Nummer

Men så blir det inte om kommunfullmäktiges ordförande Ulla Pettersson Carvalho får sin vilja igenom, skriver Norrköpings Tidningar.
   ”Flickan i fönstret får på inget sätt blandas ihop med vårt nationaldagsfirande”, skriver Petersson Carvalho i ett e-postbrev.
   Helena Karlsson, som levt 26 dagar i ett skyltfönster på Drottninggatan i Norrköping, är jätteledsen och känner sig oerhört sviken.
   Ulf Eriksson, en av de som kläckte idén med den levande skyltdockan, anser att kommunfullmäktiges ordförande är en person som jobbar på att göra Sverige tråkigt.

Tonsättaren Richard Wagner är mycket kontroversiell i Israel. Det är känt att han var antisemit och att Adolf Hitler gillade hans musik. Trots att Wagner levde långt före Hitler – tonsättarens angrepp mot judar ägde rum i mitten av 1800-talet – råder därför i praktiken tabu mot att spela hans musik i Israel. Särskilt de israeler som överlevde Förintelsen, minst 300 000 människor, reagerar med avsky när planer på Wagner-framföranden kommer upp.
   Barenboim, som vid konserten i Israel den 7 juli ska dirigera Berliner Staatskapelle, har nu valt att i stället framföra musik av Schumann och Stravinskij.

Trots sin långa karriär på Dramaten är skådespelaren Rolf Skoglund kanske allra mest känd som den koleriske familjefadern i 1970-tals klassikern Vi hade i alla fall tur med vädret. På söndag kan man njuta av hans omisskänliga stämma i radioteatern.

Tillsammans med improvisationsmusikern Mats Gustafsson kommer Rolf Skoglund att framföra dikter ur Erik Lindegrens (1910-1968) legendariska samling ”sprängda sonetter” från 1942.
   Med Mannen utan väg ville Erik Lindegren gestalta en ny tidsanda. Han skrev själv att de fyrtio ”sprängda sonetterna” kom till: ”under våren och sommaren 1940, en tid då våldet, förräderiet och brutaliteten firade orgier, då ideologiernas karaktär av kuliss och överbyggnad blev synlig för alla som ville se, då det mänskliga handlandet förvisades till ett marionettplan och det elementärt mänskliga till en skamvrå i världsrymden”.
   Mannen utan väg sänds söndagen den 3 juni i PI klockan 14.03 med repris 8/6 klockan 19.03 och 17/6 klockan 00.50.

Svenska akademiens pris i höstas till Gao Xingjian kritiserades hårt av Peking, som numera har överhöghet över Hongkong men har låtit territoriet behålla visst självstyre. Gao Xingjian är numera fransk medborgare men kommer ursprungligen från Kina.
   Cheung Mankwong, medlem av konsistoriet vid Kinesiska universitetet, tillkännagav beslutet för journalister. Han gav ingen närmare motivering till beslutet. Peking har inte utövat några påtryckningar för att hindra promoveringen, sade han.
   Höga tjänstemän i Hongkong, bland dem den högste administrative ledaren Tung Chee-hwa, har tackat nej till att närvara vid något av de evenemang som ordnas när Gao kommer till Hongkong.
   Samma universitet angreps av studenter och människorättsgrupper förra året då det beslutade utse Singapores hårdföre förre premiärminister Lee Kuan Yew till hedersdoktor i juridik.

Wales stolthet- operasångaren Bryn Terfel har många fans även utanför Storbritannien. På söndag sänder SVT en tv-filmatisering av Guiseppe Verdis opera Falstaff där den världsberömde barytonen gör titelrollen. Föreställningen är inspelad på nyrenoverade Royal Opera House i Londons Covent Garden.

Falstaff är en av Verdis mest populära operor och det blev också en av hans sista. Texten bygger på William Shakespeares Muntra fruar i Windsor och Henrik IV men Verdi knyter också an till Shakespeares En midsommarnattsdröm. Både en sagobetonad skog, älvor och övernaturliga ting dyker upp.         
   Bryn Terfel (född 1965) tillhör utan tvekan ett av de hetaste namnen i operavärlden just nu. Själv säger han att han har påverkats av den walesiska sångskatten, men också av bland andra Elvis Presley, Frank Sinatra och Freddie Mercury.
   1989 tog Bryn Terfel examen på Guildhall School of Music and Drama i London, och samma år representerade han Wales i tävlingen Singer of the world där han vann Lieder-klassen. Operadebuten gjorde han 1991 i Cosí fan tutte på Welsh National Opera.

