Nummer

Danmark är ju känt för sina korvar. Det vet vi väl alla. Det är nog fler än jag som minns den røde pølsen på Trelleborg-Travemündefärjan när man var liten. Men, kära vänner, korven är mycket viktigare än så. Korven är det danska samhällets epicentrum.
   Jag knallar till repetition, det är måndag morgon. Jag har glasögonen på mig för att påminna alla om att min hjärna fungerar och träningsbyxor för att påminna alla om att jag faktiskt också är en teatermänniska. I rummet står skådespelarna som vanligt samlade i en klunga och äter korv. Man säger: ”Okej! Nu sätter vi igång!” Då säger dom (som vanligt): ”Nej, vi vill inte repa! Vi vill äta korv!”
   ”Okej”, säger jag och min auktoritet faller med typ 100 procent. Men vad ska man göra? Dom måste ju få äta sina korvar, annars går dom bara runt och är surmulna hela dagen och ber om rökpauser istället.
   ”Smask, smask”. Ljudet får mig att vilja borsta tänderna med tvättmedel.

Jag drömmer mig bort och fantiserar om svenska skådespelare som kommer till repen uppvärmda och glada: ”Låt oss skapa! Låt oss förändra världen! Låt oss vara närvarande och trovärdiga!”
   Så jävla orättvist. Danska skådespelare vill bara äta korv och röka och kröka. Vad sa ni? Generalisering? Nej, nej. Statistiska undersökningar visar att 100 procent av alla danska skådespelare menar att korvätning är basen för deras arbete. Och då ska man komma ihåg att en av mina danska kompisar menar att man är vegeterian även fast man äter korv. Korv är liksom inte korv här. Korv är Gud.
   De smaskar vidare och berättar roliga historier med jylländsk dialekt. Det är verkligen inte kul. Jag brukar inte vara den som är den, men det här är verkligen helt och hållet bara så otroooligt tråkigt.
   Jag tar ett djupt bloss och tittar på klockan. ”Okej hörrni! Kom igen. Ska vi inte samlas… lite… näha…” Oförstående blickar vänds emot mig. ”Du. Vi är faktiskt mitt i maten.”

Staffan Valdemar Holm sa nånstans i nån intervju att man faktiskt kan vara regissör även om man inte röker. Men det är en fet lögn och det vet han lika väl som jag. En regissör utan sin cigarett är som en vegeterian utan sin korv… eller, nu fattar jag inte… Skit samma, jag tänder en ny och bestämmer mig för lämna lokalen. Nu får det vara nog! Dom får ”finna sina karaktärer”, eller vad dom nu ska, utan mig. En av skådespelarna regisserade faktiskt ett bygdespel på Bornholm i somras, så han kan väl ta över.
   Jag bestämmer mig för att promenera lite. Kanske skulle jag ta och upptäcka Köpenhamn! Jag ska banne mig göra Köpenhamn. Jag tror jag ska ta en öl i Nyhavn eller titta på Den lille havfrue eller helt enkelt ställa mig på Ströget och skrika danskjävlar och se hur folk reagerar. Nej nu vet jag! Jag ska gå till Christiania!
   Jag är nu hög som ett hus och gosar med en hund. Jag har ju alltid hatat hundar och haft mardrömmar om att de ska få sprut-diarré och att jag ska råka gå förbi och få bajs på hela mig. Men just den här är såå hiimla sööt. Och ägaren, en spännande karl med patina (en alkad grönländare), har smekt mitt hår och jag har fnittrat och pratat i-språket. ”Dit kittlis nir di gir si sir dir!”
   Kanske är han mannen i mitt liv? Hans röst är raspig, hans ord är musik som hackar sig in i mina öron, han… fy fan han är ju as-äcklig! Och hunden har slickat på min hand så att den är helt svampaktig! Blä!

