Nummer

Det märks att Lennart Lundblad tar det här problemet på allvar för hans spontana svar är att min fråga fordrar ett seminarium för att verkligen kunna besvaras. Sedan förklarar han att en kulturinstitution som Operan måste marknadsföras med en kombination av folkbildning och reklam.
   Vi vet ju alla att det är lättare att göra nya saker om man har sällskap av någon som är van. Därför tänker Lundblad använda sig av den trogna publiken för att locka ny publik.
   – Alla undersökningar visar att människor påverkas mer av sina vänner och bekanta än av reklam och information.
   Genom rabatter och förmånliga erbjudanden hoppas han kunna stimulera abonnenterna att värva sina vänner och bekanta.

Studentrabatten återinförs
För att locka till sig fler studerande kommer man att återinföra den generösa studeranderabatten som togs bort för några år sedan. Återigen kommer studerande att kunna se föreställningarna för halva priset. Men man har också speciella föreställningar bara för gymnasieelever, då alla biljetter kostar femtio kronor, eleverna får programmet gratis och dessutom bjuds på förfriskningar i pausen. Det här har Operan gjort i några år nu och Lundblad tycker att det har varit en mycket lyckad satsning.
   – Det visade sig att av de som kom hade fyrtio procent aldrig varit på operan förut.

Reklam i hela Sverige
Eftersom Kungliga Operan finansieras av alla svenskar som betalar skatt och har publik från Haparanda till Ystad, tycker Lundblad att alla har rätt att bli informerade om vad som händer i huset. Även här använder han sig av sin trogna publik, abonnenterna.
   – Vi försöker tona ner bladguldet genom att fotografera riktiga abonnenter och fråga dem varför de går på Operan.
   I Stockholm har man kunnat se de här annonserna i tunnelbanan och Lundblad avslöjar att de många stoppen på tunnelbanans gröna linje åtminstone haft en god effekt.
   – Vi har fått ovanligt många abonnenter utmed gröna linjen.

Ombudssystem och överraskningar
I höst drar han igång ett helt nytt system med Operaombud som skall finnas på arbetsplatser, skolor och andra platser. Lundblad hoppas att ombuden skall kunna fungera som en förmedlande länk mellan Operan och människorna på platsen.
   – De skall också hjälpa oss att utforma vår uppsökande verksamhet eftersom de vet vad som intresserar just den gruppen av människor.
   Han tillägger att en uppsökande verksamhet som inte tar hänsyn till människorna på platsen till och med kan upplevas som störande. En annan viktig betydelse av ombudsverksamheten är att den placerar in operabesöket i ett socialt sammanhang.
   – Det visar sig nämligen att nittiofem procent av de som går på föreställningarna känner någon som har samma intresse.
   Men Operan vill också överraska och därför planerar man att göra små framträdanden på oväntade ställen, som köpcentra och liknande. Så se upp, snart kanske det händer saker på en plats nära dig.

Sedan 1995 har det för nordborna varit möjligt att ta del av den nycirkuskultur som frodats i länder som Kanada och Frankrike. En ung tjej från den skånska lärostaden Lund åkte till Paris och upplevde en cirkuskonst som sällan skådats i norr. Tilde Björfors fick svenskarna att börja gå på cirkus igen. Med eller utan barn.
   Så var det dags igen. Runda bollar balanserandes på runda huvuden, varelser som gör det omöjliga möjligt, styva linor på linor och internationell akrobatik på hisnande höjder. Cirkus Cirkör kommer till stan. Och steget är långt till sockervadd, skäggiga damer och ponnyhästar som travar på given signal med betungande plymer mellan öronen. Cirkör bjuder på teater, dans, akrobatik och musik.
   – Det är en helhetsupplevelse, säger Susanne Reuszner som är Cirkörs marknadschef och just nu arbetar med Trix stundande världsturné. Vare sig man är såld på teater, konstakrobatik eller världsmusik.

Nordisk melankoli och världslig eufori
Urga är bandet som gjort musik till tidigare föreställningar som Skapelsen och Ur kaos föds allt men i Trix finns hela gruppen med på scen och spelar live för första gången.
   – De sjunger på urganska som är ett påhittat språk, berättar Susanne. Dessutom gör de musik även utanför Cirkörs verksamhet och har gett ut två cd-skivor.
   För boende i södern och andra tillresta fanns det tillfälle att förra sommaren beskåda bandet på Roskildefestivalen och soundet kan beskrivas som en blandning av nordisk melankoli och värdslig eufori i en mäktig blandning.
   Cirkus Cirkör låter ofta utomstående regissörer komma in och arbeta med en föreställning. Supercirkör som visades under 1998 regisserades av den senare så omtalade popvideomakaren Jonas Åkerlund. Trix i sin tur är regisserad av Orionteaterns skapare Lars Rudolfsson sedermera chef på Malmö Musikteater som under gästspelet i Malmö agerar värdscen för Trix.

