Nummer

Så var det äntligen sommar, i almanackan åtminstone. Dags för myggsurr, picknick-korgar och färskpotatis. Och sommarteater. I juni handlar förstås [nummer] främst om den utflyttade, och den för publiken aningen mer avslappnade scenkonsten. I de flesta delar av landet kan man hitta schyssta föreställningar att se även under semestern och ett tips är att leta efter dem i parker och skogsbryn.
   Denna månad kan du läsa om allt ifrån buskis i buskarna till turnerande superhjältar; utomhusdans och dans på trägolv; monsterteater och slottsopera. Och som vanligt mycket mer.
   Alla vardagar under hela juni uppdateras [nummer] med nyhetsnotiser och fräscha artiklar. För att ingen ska behöva missa något har vi nu lagt en Översikt » på startsidan med länkar till de senaste, större artiklarna. Du som läser [nummer] ofta hittar också snabbt de nyaste artiklarna via Sök », där länkar till de fem senast publicerade artiklarna ligger.

”Upplevelsekärringar”. Så översätter Katariina Salo från Teatteri Elämys Eukot teatergruppens namn. Gruppen består av tre kvinnor i Torneå, Haparandas finska grannstad på andra sidan Torne älv längst upp i Bottniska viken. För två år sedan, 1999, arrangerade de sin första kvinnoteaterfestival. Då kom deltagarna från de nordiska länderna.

Långväga gäster
I år, när festivalen arrangeras för andra gången, har den vuxit och blivit en europeisk kvinnoteaterfestival. Mest långväga är Izmit municipality theatre från Turkiet med föreställningen Female Parts. En e-postinbjudning studsade över kontinenten till den turkiska gruppen som nappade.
   Förutom de nordiska länderna deltar nu också de baltiska staterna. Bland annat spelar Lithuanian National Drama Theatre Words in the Sand, en föreställning som baseras på Samuel Becketts Happy days.

Max fem kvinnor på scen
Ambitionen är dock inte att växa ohämmat. Arrangörerna vill hålla festivalen ganska liten. Föreställningarna får ha max fem kvinnor på scenen men ingen av de utvalda föreställningarna har mer än tre aktörer.
   Det är också vid scenkanten som gränsen för vad som räknas som ”kvinnoteater” dras. Det är okej om män är inblandade i produktionen som dramatiker, regissörer eller producenter – och de får gärna sitta i salongen – men de får inte finnas med på scenen.
   Behövs det då en särskild kvinnoteaterfestival?
   – Vi är ganska långt borta från allt, säger Katariina Salo.
   Grupperna måste själva stå för resekostnaderna till festivalen och inga gager kan betalas ut. Trots det ville över 40 grupper delta i festivalen. Katariina Salo ser det som ett bevis på att det finns ett behov av en kvinnoteaterfestival.

”Kultur har inget med kön att göra”
Teatteri Elämys Eukots egen anledning till att göra festivalen är enkel:
   – För att vi är kvinnor, grundidén är att vi är en kvinnoteatergrupp. Vi ville samla andra teatergrupper bestående av kvinnor, se dem göra sina föreställningar och prata om dem, säger Katariina Salo.
   Tre svenska grupper är uttagna att delta. Ingen av dem har feministisk teater som inriktning. Ingen av dem är heller någon renodlad kvinnoteatergrupp.
   Malin Larsson och Maria Hidén från Lennartsforsgruppen i Göteborg gör Vi har alla samma historia av Dario Fo.
   – Nej absolut inte, vi har ingen inriktning på det över huvud taget, säger Malin Larsson.
   Men om idén med en kvinnoteaterfestival, säger hon:
   – Tyvärr så behövs det. Vi är så jäkla många tjejer som håller på men det syns inte. Kanske är tjejer dåliga på att marknadsföra sig, eller kanske är kulturarbetare det överhuvudtaget. Men det är fånigt egentligen. Kultur har inget med kön att göra. Men det är också tufft att samla det på ett ställe.   

