Nummer

Göteborgs scenkonstutbud är stort, så man har absolut råd att vara kräsen. Om komforten är avgörande för vad man väljer att se låter vi vara osagt, men den är absolut viktig. Här kan du läsa vad granskningen av sju Göteborgssalonger gav för resultat.

Backa Teater
En funktionell gammal fabrikslokal på Hisingen, där de flexibla scenografibyggena varierar rummens utseende i det oändliga.
Om huset: I den gamla fabrikslokalen vid Backaplan (namnet på spårvagns- och busshållplatsen är Hjalmar Brantings plats) tillverkades förr bultar till Atlantfartyg.
Garderob: Obevakad.
Salongen: Teaterlokalerna ändrar form och storlek hela tiden.
Stolarna: Man brukar se och sitta bra på alla platser.
Servering: Enkel servering med billiga mackor, Delicato-kakor, godis och kaffe/te/dricka.
Alkohol: Nej.
Toaletter: Sju toaletter.
Hinner jag både fika och gå på toa i pausen?: Jajamen.
Styrka: Det är spännande med nytt utseende på teaterlokalen varje gång.
Svaghet: Förutom själva pjäsen är besöket här inte särskilt festligt.
Aktuellt program: Se Backas webbplats »

Teater Bhopa
En enkel men vacker teater där pjäsens tema går igen i barlokalens utseende och mat.
Om huset: Byggdes år 1900 och har bland annat hyst Göteborgs första flickgymnasium. Från och med i fjol huserar ett nytt friskolegymnasium här. Teaterns barlokal ligger ovanpå KFUMs gamla bassäng, som man faktiskt kan titta ner i genom ett titthål i trägolvet.
Garderob: Obevakad.
Salongen: 95 platser.
Stolar: Den enkla gradängen (= trappstegsformig avsats på teater) har en ny placering till varje föreställning. Man brukar se bra var man än sitter.
Servering: Brukar gå ton i ton med den aktuella pjäsen. Till pjäsen om Kuba, Horisonten är här, serverades nationalsoppan Caldoza. Till den nya pjäsen Palme dör innan paus, planerar man att servera snabbmat som varm korv eller pizza.
Alkohol: Ja.
Toaletter: Två damtoaletter, en herrtoa och en pissoar. Herrtoaletten är utsmyckad med ett akvarium där pjästemat brukar gå igen i någon form.
Hinner jag både fika och gå på toa i pausen?: Ja, men är du tjej tjänar du på att fika först. Hinner du inte dricka upp, är det oftast inga problem med att ta med ölflaskan in i salongen.
Styrka: En hemtrevlig och personlig teater.
Svaghet: Eftersom salongen är så liten är det svårt att få biljetter till de populäraste pjäserna.
Aktuellt program: Se Teater Bhopas webbplats »

Folkteatern
Den typiska Folkets Hus-arkitekturen präglar teaterlokalerna, som besitter en viss skönhet trots att funktionalismen dominerar.
Om huset: Första pjäsen i Folkets hus vid Järntorget spelades 1951. Folkteatern fyller alltså 50 i år. Lokalerna var i början snålt tilltagna, eftersom scenen var tänkt för gästspel och inte för en fast teater. Flera större ombyggnader, senast 1988, har gjort arbetsförhållandena bättre.
Garderob: Obevakad.
Salongen: Stora: 400 platser. Kaféscenen: 60 platser. En trappa ner: 70 platser.
Stolar: För liten lutning mellan stolsraderna i stora salongen, vilket gör att en normallång person får kämpa för att pricka in siktutrymmet mellan de framförvarandes huvuden. Är du över medellängd slipper du detta dilemma, men sitter däremot något trångt.
Servering: Kaféet drivs på idéell basis av Arbetarrörelsens Bokcafé. Utbudet är mycket billigt och väldigt basic, typ formbrödsskiva med leverpastej och kaffe i plastmugg.
Alkohol: I en lucka i ytterfoajén serveras vin och öl vid kvällsföreställningar.
Toaletter: Fyra damtoaletter, två herrtoaletter, en pissoar.
Hinner man både fika och gå på toa i pausen?: Ja, om du antingen skippar alkoholen eller springer ut ur salongen så att du hamnar först i barkön och tar toabesöket precis innan det ringer in.
Styrka: Teaterbesöket känns anspråkslöst och bekvämt.
Svaghet: Sikten i salongen samt kafésortimentet.
Aktuellt program: Se Folkteaterns webbplats »

