit. Det finns fortfarande tid att ändra på mycket, dagen innan hade de bestämt sig för att skära bort en scen. De trodde också att de skulle få ändra på historien eftersom en av skådespelarna fått ryggbesvär. Skådespelaren har dock blivit bättre, så det kommer troligen inte att behövas.

Büchners Woyzeck
Georg Büchners pjäs har sin utgångspunkt i en sann historia om soldaten Woyzeck som full och förblindad av svartsjuka mördade sin flickvän i Leipzig 1821. Leipzigborna såg dådet som ytterligare ett i raden av många svartsjukemord.
   Pjäsen fick sin urpremiär först 1913, 76 år efter författarens död. (Büchner dog av tyfus 1837, tjugotre år gammal.) Ändå kom det gamla stycket att väcka stora politiska och litterära debatter i samband med premiären. Büchner såg inte bara Woyzecks svartsjuka som en förmildrande omständighet i sin pjäs. Han frikände också mördaren Woyzeck från all skuld till mordet.
   Woyzeck framställs som om han drivits till sin desperata handling av de förutsättningar han lever under. För att kunna försörja sin flickvän och deras oäkta barn försöker han skaffa extrainkomster. Men han har svårt att behålla jobben och drygar ut arbetsinkomsterna genom att sälja sig till medicinska experiment.
   Samtidigt som hans desperation blir allt större blir också hans isolering från omvärlden mer kompakt. I dramat beskrivs Woyzeck som en figur skapad av sand, skräp och skit – en beskrivning Woyzeck själv börjar tro på. Den stackars mannen lyckas trots alla försök inte försörja sin familj. Flickvännen lämnar honom till sist för en som kan det.

Fragmentariskt bildskapande
Huvudpersonens gradvisa undergång har Büchner skildrat i många små ögonblicksglimtar som vi i dag skulle kalla surrealistiska. Hans skrivsätt har beskrivits som fragmentariskt men med ett skarpt och bildskapande språk. Ett försök att förklara hans egenartade och nyskapande stil är att författaren skrev stycket medan han var sjuk i tyfus, under feberrus.
   Den debatt som följde på premiären 1913 hade inte bara sitt ursprung i hans nya sociala patos och i hans litterära stil. Man hade inte bara problem med att tolka hans pjäser innehållsmässigt och politiskt. Hans handstil var så dålig att det i många fall var helt omöjligt att läsa vad han egentligen hade skrivit i sitt manus.

Wilson om Woyzeck
Robert Wilson är känd för att behandla de klassiska dramerna med mer eller mindre fria händer och Woyzeck benämner han lite överraskande som en ”kärlekshistoria”.
   – Jag tror att det är en historia som vi alla känner till. Det är en mycket enkel historia och det är det som gör den intressant. Den är strukturerad på ett mycket enkelt sätt, mycket klart…men under enkelheten vilar mysteriet… Ja, jag tror att himmel och helvete är en och samma sak.
   – Det är mycket som är på gång när man talar om kärlek. När Romeo säger att han älskar Julia så är det något mycket komplext. Våra kroppar rör sig fortare än vi tror att de gör och det finns en sorts språk där. När vi säger att Woyzeck är en kärlekshistoria så är det något mångfasetterat.

Klicka här om du vill se fler videoklipp från presskonferensen eller läsa Tom Waits och Kathleen Brennans sångtexter från Woyzeck!

MISERY RIVER
Chorus:
Misery´s the River of the World
Misery´s the River of the World

The higher that the monkey can climb
The more he shows his tail
Call no man happy ´til he dies
There´s no milk at the bottom of the pail

God builds a church
The devil builds a chapel
Like the thistles that are growing
´round the crank of a tree
All the good in the world
You can put inside a thimble
And still have room for you and me

If there´s one thing you can say
About Mankind
There´s nothing kind about man
You can drive out nature with a pitch fork
But it always comes roaring back again

Chorus:
Misery´s the River of the World
Misery´s the River of the World
Misery´s the River of the World

For want of a bird
The sky was lost
For want of a nail
A shoe was lost
For want of a life
A knife was lost
For want of a toy
A child was lost

Chorus:
Misery´s the River of the World
Misery´s the River of the World
Everybody row! Everybody row!
Misery´s the River of the World
Misery´s the River of the World
Misery´s the River of the World
Everybody row! Everybody row! Everybody row!