När man arbetar med konst är det bra att ha livserfarenhet. Man ska ha levat helt enkelt. Så är det bara. När jag satt där med grönländaren och hans hund så kände jag för ett ögonblick att det här är ett sånt där tillfälle som man borde ta i akt. Fan. Jag borde ha stannat kvar och sett vad som hade hänt. Jag kanske kunde ha fått lite livserfarenhet. Han hade säkert en hel massa spännande saker att berätta.
   Synd bara att jag inte fattade vad han sa. Min danska är annars ganska bra. Men det tog ett tag. De första veckorna i skolan gick jag runt i en dimma och långt långt borta kunde jag höra ord som jag kände igen. Men det var liksom ”ææøøææ… improvisation…æææææøæøæøæ…. se din medspelare… ææøæøææøæ… tack för idag.”
   Jag undrar vad folk egentligen fick för intryck av mig. Jag kommer ihåg att jag pratade ganska mycket, men nu i efterhand har jag förstått att dom inte förstod en millimeter av vad jag sa heller. Härligt.
   Jag är helt inne i mina lingvistiska funderingar när jag plötsligt lägger märke till en bekant siluett. Ett gråblått byxben, perfekta pressveck. En rak hållning. Det är fan han. Det är fan Robert Wilson. Bob. Det snurrar runt i huvudet på mig. Vad gör Bob gömd bakom Johnnys pølsevagn? Jag tar några steg närmare. ”Bob? Is that you? Thank you for the performance. I’ve never seen Woyzeck presented in such… Bob? What’s the matter? Are you not feeling well?” Han verkar märklig. Han vänder bort sitt ansikte. ”Say something, Bob. Can you hear me?” Jag hör honom mumla något. ”Sorry? Sorry Bob, can you say that again?”
   ”Sausage.” Va?
   ”I said sausage!” Han vänder sig om, hans blick är immig. I hans hand ligger en halvt uppäten grillad korv med bröd. Med en hystisk stämma skriker han: ”IIoooo!! Sausage! I loooove sausage!!!”. Han pressar resten av korven in i munnen och nu börjar jag bli riktigt rädd.
   Jag vill springa iväg, men han håller fast mig. Han viskar i mitt öra: ”Sausage is God.” Hans andedräkt… kött…lök… och jag ser in i hans ögon och…
   Vad som hände sen? Det får ni veta nästa gång!

Anne-Li Norberg arbetar idag som frilansande skådespelare och har provat det mesta, från Dario Fos Vi betalar inte, vi betalar inte till kabarén Vargen dansar ändå med texter av Lars Forssell. Vi har också sett henne i exempelvis Skärgårdsdoktorn, och på flera andra av Sveriges scener.
   Nu är hon aktuell med kabarén Kliv av! som premiärvisas på Skottes lördag den 7 april, och fortsätter med sammanlagt 13 föreställningar under hela april. Författare är Rolf Berlin, som också regisserar. Temat är ”Gävle, Sverige, världen idag”.

Tillbaka i Gävle
   – Det är roligt att få vara tillbaka i Gävle, säger den stressade Anne-Li Norberg som lämnat de sista finslipningarna av repetitionen för några minuters telefonintervju.
   På hösten 1983 spelade hon den äldsta systern Olga i Anton Tjechovs pjäs Tre systrar på Sjömanskyrkan i Gävle, så helt obekant med staden är hon inte.
   – Gävlepubliken skiljer sig inte märkbart från andra, säger hon, men det känns ändå extra kul att få spela på Skottes tillsammans med Per-Erik Nilsson, Marie Skönblom och Kalle Zerpe samt musikerna Maria Fedko, Mathias Liljeholm, Pelle Mählby och Lasse Wingård.
   De är fyra skådespelare i showen som med musikernas ackompanjemang kommer in på scenen i olika rollgestalter.
   – Föreställningen bygger på företeelser i tiden, säger Anne-Li Norberg. Det är en helkväll på Skottes helt enkelt, en kabaré med helt nyskriva texter och ny musik.

