Nummer

Hej alla [nummer]-läsare. Hoppas att sommaren har varit bra och att ni är uppvilade inför den spännande teaterhösten som väntar på att få sätta igång.
   Själv har jag haft en utmärkt sommar och sett många bra föreställningar här i Stockholm. Dessutom har jag varit på besök i den västerländska teaterns vagga – Grekland. Jag såg bland annat den magnifika och välbevarade teatern i Epidauros som byggdes omkring år 350 f kr och – hur klichéartat det än låter – jag kände verkligen historiens vingslag. Dessvärre hade jag ingen möjlighet att se någon föreställning, trots att den stora Epidaurosfestivalen faktiskt pågick. Dålig planering helt enkelt – jag får skylla mig själv.
   Men nu är det slut på semestern och [nummer]är igång efter semesteruppehållet, så nu kan du åter läsa dagliga nyhetsnotiser och fräscha artiklar om vad som händer i teatervärlden. Dessutom är Scenguiden uppdaterad inför höstsäsongen och vi fyller på med information allt eftersom teatrarna presenterar sina höstrepertoarer, så nu kan du sätta igång att boka biljetter. Om du ser att vi missat någon viktig föreställning – tveka inte att mejla oss på adress: [email protected]. Skriv gärna ”Scenguiden” som subject.

P.S Du glömmer väl inte att du alltid kan hitta en beskrivning av de senast publicerade artiklarna via översikten på startsidan.

Vänliga hälsningar

Nu tar [nummer] sommarlov och återkommer i augusti med dagliga nyhetsnotiser och längre artiklar om scenkonst.
   Tills dess kan du som är uppkopplad i juli bland annat läsa ytterligare ett par artiklar om sommarteater i Sverige; den sista delen i Anna Novovics följetong samt en fin presentation av den brittiska dramatikern Sarah Kane, vars pjäser nu kommer till de svenska scenerna.
   En guide till innehållet finner du här »

Ha en skön sommar!

Hej. Jag heter Robert Wilson. Jag är en känd regissör. Jag har nu intagit den unga flickan Anna Novovics kropp. Lite som i Exorcisten.
   Det är inte första gången jag intar folks kroppar. I vintras var jag inne i Bryan Adams. Det var inte så kul. Men för två månader sen var jag inne i en svensk regissör som heter Thorsten Flinck. Det var grejer det.
   Ja, ja, Nu tillbaka till Anna. Jag sitter i en lägenhet i Köpenhamn. Det är en mycket liten lägenhet, men jag väljer att beskriva den som charmig och arty. Jag kommer ihåg hur det var när jag var i hennes ålder. Man rökte gräs och utforskade sin (och andras) sexualitet. Men det verkar som om Anna lever en annan typ av liv. Jag kan inte hitta några droger alls, bara lite Ipren. Thorstens livsstil var en helt annan. Att vara inne i Thorsten var en odyssé in i ens frodigt vinröda undermedvetna. Varje dag var en utmaning. Carpe Diem var liksom mitt motto under den tiden. Tack Thorsten.
   Jag kollar igenom Annas anteckningsbok. Hon gör Medea på skolan och jag måste säga att hennes tankar omkring det hela inte verkar särskilt lovande. Ordbajseri och små klistermärken i en intetsägande kombination. Blä. Men jag försöker desperat påminna mig själv om att hon är elev. Bara en elev. Bara en elev. Svårt.   

Jag känner mig rastlös och går ner till Hugos, den lokala bodegan där hon spelar biljard ibland. Det luktar kiss och fimp. Försöker beställa en Pastis, men det känner de naturligtvis inte till, så jag tar en kopp silverté i stället. Utan mjölk och socker. En grupp högljudda män sitter och fläker ut sig vid ett bord. De har fotbollströjor och lite för tajta khakifärgade shorts. De rosa prinskorvs-formade benen är täckta av vitt hår. Danskarna är inte ett vackert folk. Inavel peut-être?
   De kör något slags öl-race och skrålar ”flaaaaaj on de viiiiings ov laaaaaaav” så att dart-tavlan lossnar från väggen. Flaskorna i baren åker i golvet en efter en och det faller ned murbruk i mitt hår. De har börjat hoppa upp och ner nu. ”Flaaaaj bejbi flaaaaj”. Golvet skakar och jag flyr för mitt liv från detta danska inferno.
   Jag kommer hem och bläddrar i Annas almanacka och upptäcker till min fasa att genrepet på Medea börjar om en halvtimme. Kastar mig in i en taxi för att se vad det är hon har åstadkommit.
   Två timmar senare står jag och hyperventilerar på toaletten. Det var den värsta smörjan jag någonsin har sett. Jag måste göra något för att rädda denna arma flickas karriär. Och det ögonaböj. Jag tar ett djupt andetag och går in i logen och där sitter alla skådespelarna och glufsar i sig röd pølse. Stanken får mig kräkfärdig. Jag ger dem the silent-treatment i säkert tio minuter (mitt personliga rekord!) och de slutar äta en efter en.
   Jag släpar in dem på scenen och gör om hela skiten. De skriker och klagar och försöker hitta telefonnumret till facket, men jag penetrerar dem med min laserblick och till sist får jag igenom min vilja. Jag säger tack för idag och de rusar tillbaka till sina korvar.
   Jag lämnar Statens Teaterskole och promenerar bort mot horisonten. Aldrig mer ska jag sätta min fot på det stället. Aldrig mer. Blä.

