Med kroppen som vapen

Idén till årets tema Kroppen som vapen uppstod när gruppens ledare Susanna Åkerlund mötte den politiska performancekonsten på Balkan. Där såg hon hur konstnärerna utsatte sina egna kroppar för fara. I det politiska klimatet som tvingade fram detta ställningstagande fann hon paralleller till situationen på sextiotalet, då butohn uppstod.
   – Man sätter sig i vägen. Man vill ändra på något och då sätter man sin kropp i vägen.

Greenpeace inbjudna, men tackade nej
Några som ofta satt sig i vägen är Greenpeace, därför var det naturligt för Susanna Åkerlund att bjuda in dem. Tyvärr tackade de nej, något som hon tror beror på det glapp mellan politik och konst som uppstått i dagens samhälle. Men hon hoppas att de skall komma och titta och att det i sin tur skall förändra deras inställning.
   En inspirationskälla för Butohn var den japanske bondens utarbetade kropp. Pino Ivancic från Kroatien anknyter till det temat i Manmachine där han utforskar synen på arbetet i olika kulturella och sociologiska omgivningar. I ett meddelande till festivalledningen skriver han att föreställningen är en hyllning till alla som börjar arbeta klockan sex.
   Därutöver medverkar den engelska undergroundgruppen Digi Dub, som har samarbetat med SU-EN sedan 1996, Gregor Weber från Tyskland och Eva Ceginskas Björkman.

Uno ”Myggan” Ericson död

Nöjeshistoria är knappast någon akademisk disciplin, men Uno Myggan Ericsons stora kunnande på området ingav stor respekt och gjorde honom 1987 till filosofie hedersdoktor vid Göteborgs universitet för sin pionjärinsats att öka kunskapen om revy- och varietékonst.

Tidigt teaterintresserad
Ericson växte upp i Nässjö och tog redan som åttaåring del av alla föreställningar som bjöds i Folkets Park. Som 19-åring blev han journalist på Smålands Allehanda och skrev bland annat teaterrecensioner. En tid medarbetade han i Expressen men anställdes 1958 vid Göteborgs Stadsteater, där han först var reklamchef och senare intendent och tillförordnad chef.
   Uno Myggan Ericson blev en av våra populäraste radiopratare. Programmet Från scen och cabaret sändes närmare tusen gånger åren 1974 till 1994. När programmet upphörde väckte det protester från landets revymakare, som krävde att Myggan skulle få fortsätta ”surra i etern”.

Gav ut nöjeslexikon
Ericson samlade på sig ett outsinligt kunnande om all slags scen- och filmunderhållning. En stor del av detta vetande finns samlat i uppslagsverket Myggans nöjeslexikon i 14 delar, som utkom åren 1989-1993. Ericson har också gett ut en rad andra böcker, bland annat biografier om Karin Kavli och Ernst Rolf. Ett annat av Ericsons intressen var Jugoslavien. Han både föreläste och gav ut böcker om landet.
   För tv gjorde Uno Myggan Ericson serien Myggans vänkrets. Men själv var han inte så förtjust i tv, som han tyckte försummade sin folkbildande uppgift.

20-årsjubileum för musikalen Cats

Originaluppsättningen av Cats hade premiär 11 maj 1981 och då bestod ensemblen av bland andra Elaine Page, Brian Blessed, Paul Nicholas, Wayne Sleep, Sarah Brightman och Bonnie Langford.
   Cats, som bygger på T S Eliots De knepiga katternas bok (Old Possum’s book of practical cats), spelas efter cirka 8 500 föreställningar fortfarande i London och innehar rekordet för den längst spelade produktionen i West End. Den aktuella ensemblen består av bland andra David Ashley, Helen Baker, Julie Barnes, Peter Bishop, Clinton Brown, Emma Buckle, Julie Carlton, Matthew Cross, Nick Crossley, Candice Evans, Ross Finnie, Chrissie Hammond, Emma Harris, Dave Willetts, John Partridge och Jacob Brent.
   Broadwayuppsättningen av Cats spelades i 18 år och lades ner 10 september 2000. Förutom i London kan man just nu se den populära musikalen i Japan, Tyskland och Ungern.

Irländsk charm på italiensk sylta

Filmen Fish´n´chips bygger på en pjäs av den irländske dramatikern Conor McPherson. För regin svarar McPherson själv, som därmed gör sin regidebut i filmsammanhang. Nummers Anna Magnusson har sett filmen.