Första premiären ut i april är Skogen av Alexander Ostrovskij. Ett förbluffande modernt och roligt stycke utlovas, trots att pjäsen tillkom 1870 i Ryssland.
   Handlingen kretsar kring den dominanta godsägarinnan Gurmynskaja, som försöker gifta bort en fattig flicka med en ung man som hon själv är smygförälskad i. En klassisk förvecklingskomedi med standardingredienser som makt, erotik och hyckleri. För regin svarar Joakim Groth och i rollerna ses bland andra Solveig Ternström, Ingvar Kjellson, Rolf Skoglund, Lars Amble, Agneta Ehrensvärd, Staffan Göthe och Carl-Magnus Dellow. Premiär 7 april på stora scenen.
   Redan följande eftermiddag är det dags att fyra av nästa premiär – För kärleks skull – en liten föreställning med sång på Fyran. För text och musik svarar Jonas Karlsson och Fredrik Meyer och för sången står Sannamari Patjas.

Å ena sidan…
Urpremiär blir det för Hans Alfredsons och Peter Dalles Å ena sidan… på Elverket 12 april och äntligen ska vi få veta vad skådespelarna har för sig i pauserna mellan sortier och entréer. Denna föreställning visar nämligen upp både vad som sker på scen och det som utspelas bakom scen, där skådespelarna vanligen vistas i väntan på nästa entré.
   Lösningen är att publiken delas i två grupper som sitter på varsin sida om scenen i salongen. Den ena halvan av publiken får se ett farsartat skådespel som är förlagt till en restaurang, medan den andra halvan bevittnar ett melodram i sagda restaurangs kök. Efter paus byter publikhalvorna plats och samma föreställning spelas upp en gång till och på så sätt ska man få uppleva båda sidor av samma mynt.
   I rollerna ses Hans Klinga, Gunnel Fred, Lena Nyman, Angela Kovacs, Michael Nyqvist, Bertil Nordström, Jonas Bergström, Fredrik Evers och Johan Lindell.

Ulf Starks Lilla Asmodeus
Skärtorsdagen 12 april erbjuder Dramaten även något för den yngre publiken. På Lejonkulan kan man då se premiärföreställningen av Ulf Starks Lilla Asmodeus med Robert Fransson i rollen. Lilla Asmodeus lever i Underjorden, men han är inte som de andra barnen där, som gillar att bråka och retas. Hans pappa är orolig för honom och skickar honom till ljusets rike för att lura till sig en oskyldig människas själ.
   För iscensättningen svarar Anna Björk.

Bellman och tre stora ryssar
Lördag 28 april är det återigen dags för paret Alfredson och Dalle att visa något nytt på Elverket. En rysk, en rysk, en rysk och en Bellman bygger på sekvenser ur Dostojevskijs Brott och straff, Tjechovs Om tobakens skadlighet, Jevtusjenkos självbiografi Bekännelser av ett sovjetseklets barn samt texter av Bellman.
   I rollerna ses Börje Ahlstedt, Per Svensson, Jan Waldenkrantz och Lars Amble. Regin svarar Hasse Alfredson för.   

Det kändes riktigt att den andra Dansbiennalen placerades i Umeå. Dels bör norra Sverige får del av den kultur de är med om att betala via skatten. Dels är det en nödvändig stimulans för de människor som är aktiva inom dansen. Biennalvolontären Moa Luikkonen är en av dem, och så här tyckte hon.
   – Oftast händer det mycket dans nere i södra Sverige men inte uppe i Umeå. Så jag tycker att det är jättekul att det kommer hit.

Dansen höll sig på scenen
Men det var inte mycket i Umeå som visade att här pågick en stor dansfestival. Inga banderoller eller affischer, inga dansande dansare som plötsligt dök upp ute på stan. Det verkar som om arrangörerna tyckte att dansen skulle hålla sig på scenen.
   Ändå fanns det inslag som hade passat för annorlunda framföranden. Till exempel Minna Krooks Minna mot Umeå, tillägnat alla de petade spelarna i Björklöven. Nu framfördes denna föreställning på en liten scen i ett hörn av Folkets Hus. Men vad hade hänt om Minna mött folket på deras hemmaplan i det lokala köpcentret?