Sverigeaktuell
Just nu är Bryn Terfel också Sverigeaktuell. Den 12 juni uppträder han på konserten i samband med kungaparets silverbröllop. Konserten som går under namnet Slottsgalan ges på Kungliga Ulriksdal och medverkar kommer även den världsberömde operasångaren José Carreras att göra.
   Falstaff sänds söndagen den 3 juni klockan 15.40. Dirigent är Berhard Haitink och regisserat har Graham Vick gjort. För tv-regin svarar Humphrey Burton.

För andra gången deltog Cirkuspiloterna från Cirkus Cirkörs eftergymnasiala cirkusutbildning i den internationella cirkusfestivalen ”Soumen-Nuvoviso Sirkus Liiton kahdeksannet Sirkus Festivaalit” som ägde rum i Helsingfors i helgen. Resultatet blev fyra medaljer: Katja Kortström och Mattias Andersson fick guldmedalj för parakrobatik; Ola Granli, Fredrik ”Feffe” Deijfen, Mattias Lindström och Jonas Åhnberg uppträdde som pojkbandsakrobaterna O-synk och fick en silvermedalj för den prestationen. Bronsmedaljer fick Henna Kaikula för vighet och Ilona Jäntti i ungdomsklassen 16-22 år för ett nummer i ring.
   Vid festivalen medverkade ett 50-tal olika cirkusgrupper från hela världen.

Filosofie doktorn och dramaturgen Per Arne Tjäder har skrivit en ny bok om den västerländska dramateorins historia från Aristoteles till vår tid. Alexandra Coelho-Ahndoril har läst den.

Någon gång på trehundratalet före Kristus skrev Aristoteles texten Om diktkonsten. Där formulerade han de principer för konstnärlig verksamhet som än idag anses vara grundläggande för vår syn på konsten. Till skillnad från Platon, som tyckte att konsten var onyttig, menade nämligen Aristoteles att konsten var central för människan.
   Den högsta av konstarter var tragedin och en av Aristoteles absoluta favoriter bland tragedierna var Kung Oidipus av Sofokles. Katharsis, kvalitetstecknet på en god tragedi, innebar den själsliga rening man som åskådare skulle uppnå genom att se bra, tragisk teater. Denna katharsis var en känsloresa för publiken som skulle gå via fruktan och medkänsla för att slutligen hamna i kritisk distans. För att nå därhän skulle verkligheten avbildas så noga som möjligt.

Noggrann genomgång
Per Arne Tjäder, dramaturg på Göteborgs Stadsteater och fil dr i litteraturvetenskap, har gjort en noggrann och spännande genomgång av dramateorins utveckling genom århundradena i vår del av världen. Med avstamp hos Aristoteles går han igenom de stora teoretikerna genom tiderna – det tycks som om det funnits nästan lika mycket teater som epoker och samhällsbyggen.
   På relativt litet utrymme lyckas Tjäder inte bara förmedla överraskande mycket kunskap utan lyckas också ofta hinna med roliga detaljer som när den franska filosofen Voltaire reste till England och äcklades av Shakespeare, vars dåliga smak inte kunde leda till annat än den engelska teaterns ruin. Eller den store pessimisten Schopenhauer som ansåg att tragedin var förtjänstfull eftersom den lärde människan nödvändigheten i att resignera.

Nittonhundratalet exceptionellt
Kanske är det när Tjäder kommer in på nittonhundratalet som boken blir allra intressantast. Den moderna teaterns genombrott suddar ut nationsgränserna och gör teatern global. Aristoteles gamla krav på verklighetsavbildning får nya innebörder. Teatern blir en egen konstform, med happenings, improvisationer, avantgardism och kollektivism som naturliga inslag. Det elektriska ljuset och scenmaskineriet förändrar själva teaterbyggnaden, nya yrkesgrupper träder fram, varav en blir särskilt viktig – regissörens.
   Visserligen vänder sig Fruktan, medkänsla och kritisk distans i första hand till studerande i litteratur- och teatervetenskap, men jag tror att vem som helst som är intresserad av teaterns historia och teoretikernas syn på den genom århundradena har mycket att hämta i Tjäders bok. Den erbjuder en både spännande och substansrik läsning och är genom sin översiktlighet som gjord för nedslag i enskilda filosofers funderingar kring teatern, olika epoker och riktningar genom tiderna.