En doft får mig att stanna upp. En doft som på ett kick förflyttar mig 30 år tillbaka i tiden. Tiden där det som gällde var: Ponchos, Kamasutra, långa skägg och……grääääs!!! Jag går in genom grinden till FRISTADEN CHRISTIANIA och min gångstil förändras långsamt, jag liksom glider fram. Typ som Kevin Spacey i slutet av Usual Suspects.
   Jag har kommit hem.
   Jag slår mig ned vid några svenskar med dreads och röker lite med dem. Vi snackar om Öresundsbron och vegetariska korvar och livets mening i största allmänhet. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna tycka att det var trevligt att prata med nån som inte hade kammat håret, men det här är mer än trevligt. Det här är definitionen av quality-time.
   Jag ska aldrig mer hålla på med konst. Konsten är död. Ja det är den.
   En grönländsk karl med hatt och hund kommer fram till mig och säger att han har saknat mig. Jag känner inte omedelbart igen honom, men nånstans ringer en klocka. Han har fina ögon. Och hunden är så hiiiiimla gullig.
   Han tar min hand och leder mig in i ett stort hus. ”Grönländarhuset” står det. Det är som en stor sovsal. Det är mörkt och fuktigt. Folk sitter och pratar och röker och dricker. Så himla genuint och gemytligt!
   Jag har kommit hem.
   Den grönländske karlen öppnar en öl åt mig och pussar mig på munnen. Hunden tittar på mig med variga ögon. Folk ler mot mig. Någon börjar fläta mitt hår. Jag somnar till, trygg som ett litet barn.

Vaknar upp av att jag är kissnödig och någon visar mig vägen till torrdasset som ligger på Pusher Street. Jag längtar inte längre efter Watermill. Torrdass fungerar alldeles utmärkt faktiskt. Det är nästan lite skönare att kissa på torrdass på min egenhändigt designade vattenklosett! Närmare naturen på nåt sätt. Jag hör plötsligt några bekanta röster.
   ”Det var sååå pinsamt.”
   Två regielever från skolan står utanför torrdasset. De pratar om Medea. Jag slutar kissa och pressar örat mot träväggen.
   ”Jag vet, det skulle vara ’avskalat’ och ’enkelt’, men det var bara platt.”
   ”Ja, platt och pissigt. Tråkigt och ytligt.”
   ”Pretentiöst och kvasi.”
   Jag börjar bli sur. Hur kan de säga så om MIN föreställning. Vilka tror dom att dom är egentligen?? Mig, eller?
   ”Det var helt tydligt värsta Wilson-ripoffen.”
   ”Man har lust att gå fram till henne och bara säga: ’hallå, du är faktiskt inte Robert Wilson, du är faktiskt bara Anna Novovic’. ”
   Nu får det fan vara nog! Jag slår upp dörren, skiter i att underbyxorna hänger vid anklarna. Nöden har ingen lag.
   Jag tar i så mycket jag kan och skriker så att det hörs över hela Öresundsregionen:
”MEN JAG ÄR ROBERT WILSON!!!!!!!!”
   De vänder sig om och skakar på huvudet.
   ”Det stämmer, nu har hon blivit helt galen. Skicka tillbaka henne till Sverige, det är vad jag säger.”
   ”Hon har ändå aldrig helt anpassat sig till det danska samhället. Ska vi ringa efter ambulans, vad tycker du?”
   Den andre skrattar till.
   ”Nej, jag tror att hon har hittat någon som tar hand om henne.”
   Den grönlänske mannen drar upp mina byxor och leder in mig i huset igen. De jävla idioterna, snacka skit om min föreställning så där. Hunden med de variga ögonen slickar bort tårarna från mina kinder. Någon spelar ”Bridge over troubled water” på gitarr.
   Aldrig mer tillbaka till samhället.
   Aldrig mer konst.
   Stanna här i Annas kropp.
   Stanna här i Fristaden.
   För alltid.
   Farväl
   Farväl
   farväl
   farväl