Den italienska familjen Beneventi driver en restaurang i en liten irländsk kustort, men det är inga härliga pastarätter som serveras på deras sylta, utan något så simpelt som Fish´n´chips.
   I köket står äldste sonen Frank (Peter McDonald), ständigt med ögonbrynen charmigt på sned, och friterar fisk och potatis medan han drömmer om något betydligt större. När han får veta att fadern är skyldig den lokale bookmakern Simple Simon pengar tar han saken i egna händer, skaffar sig en hagelgevärsattrapp, drar på sig rånarluvan och söker upp Simon.
   Yngre brodern Joe (Laurence Kinlan) blir i samma veva vittne till en våldtäkt och svågern Ray (Conor Mullen) är nära att avsättas från sin tjänst vid universitetet för att han inleder ett förhållande med en ung studentska, så det är en minst sagt dramatisk vecka för familjen Beneventi.

Vanliga människor under en ovanlig vecka
Fish´n´chips är en lågmäld och estetiskt tilltalande film, där vi får följa några vanliga människor under en ovanlig vecka i deras liv. Filmen är dramatikern Conor McPhersons regidebut och den är baserad på hans egen pjäs The Lime Tree Bower. Vid Berlin Internationella Filmfestival 2000 erhöll Fish´n´chips CICAE Award i klassen Bästa film.
   McPherson har under våren varit aktuell i Sverige med Riksteaterns uppsättning av hans pjäs Fördämningen (The Weir) i regi av Johan Ulveson.

Att fika med Robert Wilson

Hur han har fått tag i mitt telefonnummer är en gåta. Jag har ingen lägenhet och står därför inte i telefonkatalogen. Men nu sitter han alltså här mitt emot mig och ler sitt amerikanskt breda leende.
   Robert.
   Jag tittar på honom. Jag Ser Honom. Jag hoppas min blick uttrycker: ”Ta med mig till New York så kan vi shoppa dyra underkläder till mig och tala om konst.” Men med största sannolikhet uttrycker den: ”Mina linser är uttorkade.” Blickar kan inte ljuga. Ögonen är själens spegel.
   Vi har inte sagt något ännu. Tystnaden är Talande. Det känns som om jag är på en av hans kollationeringar, som ju alltid startar med en tystnad på ett par minuter. Minuter där alla anstränger sig för att inte hosta eller kurra med magen.
   Robert dricker Campari. Jag dricker varm choklad med vispgrädde. Där sitter vi så. Två människor. Två själar. Två kroppar. Två regissörer. Nu händer något. Robert drar handen genom sitt hår! Jag studsar till.
   Stillhet återigen. Och igen.

RIIIIING! (det är min mobiltelefon)
   HJÄÄÄLP!!!
   Det är Jennifer (som jag delar lägenhet med) som frågar hur man byter mellan longplay och shortplay på videon. Hon ska programmera in Oscarsgalan och tvivlar på att ett fyratimmars-band räcker. Jag försöker diskret mungips-mumla att jag inte kan prata just nu, men hon verkar inte höra.
   Hon berättar att George Costanzas pappa har fått en egen serie och att den inte verkar vara bra alls. Sen går hon vidare och pratar om att Suzi på våningen över har spelat Dana Dragomir på högsta volym i över en timme nu och att panflöjt i och för sig inte är ett ointressant instrument, det är tvärtemot ganska underskattat, men att i för höga doser…
   Jag lägger på. Det kommer jag antagligen få brinna i helvetet för, men jag hade inget val. Robert började flacka lätt med blicken och jag blev nojjig. Förlåt Jennifer.
   Robert är en vacker man. Hans finmejslade drag, de känsliga ögonen, amorbågarna som tecknade av en skicklig kalligrafi-målare. Den Cary Grant-ska frisyren. Hela han är som en pinfärsk sushitallrik som man bara vill sluka med en gång.
   Han tar ett djupt andetag, som för att säga nåt. Luften vibrerar. Men nej.

