Nummer

Men än är det några veckor kvar till årets premiär. I en luftig sal med vackert trätak pågår repetitionerna för fullt. Nötta balettskor och en och annan vattenflaska ligger spridda lite här och var. Ett trettiotal dansare i träningskläder instrueras av Pär Isberg som gjorde koreografin 1995. Stämningen är glad och avspänd. Det är balettens stora inledningsfest som repeteras. Ur stereon strömmar Tjajkovskijs böljande musik och på en TV-skärm rullar en inspelning från en tidigare uppsättning. Då och då samlas dansarna framför skärmen och studerar en speciell scen. Sedan fortsätter arbetet på golvet.

Rutinerad Lotta
Efter repetitionspasset berättar ett av årets alternerande Petter och Lotta-par om föreställningen. Ann Brattselius har spelat Lotta ända sedan starten och tycker fortfarande att rollen är rolig att göra.
   – Det är ju en så härlig balett, säger hon.
    Tim Matiakis, som spelar Petter för andra gången, håller med.
    – Det här är en historia som verkligen går hem hos den unga publiken och det är ju jättekul när det är så, säger han.
   Att uppsättningen är en så kallad familjeföreställning betyder inte att koreografin är mindre komplicerad.
    – Nej, absolut inte. Speciellt i andra akten är danserna svåra. De flesta dansare är dessutom med väldigt mycket, säger Tim.
   – Ja, vi två är på scenen nästan oavbrutet, inflikar Ann. Även om vi inte gör fysiskt avancerade saker hela tiden, så är det en mental påfrestning att vara på scenen så länge.

Lockar både gammal och ung
Nötknäpparen spelas både på kvällstid och som matiné vilket lockar olika sorters publik. På kvällarna brukar det mest vara vuxna i publiken medan eftermiddagsföreställningar lockar fler barnfamiljer. Att föreställningen tilltalar både unga och gamla, tycker Ann och Tim är extra roligt.
   – Jag tänker inte på Nötknäpparen som en barnbalett i första hand. För mig är det en genomarbetad föreställning med underbar musik som passar lika bra för vuxna, säger Ann.
   Stämningen i salongen varierar dock beroende på publikens genomsnittsålder.
   – När vi spelar för barn tycker jag att det blir en mer avspänd stämning i salongen. Framförallt känner jag mig själv mer avspänd. Och sedan är det roligt att den unga publiken ofta är så entusiastisk, säger hon.
   Förutom de färgglada och välgjorda kostymerna är scenografin i föreställningen påkostad. Petter och Lotta hamnar i början av historien i en drömvärld, efter att ha somnat under julgranen. När de vaknar har Farbror Blå förvandlats till en trollkarl, julgranen har vuxit och blivit jättestor liksom allt julpynt och de farliga råttorna.
   – Råttorna hör till de otäckare inslagen, säger Ann och skrattar. Det hör man på publikens reaktioner.

Pudel på scenen
Andra originella figurer är dansande snögubbar, levande smällkarameller, pepparkaksfigurer, papperstomtar och polkagrisar. Alla saker har nämligen fått liv när Petter och Lotta vaknar upp i den magiska världen. Uppskattad av publiken brukar även Tant Brun, Tant Grön och Tant Gredelins sömngångardans vara, där de dansar sovande i nattmössor.
   – Och så har vi en levande pudel på scenen. Han har varit med ända sedan början och börjar bli en riktig veteran, säger Ann. Men man får se upp ibland, så han inte försvinner ner i någon lucka när scenen ändrar form!
   Nötknäpparen handlar även i ursprungsversionen om en flicka och en pojke och det visade sig att det inte var några svårigheter att låta handlingen utspela sig i Elsa Beskows värld. Koreografin är i grunden densamma. Danserna, som till exempel den avslutande Blomstervalsen, finns kvar. Att spela för barn tycker Ann och Tim varken är svårare eller lättare än att spela för vuxna. Däremot är det annorlunda.
   – När man spelar för barn måste man vara väldigt tydlig, nästan övertydlig. Det går inte att bara hasta förbi något i händelseförloppet för då hänger inte den unga publiken med, säger Ann.

Rollgestaltningen viktig
Nötknäpparen hör till de föreställningar där dansarnas skådespelarinsatser är en viktig del. Eftersom dansare generellt sett inte har någon traditionell teaterutbildning är det en utmaning för många dansare att klara av skådespelandet, berättar Ann. Själv tycker hon att det bara är roligt att få jobba med rollgestaltning också.
   I Nötknäpparen är utmaningen av ett speciellt slag eftersom Ann och Tim gestaltar två barn. Det svåra ligger förstås i att lyckas fånga en väldigt ung människas sätt att uttrycka sig och röra sig, utan att det blir tillgjort och konstlat.
   – Ibland kan det kännas som om man uppträder precis som ett barn, och så ser det förskräckligt ut för dem som tittar på, säger Tim och ler.
   När Ann arbetar med sin roll försöker hon tänka på att Petter och Lotta är två fattiga barn som får uppleva en riktig jul för första gången. Att allt de ser omkring sig är nytt för dem. Efter fem år som Lotta gäller det till exempel för Ann att fortfarande vakna upp i drömvärlden med samma storögda förvåning.