Jonathan Larsens ambitioner var att skriva en musikal som bröt mot gängse uppfattning om vad en musikal skulle vara. Den bild som Andrew Lloyd Webbers dominans av genren givit. Resultatet blev en modern pendang till Puccinis La Bohème.
    RENT hade urpremiär på Broadway 100 år efter sin förebild. Larsens tappning av Puccinis bohemer blev ett blandat persongalleri som omväxlande verkar hämtat från Noréns Personkrets 3:1 och någon av Madonnas ungdomsfilmer. Musikalen utspelar sig på Manhattans Lower East Side där några konstnärssjälar gör sitt bästa för att hålla sig flytande. Storkapitalet försöker sätta några av karaktärerna på gatan. Deras bostäder, gamla industrilokaler, har plötsligt blivit attraktiva spekulationsobjekt.
    Karaktärerna är unga människor som strävar efter skapa en grund och för att finna en identitet, både sexuellt och professionellt. I stället för tuberkulos, som Puccinis bohemer led av, lever RENTs karaktärer med HIV som ett närvarande hot.

Föregick bron
Philip Zandén gick ut Teaterhögskolan i Malmö 1979. Därefter arbetade han tio år på Stockholms Stadsteater. Han har medverkat i en lång rad svenska och danska filmer, regisserat teater, musikal och opera. Under åren 1998 till 2000 var han chef för Malmö Musikteater.
   Med uppsättningen av RENT i Köpenhamn arbetar också de svenska scenograferna Eva Norén och Josef Hamid Norén samt koreografen Per Breitenstein. På scenen finns de svenska sångarna Nina Pressing, Niklas Riesbeck och Rahel Yebio.

NR.NU:
Du har arbetat mycket på båda sidor av sundet och med tanke på detta verkar det som om du har hunnit före det politiska projektet med integrationen mellan Skåne och Själland?

PHILIP ZANDÉN:
   – Jag har bott i Danmark i nästan tio år. Men jag flyttade hit av personliga skäl, inte professionella.

Du gifte dig med en danska?
   – Det stämmer. Sedan dess har jag huvudsakligen bott här men arbetat mycket i Sverige. Jag har instruerat både här och i Malmö och arbetat som skådespelare och spelat in film…

Har du arbetat som skådespelare på teater i Danmark?
   – Nej, inte i Danmark… det är ju på grund av språket efter som jag har en accent när jag talar danska. Men jag har spelat in film i Danmark. Det är mycket enklare. Då kan man eftersynka. Men jag har bott här i nästan tio år så jag pratar en rätt hygglig vardagsdanska. Danskarna kan inte höra att jag är svensk… det ser jag som en framgång för mig.

Det danska och det svenska kynnet

Jag har sett att du uttalat dig i tidningar om det svenska respektive det danska kynnet och bland annat tillbakavisat danskarnas mest folkkära påstående – att Sverige är ett förbudsland i förhållande till Danmark. För att förklara skillnaden mellan de två nationaliteterna har du liknat oss som två grupper som härstammar från Hollberg respektive Strindberg. Kan du utveckla det?
   – Det var en mycket generell kommentar. Det har mycket med atmosfär och stämning att göra – med spelstil och estetik. Men också med folksjälen och sättet att se på underhållning. Jag tror de två kan stå som representanter för det här ogripbara som är folksjälen. Vi talar olika språk; Danskarna är humoristiska och ironiska. Det finns inte så mycket humor i det svenska språket. Det är i stället smärtfullt, vackert och allvarligt. Danskan är snabb och vital, svenskan mer sentimental.
   – I Sverige tänker man innan man talar och man menar vad man säger. I Danmark är det inte något som är så skitviktigt, bara man har det trevligt tillsammans.