Tältturné i Sverige i sommar
Under tiden som Trix går på vidare export kommer Cirkör att bjuda på ytterligare upplevelser under sommarmånaderna. En tältturné med namnet Dom vuxna kommer att visas i cirkustält på utvalda platser utanför KF:s stormarknader. Kalle Bohr på Unga Riks berättar om deras samarbete med Cirkör:
   – Föreställningen kommer att vara en satirisk betraktelse över vuxna människors prylar kring vilka livet hängs upp. Exakt vilka attiraljer det blir är ännu inte bestämt.
   Birgitta Englin som både arbetar för Upsala Stadsteater och för Unga Riks kommer att regissera tre artister och en musiker.
   – Som det ser ut just nu blir det premiär den 30 juni ute på Koopforum i Fittja, berättar Kalle. Sedan bär det av till Uppsala, Visby, Kalmar, Göteborg och Malmö.
   Sista föreställningen blir i Malmö 5 augusti. Några fasta tider finns ännu inte men marknadsföring kommer att ske på plats så de som vill komma lär få reda på när det händer.
   Dom vuxna är anpassad för barn från fem år men är säkert en upplevelse även för medhängande föräldrar.

Dramaten möter Cirkör
Nästa vår kommer Cirkus Cirkör tillsammans med Dramaten att sätta upp en variant av Romeo och Julia på Dramatens annex, Elverket.
   – Det gamla elverket lämpar sig utmärkt för den typen av uppsättningar som Cirkör håller på med eftersom det inte finns en fast scen på plats och det är dessutom möjligt att placera publiken där vi önskar, säger Susanne Reuszner som är marknadschef på Cirkus Cirkör. För att inte prata om den fantastiska takhöjden – det är ju egentligen som ett enda stort rum med en fantastisk rymd.
   Sex skådespelare från Dramaten, sex artister från Cirkus Cirkör och fem musiker kommer att medverka och för regin står Katrine Wiedeman från Köpenhamn.
   – Hon har tidigare regisserat i både Danmark och Sverige och vi fastnade mycket för hennes sätt att skapa föreställningar som vänder sig till en yngre publik, menar Susanne. Det är även den målgrupp som Cirkör vänder sig till.
   Romeo och Julia är vid det här laget en klassiker. Men denna gång kommer stycket att tolkas på ett annorlunda sätt genom en korsbefruktning mellan konventionell institutionsteater och nycirkuskonsten. Och i en lokal som bådar för en tung upplevelse. Något att se fram emot våren 2002 då Julia eventuellt hänger i en trapets och Romeo svettas inuti en boll. Premiär blir det i februari 2002.

”Inhopparna räddar föreställningen” – så löd en rubrik i DN:s kulturdel för någon månad sen. Även skådespelare drabbas av influensa eller andra otyg och i stället för att då skicka hem publiken med ett tillgodokvitto i näven kliver de praktiserande eleverna in i större roller för att Shakespeares blankvers även dessa kvällar ska kunna ljuda från Stora scenen.
   Understudysystemet brukas flitigt på engelska scener, liksom i operasammanhang även i Sverige, men svenska teatrar har traditionsenligt byggt sina föreställningar med ett enda lag skådespelare, ofta med en eller flera stjärnor som publikdragare.
   I höstas kom brittiske regissören John Caird till Dramaten och ändrade på det i sin uppsättning av Shakespeares En midsommarnattsdröm.

Tio inhopp
Lydia Flores Garcia har spelat Hermia vid tio tillfällen när Anna Björk har varit borta.
   – En jättehärlig upplevelse, en vansinnigt spännande resa, försäkrar Lydia entusiastiskt.
   Under hösten före premiären i oktober fick hon och hennes klasskamrater ta lektioner i blankvers, tal och röst hos Dramatens talpedagog Eva Feuer för att bli mogna uppgiften.
   – En termin är förstås inte mycket, men jag kände mig ganska förberedd, säger hon.
   – Men efter tio gånger har jag börjat känna mig lite begränsad av att vara fastlåst i någon annans roll. Som inhoppare går det ju inte att ändra några scenerier. Dessutom måste man följa den ordinarie skådespelaren röstmässigt så mycket det går så att inte motspelarna blir förvirrade. Jag kan alltså inte göra min egen Hermia utan jag måste väldigt mycket ta in Annas Hermia.