Nådde man ut till lokalbefolkningen?
Jag träffade umeåbor på föreställningarna, men de var inte många. Att locka ny publik till dansen borde vara ett av biennalens främsta syften. Speciellt när man hör vilket djupt intryck Wim Vandekeybus föreställning In as much as Life is borrowed gjorde på en dam, en sjuksköterska från en ort utanför Umeå.
   – Föreställningen var så precis. De här filosofiska funderingarna som alla människor går omkring med periodvis. Om döden, livet och det däremellan.
   Hon uppskattade också frukostsamtalet med Wim Vandekeybus dagen efter föreställningen och skulle gärna ställt frågor själv om hon inte varit för osäker på sin engelska.
   De flesta jag talade med ute på stan kände till att det var dansbiennal men det verkade inte som om de kände att det var något för dem. Det verkar inte heller som om man nått ut till de lokala ungdomarna med information om fredagens stora hip-hop satsning, Urbanizm. Så här beskriver en anonym volontär vad som blev följden av det.
   – Det folket som brukar gå på sådana här grejer de är inte vana att behöva köpa biljetter i förväg och nu springer de och letar efter biljetter.
   De fick inga men det fick däremot det tillresta branschfolket som bokat biljetter i god tid. Eftersom lokalerna var små och de tillresta många blev det inte så mycket plats över för den lokala publiken. En faktor som kanske bidrog till att man inte satsade tillräckligt mycket på att locka ny publik till föreställningarna.

Residens i Vilhelmina lyckat
Ett positivt exempel på vad man kan göra är att arbeta i residens liksom man gjort i Vilhelmina där Bo Arenander slutförde arbetet med verket Orbit som sedan uppfördes på Biennalen.
   Vilhelmina är en kulturellt aktiv kommun där Teaterkonsulenten Suzanne Sellin bedriver uppsökande verksamhet för att engagera ny publik. Gudrun Östman Danielsson är hennes assistent och vet vad som fordras.
   – Man måste ta det lite okonventionellt. Det kan ju verka lite pushigt, men när man ringer folk som aldrig varit på teater kan de faktiskt gå bara för att man ringer och kan prata för saken. Det går, men det är ju lite arbete bakom. Just det här med inbjudningar, många verkar tycka att det är mycket mer personligt om de får en inbjudan.
   Vilhelminaborna var nöjda med Orbit och så här tyckte koreografen Bo Arenander om att vistas nära publiken på orten:
   – Eftersom vi var där så pass mycket och deltog i vardagen kom de på att vi är helt vanliga människor även om vi höll på med modern dans och då kunde de ju komma och titta också.

Bättre separera bransch och publik
En orsak till att arrangörerna inte nådde tillräckligt långt i det publika arbetet kan ha varit att man försökte sitta på två stolar samtidigt. Man ville att biennalen både skulle vara en branschmässa och en publik festival. Det säger sig självt att det egentligen är en omöjlighet om man inte har mycket mer tid och resurser.
   Nackdelen med en branschinriktad biennal långt upp i norr är att resekostnaderna blir så höga att de hindrar många dansare och koreografer från att delta. Tidpunkten för biennalen är också ett problem eftersom mars är en aktiv tid för branschen. Dessutom lockade det soliga vårvintervädret ut umeåborna i naturen snarare än in i salongerna.
   Kanske vore det bättre att dela upp Dansbiennalen i en branschmässa och en publik festival. Då skulle man kunna anpassa sig efter de olika kategoriernas behov och på så sätt använda resurserna effektivare.
   Denna den andra svenska Dansbiennalen var dock ett väl genomfört och mycket ambitiöst arrangemang. Den bjöd på många upplevelser, erfarenheter, intressanta möten och några guldkorn. Mitt bestående intryck är att det finns ett behov av en dansbiennal och att den har alla förutsättningar att bli ett viktigt forum för danskonsten.