Du fick problem att hålla ut vissa sidor av knöligheten och självtillräckligheten i den svenska folksjälen. Du slutade som chef för Malmö Musikteater eftersom du inte kunde… dra jämnt med kommunens politiska ledning.
    Nu sätter du upp en musikal på en av de sju teatrar som är knutna till Storköpenhamn. Hur skiljer sig det administrativa systemet här från det du kom från i Malmö och vad säger du om fördelar respektive nackdelar med den finansiella ordningen för teaterproduktion här i förhållande till den vi har på svenska stadsteatrar?
   – Här har de en 50 – 50 ordning – jag kan inte talen exakt – de har en högre grad av självfinansiering än vad en stadsteater har i Sverige. I Sverige lägger man upp en budget som ska sluta på noll. Men det var alltid fråga om en underbudgetering. Hur man än bar sig åt, vände och vred på pengarna så gick det ändå aldrig ihop… det skulle aldrig kunna gå ihop… det var alltid underbudgeterat. De beräknade biljettintäkterna är lägre budgeterade på en svensk stadsteater än här.
    – Min idé var att göra om Malmö Musikteater till en repertoarteater. I stället för att spela en uppsättning femton gånger, med ett underskott på några miljoner skulle man spela den trettio gånger och tjäna… femhundra kronor. Man kunde sprida ut och periodisera kostnaderna.

Men det tyckte inte politikerna i Malmö?
   – Nej, eftersom det skulle kosta mer att spela fler föreställningar menade man att det blev för dyrt. Att det skulle löna sig i längden kunde de inte förstå. Nu har det kostat säkert 15 miljoner att tillsätta den här lakej… socialdemokratiska koncernstyrelsen och skaffa dem löner och betala avgångsvederlag för alla chefer som de avskedade. Jag vet inte om man kalla det god ekonomisk planering. Det är seklets största kulturskandal, vad gäller kulturpolitik… eller rättare sagt avsaknaden av kulturpolitik.

Från ett ekonomiskt bekymmer till ett annat

Du lämnade tumultet i Malmö, nu sätter du upp en musikal på Gladsaxe Teater som också har ekonomiska svårigheter efter vad jag har läst. Stämmer det? Är det något som har påverkat ditt arbete?
   – Det är inget som berör mitt arbete här eller uppsättningen av RENT. Här i Danmark har man en annan filosofi, en annan ideologisk bas att stå på – här måste teatrarna också fungera som privatteatrar med högre biljettpriser, med lägre löner och… det är mycket mer komplicerat att producera ett stycke här. Men mer rättvist också, kan man säga.

Tror du att den den danska ordningen gör att man behöver sätta upp stycken för att få in sina biljettintäkter?
   – Nej jag tycker inte att det är på det sättet. Inte mer än på något annat ställe i Europa. Men omvänt kan man säga att just idén med de stads- och kommunalt subventionerade teatrarna är att de inte ska behöva tänka kommersiellt. Men jag tycker inte att Østra Gasverks teatern eller Betty Nansens repertoar, här i Köpenhamn, skiljer sig från – inte ett dugg – från vare sig Stockholms Stadsteaters eller Dramatens repertoarer. Det är precis samma pjäser man sätter upp.

Så du tycker inte det finns något problem med publikfrieri i valet av repertoar?
   – Det här med publikfrieri, det tycker jag är ett väldigt fördomsfullt epitet… vad det är som är publikfriande eller inte. Jag säger alltid att det inte finns någon ful konst och inte någon fin konst heller. Utan att det finns en konst som kommunicerar med sin publik. Och de som insisterar på de här skillnaderna mellan fint och fult de är fördomsfulla människor, tycker jag.

Skulle du i stället säga att den byråkratiska ordning som reglerar de teatrar som är knutna till Storköpenhamn också ger en större frihet i valet av repertoar?
   – Nej det vill jag inte säga. Det är olika system. I Danmark finns det bara en stor stadssubventionerad teater, Den Kongeliga. I Sverige finns det många.