Roligt att få bjuda på en riktig teaterhändelse
Bland många skådespelare har barnteater fortfarande låg status. Så är det inte på Operan försäkrar Tim. Kanske är en av anledningarna att teatern inte har någon barnteaterensemble, utan att de flesta dansare då och då spelar i barnproduktionerna.
    Att familjeföreställningarna ofta tilltalar den äldre publiken bidrar också till att gränsen mellan barn och vuxenuppsättningar inte blir så skarp, tror Ann.
   Det roliga med att dansa i Nötknäpparen tycker de båda är att få bjuda den unga publiken på en riktig teaterhändelse. För många barn blir mötet med Stora scenen, de roliga kostymerna och den spännande scenografin en helt ny upplevelse.

Trötta barn hörs i salongen
Får de någon feedback från publiken efter föreställningarna, undrar jag?
   – Nej, inte så att vi pratar med publiken. Däremot får jag ju kommentarer från kollegers och bekantas barn och inte minst från mina egna. De har sett föreställningen flera gånger och älskar den, säger Ann.
   Även om publiken för det mesta verkar uppskatta Nötknäpparen kan väl inte alla barn vara lika förtjusta?
   – Nej, så är det förstås. Speciellt mot slutet när dansinslagen är rätt långa brukar en del barn tröttna och börja prata högt i salongen, säger Tim och skrattar.

Har ni tänkt på vilken dramatisk månad december är? Några snabba jämförelser med en pjäs vittnar om att teatern och livet inte skiljer sig mycket åt.
   Första advent – upptrappningen mot julen börjar och den typiska rekvisitan presenteras för publiken. I skyltfönster, i reklamblad och massmedier pratas det redan om årets julklapp och det tipsas om allt från anrika glöggrecept till energisnåla julgransbelysningar.
    När vi kommer in en bit i december ökar tempot stadigt och dramatiska konflikter uppstår ideligen när vi tvingas balansera mellan allt arbete som måste vara klart före ledigheten, julpysslandet, julklappsköpandet och den tragiska plånboken.
   Emellanåt läggs lugnare pauseringar in – till exempel när vi plötsligt unnar oss ett tretimmars julbord mitt i kaoset. Frosseriet går sedan lätt överstyr och man kan dra slutsatsen att det var inte så trevligt som man hade hoppats.
    Ju närmre den 24 man kommer, ökar dramatiken. Motstridiga viljor som stretar åt varsitt håll, bygger upp hotbilder och ställer ultimatum: Vilken gran är finast? Min släkt eller din på julafton? Äter vegetarianer inte ens julskinka? Vem ska vara tomte? Är det rättvist i julklappssäcken? Nu ska allt bli så bra och så roligt!
   Julafton. Den dramatiska vändpunkten behöver inte som hos Racine komma exakt mitt i pjäsen, utan det är den 24 allt ska avslöjas, pappret slitas av och varenda unge vara glad. Den rödklädda huvudpersonen talar förstås i bunden versform och glädje slår lätt över i besvikelse. En leksak som inte fungerar, en skinka som blev torr, en gäst som inte kom, och ingen förbaskad snö.
    En eller två lugna dar följer och så sista spänningens ögonblick: Mellandagsrea, byta, skynda, fynda och ladda för den stora finalen till nyår. Orkar man stå på benen vid applådtack? Det är frågan.

Ett Nummer åt barnen
En och annan av de lediga dagarna rekommenderar redaktionen förstås att man ägnar åt scenkonst och Nummerläsning.
   Några som tycks uppskatta all denna juldramatik är förstås barnen och vad passar bättre i en månad som denna än ett nummer på temat barn- och familjeföreställningar?

Vad sägs om:

Ett reportage om Malmö musikteaters och Det Kongelige Teaters samarbete för att skapa opera för en ung publik
Länk till artikeln

Ett besök i Kungliga Operans replokal där man repeterar inför nypremiären av Nötknäpparen
Länk till artikeln

Ett reportage om Lule stassteater som repeterar sin levande Julkalender
Länk till artikeln

En intervju med högaktuelle Björn Kjellman
Länk till artikeln

En rapport från dramatikfestivalen på Schaubühne i Berlin
Länk till artikeln

En granskning av salongskomforten i Gävle
Länk till artikeln

En presentation av butohdansaren SU-EN
Länk till artikeln

Den spännande fortsättningen på Varanteaterns turnédagbok, bokrecensioner, nyhetsnotiser

… och mycket mer

Varsågoda!

På scen är hon vitsminkad och tidlös, utan mänsklig ålder, utan igenkännbar kostymering. Hon är butoh-kropp, en naturvarelse mellan människa och djur, ett stycke urenergi som söker ny form i dans och rörelse.
   Utanför scen är hon Susanna Åkerlund, en svensk kvinna i 30-årsåldern, ledigt men elegant klädd, med sparsam, stilfull makeup. Hennes hållning berättar om mångårig andlig och fysisk träning, hon talar vardagligt men artikulerat – orden bottnar i erfarenhet.
   Susanna är butoh-dansare, ensam i Sverige i sitt yrke och en av få västerlänningar med gedigen utbildning i butohns hemland, Japan. Hon ger föreställningar över hela världen och är en flitigt anlitad instruktör: för några år sedan ansvarade hon för butohscenerna i en Madonna-video, sedan 1994 lär hon också ut butoh på en kursgård i Almunge utanför Stockholm.