Genombrott
Martin Hasselgren har ryckt in som hantverkaren Tisbe vid ett tillfälle.
   – Det var den kvällen Jonas Karlsson fick barn, berättar han. Robban (Robert Fransson, red:s anm) tog över Jonas roll som Puck, och jag hoppade in för Robban.
   Och visst vill han göra om det, även om han påstår att han inte direkt går och hoppas på att de mer erfarna skådespelarkollegerna ska gå och bryta benen av sig.
   – Det var en småhallucinogen upplevelse, berättar han. Jag var lite förkyld och hade feber så allting var väldigt väldigt overkligt. Men jag vet inte om det bara var en engångföreteelse att det gick så bra.
   Blygsamheten är klädsam och förmodligen äkta, men möjligen en smula onödig. Bekräftelse har han nämligen fått så det räcker. ”Ett litet genombrott i den finslipat komiska genren” skrev DN:s utsände om hans Tisbe. Påklädarna har stått bakom scenen, sufflerat med rätt kappor och entréer och kommit med uppmuntrande ord. Också de äldre kollegerna på teatern har sporrat Martin och Lydia.
   – Jag har känt mig väldigt uppbackad av ensemblen, men jag har också fått kommentarer som: ”Har du inte funderat på att bli en RIKTIG skådespelare?” berättar Lydia, som mer än en gång sen hon började på mimlinjen har stött på människor som på franskt mimmanér börjat teckna osynliga väggar framför henne.
   – Även Ingrid Dahlberg kommenterade mitt tionde inhopp med orden ”Jamen, det klarade du ju bra” med viss förvåning i rösten. Såna kommentarer är ju väl menade och jag tar dem bra, men samtidigt anser jag mig ju vara en skådespelare med ett fysiskt uttryck.

Sparar pengar
Det är väl för övrigt just Ingrid Dahlberg – teaterchefen – som är en av de som har mest att tjäna på att mimeleverna lojalt har stått i kulisserna och lyssnat på föreställning efter föreställning, och med scouters pålitlighet ständigt varit redo att överge tyllvingarna för att för en kväll trä på sig lånta fjädrar.
   – Understudysystemet är en statistikräddare och det är därför jag tror att det kommer att införas alltmer, säger Martin.
   – Ja, och så har vi har sparat många tusen till teatern, fortsätter Lydia.
   Och mycket riktigt har systemet med dubblerande skådespelare börjar diskuteras på nationalscenen. Lydia tycker att det vittnar om en respekt mot publiken att inte ställa in en föreställning, speciellt en som liksom En Midsommarnattsdröm har varit slutsåld i månader.
   – Undermedvetet kände jag en stor feedback från salongen när jag spelade Tisbe, även om jag inte hann uppmärksamma om de tyckte om det eller inte, säger Martin.
   – Visserligen vill folk säkert gärna se sin stjärna, men i En Midsommarnattsdröm är det så stjärnspäckat, så en stjärna mer eller mindre kanske inte spelar så stor roll, spekulerar Lydia.
   Men alla är inte fullt så positiva till systemet.
   – Jag vet inte, men jag tror inte att de anställda skådespelarna är lika nöjda, säger Lydia. Visserligen kan det vara skönt för dem att slippa köra med fyrtio graders feber, men de känner sig kanske heller inte lika behövda.

