Nummer

28 mars år 1776 gav kejsarinnan Katarina II en order till Moskvas guvernör, greve Urussov:
    – Bygg en teater!
   Fyra år senare stod den klar och Bolsjojteatern har utvecklats till en av världens främsta i sitt slag. Framför allt var det under 1900-talets Sovjetstyre, då Moskva åter blev huvudstad i stället för S:t Petersburg, som teaterns opera- och balettensembler grundlade sitt världsrykte.
   Efter Sovjetunionens fall har dock Bolsjojteatern trampat vatten. Typiskt nog är det S:t Petersburgs stolthet, Marinskijteatern, som har tagit över som rysk huvudscen.

“Bara ett museum”
Flera stora stjärnor lämnade Bolsjoj i början av 1990-talet.
   – Det är ett mirakel att folk fortfarande kommer hit för att arbeta, dansa, sjunga och skapa musik, konstaterar teaterns konstnärlige direktör, Gennadij Rozjdestvenskij för nyhetsbyrån DPA.
   – Vad Bolsjoj gör intresserar bara på det sätt som ett museum gör. Teatern bryter inte någon ny mark, anser teaterkritikern Maja Odina i tidningen Segodnja.
   Bolsjojs ledning har haft svårt att anpassa sig till den nya tiden. Medan Marinskijteatern lyckats dra in stora sponsorsbidrag från utlandet har Bolsjoj förfallit och störts av dålig ekonomi och interna stridigheter.

Fyra miljarder
Men en förändring är på gång och onsdagens 225-årsdag firades ordentligt.
   President Vladimir Putin sparkade i höstas direktören Vladimir Vasiljev för att få ny fart på verksamheten. Gennadij Rozjdestvenskij – som bland annat under två perioder varit chefdirigent för Stockholmsfilharmonikerna – har återvänt, och även om finansieringen fortfarande är osäker väntar en grundläggande renovering under de närmaste åren.
   I mars 2002 flyttar teatern till en tillfällig scen. Därefter ska fyra miljarder kronor användas för en upprustning som beräknas vara färdig år 2005.

På en blodröd dansmatta står två vitsminkade figurer, beigeklädda med byxor som är vinröda från knät och neråt. Benpipor roterar i munnarna. En efter en spottas de ut i de framsträckta handflatorna. Händerna skakar på ett sätt som för tankarna till grusleken ”Hur många barn ska jag få när jag blir stor?” Men benpiporna slängs ut på golvet.
   – Det här jag bär på det ska ut. Man kan se det som en födelse, säger dansaren Ola Stinnerbom om inledningsscenen.
   Röd dansmatta och utspottade benpipor – symbolladdat värre tänker jag, och lägger in tusen betydelser i den röda mattan.
   Ola Stinnerbom är ena halvan av ett år gamla Kompani Nomad. Den andra halvan heter Jeanette Langert och är mimare. De träffades under Västanå Teaters produktion av Nils Holgersson och bestämde sig för att arbeta mer tillsammans.
   – När vi jobbade med så mycket djur i Nils Holgersson kände vi att det här kan vi jobba vidare med, säger Ola Stinnerbom.
   Deras första produktion Björnen – den vilda dödsdansen hade premiär för ett år sedan. Under dansbiennalen i Umeå har de urpremiär på sitt andra verk: Samiska spår som görs i samproduktion med Samiska Teatern. Liksom Björnen är den fylld av olika djur.

Dans möter mim
I Kompani Nomad möts de två konstformerna dansen och mimen.
   – Det skiljer sig i hur vi går in i rollarbetet, säger Jeanette Langert.
   – Vi brukar sitta och titta på varandra och alternerar med att gå upp på golvet. Till slut har vi byggt i hop ett helt nytt sätt att se på det djuret, säger Ola Stinnerbom.
   Gestaltning av djuren är en ingång i arbetet, äldre samisk dans en annan. Ola Stinnerbom berättar att den äldsta nedteckningen av samisk dans är från 800–talet, den talar om en nåid som dansar sig till extas. I senare nedteckningar är perspektivet kristna ögon som tittar på hedniska riter.
   Kompani Nomad betonar att den äldre samiska dansen är en inspirationskälla – de försöker inte att återskapa den:
   – Rekonstruera dans det får andra göra, då dör kulturen och det är farligt, säger Jeanette Langert och Ola Stinnerbom håller med.