Butoh inte klassisk japansk dans
Många blir förvånade när dom får veta att butohn inte är en klassisk japansk dansform. Den är långsam, avskalad, stiliserad, den liknar uråldrig asiatisk scenkonst – men är helt modern, framvuxen ur 1960-talets radikala japanska kulturliv.
   Butohn söker visserligen sina rötter i traditionell japansk kultur, den säger sig t o m vilja ”befria den japanska kroppen” från all västerländsk förslappning, men har hämtat sina uttrycksformer från europeisk och amerikansk modernism, från happenings och avantgardeteater.
   Kanske inte så konstigt, då, att butohn blivit populär även hos oss. Flera japanska butohgrupper har slagit sig ned i Europa (Sankai Juku bl a, som gästspelar i Stockholm i mars nästa år) och till och med anpassat sin stil efter det västerländska ögats skönhetsideal.

Levde med en butohgrupp
Susanna Åkerlund är unik i det att hon som västerlänning bosatte sig i Japan, levde och arbetade med en butohgrupp och förde med sig butohn hit som en del av sitt eget kulturarv.
    I hennes senaste föreställning, Atomic, förenas butoh, technobeats och svensk polka – en kombination som knappast någon japansk butohdansare hade lyckats med.

Jag frågade Susanna Åkerlund vad hennes butoh handlar om. Är det att frigöra ”den europeiska kroppen” från – den europeiska kroppen?
   – Butoh handlar om att frigöra kroppen från vilken kultur den än befinner sig i. Den får sig så mycket pålagt hela tiden. Är det inte könsroller så är det datorer – som fullkomligt krossar kroppen. Och den synen vi har på kroppen präglar också synen på oss själva. Är det prestation och effektivitet som gäller – då får vi den synen på oss själva.
    – Men en kropp är ett levande väsen, ett slags poesi, en reflektor för de krafter som finns. Kan vi uppfatta den så blir vi… kanske inte bättre människor, men vi ändrar våra värderingar om varför vi är här över huvud taget.

Butoh jämfört med vanlig dans
Hur ser du på dig själv i förhållande till en vanlig dansare? Vad skiljer en ”butohkropp” från en vanlig dansares kropp?
   – Den gemensamma nämnaren är ju att man vill säga något med kroppen, man är redo att koppla bort orden. Men en butohkropp går det inte att få jobb med. Man måste skapa allt själv – det är en egen konstnärlig sfär. En modern västerländsk dansare utbildas för att få jobb i ett kompani. Många dansare klagar: ”vi är bara kroppar”. Men det handlar också om att de kanske inte vågar ta ansvar för sitt eget verk. Gör man allt själv – tvingas man också stå för det, för det man vill säga till världen som konstnär.

“Det är så mycket business kring dans ”
   – Det är så mycket business kring dans och det ställs höga krav på att man ska vara produktiv. De stora kompanierna kör för det mesta flera uppsättningar parallellt. Då är det inte snack om några konstnärliga processer – och man slits snabbt som dansare. Som butohdansare utgår man ifrån att man förändras varje dag – efter ett halvår frågar man sig kanske: varför gör jag så här? Varför var det jag gör viktigt då, och hur gör jag för att hitta en inre mening i mötet med publiken just nu? Det handlar mycket om disciplin, men också om improvisation.

Vad händer om slemmet går och shoppar?
Hur växer en butoh-föreställning fram?
   – Grundprincipen är att hela tiden skapa konfrontationssituationer. Vi jobbar med levande material, vilka som helst: tar man en blomma tar man reda på vad bladen är, eller doften eller rötterna. Och så konfronterar man detta mot kroppen. Som jag ser det finns det en 60-70 olika grundtillstånd hos materien: slem, lera, blixtar, sten, marmor – hur skulle kroppen bli om den konfronterades med detta?
   – Ta ”slem” till exempel. Det är en hel värld i sig, man kan säkert forska om det i femtio år. Men om man tar ett ”grundslem”, utifrån en utarbetad mall, så kan man överföra det till en workshop och träna på det tills det sitter ganska bra. Sen gäller det att improvisera utifrån slemmets förutsättningar: vad händer om slemmet går ut och shoppar? Eller om slemmet är rosa? I slutändan kommer vi kanske fram till: ”Nu vill jag verkligen göra en slemdans, nu ska slemmet göra det och det därför att jag anser att…” – det är målet i dansarens kropp.

Ser publiken detta? Känner den igen ”slemmets kropp”?
   – Som publik lär man sig ju också vad det är man ska titta efter i butohn. Man måste se på huden – inte bara att det står en dansare där, utan att det hänt något med dansaren. En tränad publik kan se: oj, nu är det slem, nu är det blixtar, att det är olika element som tagit över kroppen. Men ändå: det är inte det man vill gestalta, det använder man bara för att sudda ut de förutbestämda meningarna om kroppen. Sen ska det ju bli dans, nej, inte ens dans: det ska bli förändringar i rummet. Det ska visa att vi kan skapa förändring, att vi kan existera i denna världen och att vad som helst kan hända.