GöteborgsOperan
Ett postmodernistiskt landmärke vid älvstranden. Ljust och fräscht men arkitekturen känns redan väldigt daterad.
Om huset: Första spadtaget togs 1991 och huset invigdes 1994. Att arkitekten Jan Izikowitz har hämtat inspiration från havets skepp syns tydligt. Salongens röd-blå färgsättning är betydligt mer tidlös än foajéns skära, rostfärgade och ljusblå nyanser. Operans scenteknik hör till världens mest moderna.
Garderob: 10 kronor.
Salongen: Stora: 1305 platser. Lilla: max 230 platser.
Stolar: Ändamålsenliga precis som det mesta i det nybyggda huset. Man ser dock betydligt sämre från vissa platser. På hemsidan, www.opera.se, kan du kolla siktvinkeln från just din plats.
Servering: I Operans egen restaurang kan man äta middag före föreställningen. Rätterna är vitsigt döpta till första, andra respektive tredje akten. En teatermeny kostar 245 kronor. I pausen kan man fika eller dricka vin och öl till ganska höga priser.
Alkohol: Ja.
Toaletter: Totalt 57 (!).
Hinner jag både fika och gå på toa i pausen?: Ja, vid föreställning i lilla salongen. Vid föreställning i den stora, bör du förbeställa samt inte välja samma toalett som alla andra. Leta till exempel i trappan upp till balkongerna.
Styrka: Ljusa, luftiga och välanpassade lokaler.
Svaghet: Den teaterovane kan känna sig bortkommen. Höga priser i bar och restaurang bidrar ytterligare till det.
Aktuellt program: Se Operans webbplats »

Pusterviksteatern
En enkel teatersalong i ett gammalt, charmigt hus med bar på övervåningen.
Om huset: Byggt i början av 1920-talet. 1922 invigdes Göteborgs då modernaste biograf, Järntorgsbiografen, i lokalerna.
Garderob: 10 kronor.
Salongen: 191 platser.
Stolar: Den enkla gradängen har gott om plats för benen med ett minus — man kan inte skjuta in väskor eller fötter under sittdynan, vilket begränsar sittställningarna. Man ser mycket bra från alla platser.
Servering: Kaféet på bottenplanet är öppet innan föreställningen med prisvärda mackor och gott kaffe. I pausen handlar man i baren, som är välförsedd med drycker men inte har lika mycket att äta. Var inte för hungrig alltså.
Alkohol: Ja.
Toaletter: Två vanliga toaletter, en handikapptoa och en pissoar.
Hinner jag både fika och gå på toa i pausen?: Ja. Ett tips är att satsa på handikapptoaletten längst in i den nedre foajén med en gång, innan någon annan har upptäckt den.
Styrka: Charmig teaterbyggnad där alla i publiken har en chans att se bra.
Svaghet: Toaköerna samt matutbudet i pausen.
Aktuellt program: Pustervikteaterns webbplats »

Stora Teatern
En klassiskt elegant teater med allt vad det innebär av förgylld stuckatur, kristallkronor och röd plysch.
Om huset: Stora Teatern invigdes 1859. Mellan 1920 och 1994 var den fast scen för Göteborgs musikteater, som därefter flyttade in i det nybyggda operahuset. Mellan år 2000 och 2002 håller Stadsteatern till på Storan, eftersom byggnaden vid Götaplatsen renoveras.
Garderob: Obevakad.
Salongen: 400 platser.
Stolar: Var 1800-talsmänniskorna så mycket kortare än vi? Här är det trångt för benen. Bäst sitter man i mitten av första balkong.
Servering: Fika, öl och vin till medelpriser serveras under kristallkronorna i Göteborgs tjusigaste foajé. Rummet är dock underdimensionerat vilket gör det väldigt trångt i början av pausen.
Alkohol: Ja.
Toaletter: Tillgången motsvarar inte efterfrågan. Köerna brukar vara långa under hela pausen.
Hinner jag både fika och gå på toa i pausen?: Nej, inte om du inte hamnar först i serveringskön. Hamnar du sist, är det stor risk för att du inte ens hinner dricka och äta upp det du köpt.
Styrka: De vackra lokalerna är en upplevelse i sig.
Svaghet: Köerna.
Aktuellt program: Stadsteaterns webbplats »