Kroppen huvudsaken
Att vara mimare kan i mångas ögon verka smalt och nischat, men Lydia och Martin anser tvärtom att de som mimskådespelare har en bredare bas att stå på än de flesta andra skådisar.
   – Vår utbildning har i första hand varit inriktad på att vi ska berätta en historia fysiskt, säger Lydia. Av den så kallade franska tysta mimen har vi egentligen gjort ganska lite.
   Det var när hon efter Calle Flygares teaterskola gick en termin på Desmond Jones School of Mime and Physical Theatre i London som hon upptäckte hur kul det var att jobba med kroppen.
   – Det går att säga så mycket mer och på ett mer poetiskt sätt och det fascinerades jag av. Men jag känner att jag i grund och botten är skådespelare. Sen kan jag uttrycka mig med röst, med röst och kropp eller med kropp.
   Teater där kroppen får tala är förstås också mer internationellt gångbar än en teater där talspråket är huvudsaken. Efter skolan planerar Martin och Lydia att eventuellt söka sig ut i Europa, där grupper som till exempel Theatre de Complicité lockar. Med framgångar som Lars Rudolfsson-regisserade Nio liv på Parkteatern och nu slutproduktionen Spoonful i regi av Eva Gröndahl har de som skolklass redan gjort sig något av ett namn i det svenska kulturlivet.
   Men hur går det egentligen för de mimande älvorna när några av mimeleverna hoppar in i de mer prestigefulla rollerna?
   – Vi har valt våra egna understudies ute i samhället, berättar Martin skrattande. En kock på skolan ska till exempel hoppa in för vår klasskompis Mads, när han är borta.
   – Vi är sex tjejälvor så det funkar ganska bra, säger Lydia. För killarna, som bara är fyra, är det värre. Men det var nästan lite tragiskt första gången jag körde Hermia och tittade på alvscenerna och insåg att jag inte saknades. De hade fyllt upp mig så bra.

Bilden av skådespelaren som kräks, är stark men ändå representativ för Teatermaskinens sätt att göra politisk teater. Gruppen, som har sin bas i Riddarhyttan i Bergslagen, använder gärna radikala grepp.
   Som publik är det lätt att bli provocerad och instinktivt ta avstånd från det som händer på scenen. Men om man tänker ett steg längre, står det ofta klart vart Teatermaskinen vill komma.
   Extasy +/- noll, som uttalas ”Extasy plus minus noll”, är en uppgörelse med den tid vi lever i, precis som flera andra uppsättningar just nu. Till exempel Teater Salieris Bortom bergen bor det monster/Jag ska knarka ihjäl mig om jag har råd och Teater Bhopas Palme dör innan paus. Eftersom Teatermaskinen verkar i den moderna europeiska traditionen, är det också lätt att dra paralleller till den brittiska föreställningen Shopping and fucking.

Den apatiska nutidsmänniskan
Det handlar alltså om den västerländska nutidsmänniskans uppgivenhet, för att inte säga apati, inför omvärlden. Om känslan av skuld men också känslan av maktlöshet. Det är så lätt att inte bry sig utan bara flyta med och göra som alla andra.
   På scenen står en portal liknande den som stod vid ingången till nazisternas koncentrationsläger i Auschwitz. Där löd texten ”Arbeit Macht Frei” – arbete befriar – här står det ”I shop – therefore I am” – jag shoppar, därför finns jag. De sex, namnlösa karaktärerna på scenen sitter i varsin kundvagn, fångna av begär som mat, träning, droger och porr.

Fysiskt skådespeleri
I en fragmentarisk blanding av körpartier, enstaka tablåer, videoprojektioner, plakat, musik och ett fysiskt skådespeleri som gränsar till performancekonst, konfronterar ensemblen publiken med dessa begär – fast uppförstorade, överdrivna och förvridna så att man nästan genast drabbas av fysiskt illamående.
   När skådespelaren Hannes Olsson spyr på scenen och resten av skådespelarna smörjer in varandra med ketchup, nyponsoppa och vispgrädde, lämnar flera personer ur publiken lokalen. Efteråt blir det het debatt mellan regissören Jonas Engman och några av de lärarinnor som tagit med sina elever för att se pjäsen.

Provocerar kultureliten
Egentligen är Extasy +/- noll avsedd för en teatervan publik. Teatermaskinen vill provocera kultureliten och inte tonåringar, som det blev under det här genrepet i Stenungsund. Men Jonas Engman är ändå nöjd med diskussionen trots att hans föreställning blev beskylld för att vara övertydlig, klichéfylld, förutsägbar, onyanserad och dåligt konstnärligt genomförd.
   – Vi vill att folk reagerar med att tänka i stället för att känna in och uppleva. Först gjorde vi den som en vanlig illusionspjäs, där publiken skulle identifiera sig med en av skådespelarna. Men det är just den formen av inlevelse vi kritiserar! Det blev absurt att göra pjäsen på det sättet. En av kvinnorna som såg pjäsen i dag, sa att hon inte kunde identifiera sig med någon i pjäsen. Jag är jätteglad för den reaktionen! säger Jonas Engman.

En annan kvinna i publiken klagade över att hon blev äcklad och nedslagen. Finns det inget hopp i pjäsen?
   – Själva föreställningen är hoppet! Att den görs och att den ger upphov till de här reaktionerna från publiken. I det totala kommersiella flödet, kan man faktiskt göra något själv, säger Jonas Engman.