Landet-i-skuggan-dans
Det har sagts, i butoh-sammanhang, att 50 % av vår kropp är mörker. Vad betyder det?
   – Det var en känd japansk butohkritiker som sa det. Ju längre österut man kommer desto större blir jämvikten mellan ljus och mörker. I kristendomen har ju ljuset segrat över mörkret, men det tänkandet finns inte inom buddhismen, till exempel. I Östasien lever ljus och mörker i symbios. Ursprungligen kallades butohn för ”landet-i-skuggan-dans”. Det betyder: att rota i det vi inte ser, att inte ta någonting för givet.
    – Dom flesta människor som ser butoh tycker ju att det är väldigt mörkt – vi släcker också alltid – man tappar det kommunikativa och så kommer det här kommunikativa i stället. Vissa människor blir livrädda för det, att man inte känner igen människan. Men det är en annan aspekt av att vara människa. Det är ju inte det mörkret där vi blir massmördare som vi vill komma åt, utan mörkret där vi inte riktigt vet…

Och vad gör man, som butohdansare, för att ta reda på det?
    – Man går in i sin existens i stället för att bara uttrycka en massa saker. Öppnar en dörr ut mot universum, man blir en öppning för något annat. Det går att komma in i detta med hjälp av djupavslappning och genom att utmana sin stolthet, detta att ”jag är bättre” än något annat. Det finns drösvis med metoder för det i öst, mindre hos oss. När man importerar metoder från öst är det som blir kvar ofta: ”vi vill må bra, hitta oss själva, bli av med våra problem”. Vilket är något helt annat än utgångspunkten: en etisk moralism, en spirituell disciplin. Att kunna se sina problem och sen ta ansvar för sig själv.

Och det lär oss butohn?
    – Ja, fast även butohn används av många i väst som en metod ”för att må bra”. Men butohn är i första hand en scenkonst som återvinner kraft och öppnar ögonen för de jättehistorier som finns omkring oss. Den uppmärksammar alltings positiva och negativa sida. Butohkroppen stiger fram ur denna anspänning, i den kan vi, om vi suddar ut oss själva, bli vad som helst. Den lyfter fram vår ensamhet, men också våra möjligheter att hantera den.

Varför är det just din rollfigur Alceste som genomskådar den ytliga världen vid hovet i Misantropen?
   – Det är en gammal pjäs som är skriven efter andra regler än hur vi skriver pjäser i dag. Karaktärerna är arketyper. Alceste är sanningssägaren.

Hur jobbar man för att ge liv åt en arketyp?
    – Vi har arbetat väldigt märkligt med den här pjäsen; extremt mycket utifrån. Vi har haft väldigt lite diskussioner om ”vad” och ”varför”. Det var frustrerande men spännande, eftersom det gav frihet till skådespelarna.

Misantropen har blivit en publiksuccé. Varför, tror du?
   – Jag tror den är på riktigt sexig. Det är rätt sällsynt på teatern. Vi ägnar oss ofta åt tecken för det där. Det tycker jag vi har kommit förbi den här gången.

Varför tog du gästspelet i Göteborg?
   – Jag tyckte pjäsen var svår. Det var utmanande att försöka begripa sig på den. Och så längtade jag efter att stå på scenen. Varje gång man blir uppmärksammad för någon film, gäller det att balansera med någonting annat som inte är uppenbart publikflörtande. Jag tror inte jag skulle stå ut med mig själv annars.

Inte politiskt korrekt
Var det därför du tog rollen som Zingo? En rolig film som fick dålig kritik och som inte så många såg.
   – Ja, jag tog rollen för jag visste att det finns folk som kommer att tycka att jag är äcklig efter det här. Men jag gick efter min egen smak också. Det var kul att göra. Jag vill inte bli en politiskt korrekt filmstjärna.

Du har sagt att Pelle Svanslös-filmen inte är särskilt utvecklande för dig, men att du vill vara med för att det är en bra barnproduktion. Du känner alltså ett ansvar som skådespelare?
   – Ja, jag sysslar ju inte bara med hur ska jag utvecklas, utan också med att fråga mig: Är det här en historia värd att berätta? Vad gäller Pelle Svanslös kände jag, ”usch, ska vi göra det där en gång till?” Men det var hög ambitionsnivå på projektet och det finns väldigt lite familjefilm förutom Disney. Det är roligt att vara med i ett svenskt alternativ.

Livet är en schlager är en komedi där du spelar en aidssjuk person. Hur hanterade du balansen mellan det tragiska och det komiska?
   – Jag hade läst manus och var helt på det klara med att det var en lättsam komedi. Men när vi spelade in hade jag en bild av att det var ett av världshistoriens största dramer jag höll på med. Jag tyckte det var extremt tunga scener jag hade. Fantasins kraft är enorm när man jobbar som skådis.

Fy katten, vad vidrigt!
Vad ska du göra i vår?
   – Jag har ingen aning faktiskt. Jag tycker att det värsta är att veta för långt i förväg. Det är mycket värre än att inte veta alls.