Landar hos Unga Klara
De komplexa rörelserna bakom framväxandet av den moderna dramatiska scenen blir faktiskt möjliga att få syn på i Tjäders bok. Och när han efter att ha företagit sin resa genom teaterns världshistoria, landar i Sverige, med Unga Klaras barnteaterföreställningar, känns det bara naturligt.
   Så här ett par tusen år efter Aristoteles, kan man bara konstatera att han hade rätt: teatern som konstform har varit och är fortfarande nödvändig för människan.

Stipendiet delades ut av instiftaren Povel Ramel vid en ceremoni i Hagaparken i Solna på måndagsförmiddagen. Lindström får utmärkelsen för sin ”imponerande färdighet i komisk brisering och språkdissikering” som lämnat ”värdefulla stämplar i svensk underhållningsmylla”, som det heter i juryns motivering.
   Fredrik Lindström blev förvånad när han fick beskedet för några veckor sedan – förvånad men glad. Och även om Povel Ramel inte hörde till Fredrik Lindströms största favoriter under uppväxten, så har han ändå haft stor betydelse.
   – Absolut. Jag är uppvuxen med den humor som den generationen – Povel Ramel och Hasse & Tage – tillhör. Jag tror att de indirekt har betytt väldigt mycket för det man gör.
   Povel Ramel å sin sida bekände att han inte hört radiosatirerna i programmet Hassan som gjorde Fredrik Lindströms namn känt.
   – Däremot har jag läst hans språkbok som jag tyckte var rolig. Sedan såg jag tv-programmet om den fiktive Harry Viktor, som jag också tyckte var i rätt anda och skojigt gjort – det räckte.

En rejäl strut karameller
Årets stipendium är det 19:e i ordningen och består förutom av äran av en check på 20 000 kronor diskret inslagen i grått omslagspapper, ett inramat diplom samt en rejäl strut karameller- så tung att pristagaren tvingades lägga den ifrån sig tämligen omgående.
   Flera av de tidigare årens stipendiater fanns med i Hagaparken på måndagen, bland annat Björn Skifs som fick priset 1984.
   – Fast då var det inte lika uppmärksammat, konstaterade Skifs med syftning på den massiva medienärvaron.

I torsdags visade SVT dokumentären Vägen till Malexander. Där avböjde dramatikern Lars Norén att svara på frågor om uppsättningen Sju Tre och dess eventuella betydelse för att Tony Olsson, Andreas Axelsson och Jackie Arklöv kunde genomföra den rånarturné som avslutades med polismorden i Malexander. I pjäsen agerade Tony Olsson, Andreas Axelsson var inhyrd som chaufför.
   Noréns tystnad har mötts av kraftig kritik från bland annat tidningar och tv-tittare.

Beredd att sluta
På söndagen svarade han på kritiken från medierna i ett skriftligt uttalande till TT.
   ”Vad är det ni vill egentligen, ni som på ledarsidor och kulturredaktioner och nyhetsredaktioner ger utlopp för ert hat? Vill ni att jag skall upphöra som dramatiker och regissör i Sverige? – Gärna för mig”, skriver han bland annat.
   ”Jag har stannat på Riksteatern eftersom den har stora möjligheter och jag tycker om människorna där. Men i den stund jag känner att jag är till skada för Riksteatern och min närvaro skapar svårigheter eller förstämning bland personalen skall jag inte vara där längre”, fortsätter Norén.
   Han inleder med en önskan om att detta ska vara det sista uttalande han kommer att göra offentligt om projektet Sju Tre.

Nämnde inte syfte
Lars Norén kritiserar sedan att vissa uppgifter var utelämnade i SVT-dokumentären. Bland annat att den inte tog upp syftet med projektet – ”att det ingick som ett rehabiliteringsprojekt i samarbete med Kriminalvårdsstyrelsen, Tidaholms anstaltsledning, Sveriges Television och Riksteatern och att avsikten var att skildra tillvaron på ett av våra svenska fängelser”.
   Noren skriver att filmen inte nämner att fångarna var i slutet av sina straff.
   ”Förutsättningen för projektet var naturligtvis att vi litade på Kriminalvårdens säkerhetskontroller och riskbedömning av fångarna. Det gällde ju också vår egen säkerhet. Vi fick intrycket av att de här fångarna hade en djup och ärlig vilja att försöka lämna kriminaliteten. Jag hade inte vågat gå in på Tidaholm om jag inte litat på att det fanns en rimlig säkerhetsbedömning bakom Kriminalvårdsstyrelsens tillstyrkanden”, skriver han vidare.