I Söderblomsgården i Trönö föddes 1866 den blivande ärkebiskopen och fredspristagaren Nathan Söderblom. Jan-Eric Berger, rektor vid Celsiusskolan i Edsbyn och ordförande i sommarteaterns förening, berättar om hans barndom, uppväxtåren och det mycket händelserika liv som han levde.
   – Vår sommarteater handlar om ärkebiskopen Nathan Söderbloms liv, från födseln till hans död. Det blev ett innehållsrikt liv där han arbetade hårt för att Europas kyrkor skulle enas och samarbeta. 1925 arrangerade han ett stort möte mellan Europas alla kyrkor, och några år senare, 1930, fick han Nobels fredspris. Sedan utsågs han till hedersdoktor vid flera universitet och valdes in i svenska akademien. Han skrev också ett antal böcker, många artiklar och var en flitig brevskrivare som efterlämnat 86000 brev.   

Lyckad mix av amatörer och proffs
I ett stort tält som rymmer en publik på 400 personer, visas nu hans liv i sommar. Tältet ligger nära Söderblomsgården, som idag används som hembygdsgård och museum tillsammans med Trönös gamla kyrka, som är från början av 1100-talet.
   – Allt började 1986, fortsätter Jan-Eric Berger. Hans Klinga var då regissör, och urvalet av professionella skådespelare mixade med amatörer och bybor, gjorde att föreställningen direkt blev en succé.
   Hembygdsföreningen ”Söderblomspelet i Trönö” stod då, som nu, bakom arrangemanget, men bybornas traditionella ideella arbete kvarstår.
   – Med alla kaffekokare, parkeringsvakter, amatörskådespelare och andra insatser inräknat är närapå alla Trönös bybor inblandade i föreställningen.   

Per Holmberg jobbar dubbelt
Per Holmberg, känd från bland annat 104 avsnitt av Rederiet, flera filmer och teatrar som Dramaten, spelar huvudrollen. Han regisserar också årets upplaga, och att både stå på och brevid scenen hindrar honom inte.
   – Det krävs en viss simultankapacitet för att klara detta, men det känns jätteroligt att inte bara regissera utan även få vara med på scenen, förklarar Per Holmberg. En regissörs jobb tar oftast slut när premiären tar vid, regissören får ställa sig lite på sidan av skådespelarna. Eftersom jag nu har förmånen att få göra båda delarna, känner jag en extra tillhörighet till gruppen.
   För elva år sedan var Per Holmberg senast med i Söderblomspelet, men det är första gången han regisserar.
   – Jag känner inte till så mycket om tidigare regissörers versioner av Söderblomspelet, berättar han. Jag har gjort om årets scen och arbetat med ny dekor för att eftersträva en enkelhet med möbler och dekorelement. Samtidigt ska det lätt berätta var i föreställningen man befinner sig.

Söderbloms fru lyfts fram
Man kommer att känna igen sig från tidigare års uppsättningar, men en förändring är att Nathan Söderbloms fru lyfts fram mer än tidigare.
   – Nathan levde ett enormt intressant liv, och vi vill berätta om det, säger Per Holmberg. Vi vill plocka fram det andliga och förmedla värme, men det är ingen kristen föreställning. Tillsammans med väldigt drivna amatörer med mycket energi och kraft i sina roller ger det en fruktbar kombination mellan oss mer professionella skådespelare. Det är verkligen jättekul, och man får möta folk man annars aldrig hade träffat.
   Nathan Söderbloms fru, Anna, spelas av Ing-Marie Carlsson, som bland annat blivit känd för sin roll som Mimmi i tv-serien Tre Kronor och har medverkat i filmer som Änglagård. Hon berättar att hon efter sommaren har ett nytt filmprojekt på gång, men valde att först kombinera arbete och semester genom att delta i Söderblomspelet.
   – Jag tyckte att detta lät jättekul direkt när jag hörde talas om det, säger Ing-Marie Carlsson.
   Det är första gången hon medverkar och hon älskar det vackra landskapet och naturen på landsbygden i Hälsingland.
   – Att få arbeta tillsammans med dessa mycket duktiga amatörer är spännande. Fördelen med just amatörer är att man möts av en så stor entusiasm. De gör inte bara teater för lönen, spelglädjen är stor.   

”Anna Söderblom minst lika intressant”
Under tre veckor har hon tillsammans med de övriga skådespelarna arbetat på plats i Hälsingland, men mycket förarbete har också gjorts i Stockholm tillsammans med Per Holmberg.
   – Anna Söderblom var en minst lika intellektuell och intressant person som Nathan, säger Ing-Marie Carlsson. Hon stöttade honom och läste allt han gjorde, skrev även egna böcker och födde 12 barn.
   Ing-Marie är inte främmande för tanken att komma tillbaka även nästa gång spelet sätts upp, för hon trivs med alla glada och trevliga människor på landsbygden.
   – Några premiärnerver känner jag inte nu, säger hon. Men när man står inför premiären med 400 personer i publiken känns det lite i magen.