Jojkteorier från Strindberg
Jojken – eller tankens tillflykt som de kallar den – har också inspirerat i arbetet.
   – Att jojka är detsamma som man gör när man har barn, säger Jeanette Langert och vyssar ett imaginärt barn. Jag nynnar min ensamhet.
   Under tre dagar i december i fjol träffade Ola och Jeanette jojkaren Wimme Saari. De beskrev handlingen för honom och han tolkade den i sin tur. Wimme Saaris jojk har tillsammans med Magnus Stinnerboms nykomponerade musik fått utgöra en av grunderna för arbetet med föreställningen.
   En annan utgångspunkt i arbetet har varit ”Erinran” – inledningsstycket till Strindbergs Ett drömspel.
   – När vi läste Erinran satte det ord på en beskrivning av jojken som vi fastnade för, säger Jeanette Langert.
   Drömmen utgör spelplats för föreställningen.
   – Inget är rätt, inget är fel, i drömmen är allting sant, säger Ola Stinnerbom.

“Det handlar om att bli drabbad i magen”
I programmet finns en dikt som varit en inspiration till föreställningen. Men huruvida de exakta intentionerna med föreställningen går fram till publiken är inte viktigt.
   – Det handlar mer om att bli drabbad i magen, säger Jeanette Langert.
   Och den blodröda, betydelsefulla dansmattan då – varför valde de den?
   – Därför att vi hade en röd dansmatta och den passade bra, säger Ola Stinnerbom.
   Så enkelt var det.

Läs mer om Dansbiennalen i Umeå här »

Idén med att ta in tre fristående producenter kom från Kultur Malmö och passade väl in med utbildningens praktikperiod. De tre eleverna Magnus Metz, Magnus Holm och Mia Carlsson har arbetat heltid sedan i januari med att sammankalla de olika scenerna och få ett spännande och varierat program.
   – Vi fick förfrågan i december månad och har arbetat aktivt med planering och marknadsföring sedan efter jul, berättar Magnus Metz.
   Sexton olika arrangörer ska vara med och enas om tider och andra praktiska detaljer, så en hel del tid och planering krävs för att ro iland ett projekt som detta.
   – Ingen av oss är renodlad teaterproducent utan vi har sysslat med lite andra kulturprojekt innan vi kom in på utbildningen, berättar Magnus och påpekar att han aldrig trodde att det skulle gå så smidigt som det gjort.
   – Alla involverade har varit positiva och roliga att ha att göra med och eftersom vi är en extern kraft är det ingen scen som har fått extra uppmärksamhet utan alla är med på lika villkor.

En bred målgrupp
Som entrébiljett kommer en knapp, att fästa på jackan eller väskan, att säljas runt om i staden. Knappen kostar 25 kronor och summan diskuterades en del innan priset slutligen sattes:
   – Är någonting gratis upplevs det sällan som riktigt seriöst, menar Magnus. Samtidigt är det en dag som vi hoppas ska attrahera ung som gammal, rik som fattig och vi hoppas även nå ut i förorterna där befolkningen kanske inte alltid är de som oftast frekventerar teatern.
   Malmö Stad har avsatt en summa pengar för att möjliggöra dagen. En del av pengarna har producenterna satsat på inhyrda bussar som enligt ett fastställt tidsschema avgår varje halvtimme mellan Rosengård i förorten och stadskärnan. Knappen tjänar som biljett.
   – Vi hade tre ord som vi ville agera på, säger Magnus. Tillgänglighet, enkelhet och urpremiär.
   – Det första, tillgänglighet, känns viktigt. Det ska inte vara krångligt och dyrt att gå på teater. Även om du bor en bit utanför centrum ska det inte kosta dig mer än de pengar du lägger på entréknappen. På så sätt kvittar det om du bor i centrum eller en bit utanför.
   – Dessutom finns det fria grupper som huserar i lokaler som inte ligger mitt i centrum och de ska kunna konkurrera om publiken på samma vilkor som de mer centralt belägna teatrarna.