Varför är det så hemskt?
    – Jag känner mig inträngd i ett hörn. Att jag gärna filmar har att göra med det. Det är inte så att jag tycker illa om teater, men jag tycker det är väldigt låsande. Ett sådant här gästspel är perfekt, men när man spelar sex föreställningar i veckan, vecka efter vecka. Nä, fy katten vad det är vidrigt! Jag är nog lite vagabond.

Du sa i en intervju om Zingo, att du kände igen draget hos honom att ständigt förändra sitt liv.
   – Ja, jag vill gärna ha omväxling. I mitt yrke ingår att ändra utseende väldigt mycket. Jag tycker om det. Att det påverkar mig privat stör mig inte heller. För många andra är det en stor provokation. Förhoppningsvis är det så att jag är tillräckligt säker på mig själv för att byta utseende. Det kan ju också vara så att jag inte har en jävla aning om vem jag är och att det är därför det inte stör mej.

Adam och Eva II – om tio år?
När man ser dig spela får man intrycket av att du är en positiv person som gärna ser det komiska i tillvaron.
   – Det stämmer nog jättebra. Men jag är också väldigt kontrollerad som skådespelare. Jag kan bli både imponerad och lite irriterad på alla dessa människor som bryter ihop på scenen och börjar skratta. Jag är moralisk i förhållande till det jag sysslar med.

Blir det en Adam och Eva II?
    – Nej, det känns som en avslutad historia. Jag, Josefin, Hannes och Måns jobbar gärna tillsammans igen. Men det skulle kännas billigt på något sätt. Däremot kanske vi gör det om tio år när vi inte lika uppenbart försöker följa upp en succé.

I likhet med andra föreställningar som bekräftar publikens verklighetsuppfattning har Balett für alle gjort succé, med en rad utsålda föreställningar. Själv blev jag rätt besviken över att allt var så förutsägbart, men också fascinerad.
   Det som fascinerade mig var att både publik och artister verkade rörande överens om att balett är en töntig konstform som utövas av homosexuella män i suspensoarer och tighta trikåer inför en publik hämtad från överklassen, kapitalet och diverse före detta öststatsdiktaturer.

Rädslan för nuet
För mig blev Balett für alle ett beklämmande uttryck för hur fjärmad den konstnärliga dansen i allmänhet och baletten i synnerhet är från den vanliga människan.
   I motsats till skådespelaren är dansaren fortfarande en främmande varelse. Och när jag lyssnar inåt mot dansvärlden får jag en känsla av att det på vissa håll finns en stark önskan att det skall förbli så. För några veckor sedan snappade jag till exempel upp följande replik: ”Ingen skulle ju förvänta sig att Cullbergbaletten skulle göra ett stycke mot djurplågeri.”
   Att ta in nuet i sina verk är riskabelt eftersom man då lätt blir anklagad för att vara pretentiös. En som har erfarenhet av det är den i Göteborg verksamme koreografen Peter Svenzon.
   – Det var min föreställning som hette Våld, som jag blev kritiserad för. Jag fick kritik för att jag kallade den Våld, de tyckte att det var ett för banalt namn. Men jag vet inte vad man annars skulle kalla den. Om det handlar om våld är det bättre att vara rak och inte göra det mystiskt.
   

Bristande intresse för dans?
Peter Svenzons erfarenhet verkar vara ganska typisk för hur recensenter och andra experter tar emot svenska danskonstverk där koreografen försökt ta in nuet i föreställningen. Till exempel bemöttes såväl Brott av Björn Elisson som Anima av Per Isberg mycket avvaktande. Men publiken kom, den så att säga uttryckte sin åsikt med sina fötter.
   Nu är det ju inte ovanligt i något sammanhang att publiken har en annan åsikt än kritiken. Det som är oroande är att man genom att hålla fast vid ett konservativt förhållningssätt missar möjligheten att stimulera koreografer och andra utövare att utveckla dansen till att bli en konstform i nära kontakt med nuet.
   Peter Svenzon har sin bas i hiphopen och arbetar mycket med att skapa dansföreställningar för unga.
   Det är också där man finner den mest utåtriktade verksamheten och de mest dagsaktuella föreställningarna. Inom denna del av danskonsten tycks det dessutom finnas en större frihet att välja ämnen och en större vilja att skapa kontakt med sin publik.
   Hur förhåller det sig då med intresset för dans, är dansen en marginaliserad konstform på grund av ett bristande intresse eller beror det på något annat?
   Många tecken visar att det finns ett växande intresse för dans, det vill säga icke-verbal kommunikation i alla former. Men publiken måste känna sig bekant med det som visas och känna sig inbjuden.

Globen vs Operan
De som lyckas med detta har inga problem att få publik oavsett vilken scen de uppträder på. Lysande exempel på det är Bounce, Cullbergbaletten och nu senast Gabriela Gutarra med föreställningen Malambo på Dansens Hus i Stockholm.
   Förra året gavs också en relativt ointressant rysk version av Svansjön på Globen. Efter den fullsatta föreställningen pratade jag med några ur publiken. Det visade sig att de aldrig varit på Globen och aldrig varit på en balettföreställning. Men de visste vad Svansjön var och de visste att rysk klassisk balett var värd att satsa tid och pengar på.
   De var nöjda för de trodde att de fått valuta för pengarna. Att det samtidigt visades en mycket bättre och billigare Svansjö på Operan var de lyckligt ovetande om, eftersom ingen talat om det för dem.