Känner ni er lika fängslade i systemet som karaktärerna i pjäsen?
   – Vi är inte lika destruktiva som personer, men många av oss har någon gång befunnit sig i pjäsens mittpunkt, i avgrunden där man bara konsumerar, säger Jonas Engman.
   – Författaren Johan Jönssons målsättning är att visa den avgrunden, förklarar Jonas vidare.

I pjäsen säger ni att våld är den enda verkliga dialogen. Vad menar ni med det?
   – Det krävs så starka saker för att människor ska vakna i dag. Ingen reagerar på våld i TV. Vi har kommit så långt att vi måste skära oss i armarna eller sitta och bajsa på varandra för att vi ska känna oss levande i en overklig värld.

Är ni inte rädda för att publiken bara ska komma ihåg er som teatergruppen som spydde och kletade in varandra med ketchup?
   – Vi tror att de flesta tänker vidare: hur kunde det här finnas? Vad ville de? säger Jonas Engman.
   – Jag tror man uppfattar energin i föreställningen, man uppfattar att vi är emot någonting, även om man inte omedelbart förstår vad, säger Teatermaskinens producent Berit Engman.
   – Det är just det som grejen! Man vet inte vad man är emot när kapitalismen har flyttat in i våra kroppar, som den har gjort i dag. Den är rent fysiskt en del av oss, genom genmanipulerad mat, sjukdomar som anorexi och bulimi och fitness-hysterin, fyller Jonas Engman i.

Vad är lösningen då?
   – Det vet vi inte, säger Jonas Engman. Vi bara beskriver hur många människor upplever sig själva. Om vi inte törs titta på det, hur ska vi då kunna förändra något? Skillnaden mot 70-talets politiska teater är att vi inte har någon färdig lösning.

Som producenter för Dansdagar 01 står Torsten Schenlaer och Lars Eidevall som till vardags är verksamma som konstnärliga ledare på Dansstationen. Nummer fick en pratstund med en upptagen Herr Schenlaer inför de stundande gästspelen.

Hur tänkte ni när ni satte ihop programmet som ska presenteras under festivalen?
   – Vi hade inget speciellt tema den här gången som vi till exempel hade förra året. Då nyttjade vi våra kontakter med koreografer och dansare i Holland och fick till en slags landskamp Sverige-Holland.
   – I år bygger det mesta på det faktum att vi fått tillfälle att resa ut i världen, bland annat till Belgien och Hong Kong, dit vi varit inbjudna för att tala om och presentera hur vi arbetar med barn- och ungdomsdansfestivalen Salto! Under resans gång fick vi möjlighet att se föreställningar med lokala dansare och det som vi verkligen fastnade för gjorde vi vårt bästa för att få hit.
   – Ett helt subjektivt program från vår sida med andra ord!

Vad har dessa föreställningar som gör dem unika och fångande?
   – Två av uppträdanden har sverigepremiär – Karine Ponties från Charleroi Danses i Belgien och Daniel Yeung från Hong Kong. Det känns roligt att presentera två skickliga dansare för malmöpubliken och en ynnest att Daniel flyger till Sverige endast för att ge föreställningar på Dansstationen. Ett riktigt lyxbesök.
   – Sedan skiljer sig föreställningarna åt och det ger en viss bredd. Två föreställningar är mer åt det experimentella hållet medan Bo Arenanders Orbit och Korines Ponties uppträdanden är mer åt det poetiska hållet. Arenander och Pontiers fokuserar mer på den ”rena” dansen.
   – Om man tillhör kategorin människor som gärna går på teater men inte riktigt har fastnat för dansen som uttryck tycker jag absolut att det är meningsfullt att se de två utländska gästspelen eftersom de är mer teatrala, anser Torsten.

Och så händer det saker på stan…?
   – Absolut. Dansens dag firas inte enbart med föreställningar av professionella dansare. Under lördagen och söndagen den 28-29 april kommer olika grupper av amatörer och halvprofessionella dansare att samlas på Gustav Adolfs Torg för att gemensamt fira dansens uttryck. Förhoppningsvis kan det locka människor som vanligtvis inte skulle tagit sig ner till oss för att se en föreställning.
   – Och att vara dansare är ett yrke så naturligtvis är det skillnad i skicklighet, vilket i sig inte betyder att amatörer och halvprofessionella inte är värda att betrakta, men föreställningarna under Dansdagarna 01 visar på en yrkesskicklighet som kommer efter år av arbete.