Wim Vandekeybus är 37 år och liknar Kramer i tv-serien Seinfeld. Lång med krulligt hår. Intensiv. Wim Vandekeybus är konstnärlig ledare för det belgiska danskompaniet Ultima Vez.
   – Wim likes to talk, säger dansaren Juha Pekka Marsalo under frukostsamtalet morgonen efter Ultima Vez föreställning Inasmuch as Life is borrowed… på Dansbiennalen i Umeå.
   Jag håller med. Morgonen dessförinnan har jag träffat Wim Vandekeybus för en intervju. Orden bubblade ur honom.

Upptäcktes av Fabre
I Wim Vandekeybus föreställningar blandas olika medier som dans, teater och film. Jag undrar om han brukar kalla sig själv för koreograf?
   – Egentligen inte, jag använder koreografi och dans som ett medium. Men jag använder också teater och film. Från början var jag faktiskt fotograf.
   – Jag är inte bara koreograf. Jag gör föreställningar, jag menar, jag dansar själv i dem.
   Under universitetstiden sysslade han en del med teater. Han började med att läsa psykologi, men avbröt studierna. På en audition plockade den belgiske scenkonstnären Jan Fabre ut honom till föreställningen The Power of Theatrical Madness, trots att Wim saknade formell dansutbildning. De turnerade världen över i två års tid.

“Sista gången”
Ultima Vez grundades 1987 och namnet betyder ”sista gången” på spanska.
   – Jan Fabre skulle arbeta med mer klassiska saker och hade inget behov av dansare utan atletisk utbildning. Så jag grundade mitt eget kompani, Ultima Vez, i Spanien.
   Han hade varit i Spanien tidigare med Fabre och tyckte att landet var intressant, många bra dansare men inga stora, internationella danshändelser.
   – Jag åkte tillbaka dit för att göra en audition och plötsligt hade jag 60 personer som ville jobba med mig. Jag var 23 år och ingenting då, men jag hade den där energin.
   Den första uppsättningen, What the body doesn´t remember, var väldigt fysisk och innehöll bland annat tegelstenskastning. Men Wim Vandekeybus vill inte karakterisera den som dans, även om den turnerat mycket på dansfestivaler. Så småningom kom det sig att han började arbeta mer och mer med professionella dansare men också med skådespelare.

“Varför rör de på sig?”
Jag frågar honom vad styrkan i att blanda olika medier är.
   – För mig är det ingen nödvändighet, den senaste uppsättningen (Scratching the inner fields, reds anm) innehåller ingen film. Men eftersom jag inte är utbildad i dansskola är det uppenbart för mig att dans behöver en stark teatral grund. Den måste ha en orsak, varför rör de på sig? Att blanda medier – jag använder helt enkelt saker där jag behöver dem.
   – Att se en dansshow där de bara fortsätter att dansa, dansa, dansa är inte intressant, eftersom det blir för mycket av samma sak. Jag låter film ta över från text, text ta över från dans och saker blandas. Jag föredrar det så.
   Wim Vandekeybus anser också att man tittar på ett annat sätt på en dansare som talat – talet kan bryta det mystiska – eller hjälpa det på traven.

Inspiration från österländsk filosofi
Inasmuch as Life is borrowed … handlar om födelse, död och banaliteterna däremellan. Den är inspirerad av österländsk filosofi och tankegods från förra sekelskiftet. Sent på kvällen ser jag den i Folkets Hus i Umeå. Den griper tag i mig på magnivå.
   Dansarna äntrar scenen i mörker och inspekterar de gigantiska krokar som hänger längs scenens kortsidor. ”Köttkrokar” viskas det runt omkring mig i publiken.
   – Jag hade en idé om att hänga upp kroppen som en jacka, berättar Wim Vandekeybus för åhörarna under frukostsamtalet.
   I föreställningen finns två kortfilmer – i inledningen föds ett barn och i slutscenerna dör en gammal man.
   – Att dö och att födas är nästan samma sak, du är mycket ömtålig men stark på ett annat sätt, säger Wim Vandekeybus under intervjun.
   Dansen på scenen kopplas till filmerna – i inledningen pressar dansarna sig mot varandra – som barnet i filmen pressar sig ur sin mammas mage.
   – I slutet återgår människorna till stoft. I filmen sprids mannens aska och dansarna börjar hosta stoft – det kommer ur deras kroppar.   