Möten mellan konstnärer och publik sällsynta
För att publiken skall känna sig välkommen måste man göra den bekant med föreställningarna, vilket kanske Globens marknadsföring lyckades med i detta fall.
   TV-mediet skulle kunna spela en betydelsefull roll för danskonsten, för det är främst genom att se dans som man förstår vad det handlar om. Men det direkta mötet mellan publik och utövare är också viktigt.
   Tyvärr är det mycket ovanligt att koreografer och dansare möter sin publik. De frustrerade reaktionerna i pressen och bland publiken efter debatten mellan universitetslektorn Lena Hammergren och koreografen Kenneth Kvarnström under festivalen ”Rörelsen är en kvinna” återspeglade svårigheten att hantera detta att diskutera dans. Detta ingav också en känsla av att danskonsten har blivit så självbespeglande att vissa anser att man inte kan diskutera den, bara utföra och betrakta.

En omogen konstform
De som har hand om det växande antalet hobbydansare bär ett stort ansvar. Men istället för att öppna sina elevers ögon för danskonsten verkar en majoritet av pedagogerna fokusera elevernas uppmärksamhet på den fysiska prestationen. Detta får till följd att många av hobbydansarna som går och ser dans bara ser någon som gör det han/hon själv inte förmår göra.
   Genom att inte aktivt stimulera hobbydansarnas intresse för danskonsten förlorar man en grupp som skulle kunna utgöra en kunnig och entusiastisk kärna i danspubliken.
   Finns det något hopp om att dansen skall sluta vara en marginaliserad konstform? För mig representerar de ovannämnda problemen ett slags omogenhet hos konstformen. Men omogenhet är något som man kan växa ifrån. Och jag hoppas att den vilja som finns att utveckla konstformen skall hålla i sig så att dansen så småningom skall få den position den förtjänar. Då kanske de fördomar som nämndes i inledningen av artikeln kan ersättas av en utbredd medvetenhet om dansens unika möjligheter.

Naturligtvis hänger en lyckad teaterkväll i första hand på prestationen från dem på scenen, men rätt stämningshöjare, bidrar till en starkare upplevelse för publiken och mer spelglädje för aktörerna.
   Jag upptäckte snabbt vikten av komforten runtom och dess påverkan på helheten när jag gav mig ut på några olika evenemang i Gävle. När man som jag dessutom sitter i rullstol, kan salongens utformning vara direkt avgörande för om det överhuvudtaget kommer att bli trevligt.

Första intryckets betydelse
Första ingrediensen för uppladdning till en föreställning är byggnaden och entrén. Ger intrycket ett förväntansfullt pirr i maggropen fångar det direkt intresset.
   Här ligger Gävle teater på första plats. Fyra stadiga pelare håller upp den mäktiga entrén, och fem trappsteg leder upp mot entréporten som välkomnar likt en öppen famn. Sämst är Folkets Hus med sitt vardagliga utseende – några intetsägande trappsteg utanför där namnet ”Folkets Hus” står med röda lysrör på taket.
   Fräckast är Konserthuset med sitt omdiskuterade bygge. När det stod klart sade man att den liknade en Löfbergs lila-burk, och eftersom Gävle är en ”Gevaliastad” gav utseendet med nybyggets form och färg mängder av upprop. Idag har vi sett betydelsen av Konserthuset och dess variationsrika utbud. Den nymoderna stilen med kaxig blåfärgad och burkliknande fasad påverkar verkligen helhetskänslan.
   Skottes drivs av en förening och har ett kommunalt uppdrag att spela barn och ungdomsteater. Där spelas nu en modern Romeo & Julia. Tre skådespelare, Marie Skönblom, Kalle Zerpe och Per-Erik Nilsson gör alla tjugo rollerna.

Foajé eller ungdomsgård?
De kulturmärkta lokalerna från 50-talet, ligger på en bakgata ganska centralt. Man möts först av deras café, och ser man inte tavlan utanför om Skottes föreställningar, kan man tro att detta bara är ett café. Ingången till salongen ligger nämligen lite avsides, bredvid och bakom serveringsdisken.
   En soft musik spelas och överröstar sorlet från cigarettbolmande ungdomar och skramlande kaffekoppar. Det liknar en ungdomsgård, men pingis- och biljardbord saknas. På menyn finns många kaffesorter, men jag häpnar när jag också ser yoghurt och fetasallad.
   Gävle teater har ett helt annat utseende, en entréhall med stengolv och ett ljudligt eko som i en kyrka. Likt kyrkans andaktsfyllda atmosfär bidrar de ålderdomliga lokalerna med en liknande känsla.
   När jag släpps in känns det ändå skönt att slippa den ljudliga hallen. Det luktar teater och jag styrs av min biljett som berättar vilken dörr jag ska välja i det halvcirkelformade rummet.