Jag intalar mig själv att jag är fascinerad och försöker desperat tränga undan min önskedröm om att just nu sitta i soffan och äta godis med Jennifer. Jag sitter ju för fan här med ROBERT WILSON. Sluta klaga.
   Hans blick är penetrerande. Han stoppar handen i innerfickan på sin kavaj och tar långsamt upp en blyertspenna och nåt silvrigt odefinierbart föremål. Han stoppar pennan i föremålet och det surrar till. Han tar ut pennan. Aha, det är en batteridriven pennvässare! Gud vad smart.
   Han börjar skissa nåt på en servett. Svettpärlor bryter ut på hans överläpp. Det är fantastiskt att se en så stor konstnär i arbete. Jag hoppas hans genialitet ska smitta av sig på mig, jag sitter ju faktiskt ganska nära.
   Han viker i hop servetten och lägger den i min hand. Han reser sig upp. Han tar än en gång ett djupt andetag, men den här gången säger han faktiskt nåt:
   ”I want to enter you.”
   Så vänder han på klacken i stil med en toreador och går med bestämda steg ut genom dörren. Jag ser honom hoppa in i en taxi. Robert är borta.
   Jag vecklar ut servetten. Han har ritat en cirkel. En helt perfekt cirkel. Jag är konfunderad, men när jag ser att den är signerad blir jag genast klar i huvudet. Den här måste jag kunna sälja på nån auktion eller nåt. Jippi!
   Jag sveper den varma chokladen och tänder en cigarett. Funderar över det han sade innan han gick. ”I want to enter you.” Hmmm… jag undrar vad han egentligen menade med det?
   Nu i efterhand önskar jag att jag hade kunnat knäcka hans kod. Om jag bara hade förstått vilka fatala konsekvenser hans replik skulle få, skulle jag tagit första bästa flyg till Stockholm, och aldrig mer satt min fot på dansk mark igen.

Årets Bellmanpris till performancepar

Bogdan Szyber och Carina Reich har arbetat ihop i över 15 år och använder ofta staden som scen. Deras performancegrupp Kulturmaskinen avslöjar enligt motiveringen ”de vrår i staden som är så självklara för oss att vi inte ser dem utan konstnärens ficklampa”.
   Dessutom delades Stockholms stads hederspris på vardera 100 000 kronor ut. Dessa pris gick till skulptören Lars Kleen, regissören Kia Berglund, författaren Bengt Ohlsson, tecknaren Joakim Pirinen, och kompositören och musikern Lena Willemark.

Regina Lund spelar Garbo i Stadsteaterns musikal

Huvudrollsinnehavarna offentliggjordes på onsdagen vid en presskonferens på PUB, det varuhus där Garbos karriär en gång började. Som sextonåring var hon varuhusets hattmodell och när regissören Mauritz Stiller fick syn på henne i reklamkatalogen engagerade han henne i såväl ett par reklamfilmer som i Gösta Berlings saga.
   Musikalen om Garbo skrevs 1997 och har tidigare satts upp i Italien under titeln Hollywood – portrait of a star. För Stockholms Stadsteaters räkning vidarebearbetar Gianni Togni för närvarande den egna musikalen så att fokus ligger på Greta Garbo och inte som tidigare på John Gilbert.
   – Musikalen handlar om de båda skådespelarnas kärlekshistoria då Garbo kom till Hollywood och började göra karriär, berättar Ronny Danielsson, som blir uppsättningens regissör.
   – Det är en stora ära att få spela Greta Garbo, säger Regina Lund.

Passionerad musik utlovas
Garbo & Gilbert är en genomkomponerad musikal med fem huvudroller och totalt cirka tjugo personer på scenen, inklusive dansare. Dessutom medverkar en tolvmannaorkester.
   – Musiken är passionerad, i Italien sjunger de ju alltid som om det gällde livet, säger en märkbart stolt Peter Wahlqvist, teaterchef. Vi får se om Stockholmspubliken är med på noterna.
   Vid presskonferensen medverkade även kompositören Gianni Togni samt Karin Paulin, som ska spela Greta Garbos väninna Mercedes de la Costa.

Ny barnmusikal på ny sommarscen

Den 9 juni, har den nyskrivna musikalen om sjörövarkaptenen premiär. Utomhusscenen den ska spelas på hela sommaren är helt ny och ligger i Frösundavik utanför Stockholm. Karin Glenmarks roll som mor Anna är en av få i musikalsammanhang.
   – Egentligen har jag bara gjort två musikalroller tidigare och barnföreställningar känns också nytt. Det ska bli väldigt spännande.
   Arrangörerna satsar på en ny utomhusscen och storslagen rekvisita för att locka så många familjer som möjligt. Bland annat ska grottor i närheten användas som restaurang. Musikalen är helt nyskriven och handlar om den elaka kapten Guldkrok, som ska spelas av Ted Åström.

Berlins teaterpris till Bruno Gantz

BERLIN. Det var stort jubel bland teater- och filmskådespelare när den 60-åriga film- och teaterstjärnan Bruno Ganz fick Berlins teaterpris 2001.
   Ganz, schweizare till börden, fick priset för sina många och varierande rolltolkningar, som Hamlet, Odysseus, Prometeus och Faust. Utomlands har han blivit berömd för roller i Markisinnan av O, Nosferatu och andra filmer.