…och publiktillströmning?
   – Jodå, publiken kommer. Visst är samtida dans en smal genre och folk i allmänhet har inga referensramar. De vet för lite, helt enkelt, och det är synd. Om jag ska problematisera så är det likadant över hela Europa. Koreograferna och dansarna finns men teatrarna vågar sällan satsa av rädsla för ett publiksvek.
   – Å andra sidan är vi ingen jättescen utan har plats för hundra personer per föreställning och det brukar vara fullt. Det känns kul.

Här är en lathund till de aktuella artiklarna i [nummer]

Det senaste:

Fjärde delen i Anna Novovics rafflande följetong heter ”Att fika med Robert Wilson” och finns att läsa här »

Ulf Dageby har komponerat musiken till Teater Tribunalens senaste uppsättning. Ylva Lagercrantz har pratat med honom. Läs mer »

Lena Andrén har träffat danslegenden Ivo Cramér, 80 år, som firas med en jubileumsgala på Operan i maj. Läs mer »

Marit Kapla har intervjuat Rikard Wolff inför nypremiären av Den europeiska kritcirkeln i Göteborg. Läs eller se intervjun på video här »

Läs Jacob Hirdwalls rapport från dramatikseminariet Scandinavia on Stage i New York här »

Cirkus Cirkör ger några föreställningar av Trix i Malmö och Göteborg innan de fortsätter sin världsturné. Men de har också nya grejor på gång. Läs mer »

Kungliga Operan satsar stort på att locka ny och större publik. Läs mer »

Anna Magnusson har träffat två mimelever som inte bara staterat som älvor, utan även hoppat in i större roller i Dramatens En midsommarnattsdröm. Läs mer »

Teatermaskinen från Riddarhyttan gör minst sagt provocerande teater. Läs mer »

Strindbergiana vol 16 finns nu i bokhandeln. Läs Nummers recension här »

Det är dags för årets dansfestival i Malmö – Dansdagar 01 Läs mer »

Så firas Dansens Dag 29 april i hela Sverige Läs här »

Intervju med Henry Bronett inför premiären av årets Cirkus Prinsessan Klicka här »

Intervju med Mats Kjelbye som skrivit pjäsen Klister som nu får sin urpremiär på Backa Teater i Göteborg Läs intervjun »

Darling Desperados gör En Vacker Värld på Teater Galeasen i Stockholm. Läs och se ett smakprov »

Nummerpanelen har varit i Umeå Folkets Hus och sett Västerbottensteaterns improviserade deckare Misstänkt för mord »

Det är mycket spännande på gång i Berlin just nu. Läs Carl-Johan Vallgrens rapport här »

I boken Nils Ferlin – poet i livets villervalla kan man bland annat läsa om Ferlins skådespelarliv
Läs recensionen »

Inte det allra senaste men ändå aktuella artiklar:

Premiärerna duggar tätt på Dramaten i april
Direktlänk till artikeln »

Läs om kabarén Kliv av! på Skottes i Gävle
Klicka här »

Dansbiennalen i Umeå har hårdbevakats:
Malin Palmqvist har pratat med Kompani Nomad om föreställningen Samiska spår »
   Malin Palmqvist har också träffat Jakob Isaksson från Urban Kultur som skapat streetdance-föreställningen Urbanizm » och Wim Vandekeybus som är konstnärlig ledare för danskompaniet Ultima Vez »
   Även Lena Andrén var på plats i Umeå under Dansbiennalen. Läs hennes summering av evenemanget här »

Vetenskapsteater i Riksdagshuset – pjäsen Obefläckad som ingång i en debatt om konstgjord befruktning.
Direktlänk till artikeln »

Palme dör innan paus på Teater Bhopa
Direktlänk till artikeln »

Läs allt om teaterns dag i Malmö (OBS! Nytt bildmaterial från evenemangen 31 mars.)
Direktlänk till artikeln »

En intervju med en äkta fakir från Gävle
Direktlänk till artikeln »

Det tycks vara trendigare än någonsin att skildra psykisk sjukdom på teatern
Direktlänk till artikeln »

Ett teaterhus i Moskva fyller 225 år
Direktlänk till artikeln »