”Historien valde arbetssättet”
Teater Tre finns i Stockholm och deltar med En påse fett. Alla inblandade i just den här produktionen är kvinnor och föreställningen spelas i vanliga fall för enbart tjejer. Producenten Jenny Hagström säger att det blir annorlunda när tjejer ser en föreställning utan killar:
   – När killar är med blir det så lätt att tjejerna ser föreställningen genom deras ögon.
   Men att produktionen gjorts med enbart kvinnor inblandade är inget medvetet val från Teater Tres sida. En påse fett bygger på skådespelaren Sara Larssons egna upplevelser av anorexi.
   – Hon valde människor hon kunde lita på, som kunde förvalta hennes historia på ett bra sätt. I det här fallet blev det kvinnor. Historien valde arbetssättet, säger Jenny Hagström.
   Hon tycker inte att det behövs en särskild kvinnoteaterfestival:
   – Svår fråga. Nej egentligen inte, men jag kan förstå att man gör det. Men hade det varit en vanlig festival hade vi också anmält oss.

Kvinnor med föreställningar om sig själva
Och festivalföreställningarna måste inte vara feministiska för att få vara med.
   – Naturligtvis blir det något slags tema eftersom det är kvinnors liv det handlar om men det växer fram från föreställningarna, vi har inte valt något tema, säger Katariina Salo.
   – Vi har bara valt bra teaterföreställningar. Men alla handlar om kvinnors liv på något sätt.
   Teater Dagaz från Lund kommer till festivalen med Vem har talat om för dig att du är naken, baserad på en novell av Oline Stig med textfragment från skapelseberättelsen insprängda.
   – Jag tycker att det är intressant att det finns mer än att jag tycker att det behövs, säger föreställningens regissör Lena Ekhem om fenomenet kvinnoteaterfestival, lika gärna som att lyfta fram andra teman är det intressant att lyfta fram det här.

Det är dags för årets Reumertgala, den danska motsvarigheten till… Guldmasken. Eller egentligen inte. Guldmasken är (för att referera till en gammal artikel av Andres Lokko) de gladmönstrade slipsarnas evenemang. Reumertgalan är snarare de svarta chiffongsjalarnas evenemang. Det är ”scenekunstens pris” och tilldelas dem som till vardags klär sig i krossad sammet eller urtvättad svart polo, men som till fest klär sig i extravaganta kreationer á la Björk på Oscarsgalan. Dvs: teatermänniskor.
   Jag var ju som bekant och fikade med Robert Wilson häromdagen och hans avslutande mening ”I want to enter you” har etsat sig fast i min hjärna. Vad kan han ha menat? Jag försöker att inte tänka på det för mycket. Jag försöker leva mitt liv som om detta möte aldrig ägt rum. Men det har gått så långt att jag kan inte titta på en designad stol utan att få ångest.

För att gaska upp mig går jag och köper en festlig tröja på H&M och traskar till Folketeatret, där balunsen är i full gång. Än en gång de flackande blickarna och de mullrande teaterskratten. Gratis champagne och blossande kinder. Alla är där och alla har klätt upp sig till tänderna.
   Min klädsel håller inte helt måttet, så jag går in på toaletten och målar läpparna med ett neonrosa läppstift. Jag hoppas att det ska dra uppmärksamheten från kläderna. Får se om det funkar.
   Som vanligt är det några som spelar svarta får och står i sina slitna jeans och hänger i baren. De anstränger sig för att se föraktfulla och likgiltiga ut. Jag försöker förstå dem och jag tror logiken i deras huvuden är: uppklädd=fusk-konstnär, slitna jeans=äkta konstnär. Vad jag inte förstår är varför dessa ensamvargar överhuvud taget släpar sig hit.
   Jag går fram till en av dem och försöker konversera men det går inte så bra. Det ska rullas cigaretter och talas i skägget hela tiden, så jag ger upp och börjar snacka med en fd skådespelarelev från min skola i stället. Hon har köpt en designklänning för hela månadens a-kassa och har bestämt sig för att få valuta för pengarna, dvs ha det as-kul.