Ett bra konstverk
Vi kommer in på vad ett bra konstverk är. Wim Vandekeybus har helt klart för sig vad som krävs:

1. Personlighet.
2. Ska säga något om den tid vi lever i.
3. Ha en visionär del som länkar till framtiden, till fantasin.
4. Engagemang.

   – Att göra konst i vår tid är en verkligt gynnad position, säger han. Så man har förpliktelser. Man kan inte tillåta sig att bara underhålla folk. Det kan visst vara optimistiskt och roligt. Men man måste vilja säga något.
   – Om konstnären vet vad han håller på med är det okej. Det måste inte nå publiken helt och fullt, det måste inte förklaras men man känner när verket har det där.
   I slutet av Inasmuch as Life is borrowed … ljuder meningen ”let’s return to the other side, it’s so beautiful there” genom mitt huvud som ett mantra. Dansarna hänger av sig sina kläder på de stora krokarna och går nakna ut i fonden.
   Jag går därifrån med en varm känsla i magen.

Läs Lena Andréns summering av Dansbiennalen här »

   – Showen vi kommer att visa upp skiljer sig från andra liknande evenemang, säger Jakob Isaksson, representant för föreningen Urban Kultur och samarrangör med Dansbiennalen till fredagens ungplåster Urbanizm.
   Streetdance är en del av hip hop-kulturen som i sin tur rymmer flera olika genrer. Under samlingsnamnet old school ryms breaking, locking och popping. Breakdance anses vara den mest äkta formen, berättar Jakob Isaksson. Många drar gränsen för vad riktig street dance är vid old school.

Kanadensisk streetdansare på besök
Newschool har ett mer dansant uttryckssätt. Karaktäristiskt för stilen är dess tyngd och ett oavbrutet ”flow” i rörelserna.
   – Normerna inom hiphop-kulturen är väldigt strikta och konservativa, det ska vara coolt: dans – det är bara för tjejer, men breakdance kan gå an. Det vi vill visa är att det är dansen som är det viktiga.
   Fredagens show görs av ett gäng dansare från Umeå med hjälp av en av Kanadas bästa streetdansare, Peter Marks, och Arisala Kristiansson från Östersund, enligt Jakob Isaksson en av Sveriges bästa breakartjejer. Tillsammans försöker de utveckla en mer dansant streetdans.

Brukar man blanda de olika uttrycken?
   – Ja helst, men folk gör inte det. Vi försöker utveckla dansen – göra den så dansant som möjligt och gå bort från det gymnastiska, säger Jakob Isaksson.

Popping och locking
Breaking är en ung stil, runt 20 år gammal. Den är akrobatisk, fysiskt mycket krävande och kännetecknas av att man snurrar mycket på huvud och rygg. Popping är en robotlik stil. Ett ryck fryser rörelsen för att markera att den är klar.
   – Man poppar helt enkelt till kroppen, säger Jakob Isaksson.
   Urbanizm bjuder mest på newschool och locking. Locking är en stil som föddes under det sena 60-talet och influerats av pantomimen. Enkla vardagliga rörelser som att titta på klockan och kolla efter bussen plockas upp och överdrivs i dansen till tydliga, distinkta rörelser. Det återkommande grundsteget lock – Jakob visar hur man låser kroppen – har namngett stilen.
   Själv började Jakob Isaksson dansa streetfunk i början av 90-talet. Breakdance var smått utdött då men Jakob kom mer och mer i kontakt med stilen.
   – Sedan åkte vi ner på breakdance-SM 1995 och då var det kört.
   – Men på den senaste tiden har jag inte breakat något utan kört mer på den dansanta stilen som locking och new school, säger Jakob Isaksson.

