Nummer

Cirkus Prinsessan är också en tävling, vilket inte minst gör den till en viktig händelse för folk i branschen. Med tydlig stolthet i rösten säger Henry Bronett att alla som är något kommer och tittar.
   Tack vare den stora uppmärksamheten har tävlingen blivit en internationell plattform för kvinnliga cirkusartister. Den som utses till Cirkusprinsessa kan räkna med att ha engagemang i två till tre år. Därför vill många vara med och Henry Bronett får ta emot hundratals kassetter varje månad, vilket förändrat hans uppfattning om branschen.
   – Farmor sa alltid att det är en liten värld och att det är bäst man sköter sig för man kan träffas igen. Men det stämmer inte längre för nu får vi kassetter från kvalificerade artister som vi inte tidigare känt till.
   När jag talar med Henry förstår jag att farmor Käte Bronett var en viktig gestalt i hans liv.
   – Farmor var tuff, för under femtio- och sextiotalen var det inte lätt att vara kvinna och cirkusdirektör.

Skickliga kvinnor
Kanske var det närheten till denna starka kvinna som fick hans far François Bronett att vilja skapa en helt kvinnlig föreställning. Men då, på sjuttiotalet, var det ogenomförbart eftersom nivån på de kvinnliga artisterna var för låg.
   På åttiotalet förändrades situationen radikalt och för sju år sedan kunde bröderna förverkliga sin fars idé. Och idag räcker det inte med att vara kvinna.
   – Vi letar aktivt efter spännande, experimentella nummer som kan visa att kvinnor är lika bra eller bättre än män.
   Ett sådant nummer är den fem kvinnor starka luftbaletten Karmachova. De genomför riskfyllda konster som kombinerar bungy, trapets och akrobatik.

Ovanliga publikreaktioner
Henry berättar att numren i föreställningen lockat fram många kommentarer. Publikreaktionerna är också ovanligt starka, speciellt efter finalen. Det var så överraskande att bröderna först trodde att något var fel.
   – Vi har fortfarande inte fattat det som händer i publiken. De ger stående ovationer och blir så rörda att de börjar gråta och det har aldrig hänt förut.
   Genom Cirkus Prinsessan har Henry och Robert Bronett lyckats öka intresset för cirkus. Man kan säga att de följt sin farmors valspråk.
   – Man kan aldrig gnälla sig till en succé.

Vad handlar pjäsen om?
   – Om en tjej som fyller 12 år dagen efter att pjäsen utspelar sig. Det är en spännande ålder, i ena stunden är man ett barn som byter bokmärken, i nästa tycker man att det är fräckt att röka och är lite intresserad av killar. Hon ska fira födelsedagen med släkten men vill hellre gå på 7:ornas disco, och så blir det en konflikt.

Hur fick du idén till pjäsen?
   – Jag har inga barn själv och vill tycka att alla barn är vackra och fina. Men en del är svårmanövrerade och alls inga änglar, bara tykna och vidriga. Eftersom man som vuxen har levt längre än dem, måste man ändå tänka på vad man säger. Det beror ju på någonting att de är som de är.

Styvpappan är utomstående
Tar du parti för Therese mot hennes styvpappa i pjäsen?
   – Ja. Samtidigt håller jag med styvpappan om en del saker, som att man ska försöka lyssna och visa respekt mot andra människor. Therese är ju en skitstövel mot honom. Styvpappan är i en lustig situation, alla är släkt med varandra medan han är utomstående. Therese accepterar inte honom, då blir det krångligt. Det är lätt att häva ur sig att ”du är inte min pappa, du ska hålla käft”.

Var det något särskilt du ville få fram i pjäsen?
   – Att man ska försöka förstå sig på varandra när man är i de här olika åldrarna. Även om man känner sig ensam och liten finns man i ett sammanhang med människor som kanske har gått igenom precis samma saker fast man inte tror det.

Något mer?
   – Pjäsen hade Älskad som arbetsnamn, det säger en del. Det är otroligt viktigt att få lov att känna sig älskad. Ibland gör man inte det speciellt mycket. Någonstans mellan att man hämtar barnen på dagis, käkar middag och ser på TV, får man inte glömma av att säga att man tycker om varann.

Nöjd med ensemblen
Gunilla Johansson som spelar Therese är betydligt äldre än 12 år.
   – Det spelar absolut ingen roll. Det är en fantastiskt bra ensemble, jag blir så lycklig när jag ser dem. Det är välgjort med ett stort allvar, samtidigt är pjäsen stundtals väldigt rolig. Alla går in för det. Teamet på Backa är så bra, ljus och ljud – allting. Alla är så proffsiga. Just nu är det bara kul, sedan blir jag alltid nervös på premiären förstås.

Vad gör du annars just nu?
   – Jag skriver på två pjäser för Folkteatern i Göteborg och så har jag just lämnat in ett manus till SVT på ett entimmesdrama. Vi får se vad de tycker.