Angereds Nya Teater
Enkla, för att inte säga prosaiska, lokaler belägna i kulturhuset Blå Stället där teaterpubliken blandas med husets övriga besökare.
Om huset: Blå Stället invigdes 1979 och hyser många olika verksamheter, som bibliotek, dansstudio, tidningsrum och bild- och textilateljéer. Huset är präglat av det funktionella 70-tal det byggdes i. Teaterfoajén påminner således mest om en skolkorridor i en genomsnittlig högstadieskola.
Garderob: 10 kronor.
Salongen: Antal stolar varierar beroende på föreställning, men maxantalet ligger på drygt 200.
Stolarna: Man ser bra överallt. Benutrymmet är bra men sätena något hårda.
Servering: Det är svårt att göra något roligt med denna fönsterlösa lokal, men den känns inte maximalt utnyttjad i nuvarande utformning. Har du glömt hur en skolkafeteria ser ut, blir du påmind på Blå Stället. Utbudet är ganska brett och billigt. Tips: Pizzaslice för 25 kronor.
Alkohol: Nej.
Toaletter: Fem stycken, försedda med skylten: ”Endast öppna vid arrangemang”, vilket förstärker känslan av kontrollerad skoltillvaro.
Hinner jag både fika och gå på toa i pausen?: Ja.
Styrka: Ingen stress, alla ser bra och alla hinner göra det de måste i pausen.
Svaghet: De tråkiga lokalerna.
Aktuellt program: Angereds Nya Teaters webbplats »

Det var i maj förra året som de fyra skådespelarna i Teater Terrier utexaminerades från Teaterhögskolan i Malmö. Till dessa kom ett stycke regissör, en litteraturvetare från Lund samt en producent från Malmö Högskola. Och under de nio månader som passerat sedan examensfesten har gruppen redan hunnit med två uppsättningar och i april blir det premiär för tredje gången.
   – Vi har lärt oss oerhört mycket på väldigt kort tid, säger Monica Wilderoth som är en av Terriers två kvinnliga skådespelare. Om jag ser tillbaka på hur vi kände inför den förra premiären med vår egen Plocka kottar själv, gubbjävel och hur det känns inför stundande premiär märks skillnaden tydligt. Vi vet vad vi kan och har dessutom fått bra kritik.
   Föreställningen arbetades fram gemensamt av gruppen och sattes upp på Inkonst, ett av de lyckade inslagen i stadens kultur- och musikliv. Idén till uppsättningen växte fram genom vardagliga samtal och förädlades under de konstnärliga mötena.
   – Vi tänkte ge oss på en redan skriven pjäs, men jag tror att vi gick igenom säkert trettio stycken och förkastade alla, säger Anders Carlsson, och menar på att alla måste känna för materialet annars drivs inte projektet framåt på ett naturligt sätt.

“Gemensam ensamhet”
Plocka kottar själv, gubbjävel handlar om den stora valfriheten i dagens samhälle som de flesta välkomnar, men som samtidigt kan kväva en. Själva omnämner de känslan ”gemensam ensamhet” och anser detta vara ett uttryck för 70-talisternas samtid.
   – Trodde vi ja, skrattar Erik Olsson. Jag fick höra av en man i sextioårsåldern att ”det är precis så jag känner”, och det betyder att vi nådde längre än till den målgrupp som vi tänkt från början.
   Det är vuxenteater Teater Terrier har siktet inställt på även om deras första uppsättning var en barnpjäs. Som mål har gruppen att engagera och väcka debatt såväl bland människor på gatan som hos dem som har makten i kommunen.
   – Det måste finnas en levande kulturdebatt i Malmö, menar Dennis. En stad av Malmös storlek har behov av fler fria scener och det finns massor av människor på gräsrotsnivå som är beredda att satsa. Svårare är det på ett högre plan. Vi vill vara en av dem som gör en skillnad och vi vågar tro på att det snart sker något positivt på den kulturella fronten.