Vi shottar vodka och snackar skit. Jag tittar i hennes program och sätter plötsligt i halsen. Wilson är nominerad! Allt går plötsligt i slow motion och jag ser mig omkring. Är han här? Jag blir rädd, men också förväntansfull. Ska vi mötas i kväll? Ska jag få lösningen på hans gåta?
   Min tankebubbla brister och jag vaknar upp. Två teaterchefer står och dunkar mig i ryggen, det har bildats en halvcirkel runt mig och folk ser oroliga ut. Vodka sprutar ut ur min mun. Jag andas normalt igen.
   I salongen är stämningen hög. Folk skakar hand över parkettraderna, vinkar och skrattar. Helt plötsligt blir det tyst. Bandet börjar spela och vi hör en stämma: ”Og nu, direkte fra Folketeatret i København… Årets Reumert!!!”
   Det sänds alltså på tv. Jag blir genast nervös för att nån ljudtekniker ska göra fel så att de blir tvungna att avbryta och sätta in ett pausprogram med high lights från den danska handbollssäsongen. Danskarna är nämligen sjukligt besatta av handboll. Så var det sagt.
   Hela evenemanget startar med ett dansnummer från Show Boat. Alla har 30-talskläder och steppar så snabbt att det ekar i mitt huvud. Smatter-smatter-smatter. Jag är full av beundran och lutar mig tillbaka i det mjuka sätet. Lyckas för ett tag släppa tankarna på Bob.
   Konferenciererna drar några skämt och de första nomineringarna avslöjas på skärmen. Det är precis som Oscarsgalan. ”De nominerede er…” En sammetslen stämma beskriver en föreställning: ”for en intens og nærverende forestilling…” Hamlet på Aalborg Teater vinner. En ganska bra föreställning där de springer runt och pratar mobiltelefon.
   Ett till ”luta-sig-tillbaka-i-sätet”-nummer följer. Jag slumrar till. Utdraget från Nicholas Nickleby svänger inte. Krukor, vagnar och jovialiska gubbar. Varför ska allting vara så himla patinerat hela tiden?
   Så var det dags: Woyzeck är nominerad som bästa musikteater och vinner. Ingen är förvånad. Upp på scenen kommer Peter Langdal, chef för Betty Nansen teatret. ”Bob kunde desværre ikke være her i aften…”
   Jag andas ut.

Fler priser delas ut, tacktalen blir längre och längre och mer och mer emotionella. Jag går ut på altanen för att ta lite frisk luft. Ser ut över Köpenhamn by night. Nya 7-elevens skyltar speglas i de regnvåta kullerstenarna. Helt plötsligt kommer jag ihåg nånting jag drömde i natt.
   Jag drömde att jag var special agent Dale Cooper. Det var ballt att ha bakåtslickat hår och huvudet på skaft. Det var också en kul upplevelse att ha Agent Coopers snopp. Hur som helst: när jag var Dale så hade jag ju en mega-stor fiende: Bob. Så när jag var där i sista avsnittet och tittade mig i spegeln så såg jag inte mig själv, utan Bob. Men det var inte Twin Peaks-Bob utan det var Bob Wilson! Jag hade alltså blivit Bob. Eller snarare: jag hade blivit Dale Cooper som hade blivit Bob Wilson. En mycket komplex upplevelse. Där Dales snopp hade känns fullständigt naturlig, kändes Bobs snopp mycket mer… ja… Jag ska inte gå in på några detaljer.
   Jag börjar må illa nu och springer till toaletten. Har hjärtklappning och svårt att andas. Den något queera drömmen har satt mig ur balans. Vet inte om jag ska kräkas eller gråta eller hyperventilera. Måste bara på toaletten.
   En upprörd skådespelerska står och pudrar näsan. Hon mumlar ”hold kæft hvad var det grimt, skulle hun være en bedre skuespillere en mig…lort!” Hon traskar ut med högt huvud.
   Jag sköljer ansiktet med iskallt vatten, mascaran rinner in i mina ögon. Jag ser ingenting och trevar efter en pappershandduk. Jag torkar mitt ansikte och tittar upp i spegeln…
   
   Bob.
   Anna.
   BobAnnaBobAnna.
   