Margaretha Krook död

Margaretha Krook föddes i Stockholm hösten 1925. Hon gick Dramatens elevskola 1948-1951 och sedan hon lämnat skolan arbetade hon både på Dramaten och vid stadsteatrarna i Norrköping, Helsingborg och Göteborg. Hon spelade också under flera decennier i den i början av 1960-talet nybildade TV-teatern, och i många biofilmer från 1950-talet och framåt.
   Bagateller som den kända margarinreklamen tillsammans med Ernst-Hugo Järegård på 1970-talet samt komiska roller i bland andra Hasse & Tage-revyer har bidragit till bilden av henne som en ytterst mångsidig artist.
   Margaretha Krooks sista insats på Dramaten blev Samuel Becketts pjäs Lyckliga dagar, som spelades 1998-1999. Enligt Ingrid Dahlberg har man på Dramaten beslutat att inom de närmsta dagarna hålla en minnesstund för de personer som kände Margaretha Krook.
   
Sista rollen för Radioteatern
Margaretha Krooks allra sista roll gjorde hon för Radioteatern. Under januari och framåt arbetade Margaretha Krook med inspelningen av en pjäs av Marie-Louise Ekman.
   – Pjäsen var specialskriven för henne och hon hade huvudrollen, säger Magnus Florin.
   Pjäsen har ännu inte någon titel och är inte färdigredigerad. Margaretha Krooks insats är emellertid inspelad och färdig.
   – Margaretha var fantastiskt kraftfull och precis. Hon hade ordet i kroppen med en språkkänsla som var förbluffande. När hon gjorde något, gjorde hon det med full kraft, säger Magnus Florin.

En stor förlust för svensk teater
Svensk teater har blivit fattig nu när en av de verkligt stora har gått ur tiden. Det säger förre Dramatenchefen Lars Löfgren.
   – Hon är en av svensk teaters riktigt stora och kunde spela allt från tragiska roller till komik. När hon kom upp på scenen lyste det om henne. Margaretha hade den där absoluta publikkontakten, berättar han.
   Lars Löfgren har som chef på Dramaten mellan 1985 och 1997 haft mycket nära samarbete med henne. Han har genom åren fortsatt haft en nära kontakt. Bland annat stod Lars Löfgren alltid bakom Margaretha Krook när hon höll det traditionella nyårstalet på Skansen.

Ny teater planeras i Sundsvall

SUNDSVALL. I Sundsvall planeras en teatersatsning för 100 miljoner kronor. Kommunen tänker samla all verksamhet under ett och samma tak och bygga en ny teater.
   Snickerier, verkstäder, repetitionslokaler, salonger, administration, rekvisitaförråd, ljud- och ljuslokaler ska samlas på ett ställe, berättar Sundsvalls Tidning.
   Projektering och en första etapp finns med i de budgetdirektiv som nu gått ut på remiss.
   Vid kommunfullmäktigesammanträdet den 18 juni fattas beslut i ärendet.

Tre gånger Wahlgren på Fredriksdal i sommar

Hans Wahlgren har med barnen Pernilla och Linus stora roller i Kärlek & Lavemang, en musikalisk buskis som bygger just på Molières komedi Den inbillade sjuke.
   För femtio år sedan spelade Elof Ahrle den inbillade sjuke Argan. I sommar görs huvudrollen, madame Elvira Krank, av Eva Rydberg, som tar ut svängarna ordentligt.
   Hans Bergström gör sin 22:a omgång som regissör på Fredriksdal. Han har tillsammans med Adde Malmberg bearbetat den klassiska komedin till ett burleskt lustspel.
   – När jag frågade Pernilla Wahlgren tackade hon genast ja, säger teaterchefen Eva Rydberg, som handplockat ensemblen.
   I fyra månader bor klanen Wahlgren på en gård nära Helsingborg. De tre har spelat mot varandra i olika konstellationer, men aldrig medverkat i samma föreställning alla tre.
   Madame Krank mår inte bra eftersom hon ständigt oroar sig för dödshotande krämpor. Men publiken skall må bra, försäkrar Eva Rydberg och hela ensemblen.

Radiointervju med nye Hippchefen

Nu har man äntligen hittat en ny chef till Hipp- Malmö Dramatiska Teater som i praktiken har stått utan konstnärlig ledning sedan i höstas. Från den 1 oktober blir Anders Lerner 42 år ny teaterchef. På tal om kulturs Bengt Gustafsson har träffat honom för en intervju, som sänds på torsdag.