Dansen fick sin egen dag 1982 när ITI-UNESCO utsåg Jean-Georges Noverres födelsedag den 29 april (1727) till International Dance Day. Att man valde just Noverre beror på att han räknas som en av de stora banbrytarna inom danskonsten.
   Varje år får en internationell danspersonlighet i uppdrag att författa ett budskap – International Dance Day Message. I år bad man koreografen William Forsythe dela med sig av sina tankar: ”It seems as if we were beginning to walk. It seems as if we were going as far as the earth is good.”
   I Sverige började Dansens dag firas i samband med Kulturhuvudstadsåret 1998. Svensk Danskommitté har ansvaret för att stimulera till aktiviteter under dagen. De sammanställer också Dansens Dag-programmet och dokumenterar vad som hänt. Deras handläggare, Lena Sundberg, berättar att Dansens Dag förra året hade en publik på 30 000 personer och att intresset ökar.
   – Vi har fått reaktioner från hela landet som visar att man uppskattar att Dansens Dag finns och att den har betydelse för det lokala danslivet.

Dans överallt
Om vädret tillåter kommer det att finnas många möjligheter att se dans i parker, på gator och torg från Luleå i norr till Skanör i söder.
   Dans är rörelse och rörelse leder framåt, vad kan då passa bättre än att göra en stadsvandring? Bor man i Stockholm eller Halmstad kan man följa med på dansanta färder genom de två städerna.
   Vicki Sverkersson som arbetar för Dans i Halland säger att de vill göra dansen så synlig som möjlig på så många platser som möjligt.
   – Hela det lokala danslivet och Länsmusiken medverkar i vandringen som går till åtta platser och leds av en guide från Länsmuseet.
   Att köpcenter är populära utflyktsmål på söndagar har Camilla Ekelöf och hennes dansare tagit fasta på när de bokat in sig på Amiralens köpcenter i Karlskrona. Vad kommer att hända när kulturen möter kommersen?

Amatördansen blir synlig
Trots att amatördansen är en lika blomstrande folkrörelse som amatörteatern är den inte lika synlig. Därför är det glädjande att se att en stor del av aktiviteterna på Dansens dag är amatörverksamhet.
   Vad amatördansare kan prestera när de går samman får man uppleva i Sölvesborg. Jazzdansare, barndansare, ungdomsdansare, folkdansare, hip hopare och torsdagsdansare bjuder på en tre timmar lång manifestation av dansglädje.
   Att diskutera dans hör också till Dansens Dag och i Karlshamn har man bjudit in koreografen Efva Lilja. Hon har valt att döpa sitt seminarium till ”Dans eller vanvett i den vardagliga idyllen”.
   – Det handlar om mitt förhållningssätt till dans och till vad man gör som konstnär. Det handlar också om hur konsten kan föra in den andra dimensionen i vardagen, det irrationella, som i andra sammanhang avfärdas som vanvett.

Dansmaraton i Stockholm
Danscentrum i Stockholm firar trettioårsjubileum med ett Dansmaraton men glöm alla tankar på tävling och utslagning. Minna Krook som är en av de ansvariga vill ha mångfald.
   – Vi vill att så många som möjligt skall kunna vara med, både erfarna och nya. Det skall vara väldigt öppet men vi försöker planera så att det skall passa med tiden på dygnet. Program för barn mitt på dagen och solohappenings på eftermiddagen.
   Att dansa själv är en lustfylld upplevelse och det finns det också möjlighet att göra denna dag. På Dansmuseet i Stockholm kan man dansa Hip Hop med Daniel Rörström och i Göteborg arrangerar Dans i Väst en Dansverkstad. Därutöver har flera dansskolor i landet pröva på-klasser.
   Och till sist, för dig som måste stanna hemma, visas Birgit Åkessons Persefones dans i SVT1 kl 19.25 och Danshögskolans Dansögonblick på nätet », där de visar filmer och bilder från sin verksamhet.

Som teatermänniska är det ju mycket viktigt att man är fri. Både fysiskt och psykiskt. Varför vet jag inte, men det är bara så. Det är en dogm. Man ska kunna gå ner i brygga och acceptera det mesta. Man ska kunna göra djur-improvisationer och berätta om allt. Man ska inte ha en massa spärrar. Det är jobbigt med spärrar, om man har spärrar så är man ofri. Och man ska inte vara ofri. Nej. Det ska man inte vara. Man ska kunna se sina arbetskollegor i ögonen och säga: jag ser dig och jag förstår dig och det är bara bra att vi är olika, för tänk var tråkigt det skulle vara om alla var lika.
   Det är precis så som mammor och pappor approachar sina mobbade tjocka adopterade barn med läs- och skrivsvårigheter. Men dom ljuger. Tjocka adopterade barn med läs- och skrivsvårigheter är noll värda i den verklighet som är deras, dvs. i skolan.
   När ett tjockt adopterat barn med läs- och skrivsvårigheter står mobbad och utskrattad i duschen efter jympan så hjälper det inte särskilt mycket att mamma och pappa kvällen innan har sagt ”tänk vad tråkigt det vore om alla var lika.”