Såväl bakom som framför scenerna
Under dagen är det möjligt att se de olika scenernas befintliga uppsättningar, att vara med om skådespelarträning, lyssna på opera, se hur sminkörer arbetar eller ta del av hur en dekor växer fram på en av stadens större scener. Det kommer att finnas arrangemang och uppsättningar för såväl de yngre som de äldre och att Malmö åter är införlivat med Danmark på andra sidan sundet, märks genom en virtuell balett framförd av dansare från Det Konglige Teater i Köpenhamn. Även en del gatuteater kommer att dyka upp i staden och var framfört av Heleneholmsskolans teaterelever.
   Aktörerna bakom dagen hyser en förhoppning om att få en redan befintlig publik att ”våga” byta scen. Sedan hösten 1999 finns det ett samarbete mellan bland annat Malmö Dramatiska Teater, Teater 23 och Moomsteatern för att främja stadens teaterliv. Genom att trycka upp gemensamma kalendarium pushar de olika scenerna för varandras föreställningar.
   – Undersökningar visar att samverkan snarare än konkurrens skapar en större publik, påpekar Catarina Ek vid Malmö Musikteater. Ju mer teater desto bättre och är det något Malmös teaterscen behöver så är det ett lyft.
   – Det har varit för mycket negativitet och förhoppningsvis kan en dag som denna hjälpa till att locka publik.

Styrkan i samarbetet
Även Harald Leander som är konstnärlig ledare på Teater 23 välkomnar och ser fram emot Teaterns dag:
   – Det är ett roligt projekt som äntligen går av stapeln. Tankarna har funnit där ett tag och efter den samverkan vi har haft bakom kulisserna med gemensamma program och skärmställ i varandras foajéer, kommer nu även detta i dagen, menar Harald och syftar till att publiken nu har möjligheten att för en billig penning ta del av de olika scenernas produktioner och kanske besöka en teater där man aldrig tidigare satt sin fot.
   – Samverkan snarare än konkurrens bär frukt. Det är min övertygelse.

Ett halvt dygn teater till priset av en knapp
Tretusen knappar finns till försäljning och med varje knapp följer även ett program med hålltider samt en karta, som enkelt kan stoppas ner i fickan och plockas fram vid behov.
   Arrangemangen börjar klockan 10.00 på lördagsmorgonen och den sista föreställningen ges vid samma tid på kvällen. Efter föreställningen är det dock möjligt att ta ett glas med tilltugg på Kulturbar Barbro och diskutera dagens upplevelser. Allt för det facila priset av två tior och en femma.

En långhårig självplågare med ett vansinnigt begär efter att frivilligt utsätta sin kropp för all tänkbar smärta. En mystisk professionell artist som leker med döden på de mest djävulska och otrevliga sätt. En galen gycklare, som med de extremaste metoder lämnar rejäla avtryck hos publiken.
   Allt detta stämmer in på Orthae, en av Sveriges få professionellt heltidsarbetande fakirer. Men när han kliver ner från scenen förvandlas han till Gävlebon Martin Lundström. En stillsam livsnjutare i trettioårsåldern, som trivs med vad han gör. En lugn och harmonisk man där den enda likheten med ovanstående beskrivning är hans långa, mörka hårsvall.