Anders Lerner har framförallt en bakgrund som dramaturg men sedan fem år tillbaka har han varit chef för Teater Västmanland. Att nu bli chef för Malmö Dramtiska Teater ser han som en stor utmaning. Hipp är ju teaterhuset där både riktiga elefanter men även de stora sceniska elefanterna har dansat… Att det tagit så lång tid att utse en ny chef beror bland annat på att malmöpolitikerna inte har varit säkra på om pengar fanns för fortsatt drift av det 101-åriga huset där både cirkus, teater, pingstkyrka och teater har huserat.
   I På tal om kultur berättar Anders Lerner om sitt förhållande till Södertälje under 1970- talet då staden växte och det mångkulturella Södertälje blev till. Det är ett samtal med många trådar där vi får möta en naturlyriker med rötter från den sörmländska myllan där både Gud och kärleken har sin givna plats.
   Programmet sänds i P1 torsdagen den 10 maj klockan 9.35 med repris 11/5 klockan 00.10 och 12/5 klockan 22.05.
    På Malmö Dramatiska Teater spelas just nu Staffan Göthes Temperence och Pauline Mols Det sista barnet. Läs mer i bifogad länk.


Direktsänd Sverigepremiär av Clara

1998 hade den urpremiär på Opera Comique i Paris och nu är det dags för svensk premiär av Hans Gefors opera Clara. På lördag sänds premiärföreställningen i P2 – direkt från Kungliga Operan i Stockholm.

I centrum för handlingen står Clara som ser sin far skjutas till döds på föräldrarnas bröllopsdag. För att få veta varför lämnar hon hemmets skenbara trygghet för en infernovandring genom storstadens undre världar, där droger, spel och prostitution bara är kulisser för ännu farligare krafter. Vem eller vad dödade Claras far? Gangstermaffia, terrorister, globalkapital?
   Den borgerliga fasaden krackelerar när mördarna avslöjar sig som den närmaste kretsen. Vilka dog för att Clara skulle växa upp i skyddad oskuld? Svaren ifrågasätter vår egen tillvaro. Utmanande fransk samtidsdramatik som svindlande vacker opera med en svensk operamästares passionerade, spirituella musik.
   Hans Gefors (f. 1952) skrev sin första hela opera, Christina, 1986 på uppdrag av Kungliga Operan i Stockholm. Hans andra opera Der Park var ett beställningsverk för Majfestspelen i Wiesbaden 1992. Opera nummer tre blev Vargen kommer som hade premiär på Malmö Musikteater 1997. Hans Gefors senaste verk, efter Clara, heter Hemkänslan och beställdes av Riksdagen till millennieskiftet.
   På lördag spelar Kungliga Hovkapellet under ledning av Werner Seitzer och huvudrollerna görs av bland andra Susann Vegh, Anita Soldh, Sten Wahlund och Stefan Dahlberg. Clara sänds den 12 maj klockan 19.30 i P2.

Folkteatern får fast ensemble igen

På söndagen annonserade teatern efter skådespelare, sångare, dansare, mimare och musiker.
   – Flera hörde av sig redan under söndagen. Det är intressant att arbeta hos Peter Oskarson. Det vet vi för vi får ofta förfrågningar från skådespelare som vill ha engagemang, säger teaterns producent Anna Thelin till Gefle Dagblad.
   Ett krav för att få jobb på Folkteatern är att man är beredd att bo i Gästrikland eller Hälsingland.
   – Vi vill inte ha folk som åker till sina hem på andra orter efter föreställningarna, säger Anna Thelin.

Rikard Wolff far land och rike runt

Nummers reporter Marit Kapla träffade Rikard Wolff på Stora Teatern i Göteborg, inför nypremiären den 8 maj av Jasenko Selimovics uppsättning Den europeiska kritcirkeln.

Stadsteatern i Göteborg spelade Den europeiska kritcirkeln 1999. Nu har den har nypremiär eftersom den ska vara med på Teaterbiennalen i Växjö 23-27 maj. Hur känns det att ta upp en gammal pjäs?
   – Det känns lite spooky. Å andra sidan är det väldigt häftigt också. Det är ett material som man har i ryggmärgen men som blir annorlunda när tiden har förflutit. Det har att göra med ens egen utveckling i livet.