Jag undrar om alla teatermänniskor är tjocka adopterade barn med läs- och skrivsvårigheter. Kanske inte helt bokstavligt talat, men jag tror att de flesta teatermänniskor nånstans inne i sig har ett tjockt adopterat barn med läs- och skrivsvårigheter. Kanske är det därför teatermänniskor vill bli accepterade som dom är. Att bli sedda som dom är.
   Allt det här låter ju jättefint. Men då ska jag berätta, kära vänner, att riktigt så fint är det inte i verkligheten. I verkligheten råder en fri-fascism. Är man ofri så ska man utplånas, då har man inte i teatervärlden att göra. Då ska man ut och det kan inte gå fort nog. Då ska man åka plingplongtaxi tillbaka till kostym-världen, dvs. den ofria världen där folk har en massa spärrar och inte vågar se varandra i ögonen.
   I den ofria världen jobbar man med data eller nåt annat ofritt yrke. Vi har sett ofria människor representerade i många teaterföreställningar. I en dammig Galeasen-föreställning kanske. En man med bakåtslickat hår och portfölj kommer in på scenen och ett sus går igenom den initierade publiken. Djävulen är i lokalen. Mannen med bakåtslickat hår och portfölj är NATAS.

Jag märker det hos mig själv. Jag är uppfostrad till att hata dom ofria. När jag analyserar texter kommer jag ofrånkomligen fram till att det handlar om en liten persons kamp för frihet, det lilla människobarnets kamp mot kostymvärlden. Hur patetiskt kan det bli? Men det har hänt att till och med jag har känt djävulen andas mig i nacken. I skolan, på den fysiska träningen, har jag vid några tillfällen känt mig ofri.
   Det här är inte lätt att skriva om, jag hoppas ni förstår det. Jag hoppas att ni ser mig och respekterar mig för att jag vågar komma ut ur skåpet. Jag kommer ihåg en gång, i ettan, när jag skulle massera Niels fötter. Och Niels fötter luktade verkligen så FÖRDJÄVLIGT äckligt. Jag tvekade en enda liten sekund och Niels slog larm på direkten som den ambitiösa angivare han är.
   ”Fröken! Fröken! Anna vill inte massera mina fötter!” Allting stannade liksom upp och jag blev tomatröd i ansiktet och fick akuta vallningar trots att jag var 24.
   Läraren avbröt omedelbart undervisningen och jag fick sen, tillsammans med henne, gå naken i cirklar och tända rökelse och tvinga bort de onda andarna från rummet. En annan gång när vi gjorde nån slags Tai-chi, kom självaste rektor in och skrek till mig: ”Andas djupare, slappna av nu för fan!” Skämmigt.

Därför är det så skönt att det finns folk som… ja…till exempel… Robert Wilson! Robert Wilson är teatermänniska OCH kostymmänniska på samma gång. Han är en levande Benetton-reklam: teatermänniskan och kostymmänniskan hand i hand.
   Men vänta lite här… hold your horses… det här hänger inte ihop. Teatermänniska och kostymmänniska på samma gång… det går ju inte! (Äntligen får jag användning för mina tio poäng i logik!) Låt mig se… varje gång jag har träffat Bob så har han haft kostym på sig. Bobs assistenter intygar att han till och med har kostym på sig i sängen. Jag tror vi kan konstatera att Bob är en kostymmänniska. Alltså är han inte en teatermänniska. Jag är ledsen, men det kan han ju i rimlighetens namn alltså inte vara. Herregud, vilken insikt.
   Det är en mörk dag idag. Jag vill att ni alla, tillsammans med mig håller en tyst minut. Ja, det känns faktiskt som om han är död. För om någon inte är en teatermänniska så är han ingen. Så Bob får väl stå där i duschen tillsammans med dom tjocka adopterade barnen med läs- och skrivsvårigheter. Men Bob kommer säkert att ta med dom till Watermill och… adoptera dom en gång till!
   Nästa gång kan ni läsa om hur jag, med hjälp av min inre Anne Rice, lyckas väcka Bob från de döda. Tänk gothic…