Min första fråga till denne udda scenkonstnär var kanske den största och mest självklara funderingen som drabbade mig under researcharbetet inför intervjun: Hur smakar egentligen larver?
   – Smaken är som klorblekt pappersmassa med nonstoppskal runt så att det knastrar när man äter, svarar han och det hörs på svaret att han fått frågan förut.
   – Min kollega Tobias Törnell var den första som åt larver i svensk TV. Han blev därefter utnämnd av tidningen Aftonbladet till Sveriges äckligaste man.
   – Larverna jag äter kommer från Afrika och heter Zoforbaslarver, dessa godbitar köper jag i välsorterade djuraffärer, berättar Orthae.

Du skriver på din hemsida att du jobbade som telefonförsäljare och när du sökte cirkusgymnasiet fick du avslag. Hur kommer det sig att du blev fakir?
   – Mitt försäljarjobb var en pest och pina men samtidigt en bra skola. Naturligtvis rekommenderar jag hellre folk att bli telefonförsäljare än fakir, han skrattar. Jag förlorade tron på min själv många gånger, då avslaget kom. De sa till mig att bita ihop och äta rostig spik, och idag gör jag det, han skrattar igen. Motgångar gör en starkare.

Har du fakirutbildning?
   – Jag är självlärd, har sett andra och sedan provat själv. Min läromästare, den svenske fakiren Mr Barthon tog hand om mig som sin lärling. Vi planerade att göra shower tillsammans, men tyvärr avled han hastigt den 4:e november 1999.

Du axlar manteln efter Mr Barthon, men vem tar över efter dig?
   – Jag har inte hittat den rätte. Det måste uppstå en speciell förbindelse mellan oss, personen måste visa en drivkraft, det måste kännas rätt. Den jag säljer mitt luftgevär till, den blir min efterträdare. Mr Barthon sålde sitt luftgevär till mig, och ett halvår senare dog han.

Ditt artistnamn är Orthae, vad betyder det?
   – Det betyder helig.

Vad gör du på scenen, som du själv tycker är otäckast, vidrigast och gör mest ont?
   – Det finns inget jag är rädd för, men det gör ont när jag sätter krokar i mitt bröst och sedan hänger upp ett bildäck i kedjor från krokarna.
   – När publiken skjuter mig i ryggen med pilar från luftgeväret gör det extra ont om de träffar fel, jag ber dem alltid att sikta högt.

Finns det något nummer du inte klarar idag?
   – Det finns saker, och jag har planer som jag inte vill gå in på nu. Men om det fungerar kommer man att få se det på någon av mina framtida föreställningar. Det finns en grej, en stor grej, som ska göras bara en gång. Det kommer bli vid ett speciellt tillfälle.

Vad behöver finnas för egenskap hos den som är fakir, kan vem som helst bli det?
   – Envishet, smärttålighet och så måste man lära sig att vara ödmjuk. Inget man gör är fusk eller trick, det gör ont och allt är på riktigt. Man måste veta vad man gör och lära känna sig själv.
   – Vem som helst kan inte bli fakir, man måste vara medveten om att man blir ful och inte rik.

Men om det gör ont och är obehagligt, är du inte lite knäpp som gör det då?
   – Jag tycker de som klättrar i berg och springer maraton är knäppa. Du vet väl att en fakirs fem sinnen är öga, öra, mun och vansinne, skämtar han och visar en av sina armar som är ärrig och lite blårödflammig i huden.

Jag byter samtalsämne för att inte riskera att behöva se något mer. Åker du runt i hela Sverige med dina koster?
   – Från Dalarna i norr till Skåne i söder åker jag runt och har sönder mig själv för pengar. Det blir mycket i Stockholm, på nattklubbar, bröllop och firmafester.

Vilket är ditt nyaste nummer, och den största föreställningen du gjort?
   – Lyfta bildäck med kedjor fastsatta i krokar på mitt bröst. Det började i en finsk TV-show för ett halvår sedan. Oftast blir det inte nya saker utan utvecklingar av gamla. Man kan börja med en nål i armen, sedan sätter man den i bröstet och går vidare till kinderna.
   – Den största publiken hade jag och Tobias Törnell på gårdsfestivalen i Gävle, ca 4000 personer.