Lockar både skådespelare och publik
Hittills har 58 000 personer sett Söderblomspelet. Årets föreställning har haft två år på sig att mogna fram, eftersom man inte kände sig färdig att presentera föreställningen förra sommaren valde man att vänta ett år.
   – De som sett detta tidigare kommer att känna igen sig, säger Jan-Eric Berger, men mycket är också nytt.
   För varje år plockas något bort och något nytt läggs till, i årets upplaga hittar man exempelvis ny musik från hans psalmer och sånger. Med hjälp av nya skådespelare och nya regissörer visas ursprungshistorien varje gång ur olika perspektiv.
   – Nathan Söderblom har betytt väldigt mycket för hela Sverige, Hälsingland och framförallt Trönö, avslutar Jan-Eric Berger. Idag kommer publiken från stora delar av landet, och skådespelarna står i kö för att få vara med. Det är ett bra manus och en välkänd historia, teaterföreställningen har gett Trönö en plats på Sverigekartan.
   Årets premiär går av stapeln 29 juni, och föreställningen spelas fram till 15 juli.

En av Englands främsta unga dramatiker, Sarah Kane, hittades den 20/2 1999 död i sin lägenhet i London. Vid 28 års ålder hade hon kommit fram till att hennes liv var över. Hon lämnade efter sig fyra färgstarka och i pressen både hyllade och utskällda pjäser samt ytterligare ett helt nytt stycke: 4.48 Psychosis.
   I ett avskedsbrev skall Sarah Kane ha skrivit, att hon ville att denna sista pjäs – trots omständigheterna – skulle spelas. I ett turné-erbjudande – från tiden strax före självmordet – från Actors Touring Company beskrevs 4.48 Psychosis så här: ”Pjäsen kommer att utforska teman som kärlek och förtvivlan, den sorts desillusion som hör ungdomen till och självupptagenhet med romantiska undertoner.” Men det blev ingen turné, Sarah Kanes anhöriga drog tillbaka stycket.
    Men under rubriken ”Sarah Kane Season” har Sarahs fem pjäser nu spelats – två av dem gavs dock endast i form av en repeterad läsning – på Royal Court Theatre vid Sloane Square i London. I början av juni 2001 spelades dels originaluppsättningen av Crave i regi av Vicky Featherstone samt Sarah Kanes sista pjäs 4.48 Psychosis i regi av James Macdonald, som satt upp flera av Sarah Kanes pjäser.

Gav de språklösa en röst
Dramatikern, regissören och skådespelaren Jeremy Weller – mannen bakom succépjäsen Mad – berättade när han gästade Teaterhögskolan i Stockholm i början av oktober 1999 att han varit nära vän till Sarah. Han hade varit på den minnesstund som Royal Court Theatre i London anordnade med anledning av Sarah Kanes död. Ingen mindre än Harold Pinter hade hållit tal under minnesstunden.
   Det som Jeremy Weller i synnerhet hade tyckt om Sarah för, var hennes kompromisslösa kritik av teatern och hennes arbete för att ge de språklösa en röst. Sarah Kane har själv hävdat att det var när hon såg Mad som hennes teatersyn förändrades. Pjäsen, som handlar om en regissör som annonserar i Edinburghs lokalpress efter kvinnor med erfarenhet av psykisk sjukdom för medverkan i en pjäs, förändrade Sarah Kanes världsbild. Mad skapade hos henne ett ideal och en stark tro på teatern som medium: ”Om teater kan förändra människors liv, så innebär det att teatern även kan förändra samhället då vi ju alla är en del av det.”

Uppmuntrades till att skriva för scenen
Hösten 1998 deltog jag i seminariet ”New Words, New Language, New Theatre – The Playwright and the Theatre” i Köpenhamn. Det var Københavns Internationale Teater som tagit initiativet till seminariet och det hela gick av stapeln på Huset i Magstræde den 28-29 november. Bland deltagarna märktes bland andra Graham Whybrow från The Royal Court Theatre, Jack Bradley från The Royal National Theatre, Philip Howard från The Traverse Theatre, Max Stafford-Clark från Out of Joint, Vicky Featherstone från Paines Plough Theatre och Sarah Kane.
   Gruppen hade med sig två gästspel: Sarah Kanes Crave och en reading av pjäsexperimentet Sleeping around. Pjäserna var det direkta resultatet av det arbete för att ta fram ny, brittisk dramatik som Paines Plough Theatre Company i flera år bedrivit. Sarah Kane uppmuntrades till att skriva för scenen av grupper som Paines och Royal Court Theatre. Det är detta aktiva arbete från institutionernas sida som skapat förutsättningarna för en ny brittisk dramatikergeneration, som kommit att kallas ”Dom unga vilda” som ofta skriver en ”In-Yer-Face Theatre”: en rätt-upp-i-ansiktet-teater.
   Seminariets höjdpunkt blev utan tvekan framförandet av Crave med efterföljande diskussion. Crave är ett säreget stycke som genom fyra röster – en sorts urban kör – kartlägger ett mänskligt psykes sönderfall. I stycket, som hon dedicerade till vännen Mark Ravenhill, slår Sarah Kane fast: ”Jag skriver sanningen och den dödar mig”.