För tidigt att tappa tron på Malmö
Att det som medlem i en fri grupp går att skapa sin egen framtid håller alla i Terrier med om likväl som att det är för tidigt att tappa tron på Malmö som en levande kulturstad.
   – Ibland har man ju varit på väg härifrån och tänkt i banor som att det kommer inte att fungera, menar Dennis. Det finns för få fria grupper som kommer fram och det finns ingen debatt i den lokala pressen.
   – Det finns dessutom bara en tidning, tillägger Erik kryptiskt, och syftar på Sydsvenskan efter Arbetets nedläggning i september 2000.
   Men de fyra tänker inte ge upp hoppet eftersom de har så kul. Och har något som de är angelägna om att berätta. Pengar är ett lika stort problem för Terrier som det är för de flesta andra fria grupper i Sverige. Men de vill inte klaga utan uttrycker mer en förundran över att AMS, Arbetsmarknadsstyrelsen, är den statliga institution som bäst understödjer kulturen, trots att ingen verkar vilja prata om det.
   – Fast alla vet ju att det är så det är i verkligheten, säger Dennis.

Drömmer om pengar
Gruppen hoppas på ett verksamhetsbidrag som sträcker sig över ett år istället för de projektbidrag som söks för ett halvår. Mer pengar betyder naturligtvis mer satsningar på scenografi och marknadsföring och som det ser ut för tillfället kan det komma att behövas ytterligare en medarbetare till gruppens producent.
   – Marknadsföring är A och O, säger Susanne Karlsson. Det märkte vi inte minst när vi satte upp vår första produktion förra sommaren. Vi spelade en barnpjäs baserad på en japansk folksaga, fnissar hon och hela gruppen bryter ut i gapskratt och låter förstå att det inte gick så bra som det hade kunnat göra med lite mer av ovannämnda vara.

Dokumentärt material
Den 7 april är det dags för premiär på Jag borde ha ropat tidigare. Uppsättningen bygger på material som skådespelarna själva har inhämtat genom att gå runt på Malmös olika invandrarföreningar och intervjua nysvenskar om deras bakgrund.
   – Det är en thriller, berättar Erik. Vi har byggt upp föreställningen kring de berättelser vi fått höra och sedan dramatiserat det hela.
   Och just denna arbetsmetod är något som hittills varit grunden till gruppens uppsättningar. Intervjua, lyssna, titta och känna av samtiden. Och om terrierna får lov att stanna i dansrotundan har de dessutom fått en egen, intim scen med plats för 70 personer. En riktig kvartersteater som engagerar och verkar mitt i en stadsdel som lever sitt eget liv vid sidan av pressens löpsedlar.

Förra året åkte The history of breakdance ut på sin första Sverigeturné med den danske producenten Kim Bøytler från Köpenhamn i spetsen. Föreställningen blev publiksuccé, och idag rullar uppföljaren runt i hela vårt land.
   Första akten består av en mycket informativ historisk beskrivning som börjar bland gatans svarta pojkar i New York på 70-talet, för att sedan gå vidare till dansens internationella genombrott under 80-talet. Med hjälp av utomjordingar och astronauter presenterade akt två även den framtida breakdancen. Här bjöds också på jazz och ballettinfluerad breakdance, något som av fotstampandet i salongsgolvet att döma uppskattades av den unga publiken.

Pågående Sverigeturné
Efter föreställningen träffar jag producenten Kim Bøytler, som berättar om sina framtidsplaner.
   – Vi är just nu ute på en Sverigeturné, som startade i höstas, berättar han. Turnén planeras fortsätta fram till sommaren. Vi spelar upp vår show så länge dansarna vill fortsätta.
   Eftersom både ettan och nu även uppföljaren blivit så populära med fullsatta salonger, frågar jag om det även blir en trea?
    – Nej, vi började med The history of breakdance 1998. Nu spelar vi tvåan med en mer stilinriktad repertoar, men någon trea blir det inte. Jag ska istället utveckla mina kontakter med världens bästa dansare i de bästa dansgrupperna och inför nästa år bygga upp en show med en optimal upplevelse.

