Nummers reporter Marit Kapla träffade Rikard Wolff på Stora Teatern i Göteborg, inför nypremiären den 8 maj av Jasenko Selimovics uppsättning Den europeiska kritcirkeln.
Stadsteatern i Göteborg spelade Den europeiska kritcirkeln 1999. Nu har den har nypremiär eftersom den ska vara med på Teaterbiennalen i Växjö 23-27 maj. Hur känns det att ta upp en gammal pjäs?
– Det känns lite spooky. Å andra sidan är det väldigt häftigt också. Det är ett material som man har i ryggmärgen men som blir annorlunda när tiden har förflutit. Det har att göra med ens egen utveckling i livet.
Hur förhåller sig Jasenko Selimovic till förlagan, Brechts Den kaukasiska kritcirkeln?
– Brecht var ju moralist. Han hade en idé om att den som har vårdat barnet och odlat marken i princip äger rätt till det. Det är en vacker tanke men den är fullständigt omöjlig att realisera. Jasenko är mer realistisk och säger att vi inte kan komma med såna fyrkantiga slutsatser om historien. Vi måste jämka och kompromissa för att vi ska kunna existera tillsammans.
Människa utan språk
I höst ska du vara med i musikalen Kaspar Hauser på Malmö Musikteater. Vem spelar du?
– Jag spelar professor Daumer, en tysk borgare som är den första som tar hand om Kaspar när han återfinns på torget. Det är en gammal legend om en person utan historia som hittas stående på ett torg i en tysk borgarstad på 1800-talet.
Vad har musikalen att säga om den tid vi lever i nu?
– Legenden är en otroligt bra metafor för vad civilisation är. Om man tar en person som har levt utan språk och det vi kallar kultur, var hamnar man då? Vad är det vi pådyvlar våra barn som vi påstår är så viktigt? Det finns jättefina möjligheter för en civilisationskritisk berättelse. Men var vår musikal kommer att hamna är det för tidigt att säga.
För bekväm
När jag var 14-15 år, var jag inne på liknande tankar och ville flytta ut i naturen och inte ha något personnummer. Har du någonsin känt så?
– Det är en utopi det där. Jag är nog alldeles för bekväm av mig för att kunna avstå från allt som det betyder att ha sjukvård, pengar på banken och så. Men det är klart, tanken finns, framför allt nu när vi lever i ett samhälle som är så otroligt genomelektroniskt. Hur mycket du än revolterar så är du fast i något slags globalt, ekonomiskt ekorrhjul.
Det gäller att inte deppa ihop när man tänker på sådant.
– Jag tycker att man måste vara optimist. Men man kan vara det med öppna ögon, man behöver inte vara naiv.
Tvekade inför rollen
Du bor ju i Stockholm. Tvekade du inför att fortsätta att frilansa i Malmö, efter våren med Dorian Grays porträtt på Hipp?
– Ja, det gjorde jag. Jag har bott borta väldigt långa perioder. Å andra sidan är arbetsmarknaden för mig i dag hela landet. Både av rent krassa skäl, att jag erbjuds jobb, men också för att det inte alls är säkert att de intressantaste jobben är i Stockholm.
Du valde alltså att fortsätta bo i Malmö?
– Ja, jag tyckte det var ett kul sammanhang. Jag gillar att jobba med Johanna Garpe som regisserade Dorian Grays porträtt och som gör Kaspar Hauser. Och Malmö har ett väldigt livaktigt musikliv just nu. Där finns en massa människor som sysslar med musik, som jag själv är road av, och jag tyckte det här var ett sätt att komma dem närmare.
Ny pop-platta
Du fick en Grammis i våras för Min allra största kärlek, din skiva med sånger av den franska chanson-artisten Barbara. Vad blir nästa musikprojekt?
– Jag har satt igång med att skriva nytt material. Det kommer att bli en pop-platta med nya kompositörer som jag inte har arbetat med tidigare. Planen är att jag ska få fram en platta inom ett och ett halvt år. Jag tycker att mitt starkaste uttrycksmedel är sång. Där känner jag att jag gör något som ingen annan gör.
Har du några nya filmprojekt på gång?
– Ingen som är under uppsegling, men jag har en film som inte haft premiär ännu. Jolly Roger, en dansk sjörövarfilm som har premiär i Danmark i oktober. Jag spelar Svarte Bill. Om de har en svart figur i en pjäs eller någon film – då ringer de till mej…
Arbetsnarkoman
Du verkar jobba väldigt mycket, gör du det?
– Ja, det gör jag.
Vad har du för knep för att fixa det?
– Jag vet inte. Inför mig själv tycker jag att jag har jobbat för mycket på sistone. Det som har fått stryka på foten är att jag inte har något vanligt liv. Jag flyttar från stad till stad och har ett gäng människor som jag träffar på varje ställe. Jag borde kanske ha lite mer ordning. Å andra sidan är det väl alltid så i livet att man suktar efter något man inte har.
Loading ...