Konserthuset fräschast – Folkets Hus tristast
Detta är långt ifrån Skottes cigarettrökslukt, men fräschast är ändå Konserthuset.
   Där möts jag av en lång, stor och luftig entréhall med högt i tak. Möblemanget är stilrent och ger ett proffsigt intryck. Först ser jag en träfärgad bardisk, en coffee shop där man köper ett lättare tilltugg eller någon onyttig delikatess.
   De flesta sitter med ett glas vin men jag satsar tjugotvå riksdaler på en alkoholfri cappuccino, sätter mig i lugn och ro i de läderbrunfärgade fåtöljerna och ser bort mot restaurangen. Där erbjuds lunchservering, och middagar två timmar före en konsert.
   Ytterväggarna består av enorma glasfönster, och när jag tittar ut ser jag den upplysta kraftigt strömmande Gavleån som rinner utanför. Utsikten är fascinerande, ett bättre läge för uppladdning av sina innersta sinnen före en konsert finns inte.
   Folkets Hus är inte mycket att orda om. Inredningen är lika ointressant som utsidan, men fyller sin funktion med en glasbur där biljetterna säljs. I anslutning till hallen finns en restaurang. Den används dagtid som lunchrestaurang, kvällstid serveras middagar.

Rymlig Black Box
Skottes salong är stor och rymlig, med svartmålat golv och blåa väggar. Man kommer in på scenens nivå, och för att sätta sig på någon av stolsraderna, i den rejält branta läktarsektionen, går man upp för trappen bredvid.
   Det är en så kallad Black Box-scen, där ingen direkt avgränsning finns mellan scen och salong, utan alla befinner sig i en enda stor ”låda”. Man sitter högt och ser ner på skådespelarna, det påminner om ett gycklarspel.
   I sommar spelar de Hemsöborna utomhus på en ö i Gävles skärgård. Det blir nog lite skillnad.

Högteknologiskt konserthus
Jämför man detta med Konserthusets salong blir kontrasten stor.
   Där går färgnyanserna i ljusbrunt och något grönt. Ett enormt arbete har lagts ner för bästa ljudkvalité där datorsimuleringar har mixats till den bästa akustiken med exakta ljudspirande ytor.
   Takbalkar, balkongfronter, balkongundersidor och ställbara skärmar utgör den karaktärsfulla arkitekturen.
   De första stolarna på parkett har en lägre position än scenen. Därefter följer de resterande i svagt uppåtlutande vinkel. Jag sätter mig i en av de mjuka stolarna vänder huvudet uppåt och imponeras av lokalens höga höjd med två läktare i skilda nivåer.
    Den förväntansfulla stämningen ökar, och sorlet från den kostymuppklädda publiken tystnar. De tre solisterna Charlotta Larsson, Gunnar Gudbjörnsson och Kristinn Sigmundsson gör entré tillsammans med dirigenten Petri Sakari. Konserten med Gävles Symfoniorkester som spelar Joseph Haydens verk börjar.

Vackra Gävle Teater
Gävle teater har ett kraftfullare utseende än Konserthuset. Jag kommer direkt in på parkett, med loger runtom. Stannar upp och glömmer att leta efter mitt stolsnummer eftersom här är så vackert. Jag tittar runt i lokalen, den har högt i tak med två breda läktarsektioner i halvmånsformationer ovanpå varandra.
   Inredningen är njutbar och detaljrikedomen enorm med snirkliga mönster och utsmyckningar i varma rödbruna och guldgula färger. I taket hänger en mäktig ljuskälla i form av en stor kristallkrona, man befinner sig i en annan värld i detta sagomystiska rum.
    Teaterns café med mycket humana priser ligger på andra våningen. Där är som i salongen kungligt vackert med guldskruvade utsmyckningar. Flera kristallkronor sitter i taket, men trängseln och stressen i pausen för att hinna tillbaka är så stor att man inte hinner smälta caféts skönhet. Boka gärna bord före, då slipper du köerna och kan direkt sätta dig vid ditt numrerade bord där din beställning är uppdukad.
   Föreställningen jag såg hette Malambo och innehöll fyrverkerisprakande latinamerikansk dans.

Skolavslutning eller middagsteater
Teatersalongen i Folkets Hus utnyttjas flitigt med ett varierande utbud, och stolarna är placerade i bra lutning för god synbarhet av den upphöjda scenen, men en känsla av skolavslutningsaula drar ner betyget. Jag kan inte låta bli att höra rektorns önskan om en trevlig sommar, och se klassföreståndaren dela ut avgångsbetyget.
    Föreställningen jag såg på Folkets Hus utspelades dock i deras källare – en publiknande lokal med hög mysighetsfaktor.
    Publiken köpte sin måltidsdryck i foajén och fortsatte sedan vidare till ett inre rum där bord stod uppdukade för middag. En god pastagryta med kyckling serverades, och när skramlet av bestick lagt sig inleddes showen: SML – En kvinnoföreställning med mannen i centrum. Den bjöd på George Gershwin-musik och texter av Lena Mattson.
   I pausen funderar jag över Gävles teaterkomfort och konstaterar att den är helt okej. Det finns dessutom många arrangemang och ett brett utbud, tänker jag och doppar min mintkaka i kaffet.