Alla får vara med och dansa
Urban Kultur hette tidigare Umeå hip hop-förening men bytte namn när föreningen återuppstod efter en tids vila.
   – Vi har många projekt på gång där vi vill utveckla streetdansen mot mer mer abstrakt dans och fridans, säger Jakob Isaksson.
   Den runt halvtimmeslånga Urbanizm-showen har inte nått dithän men är mer dansant än gymnastisk. Efter framträdandet är det fritt fram för publikens egna fötter att röra sig över dansgolvet. Inbjudna DJ:s och tillresta gästdansare överraskar.
   Under kvällen skapas spontana hål i danshavet för att breaka, poppa och locka kroppen.

April, april i all ära, men låt dig inte luras bort bland Nummers texter. Här kommer en lathund till de färskaste texterna. God läsning!

Dansbiennalen i Umeå har hårdbevakats:
Malin Palmqvist har pratat med Kompani Nomad om föreställningen Samiska spår » Malin Palmqvist har också träffat Jakob Isaksson från Urban Kultur som skapat streetdance-föreställningen Urbanizm » och Wim Vandekeybus som är konstnärlig ledare för danskompaniet Ultima Vez »
Även Lena Andrén var på plats i Umeå under Dansbiennalen. Läs hennes summering av evenemanget här »
Du kan läsa ännu mer om Dansbiennalen om du klickar här »

Vetenskapsteater i Riksdagshuset – pjäsen Obefläckad som ingång i en debatt om konstgjord befruktning.
Direktlänk till artikeln »

Palme dör innan paus på Teater Bhopa
Direktlänk till artikeln »

Läs allt om teaterns dag i Malmö (OBS! Nytt bildmaterial från evenemangen 31 mars.)
Direktlänk till artikeln »

Premiärerna duggar tätt på Dramaten i april
Direktlänk till artikeln »

En intervju med en äkta fakir från Gävle
Direktlänk till artikeln »

Det tycks vara trendigare än någonsin att skildra psykisk sjukdom på teatern
Direktlänk till artikeln »

Ett teaterhus i Moskva fyller 225 år
Direktlänk till artikeln »

Dessutom…
Nu kan du följa med på en svensk regielevs mardrömslika irrfärder genom Köpenhamns teatergränder. Anna Novovic har skrivit följetongen som startar med avsnittet ”Dada lever!”
Direktlänk till första delen »

Det är Teater Västernorrland som valt att sätta upp Obefläckad som en del i sitt vetenskapliga projekt Korsväg Faust om etik, moral och framtidsfunderingar.
   Gisela Nilsson gestaltar Melanie Laidlaw – fortplantningsbiologen som med hjälp av en kondom snillrikt och beräknande lägger beslag på sin gifte älskares spermier under förevändningen att hon vill bruka säker sex. Det är deras kärleksbarn hon ska föda – ett barn som tillika ska bli den första ICSI-babyn.
   Med denna nya metod – intracytoplasmatisk spermieinjektion – kan hon befrukta sitt ägg utan att hennes älskare behöver veta om det. Vad hon i sin tur inte vet om är att kollegan Felix Frankenthaler vill att de egna spermierna ska vara med i leken. Det helar artar sig till ett triangeldrama där frågor som barnlöshet, svartsjuka och etiska aspekter på konstgjord befruktning ofrånkomligen läggs i dagen.

Existentiella frågor
Obefläckad är en pjäs full av övertydligheter och logiska kullerbyttor. Carl Djerassi uppfann p-pillret och han får nog sägas vara större som forskare än som dramatiker. Men det är naturligtvis inte i första hand för att bevittna stor dramatik som de närmare tvåhundra deltagarna har samlats i Gamla Riksdagshuset denna kväll.
   Panelen, som efter pjäsen bänkar sig på scenen, är en grupp människor med många tjusiga titlar på visitkorten – professorer, docenter och specialister inom områden som etik, genetik, pediatrik och gynekologi. Men även om expertisen är den bästa är frågorna som ventileras naturligtvis alltför stora för att slutgiltigt besvara.
   Under kvällen dryftas många existentiella spörsmål som vem som äger rätten till ett embryo eller till en spermie, huruvida det är moraliskt riktigt att experimentera med och kontrollera befruktningen – ursprunget till själva livet och om forskare har rätt att gå hur långt som helst i sin drift att förstå ett biologiskt system.
   Det är inte för inte som en av pjäsens gestalter är döpt till Frankenthaler. Är vetenskapsmannen en Frankenstein, en äregirig typ, som offrar vänskap och moraliska värderingar för äran att vara först med de nya rönen?