Ohad Naharin är uppväxt i Israel, utbildade sig först till musiker och började inte dansa professionellt förrän vid 22 års ålder i Batsheva Dance Company i Tel Aviv. Han mötte koreografen Martha Graham som bjöd in honom att arbeta med hennes kompani i USA. Naharin säger att samarbetet med Graham var viktigt för honom eftersom det skedde så tidigt i hans liv, i ett skede då han fortfarande var mycket formbar.
   Efter ett år i Grahams kompani började Naharin studera vid Julliard School of American Ballet i New York. 1977 engagerades han i Maurice Bèjart´s Ballet of the 20th Century. 1980 gjorde han sin koreografiska debut och grundade ett eget kompani i New York.
   1987 bjöd Jírí Kylían in honom till Nederlands Dans Theater. Naharin säger att han har en mycket speciell relation till Kylían. Dels var Kylían ett personligt föredöme, men han gav honom också sitt kompani att skapa koreografi på.
   1990 utsågs Naharin till konstnärlig ledare för Batsheva Dance Company. Numera skapar han ny koreografi nästan endast med dansarna i Batsheva. Men hans verk sätts regelbundet upp av danskompanier över hela världen.
   Naharins koreografi är fysisk och riskfylld men också varmt mänsklig, humoristisk, associationsrik och musikalisk.

Vara är skapat av delar av befintliga verk, hur ser du på att återanvända gammalt material?
   – Dansen finns bara på scenen. Den är så flyktig, så föränderlig. Den är aldrig något avslutat, aldrig något som har en bestämd betydelse. Det som är viktigt för mig är att delarna blir en sammanhängande helhet och jag lägger ner mycket arbete på det.

Hur tror du publiken reagerar på att du använder gammalt material i nya verk?
   – Om man har fördomar för att det inte är nytt material kommer man att nedvärdera det. Men om man kommer med ett öppet sinne kan man få ut något av själva sammansättandet för det sker något mycket intressant i den processen.

Du har sagt att den perfekta publiken är en publik som inte bryr sig om dig, vad menar du med det?
   – Ibland försöker publiken förstå mig och det kan hindra dem från att bara vara och uppleva något för sig själva. När det gäller kunskap är ju alla okunniga, därför finns det inget man måste veta.

Vad vill du att publiken skall få ut av dina verk?
   – Jag laddar mina verk med det jag själv värderar, inte för att tillfredsställa någon eller för att propagera för något. Jag kan visa människor att det är ok att vara svag, att det är ok att vara generös, att styrka är en illusion, att kvinnor och män är jämlika, det är inte huvudsyftet men det finns med. Men ibland handlar det inte om djupa tankar, ibland handlar det om tillfredsställelsen i att låta publiken uppleva något som är mycket rikt.

Händer det att publiken går under föreställningen?
   – Det händer och det är inte så trevligt. Jag gör inte föreställningar för att få folk att gå därifrån. Men jag accepterar det som en konsekvens av att jag inte kompromissar med vad jag gör.

I Vara låter du dansarna ta upp personer ur publiken på scenen, varför gör du det?
   – Det handlar om att låta publiken bli subjektet, att engagera dem i en annan slags upplevelse och att visa dem att vi inte är olika slags människor. Men det handlar också om att skruva en vardaglig situation och visa den från en annan vinkel.

Utsätter du inte publiken för en viss risk?
   – Ja, men det skall vara en trevlig upplevelse för publiken. Dansarna har mycket tydliga instruktioner att vara anpassliga, stödjande, öppna och hjälpsamma. Men oväntade saker händer, ett barn kanske springer upp på scenen och letar efter mamma, någon svimmar, någon börjar skratta hysteriskt.

Tycker du om att möta publiken personligen?
   – Egentligen inte. De tror att de träffat mig, att de vet något om mig och det tycker jag inte om. Jag vill möta min publik genom mina verk.

Har du någon fråga du skulle vilja ställa till din publik?
   – Ja: Tyckte ni om det?

Hur kommer det sig att du har kunnat utbilda dig till operaregissör på en skola som normalt bara arbetar med talteater?
   – Det har inte funnits någon utbildning för operaregissörer i Köpenhamn. Statens Teaterskole utbildar, som sagt, egentligen bara teaterregissörer. Operaakademin i Köpenhamn har inte haft någon utbildning för operaregissörer heller. I Köpenhamn har man, som på de flesta andra ställen, haft som tradition att låta dem som vill ägna sig åt yrket få gå som assistent till en operaregissör i ett antal år, och sedan, förhoppningsvis, till sist själv få möjligheten att regissera en opera.
   – Jag hade arbetat med opera innan jag sökte in till Statens Teaterskole… Det hade de som höll i antagningsproven kunnat se i mitt CV… och fick frågan om det var opera som intresserade mig. Jag var tvungen att erkänna att det var det, att det var opera som intresserade mig mest, och tänkte, samtidigt som jag sa det, nu är det kört, nu får jag åka hem igen, det har är Teaterskole. Men, till min förvåning och glädje tyckte de på skolan att det kunde vara en spännande utmaning att utbilda en operaregissör.