Lokalbussarna i Luleå är röda och vita. Under advent transformeras en av dem till specialinredd tomtebuss. Chauffören får röd luva, hämtar upp dagisbarn och kör dem till den levande julkalendern i Stadsparken.
   Harry Nyman i den fria gruppen Lule Stassteater kom på idén för sex år sedan:
   – Vi bor i en vinterstad. I stället för att krypa under täcket ville vi hitta på något kul så vi provade med en levande adventskalender i Stadsparken.
   I år gör han tomtefar för sjätte året i rad. Och initiativet uppskattas: I fjol såg nära 10.000 personer kalendern. På julaftonsföreställningen försökte 800 personer få sig en glimt av tomtedramat – det finns plats för 400.
   – Det är en fantastisk stämning där på julafton, säger Harry Nyman.
   

Rutinerad tomtemor med lösrumpa
Termometern i Lule Stassteaters replokaler visar på +1,4 grader utomhus. Helena Anderholm kränger på sig en rund tomtemorsrumpa med tillhörande byst. Hon har spelat tomtemor i fem år nu.
   I år ingår tre tomtenissar i familjen: Tor-Ove Karlsen och bröderna Ingemar och Anton Raukola. Skådespelarna snörar på sig skorna och trycker fast luvorna.
   Snön ligger vit i Luleå men det klafsar lite vått om de fem tomtarnas lappskor när de tassar ner till den närbelägna Stadsparken efter lunchen. En liten tomtestuga, en stor tall, uthuset Tomtero och takförsedda gradänger ringar in spelplatsen.

Mer resurser och nya ingredienser
Lule Stassteater spelar också sommarteater i parken, men allt började med adventskalendern.
   I den första kalendern insjuknade renen Rudolf, vilket innebar stora problem för tomtefar och de två tomtestinorna.
   – I början var det lite Kajsa Warg, säger Harry Nyman.
   Med åren har mer och mer resurser tillkommit. Parkförvaltningen tycker om tomtelivet i parken och står för scenografin. Kalendern är numer en ganska permanentad jultradition.
   Årets uppsättning heter Kärlekens vingar. Stor-Nisse, som spelas av Tor-Ove Karlsen, kommer hem från ett stort tomtemöte i Finland. Där har han träffat Tomte-Stina och blivit kär. Med jätteröda kinder och tindrande ögon kramar han ett stort, mjukt julklappshjärta. Och kärleken smittar, tomtemor och tomtefar får röda kinder, blir svartsjuka på varandra och börjar faktiskt bråka. Bråk är en ny ingrediens i julkalendern, som riktar sig till ganska små barn.

Lucköppning med zummande kollibrir
Tidigare kalendrar har bland annat avhandlat Mjulerna, ett slags troll som bor granne med tomtarna, och en kärlekssaga mellan en pepparkaksgubbe och en snöängel med trasig vinge. I fjol brakade den kommersiella julen in i tomteoasen i form av en vanlig svensson-familj som trodde sig kunna hyra tomten.
   Samma föreställning visas från den 1 till den 24 december. Men varje dag finns en ny siffra på dörren till tomtestugan – lucköppning är en given del av en adventskalender. I bland har gästartister tittat ut ur stugan. I år är det de tre nissarna som zummar ut i en kolibri-look-alike.

Tomte-telecom
Eftermiddagsskymningen smyger i Stadsparken. På den blöta gradängen sitter regissören Sara Arnia, skådespelare vid Norrbottensteatern. Hon skrattar, kommenterar och antecknar.
   På uthuset Tomtero står Musik-Nisse, spelad av Anton Raukola, med en rödblinkande garnvinda – eller tomtetelegraf – i handen. Uppfinnar-Nisse (Ingemar Raukola) knackar fram ett meddelande till finska Tomte-Stina. Anton Raukola simultantolkar kärleksmeddelandet till finska.

Uppskattat inslag
Lule Stassteater har ingen egen scen. Men deras julkalender i Stadsparken har blivit något av en institution. Harry Nyman och Helena Anderholm berättar om en kvinna som kommit förbi i parken samma dag för att skänka tomten sin brors obegagnade lappskor. Barn brukar komma förbi med önskelistor. En man stannar till och sticker huvudet över gärdesgården.
   – När har ni generalrepetition? frågar han envist de repeterande tomtarna.
   Tomtefar med korvring i handen svarar honom samtidigt som han valsar runt och berättar för den fiktiva barnpubliken att nu är det bråttom!
   Mannen går nöjd därifrån.
   Bråttom är det med att framställa julklappar. Det har tomtefamiljen glömt bort.

Livskvalitet förespråkas
Tomtar är inte människor utan ett annat slags varelser, berättar Harry Nyman. De är väldigt kärleksfulla och har lekt, ätit, sovit och sjungit – så mycket att de glömt göra julklappar. Inte av illvilja men de lever i nuet och har ett stort behov av livskvalitet.
   – Vi skulle få en betydligt bättre värld om människorna levde som tomtarna lever, säger Harry Nyman.
   Uppfinnar-Nisse finner strax på råd och omvandlar tomtemors klädstreck till en automatisk julklappsmaskin.
   Klädstrecket snurrar varje dag i december om temperaturen inte kravlar ner under tjugo minusgrader – då är det för kallt för tomtar och barnpublik.