Vad innehåller en bra show enligt dig?
   – Den senaste tiden har jag alltid känt mig nöjd med mina framträdanden. När det syns på publiken att de är vilda och i extas, så har jag lyckats. Min publik har fått minnen för livet efter att ha sett mig uppträda, de har både svimmat och kräkts.

Jag har inte hört talas om att fakirer använder häftpistoler, berätta mer?
   – Det är Tobias Törnells idé från början, jag skjuter bland annat fast sedlar på min kropp.

Hur farlig är din show egentligen, förekommer ”arbetsskador”?
   – Vet man vad man gör så går det oftast bra. Vissa saker kan vara farligare än de ser ut. Att blåsa eld kan till exempel ge bakslag på elden och får man bara ner en droppe i lungorna av den där skiten man har i munnen, drabbas man av en kemisk lunginflammation.
   – Att gå på glas kan också resultera i allvarliga operationer om man inte är fokuserad och andas rätt. Man lär sig av sina misstag.
   – Personligen har jag klarat mig från några större skador.

Hur många fakirer har vi i Sverige?
   – Jag tror att det är jag och Tobias som är de enda som jobbar på heltid och lever på yrket. Om det finns någon annan får de gärna ta kontakt med mig.

Vad säger folk när du presenterar dig som fakir?
   – ”Aha, coolt, gör det inte ont?” Sedan blir man det stora samtalsämnet en stund. Det är nästan som att vara stridspilot, skämtar han.
   – Min mamma tycker att jag ska skaffa ett riktigt jobb, och hon säger att jag absolut inte får vara naken på scenen.

Vad säger försäkringsbolaget då, har du livförsäkring?
   – Vill inte gå in på det, svarar han med ett skratt.

Inför fotograferingen hämtar Martin Lundström en drinkpinne i baren och kör upp den i näsan. Jag tar några bilder och ställer sedan min sista fråga: Vad är det bästa och det sämsta med att vara fakir?
   – Det bästa är att jag gör det jag drömmer om och får träffa mycket folk. Det sämsta är att man varken blir rik eller snygg, men lite stolt över mina ärr är jag. De visar att jag gör det jag vill.

Dansbiennalen öppnar med en urpremiär skapad i Umeå. Noodles är Philippe Blanchards nya verk där han bland annat inspirerats av intensiteten i konstnären Francis Bacons förvridna kroppar.
   Noodles är ett av två verk skapade i residens – en koreograf bjuds in att arbeta på en ort, och Philippe Blanchards residens har varit hos NorrlandsOperan. Vilhelmina i Västerbottens inland har utgjort residens för sista månadens repetitioner av Bo Arenanders Orbit som hade premiär i Vilhelmina i lördags. Om livet efter döden med himlavalvet som klangbotten. Starka enskildheter men splittrad helhet tyckte Västerbottenskurirens recensent.
   Greppet att låta centrum och periferi byta plats – att låta koreografen skapa på orten – sätts under luppen i två av biennalens seminarier: ”Men varför i skogen?” och ”Centrum och periferi”. Förutom biennalens många intressanta seminarier hålls också föreläsningar i dansanalys och danshistoria.

Många nationer representeras
Belgiska kultgruppen Ultima Vez (namnet betyder ”sista gången”) gästspelar med Inasmuch as Life is borrowed koreograferad av Wim Vandekeybus. Temat är livet, döden och tillståndet däremellan. Olika uttryck blandas och film för dramat framåt. Wim Vandekeybus träffas också i ett av tre frukostsamtal på temat ”koreografen som iscensättare”.
   Samiska teatern och Kompani Nomad står för en av biennalens tre urpremiärer. Samiska spår bär spår av en svunnen samisk dansform och jojk. Ytterligare tre ensembler under biennalen har sin bas i norra Sverige. Norrdans finns på plats med Jo Strømgrens Peer Pressure efter Ibsens Peer Gynt. Barents Dansensemble – som kallar sig nomadbalett men har en bas i Piteå – gör Arkhangelsk och Norr 2. Ume danskompani står för den tredje urpremiären: Spår.
   Konstformen Butoh föddes i 60–talets Japan som en reaktion mot andra världskrigets fruktansvärda konsekvenser. I SU–EN Butoh Companys Atomic är temat atomen och dess kraft.