Det finns bara en teater med fast ensemble i Danmark?
   – Ja, jag vet inte precis hur det ser ut ser ut. Men det där med fast ensemble… redan för två år sedan började jag deklarera i Sverige att man inte behöver fast anställt folk på livstid. Man kan anställa på två, tre år, utan att behöva fastanställa dem. Så att man inte behöver hamna i det läget att man är ”for life” på samma ställe. Teatrarna kan istället har en kärna av folk som arbetar ihop under några år.

I Malmö, om jag har förstått det rätt, gick det hela till sist upp i byråkrati och politisk styrning? Var det det som fick dig att lämna Malmö Musikteater?
   – Det socialdemokratiska styret i Malmö hade bara en kulturfientlig attityd i största allmänhet.

Hade de åsikter om repertoaren också?
   – Ja, till sist hade de det. Jag fick inte fullfölja de kontrakt jag hade skrivit, jag kunde inte fullfölja min plan. När jag inte kunde presentera en produktionen fått noll i sin budget så fick jag inte göra den. De sa: ”Det system vi arbetar med här det får du inte arbeta med längre. Eftersom det ser ut så här – med ekonomin – så måste det vara nollprojekt.” Så jag fick stryka alla projekt, projekt som annars det svenska systemet garanterar.
    – Att det slutade så, det beror inte på ekonomisk ovilja, det beror på politisk ovilja… politisk prestige. Skåne har en region som är borgerlig och en kommun, Malmö, som är socialdemokratisk – partipolitik.
    – Min lösning var väldigt enkel: två miljoner från kommunen, två från regionen och så tre och en halv från kulturdepartementet. Det var en lösning som verkade vara enkel. Men i min politiska naivitet… Det var en lösning som visade sig vara en omöjlighet. Malmös socialdemokratiska politiker tror på något sätt att det är deras teatrar. Hur som helst tar de inget ansvar för dem. Det finns inga förutsättningar för att kunna göra något och få en rimlig ekonomi i det om man inte drar igång ett regionalt sommarbete i Skåne. Med region Skåne som huvudman.

Denna version av RENT
Hur kommer denna uppsättning av RENT att skilja sig från andra, tidigare uppsättningar av stycket?
   – Jag såg föreställningen i London. Jag tyckte den var lite platt, lite gymnasial. Jag såg liksom inte kvaliteterna i föreställningen. Men när jag läst manuskriptet och hört musiken så kunde jag se att det faktiskt var väldigt bra, att det är ett bra stycke.

När jag har läst förr om RENT, inte bara den danska uppsättningen, så tycker jag att det låter som någon blandning mellan Noréns Personkrets 3:1 och någon tidig film av Madonna… Stämmer det?
   – Jag tror att du träffar alldeles riktigt med den beskrivningen… och det är inte så jävla illa. Det har nog varit lite av min ambition i alla fall. Det är viktigt för mig, det här med underhållning. Och det är oerhört allvarligt… viktigt för mig att veta att det är det vi håller på med.
    – Jag såg att föreställningen innehöll mer heroin än marijuana, att det var en mörkare föreställning i botten. Och vi har också försökt att scenografiskt, kostymmässigt och ljussättningsmässigt att visa de tonerna… så att den lite mörkare sidan av historien och tragedin finns där i bakgrunden. Så att skådespelarna kan ägna sig åt underhållning.
    – I London tyckte jag att stycket blev väldigt otydligt. manuskriptet är väldigt scrapbooks-artat, löst sammanfogat. Det är rätt svårt att läsa ut en linje, hitta en historia att följa. Men det finns tre kärlekspar… jag har försökt att ta fram de linjerna utifrån dem. Det är alltid lite svårt när man ska börja med en historia som är skriven om något väldigt lokalt amerikanskt, Lower East Side på Manhattan och något periodbetonat.

Och du tycker inte att stycket har problem att överleva exempelvis det fokus på AIDS som fanns då när det hade sin urpremiär i New York?
   – RENT spelas fortfarande världen över och sätts upp på nya platser hela tiden. Nej, den känns inte gammal på det sättet det gör den absolut inte. Nu måste jag ta mig an repetitionerna. Tack ska du ha.

Tack själv.