Våldet i pjäserna en öm punkt
Efter föreställningen – i vilken Sarah Kane själv hoppade in i som aktör då en skådespelare i ensemblen plötsligt blivit sjuk – fick jag en pratstund med henne. Med blossande kinder berättade hon att hon just påbörjat arbetet med en ny pjäs – 4.48 Psychosis – och att hon tyckte debatten under seminariet blivit hycklande vördnadsfull: ”Alla tycks tro att all dramatik som skrivs i England är så otroligt bra. Men sanningen är att den till ungefär 90% är skit. Men 10% innebär i varje fall att några bra pjäser ser dagens ljus.”
    Eftersom jag då just hade läst Sarahs tidigare pjäser – Blasted, Phaedras Love och Cleansed – och både fascinerats och förvånats av dessa pjäsers blandning av brutalt våld och vackra, poetiska bilder – ville jag passa på att fråga henne om hon inte tyckte det var problematiskt hur man skall gå till väga för att gestalta den sortens våld på teaterscenen. En skugga föll över hennes ansikte och jag förstod att jag oavsiktligt träffat en mycket öm punkt.
   Hennes pjäser hade i brittisk press – vilket jag då inte hade en aning om – starkt kritiserats just för sin brutalitet. Med ett om möjligt ännu mer reserverat tonfall än innan förklarade hon att våldsskildringarna i hennes pjäser snarare hämtar stoff från Bibeln eller den grekiska mytologin än från vår tids film- och underhållningsvåld, och att det inte har något med naturalism att göra. Och därmed var samtalet avslutat.
   På kvällen frågar Vicky Featherstone om jag vill spela biljard med henne och Sarah men jag avböjer: Sarahs sammanbitenhet gör mig nervös och jag känner att jag inte vill tränga mig på.

Lynchades i pressen
Dock måste man ändå säga att frågan inte är tagen ur tomma luften. Blasted, som hade premiär på Royal Court Theatre den 12 januari 1995, beskrevs bland annat av Daily Mail som ”ett avskyvärt stycke smörja”. Inte desto mindre blev Blasted en enorm succé. I pjäsen våldtar journalisten Ian sin flickvän på ett hotellrum i Leeds och sedan, i det söndersprängda rummet, blir han själv våldtagen av en soldat som suger ut hans ögon. Blind och döende äter han på ett kallnande spädbarnslik.
   Teaterns konstnärlige ledare Stephen Daldry, som tvingades försvara pjäsen i BBC:s nyhetsprogram, jämförde kritiken mot Blasted med skandalen kring John Osbornes Se dig om i vrede på samma teater 1956. Den brittiska pressen ägnade månader åt att lyncha Sarah Kane, men auktoriteter som Edward Bond (som själv fick utstå mycket spott och spe för sin pjäs Saved vid dess premiär 1965) och Harold Pinter tog hennes parti.
   Harold Pinter sa i en intervju i The Daily Telegraph att Sarah Kane tog upp ”något faktiskt och sant och fult och smärtsamt” om vår tid som ingen ville kännas vid och att det var av den anledningen som hon fick så oförtjänt mycket kritik. Man bör ha i åtanke att Blasted skrevs mitt under det att kriget i det forna Jugoslavien rasade – 1993 under belägringen av Srbrenica. Etnisk rensning och så kallade ”Death-rape-camps” var en påtaglig realitet mitt i Europa. Det våld som Sarah Kane skildrar i Blasted måste ses mot den bakgrunden för att bli begripligt.

”My main source of thinking about how violence happens is myself, and in some ways all of my characters are me. I write about human beings and since I am one, the ways in which all human beings operate is feasibly within my understanding.”
– SARAH KANE