Det susar till. Det blir mörkt.
   …fortsättning följer…

De stora teaterfestivalerna blir alltmer lika varandra. Ett begränsat antal grupper turnerar runt år efter år med föreställningar specialgjorda för festivaler. Formspråket är visuellt och fysiskt, det talade ordet engelskt. I stället för att fungera som möten mellan olika språk och kulturer har festivalerna blivit en kultur i sig.
   Det är en trist utveckling men den går att hejda. I Montréal i Kanada ger Festival de Théâtre des Ameriques sedan några år rejält med utrymme åt lokala produktioner från provinsen Quebec. Det är inte de etablerade teatrarna som bjuds in till Nouvelle Scene, utan de unga, lovande. De får samma utrymme i festivalprogrammet som Quebecs egen världskändis Robert Lepage, eller legendariska Théâtre du Soleil från Frankrike. Och föreställningarna är genomgående utsålda.

Festival som satsar både stort och smått
Att Festival de Théâtre des Ameriques (FTA) satsar både stort och smått har, från början, krassa ekonomiska orsaker. Festivalbudgeten krympte drastiskt i mitten av 90-talet och man hade helt enkelt inte råd med så många internationella föreställningar. Men i dag, när FTA kommit på fötter, finns inga planer på att skrota den lokala delen.
   Festivalen har en konstnärlig profil som fungerar: hemmapubliken får se världsnamnen och den tillresta publiken lär känna Quebecs nya scenkonst. Och den är väl värd en bekantskap. Jag såg fyra av årets sex lokala uppsättningar och blev imponerad av bredden, formsäkerheten, experimentlustan.
   En grupp, Théâtre Officiel del Farfadet, hade arbetat fram en medvetet oslipad föreställning genom att låta skådespelarna repetera sina roller ensamma, utan att veta vilka de skulle spela mot. På scenen möttes skådespelarna för första gången – och tvingades in i oväntade scenlösningar.

Något för svenska ensembler att ta efter
En annan ung ensemble, La Compagnie à Numéro presenterade två absurda kortpjäser i kontorsmiljö. I den ena vänder en kontorsslav upp och ned på hierarkierna, i den andra hänger han sig ovanför skrivbordet, varpå kollegerna använder liket till makabra charader för att döda tristessen. Överspelet är kontrollerat, de yvigaste gesterna stiliserade – så här klokt skulle jag vilja se unga svenska ensembler väga sin energi mot sina tekniska begränsningar.
   Quebec är en franskspråkig provins, men i Montréal finns en rätt stor engelskspråkig minoritet med egna teatrar. Teatro Comaneci spelar en våldsam, färgstark och socialt engagerad dramatik som också känns mycket brittisk. I Girls! Girls! Girls! misslyckas en tonårsflicka med att vinna en gymnastiktävling och tar, tillsammans med sina kompisar, gruvlig hämnd på vinnaren. Dialogen förs på ett Clockwork Orange-inspirerat låtsasspråk, barnsligt, poetiskt och akademiskt på samma gång.

Människorna marionetter i sin egen skapelse
Det är som om jargongen triggade en automatik i det som ska hända, våldet verkar ödesbestämt och människorna marionetter i sin egen skapelse.
   Kanske är det också detta som binder samman årets festivalföreställningar: känslan av att hemliga, opersonliga krafter styr vårt handlande, krafter som vi själva varit med om att frammana. I Ariane Mnouchkines och Théâtre du Soleils svindlande vackra Tambours sur la Digue rör sig skådespelarna som japanska dockor: dockspelarna lyfter deras armar och ben vid varje rörelse.
   I House, en uppsättning av New York City Players och en av festivalens absolut bästa, utspelas en familjetragedi till ackompanjemang av övertydligt uttalade vardagsplattityder. Skådespelarna står blick stilla, orden hänger som pratbubblor över deras huvuden.
   Människan tycks inte ha något annat val än att fylla sina serierutor med stereotypa handlingar. Synliga och osynliga trådar styr figurerna på FTA:s scener. Bara över Robert Lepages och Ex Machinas La Face cachée de la Lune (The far side of the Moon – som också spelades på Göteborgs Dans- och Teaterfestival förra året) vilar en lycklig känsla av frihet.