Peter Steins maratontuppsättning av Goethes Faust var vinterns stora teaterhändelse i Berlin. Den spelas fortfarande för fulla hus i en gammal industrilokal vid Spree, och det verkar inte tära på folks tålamod att de måste vandra runt i ett öde industrilandskap i två hela dagar för att tillgodogöra sig pjäsen.
   Men vad händer under våren? Megalomanin tycks gudskelov vara på väg ut, och istället är gästspelen många och intressanta.

Teatersamuraj sätter upp Jungfruleken
I ”Haus der Kulturen der Welt” till exempel huserar ett par av den så kallade världsteaterns mest intressanta namn: Yoshi Oida, den gamla Peter Brook-skådisen, har axlat regikappan och givit sig på Genets Jungfruleken, med två dansare i huvudrollerna: Koffi Koko och Ismael Ivo. Den Parisbaserade Koko är en världsmedborgare i ordets sanna betydelse: inte nog med att han har erövrat den europeiska dansscenen, i sitt västafrikanska ursprungsland, Benin, är han dessutom legitimerad voodopräst.
   Något liknande gäller Ismael Ivo, brasilianare till börden – en man som tidigare har gjort sig känd för att hämta inspiration från folkreligionen, i huvudsak från den brasilianska Candomblén, vars mörka sida kallas för Macumba. Nu går de lösa på varandra på Berlins största scen för internationella spektakel: Världskulturhuset. Ingenting för mörkrädda kan man tänka när svart magi möter Genets cocktail av sex, brott och ritualer. Karln var ju skeptisk till den europeiska teatern och lär istället ha vurmat för den kinesiska och japanska. Och är det någon som skall hålla i ett sånt projekt så är det förstås den japanske teatersamurajen Oida…

Äntligen en judisk teater
En judisk teater har länge varit en hjärtefråga för många berlinare. Förvisso finns det sedan ett tiotal år tillbaka en fast scen för klezmermusik och jiddische chansons, den så kallade Hackescher Hof-teatern i Mitte – men faktiskt inget tillhåll för den vanliga teatern. Förrän nu vill säga.
   Det är regissören Dan Lavah som i vår tänker öppna teater på Hohenzollerndamm 177 i stadsdelen Wilmersdorf. Teatern heter Bahma (”Scen” på hebreiska), och här är det meningen att den tyskjudiska teatern skall återuppstå i sin forna prakt, fast i mindre format.
   Det är inte så lite politik och prestige inblandat i spelet. Och heller inte så lite sentimentalitet. Från tiden kring det förra sekelskiftet fram till det nazistiska maktövertagandet hade Berlin nämligen en mycket livlig judisk teaterscen, kanske den livligaste i världen vid sidan av New Yorks. Det fanns judiska stjärnregissörer som Max Reinhardt, och divor som Lin Jaldali och Elisabeth Bergner. Och tidens stora teaterkritiker var även han av judisk börd: Alfred Kerr.
   Fram till trettiotalet fanns det dessutom en livlig judisk off-scen i Berlin. Mest berömd var Concordiatetaern som drev hejdlöst med den framväxande nazismen, men det fanns också ett otal kabarétscener och musikklubbar. De flesta huserade i den sägenomspunna stadsdelen Scheuenviertel, Berlins judiska fattigkvarter strax norr om Alexander platz (för övrigt ypperligt beskriven av en annan av stadens stora judiska söner, nämligen Alfred Döblin i romanklassikern Berlin Alexander Platz).

Anne Frank-produktion planeras
Scheunenviertel är idag fyllt av yuppies, lyxrenoverade fastigheter och guldkrogar, men kvarteret har också, på nytt, blivit centrum för Tysklands diminutiva judiska folkspillra, symboliserad av den magnifika Synagogan på Oranienburgerstrasse. Det är i dessa kvarter, tänker jag, som Dan Lavah borde ha placerat sin teater, men troligen är hyrorna astronomiska, och alltså fick det bli det sömniga Wilmersdorf i Västberlin. Tidningarna är hur som helst i eld och lågor, och projektet är redan mångomskrivet.
   Teatern planerar bland annat en Anne Frank-produktion och pjäser av israeliska dramatiker som Sobol eller Mazja. Vidare tänker sig Lavah att teatern skulle kunna husera en litterär salong i den legendariska Henriette Herz anda.
   Lika omtalat, men av en helt annan karaktär, är ett teaterprojekt betitlat: (2B)^I(2B) Och vad kan det stå för månntro? Rätt gissat: To be or not to be.

Hamlet på Internet – Online, Interactive
Det är skådespelaren Herbert Fritsch från Volksbühne som nu skall regissera Hamlet på Internet, online, interactive!
   “Internet duger bara åt att sprida porr och nazistpropaganda”, beklagade sig Peter Stein nyligen efter ett misslyckat försök att auktionera ut biljetter till sin Faust-föreställning till högstbjudande på nätet. (Man hittade faktiskt inte en enda hugad spekulant, vilket inte säger något om pjäsens framgångar, utan kanske mer om teaterpublikens svala intresse för Internet). Så hur skall det gå för Fritsch? Bra får vi hoppas.
   ”Kriser är ideala för teatern” skriver nöjestidningen Tip apropå föreställningen, och i IT-världen råder ju som bekant rena självmordsstämningen. När Nasdaqbörsen befinner sig i fritt fall, Ericsson går med miljardförluster och varannan Internetfirma har konkat är det kanske dags för teatern att leta sig fram till krishärden, för teatern funkar ju som vi vet alltid bäst i kristider. Kanske kan Hamlet rentav rädda den nya ekonomin? Åtminstone, får man hoppas, kommer pjäsen att roa en och annan ruinerad IT-direktör.