Hur förhåller sig Jasenko Selimovic till förlagan, Brechts Den kaukasiska kritcirkeln?
   – Brecht var ju moralist. Han hade en idé om att den som har vårdat barnet och odlat marken i princip äger rätt till det. Det är en vacker tanke men den är fullständigt omöjlig att realisera. Jasenko är mer realistisk och säger att vi inte kan komma med såna fyrkantiga slutsatser om historien. Vi måste jämka och kompromissa för att vi ska kunna existera tillsammans.

Människa utan språk
I höst ska du vara med i musikalen Kaspar Hauser på Malmö Musikteater. Vem spelar du?
   – Jag spelar professor Daumer, en tysk borgare som är den första som tar hand om Kaspar när han återfinns på torget. Det är en gammal legend om en person utan historia som hittas stående på ett torg i en tysk borgarstad på 1800-talet.

Vad har musikalen att säga om den tid vi lever i nu?
   – Legenden är en otroligt bra metafor för vad civilisation är. Om man tar en person som har levt utan språk och det vi kallar kultur, var hamnar man då? Vad är det vi pådyvlar våra barn som vi påstår är så viktigt? Det finns jättefina möjligheter för en civilisationskritisk berättelse. Men var vår musikal kommer att hamna är det för tidigt att säga.

För bekväm
När jag var 14-15 år, var jag inne på liknande tankar och ville flytta ut i naturen och inte ha något personnummer. Har du någonsin känt så?
   – Det är en utopi det där. Jag är nog alldeles för bekväm av mig för att kunna avstå från allt som det betyder att ha sjukvård, pengar på banken och så. Men det är klart, tanken finns, framför allt nu när vi lever i ett samhälle som är så otroligt genomelektroniskt. Hur mycket du än revolterar så är du fast i något slags globalt, ekonomiskt ekorrhjul.

Det gäller att inte deppa ihop när man tänker på sådant.
   – Jag tycker att man måste vara optimist. Men man kan vara det med öppna ögon, man behöver inte vara naiv.

Tvekade inför rollen
Du bor ju i Stockholm. Tvekade du inför att fortsätta att frilansa i Malmö, efter våren med Dorian Grays porträtt på Hipp?
   – Ja, det gjorde jag. Jag har bott borta väldigt långa perioder. Å andra sidan är arbetsmarknaden för mig i dag hela landet. Både av rent krassa skäl, att jag erbjuds jobb, men också för att det inte alls är säkert att de intressantaste jobben är i Stockholm.

Du valde alltså att fortsätta bo i Malmö?
   – Ja, jag tyckte det var ett kul sammanhang. Jag gillar att jobba med Johanna Garpe som regisserade Dorian Grays porträtt och som gör Kaspar Hauser. Och Malmö har ett väldigt livaktigt musikliv just nu. Där finns en massa människor som sysslar med musik, som jag själv är road av, och jag tyckte det här var ett sätt att komma dem närmare.

Ny pop-platta
Du fick en Grammis i våras för Min allra största kärlek, din skiva med sånger av den franska chanson-artisten Barbara. Vad blir nästa musikprojekt?
   – Jag har satt igång med att skriva nytt material. Det kommer att bli en pop-platta med nya kompositörer som jag inte har arbetat med tidigare. Planen är att jag ska få fram en platta inom ett och ett halvt år. Jag tycker att mitt starkaste uttrycksmedel är sång. Där känner jag att jag gör något som ingen annan gör.

Har du några nya filmprojekt på gång?
   – Ingen som är under uppsegling, men jag har en film som inte haft premiär ännu. Jolly Roger, en dansk sjörövarfilm som har premiär i Danmark i oktober. Jag spelar Svarte Bill. Om de har en svart figur i en pjäs eller någon film – då ringer de till mej…

Arbetsnarkoman
Du verkar jobba väldigt mycket, gör du det?
   – Ja, det gör jag.

Vad har du för knep för att fixa det?
   – Jag vet inte. Inför mig själv tycker jag att jag har jobbat för mycket på sistone. Det som har fått stryka på foten är att jag inte har något vanligt liv. Jag flyttar från stad till stad och har ett gäng människor som jag träffar på varje ställe. Jag borde kanske ha lite mer ordning. Å andra sidan är det väl alltid så i livet att man suktar efter något man inte har.