Hur kommer det sig att ni har två av de bärande rollerna i Ett skott från astrakanen?
   – Ja, du… jag tror att det var så att vi blev uppringda faktiskt (skratt). Både Nina och jag har ett förflutet i Varieté Vaduvill och då åker man runt på olika tältturnér och lär känna andra som kuskar runt – däribland Toni Rhodin. Vi har hälsat på varandra genom åren och sett varandras föreställningar och den här gången blev det så att vi gjorde gemensam sak.

Men är inte steget långt från den form av teater som du och Nina spelar annars till att göra buskis i Pildammsparken?
   – Jo, visst är det det. Det finns ju så kallad finkultur och fulkultur fast jag personligen hatar den typen av kategoriseringar. Skillnaden mellan vad jag och Nina gör på egen hand och vad vi kommer att göra i sommar är att i en föreställning som Ett skott från astrakanen behöver publiken inte tänka och analysera – bara skratta. Komedi och lustspel handlar om tajming. Sitter inte den faller det platt. Däri ligger även utmaningen. Jag har ju aldrig spelat buskis tidigare så det är definitivt en ny grej.

Och med en större publik än vad ni är vana vid?
   – Ja. Sommarteater i Pildamsparken är en väldigt folklig företeelse. Och det är just det som gör föreställningen. Man samlar släkt, vänner och familj, tar med sig en picknick-korg och filt och blir underhållen. Det är sång, dans och den ena förvecklingen efter den andra. Det är dessutom gratis.

Tror du att det kommer en annan publik nu när allmänheten får reda på att ni är med?
   – Oj, det har jag inte ens tänkt på, men det är givetvis möjligt.

Kommer föreställningen att influeras av Barbés sätt att arbeta?
   – Nä, inte alls. Vi blev tillfrågade om vi ville vara med i Tonis och Svens produktion och vi tackade ja. Alltså är vi med på deras premisser. Hade vi velat göra en Barbésliknande föreställning hade vi skickat in ett eget manusförslag.

Blir det en kul föreställning?
   – Det får vi hoppas. Vi har bara repeterat i en vecka än så länge och mycket återstår att göra. Ett skott från astrakanen är det första buskismanus jag läst så jag har inget att jämföra med på ”kulighetsfronten”. Men vi hade ju inte tackat ja om vi inte fått en bra känsla inför hela grejen. Förresten så medverkar även Hans-Petter Edh som till vardags arbetar på Hipp. Och Bärra Andersson som är en av Bröderna Lagerståhl. Och han är ju kul har jag hört!

Intresset för Poetry Slam, som ursprungligen är en amerikansk företeelse, har sedan starten 1995 bara ökat och tävlingar anordnas nu runt om i hela landet.
   Upp emot hundra människor deltog i år i SM tävlingarna som var uppdelade i följande fyra kategorier: Individuell tävling, lagtävling, triathlon och ”röst och rörelse”. Kvalificerat sig till SM i Poetry Slam hade de deltagande gjort via prispallen i de lokala kvaltävlingar som pågått runt om i landet under våren.

Publikvänligt
Poetry Slam är som arrangörerna gärna vill framhålla en publik tävling och inte ett finkulturellt arrangemang. Därför utses den poängbedömande juryn alltid slumpmässigt ur publiken. Något som inte alltid gör utfallet helt givet. På gott, och på ont.
   Värt att notera är dock att intresset för denna anarkistiska poesiform tydligen tycks falla gemene man i smaken. Entusiastiska utrop, intresse och glädje präglar tävlingarna. Trots att det är alldeles uppenbart att många av de som kommit för att titta inte tillhör den vanliga gruppen av luttrade kulturkonsumenter. Och kanske just därför! Här är det ingen som fnyser föraktfullt över hjärta, smärta och mer eller mindre konstfulla rim.