Kärlekens olika sidor
I Sarah Kanes andra pjäs, Phaedra´s Love, tillbringar Hippolytus sitt liv framför tv:n. Han äter junkfood, leker med avancerade elektroniska leksaker, leker med sig själv. Han är en sex- och människomissbrukare, till synes utan samvete. Phaedra, Hippolytus styvmor, förälskar sig i honom.
   Phaedra´s Love, som också den fick utstå mycket kritik – och som Sarah själv regisserade – hade urpremiär på The Gate Theatre i London den 15 maj 1996.
   Sarah Kanes tredje pjäs, Cleansed, utspelar sig på en institution av något slag – ett fängelse eller ett mentalsjukhus – en plats som skapats för att skaffa undan individer som inte passar in i ett totalitärt samhälle. I pjäsen skildrar Sarah Kane en grupp interner som försöker frälsa sig själva med hjälp av kärlek. ”Very Puccini” sa Mark Ravenhill efter att ha läst stycket. ”Well, I am in love” svarade Sarah Kane.
   När hon var färdig med Cleansed satte hon upp Büchners Woyzeck. Mark Ravenhill berättade i en intervju att det var den svartaste tolkning av Woyzeck han sett. ”What happened?” frågade han Sarah. ”Well, I fell out of love” svarade hon helt enkelt.
   I titeln till Sarah Kanes sista pjäs, 4.48 Psychosis, syftar ”4.48” på det klockslag tidigt på morgonen då kroppen vågar utföra den handling som ger själen ro. Pjäsen är ett långt farväl, en nedstigning i en självmördares psyke. Det är en vandring så svart, att flera personer lämnade salongen under föreställningen på Royal Court den 9 juni i år.

Referenser till T. S. Eliot
Jag såg även uppsättningen av Crave på nytt – fast denna gång fanns förstås inte Sarah Kane på scen. Det var en märklig upplevelse: som ett slags bokslut över de år som gått sedan föreställningen i Köpenhamn. I applådtacket ser jag en skylt bakom scen: ”Danger! Void behind”. Ja, det var så det kändes: bortom denna punkt finns bara en tomhet.
   I Crave finns det referenser till T. S. Eliots dikt The Waste Land från 1922. Bildspråket liknar ett landskap lånat från sekvensen ”The Burial of the Dead”.
   Sarah Kane skrev Crave under signaturen Marie Kelvedon, en fiktiv person som skulle ha vuxit upp i Tyskland och som 25-åring kommit till England för att studera. Namnet Kelvedon tog Sarah från den stad i Essex som hon växt upp i. Marie Kelvedon skulle bland annat ha publicerat dikter i en belgisk tidskrift: ”Onzuiver” – det betyder ”Oren”.
   Kanske ville hon vid den tiden frigöra sig från Sarah Kane – dramatikern Sarah Kane – som blivit så besudlad av kritikernas smutskastning.

“There isn´t anything you can´t represent on stage. If you are saying that you can´t represent something, you are saying you can´t talk about it, you are denying it´s existence.”
– SARAH KANE

Bokförlaget Methuen gav nyligen ut The Complete Works of Sarah Kane – en bok vars slutgiltiga titel får en att rysa av obehag. I volymen ingår manuset till kortfilmen Skin, som handlar om hur en ung man – Billy – som är skinhead mördar en svart man under ett bröllop. På ett omedvetet plan förkrossad av vad han gjort söker han upp den enda människa som han tror kan ge honom tröst: en svart kvinna han sett genom fönstret på andra sidan av gatan. Kvinnan – Marcia – tar emot honom, de tillbringar en natt tillsammans. Under denna natt förstår vi att kvinnan stått i en nära relation till den mördade mannen. Men hennes känslor är blandade, hon både hatar och älskar den spenslige Billy. Hon både tröstar och straffar honom: hon rakar av honom allt kroppshår. Påföljande morgon låter hon honom gå. Han försöker ta sitt liv genom att äta sömntabletter. I slutscenen – naken, blåslagen och halvt medvetslös – gråter han ut i armarna på en gammal svart man som bor i fastigheten och som av en händelse hittat honom – och därmed räddat hans liv.   

Effekten på publiken var helig
Sarah Kane var akademiker och väl påläst när det gällde både modern och klassisk teater. Hon hade en lidelse för form och funderade mycket över teaterns roll i dagens samhälle och konstens betydelse för individen. Framgång brydde hon sig inte om, men betydelsen av hennes verk – effekten på publiken – var helig för henne. Hon kallade sina pjäser för ”experiential theatre” – erfarenhetsteater: föreställningar som blir till livserfarenheter och inte endast intellektuella upplevelser.
   Om Blasted har hon sagt att hon ”vill få oss att minnas saker vi inte har upplevt, för att vi skall kunna förhindra att de sker.” Hon ville chocka publiken – inte moraliskt, utan så som man chockas när man faller nedför en trappa. Teater skulle för Sarah Kane vara en fysisk upplevelse. En renande katharsisupplevelse, snarare än kritiskt, distanserat förnuft.