Scandinavia on Stage

Under veckoslutet 19-20 april deltog jag i seminariet Scandinavia on Stage i New York. Initiativtagare och drivande kraft bakom det här seminariet var Irene Krarup på det danska generalkonsulatet. Men även de övriga fyra ländernas generalkonsulat ställde mangrant upp.
   Samordnare på den svenska sidan var Claes Jernaeus och Kjersti Board. Den svenska delegationen bestod av de tre dramatikerna Mattias Andersson, Sofia Fredén och Niklas Rådström samt av Margareta Sörenson (teaterrecensent Expressen), Staffan Valdemar Holm (regissör) Georg Malvius (regissör) och Berit Gullberg (förläggare).
   Seminariet ägde rum i det nyligen invigda Skandinaviska kulturhuset Scandinavia House på flotta Park Avenue mitt på Manhattan – inte långt från Broadways förföriskt blinkande ljus.

Många kontakter knöts
Drygt två hundra nyfikna teaterarbetare från hela USA hade samlats för att höra hur Danmark, Sverige, Finland, Norge och Island ser på sin egen och varandras samtidsdramatik.
   Ingen av de nordiska deltagarna jag talade med under de två intensiva dagar som seminariet varande, trodde på allvar att mötet skulle resultera i en hausse för nordisk dramatik i USA. Däremot utgjorde mötet ett gyllene tillfälle att knyta inter-skandinaviska kontakter. Paradoxalt nog krävdes det en resa till New York för att få ett sådant möte till stånd: ett möte, som utan vidare hade kunnat ske på hemmaplan. Hundratals visitkort bytte dock ägare under seminariet och de flesta hamnade i amerikanarnas fickor. Så vem vet – kanske kommer faktiskt fler nordiska dramatiker att sättas upp i USA under de närmsta åren.

Dålig kunskap om Skandinavien
Under presskonferensen dagen före seminariet samlade Irene Krarup de nordiska delegaterna för ett samtal. Hon ville försöka få oss att förstå att ungefär 50% av de amerikanare som skulle gästa seminariet inte vet var respektive nordiskt land är beläget på kartan. Att 25% i bästa fall känner till Strindberg, Ibsen och Bergman, men inte har en aning om att en svensk knappast förstår ett ord av finska eller isländska. Och att resterande 25% är mer insatta – även om det inte nödvändigtvis betyder att de vet vem Lars Norén är.
   Efter en reading av Lars Noréns pjäs Rumäner på The Actors Studio – i en översättning av Marita Lindholm-Gochman – hörde jag också hur teaterintresserade svensk-amerikaner på klingande svenska frågade varandra om de någon gång tidigare hade hört talas om dramatikern. Först då gick det på allvar upp för mig hur väsensskilda de nordiska och amerikanska teaterkulturerna faktiskt är.

Paljetter och benspark dominerar
När Staffan Valdemar Holm under en paneldebatt förklarade att svenska institutionsteatrar till 80% är finansierade med skattemedel gick det ett sus genom publiken. Amerikansk teater har inget sådant stödsystem.
   Den amerikanske journalisten Stan Schwartz förklarade – medan vi satt och drack norsk linjerullad snaps på den svensk-amerikanska restaurangen Aquavit – att teaterkulturen inte är en del av den ”amerikanska själen”. Det finns heller ingen amerikansk talteatertradition att tala om – åtminstone inte som den vi har i Sverige. Eftersom teaterkulturen måste vara självfinansierande till ungefär 98% så är det musikalteater med paljetter och benspark som är det förhärskande teateruttrycket.
   Talteatern lever i New York en tynande tillvaro off-off-Broadway. ”I Sverige”, argumenterade Stan, ”så kan en teaterdramatiker i varje fall hoppas på att en gång bli spelad, men i USA är det, för det stora flertalet, en realitet att det är en total omöjlighet.”

Smakprov ur den skandinaviska dramatiken
Under seminariet presenterade varje deltagarland ett antal dramatiker för den amerikanska publiken. Från Danmark var det Peter Asmussen, Erling Jepsen, Line Knutzon och Astrid Saalbach som fick en stund i rampljuset. Genom flera korta readings presenterade Norge pjäser av Jon Fosse, Finn Iunker, Cecilie Løveid och Peter Rosenlund. Finland hade valt några av sina främsta dramatiker ur den yngre generationen; Michael Baran, Anne Koski, Juha Siltanen och Laura Ruohonen. Islands kandidater var Hrafnhildur Hagalin, Olaf Olafsson, Olafur Haukur Simonarson och Thorvaldur Thorsteinsson.
   Det var inte bara amerikanarna som hade problem med att uttala en del av deltagarnas namn. Priset togs dock av dramatikern Deborah Baley Brevpoort som envisades med att uttala Laura Ruohonens efternamn på ett sådant sätt att det på finska – enligt Laura – betyder ”kadaver”.