Svensk, nutida dans
I lördagens helaftonsföreställning med tre verk och totalt 53 dansare på scenen visar Kungliga Baletten sin vilja att presentera nutida dans. På svenska består av Exit – livet i snabbspolning – av Petter Jacobsson och Thomas Caley, Och där emellan – sammansmältning av dans och teater – av Birgitta Egerbladh och Kenneth Kvarnströms Carmen?! humoristisk drift med Carmen–temat.
   På svenska följs av Staffan Eeks Meaning: zero där 30 liter vatten och ett okänt antal associationer gör underverk i performancekonstens gränstrakter – låter garanterat spännande.

Streetdance och roomdance
En skotte och hans två fruar visar att dans är möjlig på liten yta – närmare bestämt i en glasmonter på 2×2 meter. Örjan Andersson har koreograferat Det lilla rummet som visas på Bildmuseet. Fredag kväll fylls Studion på Folkets hus av streetdance under namnet Urbanizm.
   Under veckan kommer omkring 2000 elever att möta dansen som konstform på ett konkret plan. Danshögskolans avgångselever från pedagogutbildningen kommer då att turnera i Umeås grundskolor. För den som snabbt vill ha sig en smula dans till livs utan att besöka en hel föreställning går det bra att slinka in i Folkets hus foajé. På biennalens öppna scen blandas yrkesutbildningar, amatörer och proffs.

Läs mer om Samiska Teatern/Kompani Nomads Samiska spår här »

Följ med på en ung regielevs irrfärder genom Köpenhamns trånga teatergränder och ta del av hennes kamp för överlevnad i en mardrömslik värld präglad av stora teatermän och korvätande vegetarianer.

Betty Nansen Teatret. Premiärfest för Woyzeck. Jag står och tar igen mig efter att ha babblat en timme i sträck. Alla anstränger sig för att inte flacka med blicken och någonstans längre bort hör jag ett tinnitus-framkallande skrik: ”Iiiiiaaa!!!”. Jag vänder mig om. Är det brandlarmet som har gått? Ska vi snart stå på gatan insvepta i filtar och få telefonnumret till chockjouren?
   ”Dont’t worry, it’s only Bob trying to communicate with other people” säger en ung man i båtringad tröja. Han är som tagen ur ett Pierre et Gilles-fotografi och jag antar at han är nåt slags assistent.
   Snett bakom mig säger någon av de många svenskar här i Köpenhamn med brandchef Gregers röst: ”När jag träffade Bob första gången så… det var så jääävla starkt… han sa ingenting… han bara stod där… och sen… sen gick han bara… fattar du… det var jääävligt, jääävligt starkt”
   Någonstans tänker jag: varför pratar alla så konstigt? Det brummas och det artikuleras, det pips till och det fradgas. Men jag antar att teatermänniskor i likhet med många andra folkslag, har sitt eget språk. Men oroa er inte, det kan hända även den bäste. Till exempel mig själv. Ibland när jag är på en fest med vanliga människor kan mitt skratt plötsligt explodera och studsa mellan väggarna, ungefär som i slutet av Thrillervideon. Åren med grounding, breathing och focusing har satt sina spår.