”Much more important than the content of the play is the form. All good art is subversive, either in form or content. And the best art is subversive in form and content.”
– SARAH KANE

Granskar människans inre krafter
Sarah Kanes dramatik präglas av en kompromisslös granskning av de inre krafter som – oavsett vi vill kännas vid dem eller ej – trots allt är det som gör oss till människor: känslor som hat, lust och rädsla. Vad Sarah Kane gör i sina pjäser är att granska och beskriva – utan att moralisera över – hur människor i utsatta situationer agerar. Den massiva kritiken som Blasted fick, bemötte hon med att säga: ”Jag utsätter mig hellre för defensiva skrik än att passivt bli till en del utav en civilisation som har begått självmord.”
   Hon menade att det var förvånande att pressen reagerade så starkt på hennes pjäs istället för på det verkliga våld som utspelade sig på Balkan. ”Vad har en vanlig våldtäkt i Leeds att göra med massvåldtäkt som en sorts krigsföring i Bosnien?” För Sarah Kane var svaret självklart: ”En hel del.”
   Vem var då egentligen Sarah Kane? Det är naturligtvis omöjligt att svara på. Mitt personliga intryck är att hon var en människa med en enorm livslust som kämpade för sin värdighet. Men där fanns ett sår som inte ville läka. I en nekrolog i DN stod att läsa, att Sarah Kane fått en strikt katolsk uppfostran – Sarah växte upp i ett strängt religiöst hem och hennes föräldrar var så kallade ”born-again christians” – och att hon som 17-åring känt sig tvungen att bryta med sin tro och sin familj. Det fick mig att tänka på uttrycket ”att välja mellan kulan eller korset”: under förra sekelslutet fanns det författare som, när de inte längre kunde vidmakthålla sin tro på världen och människorna, ställdes inför den av verkligheten svikne idealistens sista vägskäl. I Sarah Kanes fall var korset – med tanke på hennes bakgrund – inte en möjlighet. Kanske var det därför hon valde ”kulan”.

A: Free-falling
B: Into the light
C: Bright white light
A: World without end
C: You´re dead to me
M: Glorious. Glorious.
B: And ever shall be
A: Happy
B: So happy
C: Happy and free

Ur Crave av Sarah Kane

Det är inte ofta man hör talas om Italien i teatersammanhang – vare sig det handlar om traditionell eller experimentell teater – med undantag för en och annan nobelpristagare förstås. Vad tittar de på i Rom? undrade jag och åkte dit.
   Med skandinavisten och översättaren Claudio Petrangeli som ciceron gjorde jag nedslag i källare och på statsunderstödda paradteatrar. Två av Roms mest välkända teatrar hade speluppehåll – Teatro Argentina, Roms Dramaten, som precis avslutat en uppmärksammad föreställning av Othello i regi av Nekrosius, en av de mest framstående regissörerna i Italien idag, och Teatro India, en experimentell men statsunderstödd teater som har en före detta fabrik som hemvist.

Beckettcollage i före detta garage
Vårt första besök blev på Teatro Politecnico, en typiskt väletablerad fri teater, inhyst liksom många av Roms mindre teatrar, i ett före detta garage. Där spelar de QUADrat – ett Beckettcollage som fått fina recensioner och som förlängt sin speltid. Regissören Guiseppe Marini har använt sig av ett antal av Becketts texter (monologer och scener) och ramat in dem med det ordlösa stycket Quad som Beckett skrev i början av 80-talet.
   Det är en musikalisk föreställning där rytm, ord, musik och rörelse bildar en enhet ur vilken Becketts människospillror lyfts fram som sprattelgubbar mot en svart och oföränderlig fond. Skådespelarna har en uttrycksfull spelstil, på gränsen till grotesk, som regissören Marino inspirerats till av Fritz Lang och andra expressionister, inte commedia dell’arte (Italienska regissörer gillar oftast INTE att man associerar deras arbete till commedia.)

Jordbundna astronauter på scen
Så här säger Marini om sitt förhållande till Beckett:
   – Jag specialiserar mig inte på Beckett, men han är en utgångspunkt. Beckett förändrar, ingen kan lämna ett möte med Becketts texter opåverkad. Jag anser att Beckett reducerat de sceniska medlen och förstärkt teatern. Det är detta som intresserar mig – en ren teater, kärnan i teatern – ja nästan en provrörsteater.
   Han lyckas i sin strävan – han framhäver texterna, skådespelarna framstår som jordbundna astronauter i textavsnitten. I Quad (titeln betyder ungefär ”tom yta”), som är ett rörelseschema där skådespelarna förflyttar sig i matematiskt exakta vinklar, förvandlas de till elektroner i evig, meningslös rörelse.
   Marini har hittat ett personligt förhållningssätt till Beckett och hans destillat ger oss i publiken utrymme att andas igenom några av de stora frågor som utgör grunden i Becketts verk.