Platsen ett misstag
Norén medger att det var ett misstag att inte repetera innanför fängelsets murar. Han hävdar dock att det misstaget pekar på hur omedvetna han och hans kolleger var om riskerna.
   Lars Norén avslutar sitt uttalande med att uttrycka sin sorg över det som hänt: ”Min sorg och förtvivlan över det hemska som drabbat de anhöriga har jag uttryckt många gånger. Den sorgen är min. Och den kommer jag alltid att bära med mig.”

Varför använder du dig så mycket av röster i dina verk?
   – När man bearbetar ljudmaterial elektroniskt, kan man göra mycket med rösten utan att lyssnaren tappar vad det är. Man känner igen den länge. Det finns också en värme i den mänskliga rösten som man kan använda för att inte elektronisk musik ska bli så väldigt alienerande.

Vad kommer publiken att få uppleva på din examenskonsert?
– Konserten är uppdelad i tre olika rum. I den yttre foajén står en slags ljudskulptur – ett tungt järnmaskineri som man vevar på. Det är kopplat till en dator där jag har programmerat in ljud som baseras på nyhetsuppläsningar i P3. Hur datorn svarar med ljuden, beror på hur man vevar.

Basmuller under golvet
Hur kan man tolka ljudskulpturen?
   – Jag leker med begreppen. Vad får jag för helhet av det jag hör? Får jag något sammanhang i det? Påverkar jag det med mina rörelser? Har jag kontroll eller inte? Järnkonstruktionen är öppen och man kan nästan se vad som händer inuti den när man gör si eller så. Men så finns den digitala världen där man har mycket mindre kontroll.

Vad finns i den inre foajén?
– Där står fyra små videomonitorer med loopade filmer. Under golvet finns en gammal bassäng där det ligger en högtalare med basfrekvens. Jag vill att det ska kännas i kroppen när man tittar på filmerna.

I gränslandet
Och i salongen?
   – Där framförs fem kompositioner, två för kör, där ett ligger i gränslandet mellan musik och teater och det andra ligger mer i konstmusikgenren. Och så är det ett solostycke för mezzosopran samt två elektroakustiska stycken, det vill säga de framförs inte live utan från en inspelning.

Konserten heter Osammanhängande sammanhang. Vad menar du med det?
   – Materialet består mycket av funderingar kring att känna sig delaktig eller känna avstånd. Om man känner sig som en del av ett sammanhang eller om man inte gör det.

Tillfällig gäst
Hur långt har de svenska teatrarna kommit när det gäller att integrera musik och teater, tycker du?
   – Det finns fortfarande massor att göra. För det mesta är musiker tillfälliga gäster på teatrarna och kompositörer är ännu mer tillfälliga gäster. Om de får vara med alls! Men det har blivit bättre.

Det är inte ovanligt att teatrar tar en redan känd låt, av till exempel Björk, och spelar den under föreställningen i stället för att använda specialskriven musik. Vad tycker du om det?
   – Jag tycker det är synd att göra så. Om det inte är direkt en referens till Björk man vill ha, är det mer en störande faktor. Alla vet vem Björk är och det leder tankarna utanför föreställningen.

Är det med teatermusik som folk säger att det är med filmmusik – om man lägger märke till den har kompositören misslyckats?
   – Ibland är det så. Man kanske inte lade märke till musiken men man tyckte att det var en stark scen. Men man måste inte alltid vara osynlig. Ta en film som Zigenarnas tid, det är fantastisk musik. Den är verkligen inte osynlig men den gör sitt jobb, absolut.

Vad ska du göra nu, efter skolan?
   – Jag skriver just nu musik till en föreställning på Bohusläns teater, Dinosaurier med regi av Olof Lindkvist. Den har premiär den 17 augusti.

Ohörbart Bra Radio-på riktigt vankas det på söndag. För programmet står regissören och manusförfattaren Maria Blom och skådespelaren Paula McManus.