”Iiiiaaa!! o! o! o!” Jag vänder mig om. En dadaistisk diktuppläsning! Kul! Happening! Och jag är där! A Kodak Moment! ”Still just Bob” säger tröjkillen slött och tar en klunk mineralvatten med melonsmak. Kommer att tänka på att jag vid det här laget måste ha rödvinsflagor i mungiporna och går mot toaletten. Hejar på tre personer på vägen. Eller 2 1/2 för att vara mer exakt. Den ena hälsade inte tillbaka.
   Från båset bredvid hörs stön och flås. Jag har aldrig riktigt förstått det där med att ha sex på toaletten, i alla fall inte nordiska toaletter. I typ Frankrike kan man ju kanske föreställa sig att man är med i en film, blunda och låtsas att man har strumpebandshållare och ett läppstift i en klassisk röd nyans på sig. Men här… jag menar, stå och gumpa mot en behållare för använda bindor och tamponger och det är rent och fräscht och det finns klotter som ”Ät kött och dö”. Hur kul är det på en skala?
   Ur stönet lyckas jag urskilja fragment av meningar: ”Det finns inte ett riktigt sätt att göra (stön) Ibsen på”, ”Castorfs Svarta Fanor (stön), man måste (stön) ta ställning”, ”Piscator sade en gång (stön) jag kommer inte ihåg (stön) men det skingrade dimman (stön) för (stön) mig.”
   Det är lustigt, det är ju många som tänder på att snacka under själva akten, men jag trodde att det mer var fråga om förbjudna ord, så kallade fula ord. Men om dom tycker att det där är sjyst, så ja… Vem är jag att döma? Jag är visst att döma, det är ju jag som skriver och då får jag mena vad fan som helst. It’s a free country, eller hur. Nej, det är det inte alls, men det är en annan historia som jag inte ska berätta här. För att citera Torsa Flinck: ”Man kan inte göra allt”.

Jag tvättar händerna och försöker skrapa bort de blå-röda fläckarna från läpparna. Knull-paret kommer ut, vinglande. Jag har sett dom många gånger. Dom blir alltid fullast på alla fester. Om man nu kan kalla det full. Full för mig är nåt som sträcker sig från ”tipsy” till ”magpumpning på Maria pol”. Men det här är nåt annat, en helt annan kategori. De rör sig som Barbapappor, deras ögon snurrar runt och namn droppas som om de vore Hiroshima-bomber. Han har några gånger visat rumpan och hon skriker ofta ut ”sanningar”, tjotablängare mellan lysmaskarna på ”etablissemanget”.
   Det är ett slags självförälskad fylla, en fylla som de säger att de ångrar dagen efter. Men när de ligger där bakfulla i sina pyjamasar tror jag att de sig ganska nöjda: ”okej, jag är det svarta fåret, men offentlig självdestruktivitet är en viktig del av mitt arbete (är det nåt man kan dra av?) och nån måste ju för FAN ställa sig upp och bara…!” Och så tar dom pendeln ut till mamma och äter potatisgratäng.

Jag går ut för att hämta min jacka (får inte missa Seinfeld). Bob står fortfarande och tjoar högljutt, de flesta verkar ha gått. Knull-tjejen går och letar fimpar och däckar i ett hörn. Knull-killen står och försöker mounta en liten ljus-elev från Teaterskolen. Jag håller för öronen och går fram till Bob. Hans kostym är dyr, hans skor blankpolerade. Han verkar inte se mig fast jag står så nära. Vad döljer sig bakom de där uppspärrade ögonen? tänker jag. Vem är han, denne giganternas gigant? Hans röst skulle kunna skära genom diamant. Men hans doft… jag blir helt snurrig i huvudet… våra blickar möts och jag sugs in i ett helt annat universum…
   Och vad som hände sen? Ni vill verkligen veta vad som hände sen. Ni har fått demonstrationstillstånd av polisen. Ni har tillverkat fanor där det i rött står skrivet: ”Berätta! Berätta! Berätta!” Då säger jag, medan jag puffar lite på min cigarr: ”Sakta i backarna! Det får ni läsa om nästa gång!”