Cocteau i vardagsrummet
Nästa kväll såg vi en urvattnad Hamlet på en av de större, statsunderstödda teatrarna, Compagnia Teatro Drammatico. En föreställning som trots hygglig kritik (”en klassisk Hamlet” osv.) bara kan beskrivas som yvig, falskt känslosam och förutsägbart tragisk.
   Lite roligare var Il Bell’Indifferente av Jean Cocteau som spelas i en minimal lokal som snarare liknar ett vardagsrum än en teater – vilket visade sig vara en riktig association eftersom det ofta görs uppsättningar av professionellt men inte kommersiellt snitt, i privata hem.
   Bidragen till fri teater är oansenliga och yngre teaterfolk får använda sig av sin uppfinningsrikedom för att kunna spela. Just denna lokal, Stanze e segrete är något mer etablerad som föreställningsrum, men inte särskilt stort för den skull.
   Vi knökade in oss tjugo personer längs väggarna i en avlång salong. I ett intilliggande rum satt en pianist och två stråkar och till höger gick en smal trappa upp till en inbyggd avsats. (Lägenheterna i Rom har alla enorm takhöjd; 5 meter är normalt.) Några belysningsinstrument var installerade och voilà: En scen.

Dedicerad till Edith Piaf
Cocteau skrev Il Bell’Indifferente 1940, en liten tragedi ”för en röst” och när den spelades första gången gjordes rollen av Edith Piaf, till vilken pjäsen dedicerats. Roll en. Det är en monolog, men de är två på scenen: Kvinnan som känner sig övergiven och Mannen som inte svarar henne eller reagerar på hennes anklagelser.
   Här i vardagsrummet i Rom gjordes kvinnans roll av den unga skådespelerskan Claudia Catani. Man kan berömma hennes initiativkraft, hon har drivit och i huvudsak producerat pjäsen, men hennes rolltolkning tyngdes av en alltför stor sympati för Kvinnan. Av en komplex situation och motsägelsefull person återstod endast Den Bedjande, Förödmjukade och Vackra. Men det är spännande att sitta i en sådan intim lokal där publiken kan iaktta varje svettpärla på skådespelarens överläpp.   

Opera buffa om 1800-talets sociala misär
Den sista föreställningen vi såg var också den intressantaste och mest uttalat italienska. Liksom Quadrat och Il Bell’ Indifferente var denna uppsättning musikalisk och ljudbilden utgjorde stommen utan att dominera uttrycket totalt. På Quirino, en av Roms största teatrar, ges L’Opera buffa del Giovedi Santo.
   Opera buffa är en musikteaterform som utvecklades i södra Italien under tidigt artonhundratal. Dialogen framförs både i tal och som recitativ med ackompanjemang. Här och var fälls större sångnummer in, ofta körer med hela orkestern bakom sig. Denna opera buffa skrevs dock 1981.
   I tre akter byggs bilden av den sociala misären och kyrkans och adelns makt över Neapels utfattiga befolkning i början av artonhundratalet – alltså opera buffans storhetstid. I den första akten får vi följa två unga pojkar som på grund av sina vackra röster valts ut till att bli kastratsångare. Pojkarna kan genom att gå med på att låta sig kastreras innan de når målbrottet ge sina familjer en trygg framtid. Detta var en vanligt förekommande väg upp ur slummen för fattiga familjer. De sålde sina skönsjungande söner till kyrkan.

Speciell tragikomedi
I akt två transporteras vi till själva slummen, till horor och småtjuvar. De får besök av en excentrisk greve som förälskat sig i en gatflicka och beslutat sig för att gifta sig med henne. I den sista akten återförs vi till första aktens kloster där de unga kastratsångarna repeterar en scen i en operabuffa. De avbryter emellertid repetitionen till prästens förtret och menar att de inte kan sjunga en hyllning till guds ära när de själva kommer ur en sådan total misär.
   Kontrasten mellan dramatiken i den klichéartade situationen, och skildringen av gapet mellan de sociala skikten i ton, kostym och beteende skapar en speciell sorts tragikomedi. Och tragikomedi är just opera buffans essens och något som skaparen Roberto De Simone fångar med precision.
   L’Opera Buffa del Giovedi Santo väckte stor uppmärksamhet när den hade urpremiär i Neapel för tjugo år sedan. Kritiken av kyrkan är besk och detta är fortfarande brännbart material i katolska Italien. Denna uppsättning har förlorat något av sin politiska sprängkraft, inte minst genom att den spelas i Rom, en sekulariserad och internationell stad. Inte desto mindre är föreställningen en fascinerande pastisch och en rapport från skuggsidan av en av Europas klarast lysande kulturstäder under artonhundratalet.

Många gör mycket med små medel
Sammanfattningsvis kan man säga om Roms teaterliv att det bubblar och sjuder, många gör mycket med små medel, men inte olikt Stockholm skulle den unga teatern behöva mer intryck från det som pågår på scener i till exempel Tyskland, Holland och England. De som sysslar med i någon mån experimentell teater arbetar i ett vacuum och kontakterna och medvetandet om performance och dans är svagare än i många andra europeiska storstäder.