Readings med amerikanska skådespelare
Sverige presenterade sig genom tre readings; en scen från Sofia Fredéns pjäs Hand i hand, tre korta scener från Mattias Anderssons Löparen och ett par scener från Niklas Rådströms Kvartett.
   Samtliga readings under Scandinavia on Stage framfördes av amerikanska skådespelare utan närmare erfarenhet av hur nordisk teater ser ut. Det slog mig att det flesta av de nordiska pjäserna präglades av ett ganska förhöjt formspråk vad gäller både dramaturgi och dialog. När de amerikanska skådespelarna – med sin mer naturalistiska spelstil – skulle ta sig an det här materialet haltade det betydligt. Det går till exempel inte att spela Jon Fosse på samma sätt som ett avsnitt ur Cityakuten. Naturalismen trivialiserar dialogen, den blir ointressant.
   Samma problem hade kunnat uppstå under Mattias Anderssons reading men det gjorde det aldrig. Troligen berodde detta på att Mattias själv regisserade sin reading och lyckades förmedla till skådespelarna en känsla av den stilisering som hans typ av texter kräver för att fungera.

Manhattan – en kulturell ö
För oss svenskar som är så vana vid att matas med amerikansk musik- och filmkultur, ligger det kanske nära till hands att tro att man också i USA i lika hög grad är påverkad av europeisk kultur. Och naturligtvis finns det ett visst utbyte. Men det är samtidigt ett faktum att tills för bara några år sedan hade knappt 10% av de amerikanska medborgarna ett pass. Hur många utav dem som varit i Europa vet jag inte. Men för mig var det en oväntad erfarenhet att upptäcka att Manhattan även i en kulturell mening är en ö.
   Det är min förhoppning att Scandinavia on Stage förmådde resa ett första brospann i det omfattande arbete som kommer att krävas för att överbrygga den kulturella klyftan.

Ledigt jobb som levande skyltdocka

   – Jobbrubriken blir väl gatutittare, säger idégivaren Artu Hutto till Norrköpings Tidningar.
   Tanken är att personen som får jobbet ska leva 23 timmar om dygnet på 12 kvadratmeter i ett skyltfönster. Allt ska filmas och sändas på Internet. Det ska även gå att chatta och tala i telefon med honom eller henne.
   Den levande skyltdockan ska vara beredd att börja redan nästa vecka. På nationaldagen blir vederbörande avfirad på stora scenen på Holmentorget. Lönen består bland annat av en premie på 20 000 kronor och en resa till Medelhavet.

Fassbinder-pjäs som film

Bara nitton år gammal skrev Rainer Werner Fassbinder pjäsen Tropfen auf Heisse Steine (Vattendroppar på brännande stenar). Nu har franske regissören François Ozon rotat fram detta ospelade manus bland gömmorna, blåst bort det snart tjugo år gamla dammet och omförvandlat texten till film. Resultatet har blivit en dramatisk komedi på ett i dag mindre kontroversiellt tema: kärlek mellan män.
   Rollspel och manipulation är de två ingredienser som driver handlingen framåt. Scenografin dryper av sjuttiotalets Tyskland och huvudpersonerna är den unge, naive Franz soch hans betydligt äldre älskare, affärsmannen Leopold. När männens före detta flickvänner dyker upp i leken kan det klaustrofobiska häxspelet börja.
   Gouttes d’eau sur pierres brûlantes, som den franska titeln lyder, producerades redan 1999, men visas först nu för svensk publik. Den elfte maj serveras hängivna Fassbinder-fans denna gräddbakelse inom ramen Fransk Filmfestival, vilken pågår 4 maj – 7 juni 2001 på biograf Sture i Stockholm.

von Otter som Ariodante

Tonsättaren Georg Friedrich Händel (1685-1759) skrev mer än 40 operor, bland andra Almira (1705), Rinaldo (1711), Julius Caesar (1724) och Ariodante (1735). Den sistnämnda sänds på lördag direkt från Garnier-operan i Paris med den svenska operasångerskan Anne Sofie von Otter i huvudrollen som prins Aridoante.

Ursprungligen skrev Händel denna roll för en manlig sångare som sjöng i altläge, en så kallad countertenor. Han hette Giovanni Carestini, kom från Italien och ”importerades” till London där Händel satte upp sina operor. Ariodante är den första opera som denne produktive operatonsättare skrev för Covent Garden-operan. Urpremiären ägde rum på nyåret 1735.
   I föreställningen från Garnier-operan spelar Les Musiciens du Louvre under ledning av Marc Minkowski. Ariodante sänds i P2 lördagen den 5 maj klockan 19.30.