Det var i januari förra året som Maria Blom och Paula McManus gjorde sitt första Frispel; Riktigt Bra Radio. Fyra månader senare återkom de och gjorde Riktigt Bra Radio- på riktigt. Programmet anmäldes till – men friades av – Granskningsnämnden. Och nu är det alltså tredje gången gillt.
   I samband med Judiska Teaterns uppsättning av Jonathan Metzgers relationskatastrof Men i framtiden då ? i regi av Maria Blom, kallades hon av Expressen/Kultur för ”den unga relations-problematikens uttolkare nummer ett”. Vad Maria och Frispels redaktion kallar Paula är en hemlighet. Men vi var garanterat många som fick en ny favorit efter att ha sett henne som knasig flicka i hartänder i Maria Bloms Sårskorpor på Stadsteaterns Backstage förra året.
   Maria Blom har sedan hon började skriva 1994, hunnit med att skriva sju pjäser varav hon själv har regisserat alla utom en. Fyra av pjäserna har hon satt upp med den egna teatergruppen Ludna teatern som sedan 1997 ligger vilande i väntan på nya attacker i Stockholms parker. Förutom att skriva och regissera pjäser har Maria även skrivit radio, reklam samt arbetat med film och tv. Hennes pjäser har ett tydligt gemensamt drag: de är nutida, humoristiskt berättade med rolig dialog. Dessutom är storleken på rollerna alltid jämnt fördelade på skådespelarna och inte sällan tillåts även de kvinnliga karaktärerna vara både fula och roliga.
   Frispel: Ohörbart Bra Radio-på riktigt sänds söndagen den 27 maj klockan 21.03 i P3.

Mellan den 23 och 27 maj samlas den svenska teaterbranschen i Växjö för att diskutera, uppleva och främja svensk teaterkonst. Ett övergripande tema för årets biennal är ”Teatern som offentlig mötesplats”.
   På programmet står ett 40-tal seminarier, presentationer och föreläsningar, master classes med Henric Holmberg, Anita Björk, Gunilla Palmstierna-Weiss samt Hans-Åke Sjöquist och föreställningar av tolv teaterproduktioner från olika delar av landet som valts ut av en kritikerjury.
   De utvalda föreställningarna är Den europeiska kritcirkeln och Till Damaskus från Göteborgs stadsteater; Titta en älg från Teater Brunnsgatan 4 i Stockholm, Rannsakningen och Om detta är en människa från Riksteatern; Dit foten för dig från Upsala Stadsteater/Unga Riks; Ur funktion från Upsala Stadsteater; Fadren från Teater Plaza i Stockholm; Erik XIV från Teater Halland; Medeas barn från Byteatern i Kalmar; En sällsam dag på Larssons lager från Dockteaterverkstan i Osby samt Det känns så det knakar från Regionteatern Blekinge Kronoberg.

Det är regissören och teatermannen Ronny Danielsson som fått Malmö Stads tillstånd att sätta upp William Shakespeares En midsommarnattsdröm i Öresundsutställningens lokaler.
   Den 3 november blir det premiär med bland andra den skånska skådespelerskan Eva Rydberg som Puck.
   Några större ombyggnader av interiören vid Öresundsbrons svenska fäste kommer enligt Danielsson inte att behövas.
   – Vi kommer att utnyttja rummets struktur och komplettera den genom scenografin, säger han till nyhetsbyrån Nytt från Öresund.
   Malmö kommun har ännu inte beslutat sig för någon permanent verksamhet i utställningslokalerna.

Lars Noréns Salome, Sfinxerna gavs ut första gången 1968, fem år innan hans debutpjäs Fursteslickaren kom. Nu ges Salome, Sfinxerna ut i en ny pocketupplaga. Alexandra Coelho-Ahndoril har läst den.

Lars Norén har som få skildrat den kvävande och livsfarliga familjekonstellationen där offer och gärningsman rasar mot varandra i ett ständigt upprepningstvång. Som dramatiker är han vida berömd, men att han på sextiotalet sågs som en av Sveriges mest egensinniga lyriker är mindre känt.
Salome, Sfinxerna som publicerades 1968, fem år efter poesidebuten, har nu kommit ut i en pocketutgåva på Albert Bonniers förlag. Att läsa denna text är en omtumlande upplevelse som samtidigt ger en intressant inblick i ett författarskap som kom att bli ett av Sveriges märkligaste och dessutom mest genomslagskraftiga; man befinner sig på infarten till den bana som skulle leda Norén från otillgänglig, surrealistisk, rasande poet till uppburen och populär dramatiker.