DNA-prov i present
Sanningen är naturligtvis inte så svartvit. Resultatet av ICSI blir inget Frankensteins monster. Liksom pjäsens huvudpersoner kan många par, tack vare metoden, få lyckan att möta sitt biologiska kärleksbarn. Men är det rätt att använda statliga pengar för att uppnå detta? Och framför allt annat – vilka konsekvenser får det för barnet att vara resultatet av ett laboratorieexperiment? Många frågor som saknar självklara svar…
   När sonen i pjäsen på fjortonårsdagen får sitt eget och faderns DNA-prov i present för att äntligen få veta sanningen om sitt biologiska ursprung blir det i alla fall tydligt vilket budskap vetenskapsmannen Djerassi velat lyfta fram med sin pjäs. Nämligen det att faderskap inte i första hand handlar om biologi utan i oändligt mycket högre grad om kärlek och ansvar.

Pjäsen är skriven av Stefan Lindberg som häromåret gav ut novellsamlingen Tusen nålar. Han har även skrivit pjäserna Hej och välkomna och Världens smartaste tjej som uppförts på Östgötateatern. Regissör är Olof Lindqvist som regisserade det svensk-danska samarbetet Animals in paradise på Malmö Dramatiska Teater i höstas.

Hej, Cecilia Pettersson, föreställningens producent! Kan du berätta mer om titeln Palme dör innan paus?
   – Det är en symbolisk titel. Själva pjäsen handlar inte om Olof Palme, men det finns en sekvens innan paus där några karaktärer pratar om vad de höll på med när de fick reda på mordet. Efter Palmes död tog välfärdssamhället en annan vändning. Pjäsen säger inte att det var på grund av hans död men det skedde ungefär vid den tiden.

Palmetrend
En annan nyskriven pjäs med Olof Palme i titeln spelas just nu, nämligen Olof Palmes leende på Gamla Teatern i Örebro. Ligger Palme i tiden?
   – Ja och nej. Jag tror det är en tidsgrej. Det har gått såpass lång tid nu att man kan tala om mordet som historia. Och så har en ny generation vuxit upp och berättar om sina liv. För dem är Palme något centralt. Han står för ett Sverige som det gick bra för.

En replik i pjäsen är: ”Vi är lurade! Fatta det!”. Vad betyder det?
   – 70-talisterna växte upp i en annan tid, när man trodde att allting skulle bli bra. Det var bara att utbilda sig så skulle man få jobb. Det fanns en naivitet och en godtrogenhet. Sedan gick man ut gymnasiet och många blev arbetslösa. Man trodde vuxenlivet skulle bli något helt annat än vad det blev.

Arga 70-talister
Vad handlar pjäsen om?
   – Det är två huvudberättelser. En om en flicka som heter Gilda som efter lång tid återvänder till sin hemstad och träffar sin mamma. Det är en traditionellt dramatisk berättelse. Den andra är fyra 70-talister som bryter av Gilda-berättelsen på ett metaberättande sätt och talar om vad de är arga på.

Vad är de arga på?
   – De är till exempel frustrerade över att det är så svårt att påverka i samhället. Man vet inte vart man ska gå med sin ilska, vem ska man vara arg på? Makthavarna är luddiga och allt är individualistiskt och subjektivt. Man ska klara sig själv och då får man också skylla sig själv. Men det finns en solidaritet också mellan de fyra karaktärerna. Mitt i allt handlar det om relationer också.

Är det hoppet i föreställningen?
   – Ja, det kan man säga. Och att man använder sin ilska som en drivkraft att göra något konstruktivt.