Sponsrad av bilfirma
Fritsch betraktas allmänt som en av de mer vansinniga skådisarna på en teater (Volksbühne) som sannerligen inte lider brist på dårar. (Han är däremot inte lika vansinnig som Christoph Schlingensief som nyligen vallade en till hund förklädd skådespelare på en berlinsk tunnelbaneperrong – naken, i strypkoppel och med en präktig morot uppstickande ur arslet!)
   Fritsch har engagerat hela 500 skådisar till föreställningen, och pjäsen är uppdelad i 111 filmfragment. Projektet lär visst vara svindyrt (tex sysslar 60 personer bara med datorgrafiken), men bilfirman Bentley har gått in med pengar och dessutom ställt en limousin till regissörens förfogande. Annars arbetar faktiskt gräddan av Berlins skådespelare gratis: Sophie Rois, Martin Wuttke, Corinna Harfouch, Klaus Mertens och Meret Becket för att nämna några.

Digitalt pussel
Ur de 111 filmfragmenten är det inte meningen att ett linjärt Hamletdrama skall uppstå, istället är det tänkt att man skall klicka sig fram som man själv vill, och på så vis, vara med och regissera och sätta ihop Hamletpusslet.
   Alltså: montage, fragment och dekonstruktivism! Vågar man sig på ordet postmodern? En sak är säker: Heiner Müller, den för några år sedan bortgångne stjärnregissören/dramatikern och chefen för ärevördiga Berliner Ensemble gottar sig säkert i graven: För är inte detta förlängningen av hans Hamletmaskin, drömmen om människan som smälter samman med maskinen?
   Fritsch, som själv är internetjunkie, beskriver saken så här: “Förr eller senare blir du verkligen en del av maskinen, gränserna mellan den egna kroppen, medvetandet och datorn löses upp.” Pjäsen finns att klicka sig fram i från mitten av april via denna länk.

Darling Desperados har fått smak för den katalanske dramatikern Sergi Belbel, som är en i Sverige sällan spelad dramatiker. För två år sedan satte de upp hans Jag är Ful i sitt högsommarvarma cirkustält i Darlingland ute på Gärdet i Stockholm och förra sommaren avslutade de tältsäsongen med ett workshopprojekt av hans Blod. Med blodsmaken kvar i munnen tar de nu tag i Belbels texter med nya krafter. Denna gång på Galeasen.
   – Det är något i Belbels dramatik som har slagit an en sån ton hos oss att vi har svårt att släppa honom. Vi har läst alla hans dramer som finns översatta till svenska och gått in i dem på djupet, säger Ulrika Malmgren som tillsammans med Katta Pålsson utgör stommen i Darling Desperados.

Tre pjäser har blivit en
En Vacker Värld är en bearbetad hybrid av tre Belbeldramer: Jag är Ful, Blod och Sista sekunden. Trots att de spelat två av pjäserna tidigare, blir En Vacker Värld något alldeles nytt.
   – Efter att ha spelat Jag är Ful kände vi att vi inte var färdiga med pjäsen, säger Ulrika Malmgren.
   – Vi har grävt djupare och djupare i texterna och hittar hela tiden nya saker, så det här är kanske inte heller det sista vi gör av Belbel.
   De centrala frågeställningarna i En Vacker Värld handlar om människovärdet, vad man har för mål i livet och hur man når dessa mål. De tre sammanfogade pjäserna rymmer återkommande karaktärer som alla ställs inför drastiska situationer där de på ett eller annat sätt tvingas att välja väg.
   – Det handlar om moderna människors eviga sökande efter lyckan och hur mycket man är beredd att offra när man söker denna lycka – eller det man tror är lyckan, säger Katta Pålsson.

Ska vrida om i huvudet
Karaktärerna har gott om osympatiska drag och är mer eller mindre tillspetsade, bland annat skildras lyckliga seriemördare och romantiska terrorister. Några tydliga svar eller lösningar på livets problem ges inte – bara indirekt – och Darling Desperados hoppas att kunna tilltala en publik som är öppen för eftertanke kring dessa typer av frågor.
   – Belbel svänger så mycket mellan total tragedi och total absurditet att man vrids om i huvudet på ett härligt sätt, säger Katta Pålsson. Sen ser man allt med klara ögon.

Yngre förmågor
Detta projekt är samtidigt en möjlighet för flera yngre skådespelare att få komma upp på scen, men det är inte bara godhet som gett Alexandra Dahlström, Rakel Wärmländer, Erik Johansson, David Boati och Maria Simonsson chansen att få spela med de gamla rävarna.
   – Det är kul att ha skådespelare som är i samma ålder som rollerna de spelar. Och det här är personer som vi tror kommer att bli riktigt bra skådespelare, säger Ulrika Malmgren.