Möjligheten att älska
Salome, Sfinxerna består av korta, dramatiska textavsnitt där den utsatta huvudpersonen söker efter möjligheten att älska – eller åtminstone att förstå sitt begär eller finna ett sätt att hantera det, komma förbi sitt äckel.
   Rekvisitan tycks oändlig, med återkommande figurer som Jacqueline Kennedy och den Moreautavla med Salomemotivet som texten tycks utgå ifrån. Språket är ångestladdat, schizofrent framforsande sida upp och sida ned:

”Fluiderande rum, barock. Swedenborg i trädet. Churchill, Michaux´lsd-film. Jackie Kennedy. En fullständig tystnad. En orörlig man som är fastbunden vid en stol, en lyckligt leende man som torteras. Rummets vävnadsförstörelse, elektroniskt.”

Texten flödar ur ett inledande mardrömslikt sammelsurium för att ju längre boken framskrider, bli alltmer avskalad, skärpt och stilren. Handlingen cirklar kring en flicka som hela tiden byter skepnad inför mannens fetisherande blick och sägs börja i ”den föremålslösa världen”, en värld där läsaren snart formligen trängs med föremålen, vars deformerade påtränglighet, förstår man, utgör den enda handlingen i det slutna rum som är Noréns signum som författare. Ett rum som kunnat utgöras av ett fängelse, mentalsjukhus, borgerlig våning eller vackert sommarviste. Klaustrofobin och hotet om förödelse har alltid tagit sig in och fått människorna att skada sig själva och varandra.

Prolog till dramatiken
Salome, Sfinxerna kan sägas fungera som en prolog till dramatiken. Chockeffekterna har samma verkan som i de kommande pjäserna: ett slags portar till uppmärksamheten och förflyttningar längre in i huvudpersonens ångestfulla låsningar.
   Norén pjäsdebuterade med Fursteslickaren 1973 och skrev i början av åttiotalet de pjäser om familjen som inferno, som när de sändes i teve kom att göra honom berömd. Det är inte svårt att gissa att pjässkrivandet, oavsett framgångarna, blev hans räddning som författare. Som om han själv inte kunde värja sig från den mängd aggressiva och vansinniga föremål som packade sig så klaustrofobiskt tätt inpå honom förrän han trädde in i den dramatiska gestaltningens bundna form.

Att förstå en skadad värld
I Salome, Sfinxerna behandlar Norén som så ofta ett skadat psykes behov av att förstå en värld, som själv ter sig som ännu mer skadad och grym. Hos Norén är ju som bekant inte ens verklighetens gärningsmän så förlorade att de inte får en röst. I detta ligger något av barmhärtighet.
   Det är intressant hur en cirkel tycks sluta sig kring Norén: från den kritikermässigt katastrofala debuten som dramatiker, via åttiotalets oerhörda genombrott, där han lade grunden till en hel dramatisk estetik, för att återigen, i och med debatten kring 7:3 ha hamnat bredvid sin tids etik.

På lördag får alla Peter Jöback-fans en högtidsstund. Då sänds nämligen programmet Ett musikaläventyr i repris, där Peter tar med tittarna på en resa från Stockholm till London med sång, musik och dans ur de mest kända musikalerna, bland andra West Side Story, Chess, Miss Saigon, Grease och Kristina från Duvemåla.

Peter Jöback blev tonårsidol på Chinateatern i Grease och Fame tillsammans med Petra Nielsen och slog igenom stort med rollen som Robert i Björn Ulvaeus och Benny Anderssons Kristina från Duvemåla. Karriären började dock redan när han som tioåring spelade i Sound of music på Folkan. I programmet möter Peter sina tidigare motspelare. Tillsammans med Malmös musikalstjärna Marianne Mörck framför han ”Man måste ha nåt eget” ur Gypsy. En träff med Petra Nielsen framför Chinateatern resulterar i ett dansnummer ur Spindelkvinnans kyss. Peter träffar också Tommy Körberg, och tillsammans med ett storband drabbar de samman i en röstduell i ”Bredvid mig har du inte en chans”, ur musikalen City of Angels. Förutom all musik, sång och dans tar Peter med tittarna på spännande möten bakom kulisserna i teaterns värld.
   Mycket har hänt Peter Jöback sedan tv-programmet sändes första gången 1997. Han har hunnit med långfilmsinspelningar, musikaler både i London och Sverige och framför allt sin första egna pop-platta ”Only when I Breathe”. Fram till den 1 juli spelar Peter Jöback i musikalen Häxorna i Eastwick i London. Därefter ger han sig ut på konsertturné i Sverige. I den bifogade länken finns bland mycket annat ett utförligt spelschema.
   Ett musikaläventyr sänds lördagen den 26 maj klockan 20.00 i SVT2.