Varför sökte du in till en skola i Köpenhamn?
   – Jag hade hört så mycket om regiutbildningen på Statens Teaterskole och jag trodde att det skulle vara bra för mig att gå en teaterregissörsutbildning trots att det var opera jag ville arbeta med. Det ofta är den biten som saknas i många operaföreställningar.

Har de kunnat ge dig den musikaliska undervisningen på skolan?
    – Min utbildning blev till ett samarbete mellan Statens Teaterskole, Det Kongelige Teater och Det Kunglige Danske Musikkonservatoriet. Friedrich Gürtler, den tidigare rektorn på Opera Akademiet, har under hela min utbildning varit min externa vägledare.
   – Jag har haft samma schema som dem som utbildats till teaterregissörer. Vid sidan av den ordinarie undervisningen har jag också haft sång, piano och partituranalys, recitativanalys och gehörslära. Och tre av de fyra fulla föreställningar jag fått göra under min utbildning har varit operor. Men skolan har lagt mycket vikt vid att jag också ska kunna regissera talteater. Den första föreställningen jag gjorde här var Noréns Rumäner.
   – Nu är Teaterskolens ”experiment” med att utbilda mig här i alla fall snart slut. Jag vet inte om de kommer att utbilda fler regissörer med opera som ”speciale” efter mig. Det har varit väldigt dyrt för skolan att låta mig utbildas här. Jag har som sagt fått mycket extraundervisning utöver det vanliga schemat… dessutom tillkommer flera extrautgifter när jag arbetar med en föreställning – repetitionsomkostnader som man inte har när man arbetar med talteater. Först bland annat en pianist i sex veckor till repetitionerna och sen en orkester.

Varför har du valt just Don Giovanni?
   – Jag ville pröva att jobba med Mozart innan jag lämnade skolan… det är ju en värld för sig. Tidigare har jag gjort uppsättningar av Hindemith och Britten som är 1900-tals musik, det här är något helt annat.
   – Det har varit många som har tyckt att det är en lite väl stor grej att göra som avgångsföreställning, men om jag någon gång efter utbildningen får ett erbjudande att göra en stor opera som Don Giovanni så skulle det vara betydligt värre att göra magplask då. Då föredrar jag att göra det nu, på skolan, och lära mig att se vilka fallgropar det finns. Men det är klart, det är skitläskigt att arbeta med Don Giovanni. Det är ändå, får man säga, operornas opera.

Vad är det som gör den till operornas opera?
   – Det är musiken och karaktärerna men också historien – trots att jag måste erkänna att librettot lämnar övrigt att önska. När Da Ponte skrev librettot skrev han också två andra libretti samtidigt. Dessutom baserade han sitt libretto på tre andra, redan existerande, Don Juan-manuskript, som han klippte samman och skrev eget till. Det gör att plotten flera gånger blir lite ologisk. Men musiken är så sublim att man förlåter det där…

Vad har varit mest krävande i dina förberedelser med föreställningen?
   – Eftersom det är en så stor – lång – opera så var jag tvungen att beskära den. Jag fick inte lov att göra hela föreställningen utan har varit tvungen att göra språng i den. Det har varit väldigt svårt att behöva sätta på sig de riktigt sura glasögonen och säga: ”Det där är tråkigt, det där tar vi bort”. J
   – Jag har bland annat skurit bort en av Ottavios arior – ”Dalla sua pace” och en av Zelinas arier, ”Batti Batti”. En del saker har varit lättare att stryka, som en del recitativ. Det är inte det samma att skära i ett libretto som i en talteatertext. Du ska ta hänsyn både till det textliga och till musikens arkitektur.
   – Kasper Holten, operachef på Det Kongelige Teater, har varit min konsulent under arbetet med Don Giovanni. Det är bra att ha stöd när man ska ta svåra beslut.

Vad blir nästa steg i arbetet?
   – Nu på måndag, den tolfte februari, kommer sångarna till kollationeringen, där jag redogör för mina idéer. Premiären blir den sista mars.