Stora scenpersonligheter tar över
Och självklart är det de stora scenpersonligheterna som oftast tar över föreställningarna. Det som kanske kan tyckas lite dumt med det är att mången fin och lite mer lågmäld poesi lätt försvinner på bekostnad av uppträdanden farligt nära Stand Up komik. Men det förlåter man lätt då dessa ofta är synnerligen charmerande. Och Poetry Slam-publiken vill gärna skratta. Något som dock inte hindrar att även de mer tillbakadragna poeterna faktiskt plockar poäng, ibland.
   Det är trots allt den slumpmässigt utvalda juryn i publiken som bestämmer!

En riktig rysare
Årets final som leddes av Eugenia Gorelik, från arrangörsgruppen kulturföreningen Slam Café, och den legendariske poeten Eric Pauli Fylkesson blev en riktig rysare på många sätt och avslutades inte förrän långt in på natten. Något som inte tycktes störa publiken det minsta, det högljudda intresset tycktes snarare öka under kvällens gång.
   Störst plats tog lagtävlingarna och den individuella finalen även om de två mindre grenarna ”röst och rörelse” och triathlon som kombinerar dikt, ljud och rörelse var trevliga avbrott i de långa diktpassen. Segern i dessa togs hem av vardagsskojiga norrländskan Margaretha Hammar respektive den folkmusikinspirerade preformancegruppen Real World Sorsele.

Batalj mellan tre ”huvudstäder”
Lagtävlingen blev en batalj mellan Sveriges tre ”huvudstäder” (Malmö, Göteborg och Slam Café Stockholm). Kampen var hård och utgången ytterst osäker ända tills Slam Café Stockholms karismatiske Daniel Boyacioglu avgjorde det hela genom att kamma hem kvällens högsta poäng. Vinnare i lagtävlingen blev alltså Stockholmslaget Slam Café, som förutom Daniel består av Jimmy Eriksson, Johan Nordgren och Naima Chahboun.
   Så var det då dags för den individuella finalen, en utdragen historia där de sex tävlande först fick läsa varsin dikt, därefter gick tre vidare och fick läsa igen, tills det bara återstod två tävlanden.

Vinnande filosofier om bajs
Inte helt oväntat var kvällens charmknutte nummer ett Daniel Boyacioglu, som tävlade också här, en av dem tillsammans med kvällens andra högpoängare Niklas Åkesson som tidigare på kvällen tävlat för Malmö. Vid det här laget var det nog ingen i hela lokalen som trodde något annat än att samhällsengagerade hip hopglade Daniel Boyacioglu skulle vinna en solklar seger.
   Men när slutpoängen var räknade visade det sig att skåningen Niklas Åkessons ytterst verserade filosofier om bajs (ja, faktiskt!) hade fallit juryn på läppen. De två kombattanterna hade fått exakt samma poäng! Och då ska man veta att dikterna bedöms på en skala liknande konståkningens med poäng från 0,1 till 10,0.

Delad förstaplats
En stunds förvirring uppstod, och publiken skrek efter ytterligare en poesiduell mellan de två. Men kvällens enväldige och demoniske konferencier Eric Fylkesson beslutade efter en kort stunds betänketid att det låg något mycket tilltalande i två så värdiga motståndare, och utlyste en delad första plats!
   – Det här var det bästa som kunde hända! utropade Daniel Boyacioglu glatt från scenen, med famnen full av blommor. Solidariskt och fint! Som hela den här tävlingen i alla fall utger sig för att vara.
   Därefter dansade de två vinnarna ut i Rinkebynatten och till det avslutande finalpartajandet.

Killarnas kväll i Rinkeby
Det var alltså killarnas kväll i Rinkeby denna gång. Lite, lite orättvist, då det nog var fler än jag som mest berördes av tredjeplatsvinnaren, göteborgskan Jenny Nilssons intensiva och hudlösa framträdande.
   Men hon liksom alla andra får en ny chans nästa år, då SM i Poetry Slam hålls i Umeå!